Thursday, May 16, 2024

Understandingrörelsen i Sverige

Många av den första generationen amerikanska kontaktpersoner byggde upp egna organisationer utifrån sina upplevelser och budskap. En av de som lyckades bäst med att skapa något av en folkrörelse var Daniel Fry (1908-1992) med organisationen Understanding. Mängder av lokalavdelningar bildades, huvudsakligen i USA. Även i Sverige gjordes försök att bygga upp ett nät av lokalgrupper, men det stannade vid en förening – Understanding Sweden, Unit no. 1.

Daniel Fry

Ursprunget till Understanding var Daniel Frys upplevelse den 4 juli 1949 på White Sands Proving Ground, New Mexico, där han jobbade som tekniker. Under en kvällspromenad på området landade en farkost nära honom. En röst meddelade att farkosten styrdes från ett moderskepp högt ovanför jorden. Fry erbjöds att gå ombord och han fick följa med på en resa till och från New York som bara tog 30 minuter.

Några år senare, 1954, fick Fry genom en inre röst, frågan om han ville ställa sig bakom ett projekt som rymdmänniskorna arbetade med. Efter mycket tvekan tackade han ja, vilket resulterade i en mängd information om jordens historia, fysik och människans sociala och psykologiska utveckling mot högre medvetande. Kärnan i budskapet var att om mänskligheten inte kan hitta en balans mellan materiell, social och andlig vetenskap finns det stora risker att vår civilisation kommer att förinta sig själv i stora katastrofer. Något som hänt flera gånger tidigare på vår jord. Fry var inte den enda som kontaktades: ”Vi har ägnat åtskillig tid och tålamod med arbetet att försöka tända några ljus bland de många nationerna på din planet.”


Inte förrän 1961 mötte Daniel Fry den rymdman som han haft inre kontakt med tidigare och som fick namnet Alan. Han landade med en farkost vid Frys stuga i Oregon. Alan såg ut som en vanlig man i 45-årsåldern. Han fick hjälp av Fry med att skaffa pass, körkort och arbete inom en export-importfirma. Detta som täckmantel för det fredsarbete och inspiration till mellanmänsklig förståelse som var Alans verkliga syfte med vistelsen.

1955 grundade Daniel Fry organisationen Understanding, och tidskriften med samma namn, i El Monte, Kalifornien. Med från början bara nio medlemmar växte den snabbt och kom som mest att omfatta 86 lokalavdelningar i USA, tre i Kanada och en i Nigeria respektive Sverige. Målsättningen beskrivs kortfattat: ”Understanding är en ideell organisation med syfte att verka för en större förståelse mellan alla människor på jorden och för de som inte är från denna jord.”


Tre böcker av Daniel Fry gavs ut på svenska av förlaget Parthenon: Resa med flygande tefat (1958), Budskapet från rymden (1960) och Utvecklingens kurva (1966). Edith Nicolaisen, grundare av Parthenon räknade förlaget som en lokalavdelning till Understanding men förekommer inte officellt i listorna över lokala grupper. Intresset för Daniel Frys böcker var stort i Sverige på 1960-talet och 1963 bildade Sven-Erik och Ing-Marie Asklund föreningen Understanding Sweden, Unit no. 1, från sitt hem i Bandhagen, söder om Stockholm. Både Sven-Erik och Ing-Marie var sedan tidigare aktiva medlemmar i Ifologiska sällskapet. Sven-Erik bland annat som redaktör för tidskriften Tid och Rum, där han skrev flera ledare.


Medlemmar strömmade snabbt till, de flesta från Ifologiska sällskapet, bland annat Bertil Kuhlemann, Erik Fredriksson och Christer Janson. Möten hölls varje vecka hemma hos Sven-Erik och Ing-Marie. Där byggdes ett bibliotek upp med böcker och tidskrifter för utlån till medlemmar. I stället för att starta en egen tidskrift valde styrelsen att ge ut den amerikanska utgåvan av Understanding, översatt till svenska, med endast några korta notiser från Sverige på de sista sidorna. Tre nummer utkom 1964 innan föreningen upphörde. Verksamheten varade endast under två år 1963-1964.

I ett informationsblad 26 januari 1964 till medlemmarna skriver Sven-Erik Asklund: ”Människorna på vår lilla planet, går en NY TIDSÄLDER till mötes… Vår organisation KAN och SKALL uträtta mycket gott och bereda väg för DE, som längre fram har en högre visdom att delge mänskligheten… Deras ankomst måste förberedas utav människor som bor och verkar på denna planet.”

Fredsarbete och internationell solidaritet var en central del i Understanding. I den svenska upplagan av föreningens tidskrift nummer 1, 1964 skriver Sven-Erik Asklund: ”Över hela vår planet kräver de förtryckta sin frihet, de hungrande föda, de bostadslösa ett hem. Vi som nu har blivit så lyckligt lottade att vi lever i en dräglig tillvaro, måste nu börja rycka upp oss och inte slöa till i någon självgod och egoistisk slentrian… Vi kan inte längre låta våld och tvång få råda mellan människorna. Kan inte detta våldets tid stoppas i tid, kommer vår nuvarande civilisation att gå under, liksom så många gånger tidigare har skett på vår jord.”


