Humanoider och folktro

I min samling svenska CE3-fall, alltså observationer av varelser, har jag flera rapporter som aldrig publicerats eller undersökts ordentligt. Skälet är för det mesta tidsbrist eller andra prioriteringar. Efter en presentation av AFU i teveprogrammet Östnytt 1993 hörde en äldre kvinna av sig och berättade följande.

Cirka 1933, när hon var fem år, befann sig kvinnan på ett torp i Östergötland. Där fick hon se en kupolliknande farkost landa. I farkosten fanns två små människor. En av dem kom ut och förklarade vänligt för den lilla flickan att hon inte skulle vara rädd. Varelsen var dvärgliknande med mörkgrön overall. Flickan kunde även se något som liknade en instrumentbräda inuti farkosten.

Det intressanta är att händelsen inträffade redan på 1930-talet. En etnolog som upptecknade en dylik berättelse skulle anse det som ett klassisk exempel på nordisk folktro. Ufologer världen över som studerat gamla uppteckningar om troll och paranormala väsen har förvånats över hur väl gårdagens folktroväsen och deras handlande stämmer överens med dagens rapporter om ufohumanoider. Något förenklat har man då resonerat på två sätt. Antingen att flygande tefat besökt jorden även före 1947 eller att det vi kallar humanoider i själva verket är väsen som tillhör jorden.

Det första ufologen som på ett mera undersökande och systematisk sätt framförde den senare teorin är fransk-amerikanen Jacques Vallee i den numera klassiska Passport to Magonia. From Folklore to Flying Saucers (1969). Genom att jämföra gamla berättelser i folktro, legender, prästers uppteckningar med mera visar han att "tefatsrapporter" funnits i alla tider men tolkats på olika sätt enligt de kulturella förutsättningarna. Vallee menar att en del av dagens uforapporter med humanoider kan röra sig om samma väsen som setts i alla tider men att de tillhör en parallellvärld. Vallee erkänner att hans bok inte ska ses som vetenskaplig utan snarare en spekulation utifrån vissa data. I förordet skriver Vallee att han faktiskt glömde bort att han var en vetenskapsman när han började skriva boken.

Och visst har dagens humanoidrapporter många drag av de gamla folktrouppteckningarna. Ta till exempel Kurt Nilssons observation den 18 oktober 1977. Platsen är det ufotäta Trehörningssjö i nordöstra Ångermanland. Vid åttatiden på kvällen färdas Kurt Nilsson i sin bil vid länkstationen på Hemliden. Plötsligt får han se ett ljusblåliknande föremål nere i en svacka vid sidan av vägen. När han kommer närmare ser han att det är en slags kupolförsedd maskin några meter i diameter. En bit framför farkosten står tre "rymdklädda" figurer ungefär en meter långa och gråaktiga till färgen. Kurt stannar bilen för att titta.

Snart kommer rädslan krypande och Kurt startar bilen men hinner bara köra cirka 50 meter när han ser de tre varelserna framför sig på vägen. En av varelserna riktar ett spadliknande instrument mot bilen. Motorn stannar och strålkastarna slås ifrån. Kurt lyckas starta igen och ljuset fungerar. Nu är varelserna plötsligt försvunna och Kurt beger sig hemåt för att berätta om händelsen för sin fru.

En av utmaningarna och samtidigt en del av fascinationen med att vara ufolog är att vi egentligen inte vet vad det är vi undersöker: utomjordiska besökare, varelser från en parallellvärld, visionära upplevelser eller något helt annat?

Arbetsdag i arkivet

Solen strålar från en klar himmel och värmeböljan tycks hålla i sig. Det kan bli lite för mycket av det goda så idag har Anders Liljegren och jag tillbringat dagen med att arbeta i vårt skönt svala arkiv. Det finns hur många obearbetade högar som helst med ufomaterial i AFU så det är bara att kasta sig in i sorteringsjobbet. Anders försöker få ordning på rapportarkivet så vi kan samordna svenska, norska, danska och finska uforapporter i en gemensam mastersamling. Själv har ägnat mig åt att försöka organisera högarna med material som vi köpt från Jan-Ove Sundberg: uforapporter, pressklipp, foton, korrespondens med mera.

