Vid dagens början P1 15 januari 2005

Då och då gör jag en utflykt till mina morföräldrars grav som är belägen vid Sköldinge kyrka mellan Katrineholm och Flen. Platsen är en enastående naturskön del av det sörmländska landskapet. Efter att först traditionsenligt ha intagit en kopp kaffe vid det idylliska gamla prästänkebostället invid kyrkan vandrar jag ut till min mormor och morfars grav. Minnen blandas med tankar om livets meteorlika korthet och funderingar om min egen existens.

Mor och jag vid Fridhems kaffestuga nära Sköldinge kyrka 28 juli 2010

Efter besöket går jag in i den vackra gamla medeltidskyrkan, skriver mitt namn i gästboken, tänder ett par ljus för att hedra minnet av mina morföräldrar och njuter av stillheten och friden. En för mig vacker och existentiellt meningsfull symbolhandling.

Men vänta lite! Varför gör jag så här? Som humanist borde jag ju kunna klara mig utan kyrkor och religiöst färgade ceremonier. Faktum är att mina små utflykter till Sköldinge kyrka har bidragit till att min livssyn skiftat fokus. Med tiden har det slagit mig att jag helt enkelt skulle sakna kyrkor om de inte fanns i det svenska landskapet. Jag skulle sakna den arkitektoniska skönheten, konsten, symbolerna men också kyrkan som kulturtradition – ceremonierna, de gamla psalmerna och att det finns platser för stillhet och ro i vårt stressade samhälle.

Mor tänder ett ljus i Sköldinge kyrka 6 november 2004

Lite famlande och en smula förvånad har jag upptäckt att min livssyn borde bestå av två ord: kristen humanism. Kristen då fattad i en mycket odogmatisk och liberal tolkning. En livssyn där människans djupdimension uttrycks i den kristna traditionens symboler, termer och sånger. Helt enkelt för att där känner jag mig hemma. Den profana humanismens livssyn har jag kommit att uppfatta som en mycket vacker byggnad, en herrgård med utsökt konst och ett ypperligt bibliotek. Men efter att ha bott i byggnaden en tid märker jag att det är något som fattas – elektricitet och värme. Eller om man så vill ord, ceremonier och symboler för att uttrycka människans djupdimension och tillvarons mäktiga gåtfullhet.

Mor i Sköldinge kyrka 8 augusti 2009

Ett par riktigt bra ord skriver författaren och litteraturhistorikern Erik Hjalmar Linder i sin självbiografi ”Andra boken om mitt levande förflutna”. De två bra orden han talar om är kristen humanism. I slutet av 1930-talet var han med om att grunda Förbundet för kristen humanism. Flera ledande kulturpersonligheter i Sverige hade insett att det behövdes ett forum för öppen debatt om grundläggande kultur- och livsåskådningsfrågor och en ideologisk motvikt mot de mörka totalitära makter som var på väg att sluka Europa. Man knöt ihop det bästa från de två mäktiga strömningar som under nära två årtusenden burit upp vår kultur: arvet från antiken och kristendomen. Kampen för människovärdet.

Mor vid Sköldinge kyrka 8 augusti 2009

Det är något av samma känsla för vår historia och väsentliga kulturvärden som jag upplever vid besöken i Sköldinge kyrka. Kristendomens grundidéer må vara en blandning av bra och dåligt men den kristna traditionens huvudfåra av humanism och idealism är kulturbärande.

För att återknyta delaktigheten i denna kulturströmning knallade jag i november upp till församlingsexpeditionen och förklarade för en något häpen assistent att jag efter tjugo år ville bli medlem i Svenska kyrkan igen. Han var van vid att medlemmar vid den här tiden på året kom för att lämna kyrkan. Jag gick så att säga mot strömmen.

Mor vid mormor och morfars grav 8 augusti 2009. En grav där mor nu själv vilar.

Jag tror många svenskar upplever den religiösa problematiken på ett liknande sätt, både kluvenhet och tillhörighet. Men som Erik Hjalmar Linder och många andra kristna humanister ofta påpekat finns det en gyllene medelväg. En väg som bejakar både modernitet och det kristna arvet, både förnuftet och den religiösa känslan. En livssyn för hela människan.

Musik
Frédéric Chopin, Waltz no. 12, in F minor, Op 72/2
Barbara Streisand, Memory