Styrelsen arbetade med stor entusiasm för att bygga upp flera Understanding-grupper i Sverige. Man distribuerade bland annat skriften ”Att organisera en Understanding Unit”. Men trots alla ansträngningar blev det ingen mer avdelning. Som mest var det cirka 20 medlemmar i föreningen. Strax före jul 1964 flyttade Sven-Erik och Ing-Marie till Göteborg och därmed upphörde föreningen. I ett brev till tidskriften Brevcirkeln nr 20, april 1965 kan man läsa: ”Bristen på tid, pengar och medhjälpare gör att man för närvarande inte kan säga om och när verksamheten kan komma igång igen.”

Den 19 februari 2012 ringde jag upp Sven-Erik Asklund för att höra mer om föreningens historia och arkiv. Tyvärr hade allt material försvunnit vid ett inbrott och flytt till annan ort. De få dokument om gruppen som nu förvaras i AFU har donerats från olika ufologer och ufoföreningar.

Så här efterhand kan det synas märkligt att Understanding-rörelsen inte blev större i Sverige. Av korrespondensen i Parthenons arkiv framgår tydligt att många ställer sig mycket positiva till rörelsen och vill bli medlemmar. Science fiction-författaren och redaktören Sam J Lundwall skriver i ett brev till Parthenon den 27 december 1960: ”Jag tror därför att SF-grupperna och UFO-grupperna – i de fall där de inte redan är identiska, något som speciellt är fallet i USA – torde ha en hel del att ge varandra. Jag tror därför att en svensk Understanding-grupp skulle kunna få en bred anslutning här i Sverige, och jag skulle naturligtvis ställa SF-nytt till förfogande för ett sådant projekt, såväl som i min spalt i den professionella tidskriften Häpna.”

Norra Skånes Tidningar 5 sept. 1970

En svensk Understanding-rörelse hade kunnat få ett förnyat uppsving i och med Daniel Frys föredragsturné i Sverige september 1970. Föredragen organiserades av Edith Nicolaisen, Parthenon och resan betalades av Gita och Douglas Keiller som under några år hade en form av New Age-center i sitt hem Gövik på Särö. Mellan 3-5 september höll Fry tre föredrag, två i Hälsingborg och ett i Malmö. Han träffade även ufologer i Stockholm och intervjuades i flera dagstidningar.

Daniel Fry i Sverige 1970

Daniel Fry och Carl-Axel Jonzon 1970


Understanding-rörelsen var på flera sätt mera sansad och balanserad jämfört med andra ufokontakt-organisationer. Man strävade efter fred, global samverkan och förståelse mellan nationer och människor oavsett religion, kön etc. Till och med den amerikanske astronauten Gordon Cooper uttalade sig positivt om Daniel Fry. I sin självbiografi Leap of Faith skriver Cooper: ”Jag har mött åtskilliga blåögda ufofanatiker och galenpannor. Dr. Dan Fry tillhörde inte den kategorin. Jag fann honom fullt trovärdig.” (s. 240)

En stor del av Understanding-rörelsens bibliotek och arkiv i USA förstördes 1978 efter att någon försökt bränna ner rörelsens center. 2003 lyckades dock Sean Donovan från Edmonton, Kanada rädda vad som fanns kvar och bygga upp ett nytt Understanding-arkiv. Donovan har även skrivit en mycket läsvärd biografi över Daniel Fry och Understanding. Mycket av materialet från arkivet, inklusive samtliga nummer av Understanding, finns att läsa på webbsidan danielfry.com.

Sean Donovans biografi över Fry utgiven 2013

Oavsett sanningshalten i Daniel Frys kontakt med rymdmannen Alan så är budskapet som presenteras en form av tidlös humanism – väl värt att lyssna på. I detta nu rasar Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina. Hotet om kärnvapenkrig får mig att associera till ett samtal mellan Alan och Daniel Fry, återgivet i Budskapet från rymden (s.31):

” - Varken din ras eller din kultur är predestinerade till att utplånas. Ni människor kan måhända fullfölja civilisationens uppåtgående kurva, tills ni för alltid lämnat katastrofhotet bakom er. Valet ligger hos er själva.
- Det är inget tvivel om hur valet skulle bli, om folk vore medvetna om vad de hade att välja mellan, sade jag.
- Just precis, svarade Alan. Det är därför vi är här, och det är därför som du är här.”
(Publicerad i Rapport-Nytt nr 2, 2022).