Anders Liljegren försöker få ordning på UFO-Sveriges rapportarkiv

I morse tog jag fram en lista på alla personer som sedan 1970 ansvarat för UFO-Sveriges rapportcentral och rapporthantering. Cirka 25 personer har under åren varit knutna till rapportcentralen och ofta utfört ett både tidskrävande och mödosamt arbete. Att det ibland har varit ovanligt stressigt att sköta UFO-Sveriges rapportcentral berättade journalisten Stig Aggestad, Eskilstuna när jag intervjuade honom i september 1984. Han tog över ansvaret för rapportcentralen 1980. Så här berättar Stig:

"Första halvåret var det lindrigt, enormt lindrigt och jag tyckte att det här var ju ingenting. Men det fick jag snart äta upp för hösten 1980 och vintern 1981 var det snudd på kris. Då ringde telefonen dygnet runt. Jag blev faktiskt lite skärrad till slut och fick en rejäl näsblödning ett par tre dagar. Så det var bara att ge sig av till akuten. Det blev för lite sömn och blodtrycket gick upp."

Stig Aggestad i sitt hem i Eskilstuna 13 september 1984

När jag går igenom UFO-Sveriges gamla arkivalier blir jag alltid imponerad över den idealitet som så många visat i ufosammanhang. Så mycket tid, pengar och energi som lagts ner på både fältundersökningar och föreningsaktiviteter. UFO-Sverige är onekligen en folkrörelse, om ändå en något udda sådan.

Adjö Barken

UFO-Sveriges kurser för fältundersökare har sedan 2004 varje år hållits på natursköna Barken konferens utanför Smedjebacken. Nu meddelar Clas Svahn att vi tyvärr måste avsäga oss kurserna på Barken i fortsättningen eftersom priserna höjts med 100 procent. Det skulle innebära minst 2.400 per deltagare för en kurshelg och det är för mycket pengar för de flesta i dessa kristider. Återstår alltså att försöka hitta något bra alternativ.

Kursdeltagare på UFO-Sveriges fältundersökarkurs på Barken konferens 2005


Det är tråkigt att vi inte kan fortsätta på Barken, ett ställe som de flesta gillat. Inte minst för den goda maten. Själv minns jag från den senaste kursen 2008 den vackra vintermorgonen 1 november med sjön Barken utanför fönstret. Ett magiskt vackert julkort att vakna till.

Foto taget från mitt fönster på Barken Konferens tidigt på morgonen den 1 november 2008


När man haft kurser flera år på samma ställe vet man hur allt fungerar och det känns mera hemtamt. UFO-Sveriges fältundersökarkurser har i sig alltid varit trivsamma tillställningar med fin kamratanda och trevligt eftersnack på kvällarna. På UFO-Sveriges första kursgård Lersäter, utanför Kolsva, pratade alla om den berömda Lersätersandan. Där hölls fältundersökarkurserna mellan 1977-1995. Lersätersandan sitter förstås i var vi än hamnar men visst vore det bra och tryggt med en fast kursgård år från år.


UFO-Sveriges första kursgård Lersäter. I förgrunden UFO-Sveriges sekreterare Mats Nilsson (1995)


Det finns ingen utbildning till ufolog utan det får UFO-Sverige själva ta han om. Att undersöka ufofall på fältet kräver kunskaper i en mängd ämnen alltifrån astronomi till vittnespsykologi. Men det är spännande och en verklig utmaning att försöka hitta en förklaring till vad en observatör verkligen sett. Särskilt när det gäller komplicerade närobservationer med flera vittnen. Det är ganska få ufo-organisationer internationellt som har kurser för sina medlemmar. Men det är en väsentlig bit av en vetenskaplig och kritiskt granskande ufologi. Nu är det bara att hoppas att vi kan hitta en ny kursgård till ett hyggligt pris. Om någon har ett tips så hör av er till UFO-Sverige.

