Att debattera med skeptiker och troende

I veckan anlände årets första nyhetsblad från Sällskapet för Parapsykologisk Forskning (SPF). Alltid läsvärt om man vill hänga med vad gäller nyheter och debatt inom området. Redaktör tillika ordförande för SPF är min gamle ufokollega Göran Brusewitz. Vi arbetade tillsammans med ufofrågan inom Södertälje UFO-Center några år i början på 1970-talet. Göran valde sedan parapsykologin som sitt intresseområde medan jag valde ufologin.

Göran Brusewitz (då Ebbesson) vid UFO-Sveriges riksstämma i Motala 10 april 1971

I senaste numret av nyhetsbladet tar Göran Brusewitz upp debatten om telepatiforskning vid Lunds universitet, som jag även kommenterade i en tidigare blogg. Han skriver: "Det som behövs i parapsykologisk forskning är äkta skepticism som omfattar öppenhet och nyfikenhet. Äkta skeptiker är ju (som bekant?) tvivlare och inte övertygade om att de har rätt. De nio professorerna visar inte tecken på äkta skepticism. Dom är varken öppna eller nyfikna. Dom verkar heller inte vara insatta i modern parapsykologisk forskning... utan kunskap blir det blott retorik."

Den här debatten rör en central fråga för både parapsykologer och ufologer. Hur mycket tid skall man lägga  på att debattera med skeptiker, som sällan är insatta i sakfrågan eller är rädda för att få sin världsbild kullkastad? De som genom egna, mycket konkreta upplevelser av ufo och paranormala fenomen eller många års egna studier och undersökningar insett att dessa fenomen är en realitet finner ofta debatterna tämligen meningslösa. Eftersom både ufo och paranormala fenomen i huvudsak är spontanfenomen så går det inte att hundraprocentigt definitivt vetenskapligt bevisa deras existens. Lika lite som det går att bevisa klotblixtens existens. Men att de inte går att vetenskapligt verifiera innebär inte som många tror att de inte existerar. När det gäller ufo har vi sannolikt att göra med flera typer av främmande intelligenser och då är det inte vi som har bollen, en problematik som Jacques Vallee ofta tagit upp i sina böcker.

Mycket av tid och energi har lagts ner av parapsykologer och ufologer på att försöka bevisa fenomenens existens för allmänhet och vetenskapen. Något som jag i dag ser som tämligen meningslöst. Vad det handlar om är att försöka förstå fenomenens natur och ursprung. Jag har tidigare citerat Meade Layne som sammanfattar problemet i sin tidskrift Round Robin: ""Round Robin does not want to argue the case for elementary psychic happenings. It is written for people who already know and accept such things. If people don´t believe in survival and communication, in materialisation, apports, levitation, ectoplasmic phenomena and so on - that is all right - but let them go to the ten thousand books dealing with such subjects. I don´t give a hoot what they believe. If you were publishing a journal on chemistry, you wouldn´t write for sceptics who doubt that H (hydrogen) and Cl (Cloride) will combine. We have a great body of borderline facts, not yet accepted by "official" science, though known to thousands of individual scientists. There are methods of work which are valid and scientific, but still outlawed by official science."

UFO-Sveriges stadgar speglar denna utveckling från koncentration på bevisfrågan till egen forskning. I målsättningsparagrafen första punkt stod ända fram till mitten på 1990-talet följande i något olika formuleringar: "UFO-Sverige skall ha till uppgift att ... påvisa existensen av oidentifierade flygande föremål, som uppehåller sig i vårt luftrum." I dag står det i stället "UFO-Sveriges målsättning är att söka kunskap om och utröna ufofenomenens natur och ursprung samt påverkan på individ, kultur och samhälle." I idéprogrammet utvecklas tankegången enligt följande: "Riksorganisationen UFO-Sveriges inställning är att det finns en kärna av uforapporter som representerar hittills okända eller ej tillräckligt undersökta fenomen och stimuli. Sannolikt rör det sig om flera okända fenomen som inte behöver ha något samband med varandra men som alla rapporteras som ufo. Dessa rapporter förtjänar vidare forskning."

Jag ser det som en naturlig utveckling att både parapsykologer och ufologer lägger allt mindre tid på fruktlösa debatter med skeptiker och i stället bygger egna institutioner för forskning. För vetenskapligt korrekta mainstreamforskare och akademiker vid våra offentliga institutioner kommer vi i alla fall att betraktas som pseudovetenskapliga kättare. Ingo Swann belyser den här problematiken på många ställen i sin självbiografi Remote Viewing - The Real Story: "But basically, learning what remote viewing actually is might mean to alter one´s academic and conventional wisdom. Even though most support the concept of increasing knowledge, very few really want to do anything of the kind if it wrecks their existing "realities"." Swann är inom ufokretsar känd för sina kontroversiella bok Penetration.

Lite av samma problematik möts man av vid debatter med kategoriskt eller fundamentalistiskt troende. Rigida skeptiker och naivt troende blir, trots sina uppenbara åsiktsskillnader, samma andas barn. Att försöka förklara den tredje vägens ufologi för dessa individer blir som att försöka plädera för demokrati och yttrandefrihet bland höger- och vänsterextremister med totalitära ambitioner. Kanske är humorn det bästa vapnet. I en av sina böcker, Lo, uttryckte sig Charles Fort på följande vis: "Då och då skriver beundrare av mina böcker till mig och försöker övertyga mig att tro på saker jag skriver om."