Saturday, May 11, 2024

Vi flög in från öster

En av de svåraste och mest kontroversiella delarna av ufologin är kontaktfallen. Även här måste man försöka använda UFO-Sveriges ideologiska grund – den tredje vägens ufologi. Efter drygt femtio års undersökningar och studier av kontaktfall kan jag konstatera att de flesta handlar om inre upplevelser med en trolig psykologisk förklaring. Men några fall i mitt arkiv är av en helt annan kaliber, möten med fysiska och konkreta ”främlingar”, som uppenbarligen lever ibland oss.


I boken Främlingar på vår jord. Ufokontakter i Sverige (s. 108-11), finns en kort redogörelse för fallet ”Anna”. En engelsk version i två delar kan också läsas på min blogg. Eftersom ”Anna” var en person som rörde sig i så kallade högreståndskretsar lovade jag att inte avslöja det riktiga namnet så länge hon levde. Men efter dödsfallet 2018 bedömer jag det som etiskt försvarbart att i dag presentera hela min dokumentation om fallet med alla namn involverade.

Anna hette i själva verket Jade Ekström och var född i Stockholm 1920. Hon tillbringade en stor del av sitt liv utomlands i länder som USA, England och Frankrike. Under flera år var Jade bosatt i Mexico tillsammans med sin dåvarande man, den tyskfödde Frank Gebhart. Han var chef för den amerikanska firman Combustion Engineering i Mexico. De gifte sig 1958. Jade levde mycket av ett överklassliv med diplomater, kungar, presidenter och filmstjärnor som vänner. En god vän under Mexicotiden blev filmstjärnan Dolores del Rio. De träffades på ett party med den mexikanske presidenten. Dolores del Rio och hennes make var mycket ufointresserade och Jade blev inbjuden till deras residens i Mexico City. Där träffades flera personer som berättade om egna ufoupplevelser.

Efter återkomsten till Stockholm 1966 blev det arbete för prins Sigvard Bernadotte, vilket också innefattade bridgekvällar med Sigvard och hans tredje hustru Marianne. Jade var under fem decennier medlem av The American Club of Sweden. 1970-talet och framåt innebar ett ökat intresse för olika new age-idéer, vilket bland annat resulterade i en liten andlig sökargrupp i Stockholm med namnet Liljorna. Jade blev under 1980-talet svensk representant för organisationen Planetary Initiative for the World We Choose och deltog i konferensen i Toronto 17-21 juni 1983. Under de sista åren av sitt liv gav hon ut boken Vem är jag inom mig (2011).

Jade Ekström (Anna)

Jade höll ofta föredrag i olika sammanhang och var även öppen med sina intressen för paranormala fenomen, vilket bland annat framkom i en intervju i Hemmets Veckotidning nr 22, 1975. Men det var en serie upplevelser hon aldrig offentligt berättade om och som jag lovade att inte nämna hennes inblandning i förrän efter hon lämnat jordelivet. Jade uppskattade dock den korta sammanfattningen jag publicerade i Främlingar på vår jord. I ett brev den 26 juli 2009 skriver hon: ”Jag är glad att du har skrivit den för att öppna människor till de olika dimensionerna vi nu lever i från botten till toppen.”


Genom min gode vän Christian Bratt kom jag i kontakt med Jade Ekström och gjorde en längre bandad intervju, sannolikt 1982. Tyvärr glömde jag notera datum för intervjun. För att göra presentationen mera levande låter jag Jade själv berätta med citat från intervjun. Det rör sig om två upplevelser med en mycket speciell koppling. För att förstå sammanhanget kommer här den första ufohändelsen på Vindö i Stockholms skärgård någon gång 1947-48.

Jade andra från vänster på bokhandeln Vattumannen maj 1977

Jade: Vi hade gäster, vi var ungefär tolv stycken som såg det här. Det var i slutet på 1940-talet. Jag vet bara att det var i augusti månad. Det var i alla fall inte 1949. Det kan ha varit 1948 eller 1947. Det var mycket egendomligt. Jag gick ut för att hämta något i vår jordkällare och plötsligt får jag se ett ljus komma farande över Kanholmsfjärden. Det kom farande från väster. Vi var på Vindö. Jag var ju osäker på vad det var och rusade in och sa, ni måste komma ut. Allihopa rusade ut och så tittade dom på det här fantastiska och så sa vi att det måste vara ett flygande tefat.

Håkan: Det sa ni redan då?

Jade: Ja, det sa vi och jag tyckte ju det var vanvettigt spännande men på något vis så kände jag mig rädd den gången också. Jag vet inte varför men jag kan bara säga att det var den upplevelsen jag hade. Min man han skulle ju absolut ner på bryggan och titta lite närmare på det. Den stod inte precis över vårt hus utan den var… Den kom bara rakt emot mig ungefär som man ser en kanonkula och sedan stannade den där nere vid viken. Då vart jag rädd och sa, nej det får du inte göra och det slutade med att den försvann rakt upp i den vinkeln. Som vi såg det verkade det precis rakt upp men den kom inte uppifrån utan rakt framifrån. Så stannade den och så stack den rakt upp.