Tidskrifter, tidskrifter

Har arbetat två dagar med att försöka öka tillväxtutrymmet bland AFU:s tidskrifter. Ett roligt men ganska slitsamt jobb med tanke på att vi har cirka 32.000 tidskriftshäften från hela världen i vårt rullhyllearkiv. Se förteckningen som pdf-fil här. Nu gick det inte riktigt som jag tänkt. När jag hade flyttat allt fram till amerikanska Fate magazine visade det sig att jag varit för optimistisk. Måste tömma en hel sektion till i slutet av hyllorna och gör om flytten. Nåja, jag skulle väl ha lyssnat på min lite visare kollega Anders Liljegren som föreslog det redan från början. Det är bara att ta nya tag.

AFU:s tidskriftssamling växer ständigt med inkommande samlingar från hela världen. Kollegan och vännen Clas Svahn meddelade nyligen att vi lyckats köpa 400 engelska ufotidskrifter av Philip Mantle. Samtidigt är en stor samling böcker och tidskrifter på väg från Frankrike. De ska katalogiseras och inlemmas i rullhyllearkivet så nu är det verkligen nödvändigt att öka tillväxtutrymmet.

Det är alltid fascinerande att läsa och bläddra i ufotidskrifter från olika tider och länder. De ger en bra tidsbild av vad som hänt inom uforörelsen och hur man resonerat under olika perioder och världsdelar. Tråkigt bara att språket sätter stopp för många intressanta artiklar. Ett jätteprojekt är förstås att försöka scanna så många tidskrifter som möjligt och lägga på nätet. Lyckligtvis har flera ufo-organisationer redan börjat med det arbetet. Två exempel är amerikanska MUFON UFO Journal och engelska Northern UFO News.

Med tanke på allt arbete som behöver göras i AFU är det tur att jag nu har fem veckors semester. Det kommer jag förstås inte bara att tillbringa i arkivet. Men regniga dagar är utmärkta arkivdagar. AFU har för övrigt aldrig stängt. Det finns alltid några på plats om du tänkt dig ett besök under sommaren. Slå gärna en signal först så möter vi upp.

Malmö Interplanetariska Sällskap

I veckan hade jag ett trevligt samtal med Ebbe Johansson från Malmö Interplanetariska Sällskap (MIS). Vi diskuterade ett eventuellt föredrag under hösten. MIS är i huvudsak en föredragsförening med ett mycket brett utbud av ämnen som UFO, astronomi, rymdforskning, forntida kulturer, fysik, parapsykologi, mystik, livsåskådningsfrågor med mera. Sällskapet anordnar föredrag den första fredagen i varje månad, utom under juni-augusti.

MIS är faktiskt Sveriges äldsta ännu existerande ufoförening och bildades redan den 1 oktober 1958, då under namnet Malmö UFO-sällskap. Grundare var Edith Nicolaisen från Parthenons bokförlag, kyrkoherde Algot Englesson och direktör E. Lindahl. Samma år bildades Ifologiska sällskapet i Stockholm men den föreningen upphörde 1969. MIS har i flera omgångar utgivit en medlemstidskrift med olika namn: Tellus (1961-62, 1972-73), Galax (1963-64) samt Orion (1965).

Den verkliga eldsjälen i MIS är Ebbe Johansson som varit medlem sedan starten 1958 och under många år fungerat som ordförande. Redan som 16-åring blev Ebbe intresserad av ufo och astronomi. Han har hållit många föredrag, inte bara i Malmö och varit flitigt intervjuad i lokalpressen. Numera är han pensionerad från sin tjänst som institutionstekniker vid Sjöbefälsskolan i Malmö. Det är härligt med entusiaster som Ebbe Johansson som aktivt hållit intresset för ufo och livets mysterier levande under så många år. Och att ha lyckats hålla Malmö Interplanetariska Sällskap igång sedan 1958 måste betraktas som en verklig kulturgärning. Det är bara att gratulera.

Ebbe Johansson

Ny hemsida

Min första ufoartikel skrev jag 1972. Det har blivit åtskilliga sedan dess. Då och då får jag förfrågningar om äldre artiklar jag skrivit som inte går att finna på nätet. Många har tryckts i publikationer som idag är svåra att få ta på. De går förstås att hitta i AFU:s samlingar men alla bor inte i närheten av Norrköping. Tanken på en egen hemsida med ett artikelarkiv har funnits en tid och nu har jag skapat en hemsida där jag fortlöpande kommer att lägga in både äldre och nyare artiklar, recensioner, intervjuer och debattinlägg.

Artikelarkivet på hemsidan kommer inte att vara heltäckande. Däremot kommer allt som jag ur någon aspekt finner ha ett bestående värde att läggas in. I backspegeln finns det en hel del artiklar som jag idag knappast kan stå för. Men det är ganska naturligt när man ägnat sig åt ett så kontroversiellt ämne som ufo i fyrtio år. Jag hoppas dock att mitt urval skall vara till nytta och nöje för alla läsare.

Många gånger under åren har jag undrat hur mitt ufoengagemang skulle sett ut om jag inte som entusiastisk och lättledd tonåring träffat Sten Lindgren som första ufolog och därmed hamnade långt ut på den nyandliga kanten med ideer från Intergalaktiska Federationen med mera. Det var många gånger vi stod på bergen eller i skogen och väntade på venusianernas ankomst. Nu kom det inga venusianer men vi hade ganska trevligt ändå.

Januari 1971 då jag hade alla svaren på ufogåtan

Vad hade hänt om istället K. Gösta Rehn varit den första inspirationen? Det fanns en tid då jag ångrade att så inte var fallet. Men idag gör jag en annan bedömning. Tiden i den nyandliga ufomiljön gav mig en unik insiderupplevelse av av väsentlig del av ufologin. Visst trodde jag på sex omöjliga saker före frukost. Men det gav mig kunskap och förståelse för hur man tänker, känner och fungerar i en sådan miljö. Idag tror jag bara på EN omöjlig sak före frukost, så visst har det gått framåt...

Bedömning av kontaktfall 2

Mängder av människor över hela världen påstår sig ha träffat eller på något sätt stå i kontakt med rymdvarelser. Jag har inte räknat antalet svenska fall som jag har dokumenterade i mina egna pärmar men det bör röra sig om närmare ett hundra. Till största delen handlar det om inre upplevelser där personen förmedlar budskap från rymdmänniskor. Det sker ofta inom en spiritualistisk eller nyandlig ram där några yttre fysiska bevis för kontakten inte föreligger. I de fallen ligger en psykologisk tolkning närmast till hands.

Betydligt mera komplicerat blir det när det handlar om både fysiska kontakter och inre upplevelser. Ett bra exempel är fallet Ante Jonsson där kontakterna startade med en mycket påtaglig fysisk händelse som sedan fortsatte med alltmer av inre upplevelser. Natten till den 3 februari 1984 färdas Ante i bil mellan Ingelstad och Tingsryd i Småland. Han ser ett stort svart föremål sväva i luften över vägen, bromsar och får sladd. När han öppnar bildörren tar en varelse tag i honom och släpar honom mot farkosten. Han släpas mot farkosten samtidigt som han ser en långtradare passera. Därefter tappar Ante medvetandet.

Han vaknar i sin bil, kall, blöt och med en stickande känsla i händerna. Polisen hittar Ante och för honom till Sankt Sigfrids sjukhus i Växsjö. Klockan 01.50 ringer en person med namnet Bengt Johansson polisen i Växsjö och uppger sig ha sett en bil stå tvärs över vägen vid Uråsa flygfält och ett stor farkost hänga i luften. Personen kan tyvärr aldrig spåras. Efter denna första händelse fortsätter Ante uppleva en mängd kontakter med mera människolika varelser. Upplevelserna har ofta en närmast drömlik karaktär.