Håkan: Såg du inga detaljer eller form?

Jade: Nej, det var inte tillräckligt nära. Den stod ju bara där uppe i luften. Vi såg den ju ovanför trädtopparna. Vi hade fruktträd mellan villan och vår brygga. Den var för högt för att vi skulle kunna säga att det är ett flygande tefat. Vi förmodade att det var ett flygande tefat. Det var ett vitt sken, det var i skymningen men det var fortfarande ganska ljust. Det ar nästan som en stjärna som kom flygande. Det var så mörkt att man definitivt såg ljuset. Sedan gick vi in och det vart en vild diskussion om vad vi sett. Jag var ju uppfylld av det här.

Jade flyttade till Mexico 1966 där hon gifte sig med sin andra man ingenjören Frank Gebhart 1958. Han vara så lik skådespelaren Danny Kaye att folk stannade honom på gatan för att be om en autograf. Under en konferens i Guatemala genom sitt arbete träffade Frank Gebhart en intressant kollega, Ben Austin, som Jade och Frank blev hembjudna till i november 1958. De blev hämtade i Mexico City av Austins tjänare och förda till en plats i Guatemala.

Jade: Det var rena djungeln. Vi åkte så länge det fanns bilvägar sedan bytte vi till en jeep och så kom vi fram så småningom. Det fanns alltså inte ordentliga bilvägar.

Håkan: När inträffade händelsen?

Jade: Jag träffade min man 1957 och vi gifte oss 1958 och min pojke föddes 1959. Det måste ha varit 1958 efter det vi vart gifta. Vi gifte oss i oktober så november 1958 inträffade det här. Det var gott och väl två timmars bilresa på landsväg och sedan resten var med jeep.

Håkan: Från Guatemala City?

Jade: Ja, det var det. Jag måste erkänna att jag inte alls kommer ihåg vilken riktning vi åkte. Att det var i november det vet jag för det var nämligen en fransk diplomatfru som skulle se till våra barn, alltså mina barn från ett tidigare äktenskap.

Håkan: Men ni var stationerade i Mexico City?

Jade: Ja, det var vi.

Håkan: Där din man då arbetade?

Jade: Ja, just det och han kom hem till mig en dag och sa att han träffat en fantastisk, superintelligent, otroligt skärpt man och du måste få träffa honom vid något tillfälle. Och jag sa, ja det skulle vara roligt. Varför bjuder du inte hem honom? Nja, men han är inte här, han bor i Guatemala. Då sa jag att vid något tillfälle kan vi kanske åka och hälsa på honom. Sedan blev det ganska snart efteråt som det blev ett tillfälle och min man skulle egentligen vara ute i affärer och då skulle han passa på att träffa den här men vi träffade andra affärsmän också. Då vi kom dit ringde han till hotellet för min man hade på något vis fått ett meddelande till honom och vi skulle komma vid den här tiden så han ringde till hotellet och bjöd oss och min man sa att det skulle bli jätteroligt. Då åkte vi den där bilen och så jeepen och så åt vi middag där och det var efter middagen som han plötsligt säger så här: du är ju intresserad av ufo.

Håkan: Han säger det till dig?

Jade: Ja, och då sa jag nej det är jag inte. Jo, det är du visst det.

Håkan: Han pratade engelska?

Jade: Ja, det är klart och han talade en väldigt egendomlig engelska. Han talade någon slags Scottish-English. Jag förnekade det alltså men då sa han du har ju till och med sett ett ufo. Nej, inte i Mexico vad jag vet, sa jag. Så sa han, nej det stämmer för det var ju i ditt hemland och vi flög in från öster till ert lantställe i Stockholms skärgård. Så precis sa han.

Håkan: Hur reagerade du då?

Jade: Jag blev alldeles stel av skräck. Jag blev rädd, jag blev verkligen rädd. Jag tyckte det var så obehagligt, dessutom när jag aldrig hade talat om det här för min andra man, eftersom min erfarenhet var med min första man. Så min man hade ingen aning om det här. Så han kan inte ha talat med den här människan om det här och jag tycker utav hänsyn till man nummer två skall man inte hålla på och prata om det tidigare. Det är ett helt hänsynstagande och jag blev upprörd på många sätt och vis därför att han gick fullständigt rakt på sak, bara bestämt säger det. Då slutade det med att min man sa, är det verkligen sant. Då sa jag, det är sant.

Ja, alltihop det här hade jag inte nämnt för min man nummer två och så sitter vi hos den här mannen i Guatemala som påstår att jag sett ett flygande tefat. Så säger han plötsligt: skulle du ha lust att åka en tripp runt till Venus?

Håkan: Han säger Venus?