Personligen har jag intresserat mig mest för de kontaktfall som beskrivs som helt fysiska och påtagliga. Ett intressant exempel är fallet Edwin i Sydafrika, vilket undersökts av ufologerna Cynthia Hind och Carl van Vlierden. Edwin som egentligen heter Fredrick Edwin White träffar som 18-årig 1960 en man vid namn George på sitt arbete i Durban. De blir goda vänner och ägnar sig bland annat åt fiske tillsammans. George avslöjar efter en tid att han kommer från en annan planet och endast är stationerad här en kort period. Han låter Edwin få se de farkoster hans grupp färdas i och även möta andra rymdmänniskor som lever bland oss. Efter två års vänskap följer Edwin George till en strand där en farkost landar och plockar upp George. Innan han åker får Edwin en speciell radioapparat som gör att han kan hålla kontakt med George. Edwin har blivit ombedd att starta en grupp för att förmedla rymdmänniskornas budskap.

Carl van Vlierdens bok om fallet Edwin i Sydafrika

Jag har korresponderat med både Carl van Vlierden och Cynthia Hind (nu avliden) om fallet. Cynthia Hind, som själv lyssnat på radiosändningar från "rymdmänniskorna" är mycket frågande inför vem som kan ligga bakom. Budskapen har den kombination av sunt förnuft och ren science fiction som är vanlig i dessa fall. Här berättas om planeter som Koldas, Salamia, Galdonia, vilka en del är fiender och rymdmänniskor med namn som Valdar, Wy-Ora och Mank-ton. Cynthia Hind skriver i sin bok, UFOs - African Encounters, att hon först undrade om det kunde vara fråga om ett avancerat skämt från någon politisk grupp eller hemlig kult med obegränsade medel till sitt förfogande. Något säkert svar på frågan om fallet Edwin har inte Cynthia Hind. Hon skriver i ett brev 2 september 1990 att hon är besviken på sina ufologkollegor som bara skrattar åt fallet istället för att undersöka det. Någon gruppering måste ligga bakom dessa radiosändningar menar Cynthia Hind och fallet borde studeras noggrannare.

Enda sättet att hantera dessa komplicerade kontaktfall är att följa den linje UFO-Sverige formulerat - den tredje vägens ufologi. Undersöka och dokumentera påstådda ufokontakter oavsett om de visar sig vara inre upplevelser, skämt, bluff eller någonting annat. Men att bli inblandad i ett komplicerat kontaktfall som Edwin kräver att ufologen kan hantera den svåra balansgången mellan tro och skepsis. Även om man har huvudet bland stjärnorna gäller det att ha fötterna på jorden.

Bedömning av kontaktfall

Den som aktivt beslutar sig för att ägna sig åt ufoundersökningar och ufologi märker snart att ämnet är större och mera omfattande än vad man trott från början. Det blir en närmast hopplös uppgift att sätta sig in i alla aspekter för att inte tala om svårigheten att följa med i bokutgivning och material på nätet. Som i så många andra frågor i dagens samhälle kräver ämnet specialisering.

För egen del har jag koncentrerat mig på, förutom att bygga upp AFU, undersökning och dokumentation av kontaktfall samt ämnets religionshistoriska och psykologiska aspekter. Att det blev så beror till stor del på att jag som ung ufolog 1970 träffade Sten Lindgren och kretsen kring dåvarande Intergalaktiska Federationen (IGF). Det skapade ett intresse att undersöka och förstå vad som var verklighet och myt när det gäller påståenden om kontakter med ufovarelser. På sätt och vis har jag Sten Lindgren att tacka för mitt ufoengagemang.

Sten Lindgren 1971

Att undersöka och bedöma kontaktfall är bland det svåraste man kan ge sig in på inom ufologin. Inte bara för att frågan är kontroversiell i sig själv utan för att det här handlar om, mer än i vanliga ufofall, inte bara att bedöma en observation utan också en person. Kunskap i vittnespsykologi, religionspsykologi (visioner, auditioner) samt kännedom om den nyandliga traditionen med spiritualism, teosofi, esoterik är här till stor hjälp.

Det är relativt sett få ufologer som ägnat sig åt undersökning av kontaktfall. En bra översikt över problematiken kan man få i den redan 1980 utgivna Proceedings of the First International UFO Congress. Del fem av boken ägnas en diskussion av kontaktfallsproblematiken med några av USA:s främst ufologer bland annat Jerome Clark, Ted Bloecher, Berthold Eric Schwarz och J. Gordon Melton. Ted Bloecher var aktiv redan på 1950-talet i dåvarande Civilian Saucer Intelligence i New York. Han berättar hur man på den tiden hade en ganska svart-vit syn på kontaktfall. Observationer av små humanoider räknades som eventuellt äkta och intressanta medan påståenden om kontakt med människolika varelser i princip avfärdades. Med tiden fann han att denna regel behövde revideras när de stötte på fall som Woodrow Derenberger och Carrol Watts där människolika varelser var inblandade.


Intressant är Ted Bloechers slutsats efter många års undersökningar: "In the last couple of years my scepticism of the more exotic claims has not exactly been broken, but it´s certainly been shaken. Now I find myself listening to people with a straight face and suspending judgement. I no longer can retreat into the security of hard-and-fast rules."

Man kan väl säga att Ted Bloecher här, utifrån egen erfarenhet, kommit fram till UFO-Sveriges ideologiska ståndpunkt - den tredje vägens ufologi: varken naivt troende eller skeptiskt förnekande utan öppenhet inför olika teorier och möjligheter utifrån kritisk undersökning och granskning av ufofall. Givetvis är den inställningen inte minst viktig när det gäller de kontroversiella kontaktfallen.

De osynliga venusianerna

Just nu läser jag en tämligen okänd ufobok, UFO Contact from Planet Venus, av amerikanen Edward James (pseudonym för Ron Card). Den är skriven tillsammans med Wendelle Stevens och utkom 2004. Uppenbarligen är fallet väldigt okänt för de flesta ufologer. Inte ens Timothy Good var bekant med fallet när jag frågade honom för några dagar sedan. Det är en traditionell kontakthistoria av Adamskityp där den unge Ron Card berättar om cirka 40 möten med en "venusian" i Florida 1962. Venusianen och flera av hans utomjordiska vänner rör sig fritt i samhället eftersom de ser ut som oss.

Det är det en klassisk kontaktberättelse av 50-talstyp. Vad jag fastnade för var förklaringen av hur rymdmannen kunde bo på Venus där organiskt liv är en omöjlighet. Om vi färdades till Venus skulle vi inte kunna se deras civilisation eftersom den ligger på en "vibrationsfrekvens" som vi normalt inte kan uppfatta. De kan däremot med tekniska hjälpmedel ändra sin frekvens så att farkoster och människor blir synliga för oss på jorden. Venusianerna existerar således i en slags osynlig parallellvärld. De jordmänniskor som fått följa med till Venus har fått genomgå en transformationsprocess ombord på farkosterna för att kunna beskåda livet på Venus.

Påståendena om kontakter med venusianer, marsianer, saturnianer etc har varit en av anledningarna till att seriösa ufologer av ganska naturliga skäl avfärdat många kontaktpersoner som skojare. Men faktum är att ufologer missat att flera av de klassiska kontaktpersonerna faktiskt inte talar om det för oss synliga Venus. Howard Mengers rymdkontakter presenterar samma ide i From Outer Space To You: "Unless his physical body was processed and conditioned, he could not see the beings on another planet." Processen är rent teknisk vilket en rymdkvinna visar för Menger då hon trycker på en knapp på sitt bälte och bara försvinner.

Howard Mengers foto av en rymdkvinna som blir osynlig efter att hon tryckt på knappen i bältet

Att de okända främlingarna har en teknologi som gör att de kan försvinna i tomma intet fick även Richard Höglund (Helgefallet) uppleva. Richard hade en gång suttit och pratat med två rymdmänniskor på en bänk på Bahamas. En grupp människor hade gått förbi och då upptäckte han att han plötsligt satt och pratade i tomma luften. Richard kände sig mycket skamsen över situationen.

Enligt Desmond Leslies kommentar till andra upplagan av George Adamskis Ombord på rymdskepp, så hade även Adamski för honom förklarat att ingen människa kunde besöka en annan planet i vårt solssystem och observera innevånarna om personen inte genomgått en viss process.