Jade: Ja, och då sa jag att det vill jag inte för jag har mina barn i ett annat land där ingen annan talar deras språk och vill inte att det skall hända dom någonting utan take a raincheck. Då vänder han sig till min man och säger att tänk att din fru är så harig av sig. Skulle inte du ha lust att följa med? Jovisst säger han. Nej, säger jag direkt, vi stannar båda. Jag fick ingen ordning på min man utan han skulle absolut med.

Håkan: Han var inte intresserad av UFO?

Jade: Ingen aning, men han var ju tekniskt nyfiken som alla karlar är så han var ju eld och lågor på att följa med. Det blev så att jag fick åka tillbaka till hotellet och sedan fick jag ett löfte att min man skulle återbördas till hotellet klockan sex på morgonen i Guatemala City. Sedan började jag undra. Jag kunde väl åtminstone ha sagt att jag ville se farkosten men nu sitter jag här och ångrar mig och jag kände bara obehag och inte kunde jag sova mycket. Precis när klockan slår sex så kommer min man in och då är han alldeles likblek. Han hade absolut ingen färg i ansiktet och han såg alldeles stirrig ut på ögonen. Jag var naturligtvis eld och lågor och sa berätta, berätta. Han sa, det var fantastiskt, it was incredible, it was absolutely incredible. Something that was really interesting, sa han, can you imagine this started on something as small as this piece of sugar. Dom hade tydligen någon slags startmotor. Efter startögonblicket hördes inget motorljud alls.

Håkan: Beskrev han farkosten?

Jade: Ja, den var rund, den var liten och det var fönster runt om. Alltså inte hela vägen utan lite här och var men det fanns på alla håll, öst och väst. Då sa jag, for ni verkligen runt Venus? Då tittade han på mig och så sa han, tror du inte. Och jag hade väldigt svårt att tro det så jag sa, du kanske inte gjorde det?  Ja, om du inte tror på det så tänker jag inte säga ett enda ord mera och så blev han så himla arg och bara gick och la sig och sova. Sedan så försökte jag få honom att berätta. Men han sa, du tror ju inte på det så han berättade sedan aldrig någonsin om det. Fick aldrig ett ljud ur honom. Men vad som var egendomligt var hans beteendemönster, var så helt annorlunda. Han blev hotfull och det var obehagligt.

Håkan: Kom det direkt efteråt?

Jade: Ja, det gjorde det. Just det där att tvärvända och han sa inte ett ljud och hans sätt varade sedan under hela vårt äktenskap. Det konstiga är att jag träffat mannen efter skilsmässan och nu är han som förut men han var mycket brutal och egendomlig, hustrumisshandel och så vidare. Jag trodde ett tag att han var besatt. Jag fattade ingenting. Sedan började jag fundera om han kanske aldrig hade varit i något flygande tefat utan blivit hypnotiserad och det är därför han är så konstig. Jag vet fortfarande inte i dag om han var utanför hans garage den där killen där nere. Jag kan bara berätta som det hände. Jag kan absolut inte garantera att min man har varit i yttre rymden. Han blev hårdare som människa och vi blev rädda för honom. Samma känsla som jag kände för den här andra mannen. Det var så himla otäckt. Han slog från ytterligheterna och så blev han sig själv ibland. Nu verkar han vara sig själv konstant men det var han inte då. Sedan har jag bara träffat honom för att diskutera den gemensamma sonen.

Håkan: Jobbade Ben Austin inom samma företag?

Jade: Nej, inte alls och vad skulle en sådan människa sitta ut i bushen och göra. Han sa att han var ute för att kolla vad mänskligheten hade för sig. Jag tror han hade det här som någon station, någon bas. Han var liten, mindre än jag. Jag är 1,60. Han kan ha varit 1,50, kortväxt och grov med ett mycket grovt utseende. Han såg inte trevlig ut. Han var inte fet men muskulös. Men har var artig och trevlig så man kunde inte tycka illa om honom. Mörkhårig men mera brun än svart, inte skägg, obestämbara ögon men han var definitivt inte brunögd.

Håkan: Vilken nationalitet skulle han kunna tillhöra?

Jade: Ja, jag frågade honom om nationalitet och då svarade han inte på det utan sa, jag har ett Scottish passport. Hur har du fått det? Well, sa han, kan vi bygga flygande tefat så kan vi också fixa en sådan liten detalj. Varför har du valt just Skottland, sa jag. Då sa han, jag har språksvårigheter och det finns så många skotska dialekter så det är egentligen ingen som kan höra. Vi checkar vad människorna gör så att ni inte sätter den här planeten i brand eller andra dumheter. Det kan störa oss. Jag vet inte varför jag kände den där rädslan. Hela mitt inre kände att någonting är fel här.

Håkan: Du sa att han inte var vacker. Hade han några direkta defekter?

Jade: Nej, han var klädd i en vit skjorta. Du vet även i tropikerna, när dom bjuder folk på middag, så tar dom på sig en slips. Han hade ingen lång hals, inte långt hår men ganska snygga, välformade öron. Välvårdad fast inte snygg. Hudfärgen var lite mörk. Inte alls den där blonda typen. Inte så mörk som Guatemalas indianer utan som en solbränd, vit människa. Men det var ändå inte så för solbrändheten ser alltid så frisk ut men han såg inte frisk ut. Lite grådaskig under den bruna färgen. Han var inte fräsch. Till sättet var han precis som vilken vanlig skotte som helst.

Håkan: Hur bodde han? Hur verkade han leva socialt?

Jade: Han hade ingen familj och var fullständigt ensam där. Han hade tjänare men dom skickade han iväg så vi var ensamma hela kvällen. Tjänarna var vanliga infödda och de hade inte någon relation till honom på något vis. Det fanns böcker, det fanns allting. Men nu kan jag inte säga att det var hans hem. Han kan ju ha hyrt det här. Det var precis som vilket vanligt hus som helst, varken vackert eller inte vackert, bungalovtyp.

Håkan: Det fanns ingen by där?

Jade: Nej, det fanns ingenting. Jag är ju van att gå i djunglerna där nere och man kan gå hur länge som helst utan att träffa en människa. Tjänarna kom och hämtade oss i hans jeep. Det fanns en kaffeplantage i närheten. Det fanns också stora arealer av majsodlingar. Min man berättade att farkosten stod ju bara där bakom, omgiven av lite buskar och träd, så det var nästan omöjligt att se den. Den såg ut som ett vanligt flygande tefat. Det var bara att den verkade minde än vad man skulle tycka att den borde vara. Jag minns att han sa att man gick in i den underifrån. Den stod på höga fötter. Högre än min man för han kunde gå rak inunder. Han sa också att dom där fötterna kunde man förlänga och förkorta så det spelade ingen roll hur markytan såg ut. Den var egentligen inte byggd för den där lilla killen. Han nämnde att den gången de flög in över Kanholmsfjärden så var dom många i farkosten för han sa vi. Det underliga är att det här är de enda två gångerna i mitt liv då jag varit rädd. Jag var inte ens så rädd under en jordbävning i Mexico. Jag har aldrig varit rädd i storm. Jag är en Capricorn och det kan ingen människa tro. Så här ovanliga saker etsar sig alltid väldigt starkt in i en människas medvetande och i synnerhet när man har blivit rädd. När vi var på landet och satt och åt så var ju det här bara ett skojigt intermezzo, men så vitt jag vet var jag den enda som kände rädsla då. Jag tror jag var 38 vid andra händelsen. Jag kan bara säga att han påstod sig tillhöra dom här rymdmänniskorna. Jag kan inte garantera sanningshalten i vad han har sagt utan bara säga så här upplevde jag det.

Hemmets Veckotidning nr 22, 1975

Efter intervjun höll jag regelbunden kontakt med Jade Ekström under större delen av hennes levnad. Då och då berättade hon ytterligare detaljer om händelserna. Hennes man i Mexico blev utsparkad från firman 1975 efter tjugo år. Sannolikt på grund av det häftiga humöret. Han drev sedan en handelsträdgård och bodde kvar i halvmiljonervillan (dollar) i Mexico City. De träffades endast en gång efter skilsmässan 1966. Det var 1998 vid deras son Franks begravning. Efter ufohändelsen 1958 blev hennes mans ögon svartgrå men vid begravningen var de blå igen. Han sa då att händelsen 1958 förstörde hans liv. Han ville glömma den delen av sitt liv.

Angående tefatet hade hennes man berättat att startmotorn var pyramidformad och i storlek som en mindre sockerbit. Ett svagt ljud hördes från farkosten vid start men sedan helt tyst. Det fanns endast plats för två personer. Frank Gebhart trodde själv att sådana farkoster kommer att tillverkas på jorden.

Jade ångrade många gånger att hon inte, innan resan tillbaka till hotellet, tittade bakom huset för att själv se tefatet. Hon har undrat ibland om planen var att det i själva verket var hon som skulle ha följt med i tefatet, eftersom bara två fick plats. Jade antar att hennes man på något sätt blivit psykiskt påverkad av Ben Austin. Hon funderar om dessa individer på något sätt vampyriserar på oss.

På grund av mitt löfte till Jade grävde jag inte så mycket i fallet under hennes levnad. Kollade dock med Stockholms Stadsarkiv att olika personuppgifter stämde. I dag skulle det krävas ett omfattande internationellt detektivarbete för att eventuellt komma vidare.

Hur ska man då bedöma denna komplicerade berättelse? Jag uppfattade Jade som mycket ärlig och själv nyfiken och ifrågasättande om hela händelsen. Även om hon under senare delen av sitt liv blev något av en new age-mystiker så var hon mycket konkret och frågande inför de tidiga ufoupplevelserna. Vem var då den gåtfulle Ben Austin – om det nu var hans riktiga namn? Han framstår knappast som någon utomjording. Om den grupp han tillhör representerar någon form av jordbaserade främlingar så återstår den ultimata frågan: Jordbaserade – var någonstans?

(Publicerad i Rapport-Nytt nr 4, 2022). 

Monday, May 6, 2024

Ufoföreningen som blev en meditationsgrupp

När Riksorganisationen UFO-Sverige bildades den 29 mars 1970 inleddes en unik era i svensk ufohistoria. Mängder av lokala ufoföreningar och mindre grupper bildades runt om i landet. De utvecklades på olika sätt både vad gäller aktiviteter och sätt att arbeta med ufofrågan. Tidigt ute var Stockholms UFO-Center (SUFOC) som bildades 1971. Den startade som en vanlig ufoförening men skulle efter ett par år utvecklas på ett ganska ovanligt sätt. SUFOC blev en meditationsgrupp som med tiden indirekt till och med kom att påverka och intressera världsstjärnor som Shirley MacLaine.

SST 12 oktober 1972

Föreningen bildades under namnet UFO-Sundbyberg den 18 mars 1971 och var en utbrytning ur Solna Astronomiska Förening (SAF). Efter en månad ändrade man namn till Stockholms UFO-Center eftersom endast ett fåtal av medlemmarna kom från Sundbyberg. Förste ordförande var Leif Johansson och bland de mest aktiva fanns Lennart Johansson, Tony Eckardt och Sune Nordwall. Även Boris Jungkvist fanns med som medlem. Redan första året startade föreningen en mängd aktiviteter som observationsutflykter, studiebesök till andra ufogrupper och föredragsaftnar i klubblokalen i Lötskolan, Sundbyberg.

Till UFO-Sveriges riksstämma i Motala 10-11 april 1971 skickade föreningen tre representanter, Leif och Lennart Johansson samt Tony Eckardt. Samtliga var tekniskt intresserade ingenjörer. Tony Eckardt hade konstruerat en ufodetektor som registrerade förändringar i magnetfältet och den demonstrerades nu på riksstämman, vilket väckte stort intresse, även i pressen.

Vid slutet av 1971 hade Stockholms UFO-Center 13 medlemmar och för 1972 beslutade man sig för att blir mera utåtriktade med inbjudna gästföreläsare och att ge ut ett medlemsblad som döptes till SUFOC. Den 5 oktober 1972 annonserade föreningen om en föredrags- och filmkväll på Lötskolan i Sundbyberg. Arrangemanget blev mycket lyckat med föredrag och filmvisning av Tony Eckardt, Gösta Rehn berättade om sin nya bok Tefaten är här och Rupert Siemerling redogjorde för sina experiment med jondrift. Kvällen lockade ett 60-talet åhörare och föreningen uppmärksammandes med en artikel i Sundbyberg och Solna Tidning den 12 oktober.

Folkbladet Östgöten 13 april 1971. UFO-Sveriges riksstämma 1971.

Sista numret av medlemsbladet SUFOC gavs ut i januari 1973. Som föredragshållare under våren annonserades bland annat Sten Lindgren från Intergalaktiska Federation (IGF) samt Jean Kikson, Gralsväktarnas med temat Den esoteriska synen på UFO. Vad som skulle definitivt förändra föreningen var det föredrag som senare hölls av Sture och Turid Johansson. Sture och Turid hade bakom sig en mängd UFO- och paranormala upplevelser, som jag själv hade börjat dokumentera 1972. Flera medlemmar i Stockholms UFO-Center hade nu alltmer börjat intressera sig för ett mera andligt sökande och nyandliga rörelser vilket resulterade i att det rena ufointresset kom i bakgrunden och i praktiken upphörde föreningen sommaren 1973. Man hade då ett tjugotal medlemmar.


Hösten 1973 frågade Sture och Turid några medlemmar om de ville vara med och starta en meditations- och sökargrupp. Flera från Stockholms UFO-Center nappade på idén: Lennart Johansson, Tony Eckardt, Eva Helderud och Solveig Simlin. Genom min bekantskap med Sture och Turid Johansson och samarbete med Lennart Johansson och Tony Eckardt fick även jag en förfrågan att var med i meditationsgruppen. Den 1 november 1973 deltog jag för första gången i gruppen som samlats i Sture och Turids villa på Lidingö. Mötena inleddes alltid med bönen Fader Vår och sedan cirka 15 minuters meditation följt av fika med diskussioner om allt mellan himmel och jord, men naturligtvis mycket om ufo och paranormala fenomen. Under den första tiden försökte vi även oss på att gemensamt studera Den Hemliga Läran av Helena Petrovna Blavatsky, men gruppen insåg snart att det inte var något för nybörjare.

Turid Johansson i meditationsgruppen 1974

Meditationsgruppen träffades varje fredag året runt och blev med tiden en starkt sammansvetsad kamratgrupp. Vi studerade olika nyandliga läror och filosofiska riktningar, alltid med högt i tak och många skämt. Hösten 1974 började jag läsa religionshistoria vid Stockholms universitet. Flyttade samtidigt från föräldrahemmet i Södertälje till en liten etta i Sundbyberg, mycket för att få vara nära mina vänner i meditationsgruppen. 1975 utökades gruppen med två nya medlemmar: Pia Ringstrand, som under flera år arbetat med Edith Nicolaisen och bokförlaget Parthenon samt Sune Nordwall, som var aktiv antroposof och läste vetenskapsteori vid universitetet.

Gruppen blev under 1975 alltmera aktiv. Vi bjöd in personer från olika nyandliga grupper för utbyte och diskussioner, gick på föreläsningar tillsammans, gjorde utflykter och studiebesök bland annat i Liberala Katolska kyrkan. Samtidigt firade vi ofta helger tillsammans och ordnade fester vid nyår och midsommar. Gruppen blev en trygg och viktig gemenskap, samtidigt som vi lite skämtsamt betecknade oss som Ockulta maffian – OM.

Pia Ringstrand och Lennart Johansson i meditationsgruppen

Hösten 1976 inleddes vad som kom att innebära slutet för meditationsgruppen. Efter att ha träffats varje fredag i flera år kände flera att gruppen börjat stagnera i utveckling. En vändpunkt kom fredagen den 1 november 1976 hemma hos Eva Helderud. Under meditationen reste sig plötsligt Sture Johansson. Ena handen skakade och hans stönade lätt. En helt annan röst började tala genom honom och förklarade: ”Jag hälsar er. Var inte rädda. Det är inte så farligt som det ser ut. Vad ni kallar instrumentet lider intet av detta… Men instrumentet är fortfarande rädd så var snälla och tala om för honom att han inte är någon fara för er. Jag är mycket glad över att vara här.” Talet fortsatte med en kort förklaring av hur transtal fungerar samt försäkring om att mannen som talade genom Sture skulle återkomma flera gånger. Han kallade sig Simeno och var en andlig ledare som Sture och Turid gemensamt mött när de tillsammans varit med om en så kallad utomkroppslig utflykt eller astralfärd. Detta möte finns beskrivet i Sture Johanssons bok Resan till ljuset, som utkom 1974.


Sture talar i trans


Gruppen fick flera tillfällen att tala med Simeno och även senare när istället en annan lärare som kom igenom vid namn Ambres. I och med att Sture började som medium lämnade i praktiken Sture och Turid meditationsgruppen och ägnade sig åt att bygga upp en egen verksamhet och rörelse som kom att kallas RAM-stiftelsen, sedan 2014 Nya Ram-stiftelsen. Under 1980-talet blev Sture alltmer känd som medium, även internationellt. Sture och Turid åkte till många länder och höll så kallade teachings. Jag fick brev och kort från USA, Mexico och Hawaii under deras resor. Kändisar som Shirley MacLaine och Dennis Weaver intresserade sig för Sture och 1985 kom Shirley MacLaine till Sverige och deltog i teachings. I dokumentärserien Out On A Limb från 1987 finns Sture med och går i trans. Serien bygger på Shirley MacLaines bok Ut på den yttersta grenen som kom på svenska 1983. Sture och Turid flyttade under 1980-talet till norra Värmland där de byggde en kursgård 1988, som även idag har en mycket aktiv verksamhet med olika program. Vilka vägar vandrade medlemmarna i meditationsgruppen sedan?


Sture och Turid skilde sig och Turid avled 2010. Lennart Johansson blev så småningom mycket aktiv inom Miljöpartiet. Han avled 2012 och hedrades med en tyst minut vid Miljöpartiets kongress i Umeå. Pia Ringstrand engagerade sig en tid i INCAL – Informationscentrum för alternativa livsåskådningar och ny forskning. Tony Eckardt blev ordförande för Föreningen för Psykobiofysik och ansvarig för närradioprogrammet Nya Dimensioner. Han flyttade senare till Krokom, Jämtland med sin fru Eva Olsson och startade Shekina Media, där de fortsatt undersökningar av kontaktfall, paranormala fenomen och teorier om multiversum. Själv flyttade jag till Norrköping 1984 bland annat för att kunna jobba med AFU.

Mor och jag hemma hos Sture och Turid januari 1977.

Efter att ha varit aktiv i uforörelsen i mer än 50 år finner jag idag att förenings- och personhistoria inom ufologin är nästan lika fascinerande som själva ufogåtan. 1992 gav den omstridde filosofiprofessorn Ingemar Hedenius ut sina memoarer med titeln: Varför blev jag den jag är? Det är idéhistoriskt intressant att studera varför svenska ufologer och ufoföreningar blev vad de är – eller var. En lite ovanlig men spännande del av svensk kulturhistoria.

(Publicerad i Rapport-Nytt nr 4, 2020).