Romantiserad målning av venusianen Orthon som George Adamski mötte i Kalifornien 1952

Ovanstående förklaringar passar väl in i den teosofiska/esoteriska världsbilden. Den svenske esoterikern Henry Laurency skriver t ex: "Vår planet (Tellus) är den enda planet i solsystemet, där organiskt liv är möjligt... Invånarna på Venus ha utom ett eterhölje ett grovmateriellt aggregathölje förvillande likt en organism".

Tanken på en, för oss osynlig, andligt och tekniskt högstående civilisation på Venus blir ett slags ufologiskt moment 22. Det blir ett påstående som aldrig kan kontrolleras. Jag har talat med flera svenska kontaktpersoner som berättar att de rymdmänniskor de träffat säger sig komma från Venus. Nu kan förstås vilken skojare som helst utge sig för att komma från Venus. Jag försöker hålla en tämligen kritisk agnostisk inställning till dessa kontaktberättelser. Men om nu någon trevlig venusianska skulle dyka upp så hoppas jag hon inte försvinner alltför snabbt.

Bokmanus

Nu börjar det snart närma sig tryckning för min nya bok Främlingar på vår jord. Ufokontakter i Sverige. Håkan Ekstrand, redaktör för UFO-aktuellt, sliter med det sista i fråga om redigering och layout. Själv läser jag korrektur och hittar naturligtvis en mängd både språkliga och andra missar. När jag läser om mitt manus som helhet ser jag också andra misstag. Fakta jag borde ha kollat tidigare, trådar jag borde följt upp. Men med tanke på att jag ägnat närmare fyrtio år åt dokumentation av Helgefallet, som är bokens huvudinnehåll, så måste jag ju sätta stopp någonstans.

Under många år har jag haft planer på en slutlig dokumentation av Helgefallet. Mitt material är omfattande med mängder av intervjuer med olika inblandade personer sedan 1972. Ett av skälen till att jag skriver boken först nu är att jag lovat att inte publicera namn på huvudvittnena under deras livstid. Men de är sedan flera år döda. Först nu kan jag öppet skriva om alla inblandade.

En person som jag önskar att jag kunnat få visa boken är Gösta Johansson, ufolog och en tid sekreterare i Ifologiska sällskapet i Stockholm. Han avled 1993. Gösta var en av mina huvudkällor till kunskap om kontaktpersonen Helge, som egentligen hette Richard Höglund. Många kvällar träffades Gösta och jag för att diskutera Helgefallet. Och med sitt goda minne var han till stor hjälp när det gällde att reda ut olika detaljer. Flera gånger gjorde jag djuplodande intervjuer med Gösta om hans inblandning i fallet. Intervjuer som jag bandade och som varit ett basmaterial för min dokumentation. Jag skickar ett stort tack till Gösta i hans himmel för det tålamod han visade för min ständiga frågvishet.

Gösta Johansson

Eftersom boken tar upp kontroversiella kontaktfall, kontroversiella även inom ufologin, kan jag misstänka att många kommer att missförstå budskapet. Det är inte en plädering för att i nyandlig iver tro på kontaktpersonernas budskap utan en uppmaning att kritisk undersöka och dokumentera även kontaktfallen inom den seriösa ufologin. Men visst är boken också en spännande och fascinerande "story". Det har jag själv alltid tyckt ända sedan jag stötte på historien om Helge 1972. Återstår att se hur andra uppfattar det hela.

Ufoforskning och korrespondens

K. Gösta Rehn, svensk ufoforsknings grand old man, donerade en stor del av sin boksamling till AFU 1978. Till sin dotter, Greta Frankel, uttalade han en önskan att resterande ufomaterial, bland annat en mycket omfattande korrespondens, skulle doneras till AFU efter hans död. K. Gösta Rehn avled den 17 juni 1989. Den 7 augusti 1989 for Anders Liljegren och jag upp till Bromma för att hämta materialet. Till vår förvåning fann vi bara några få böcker och tidskrifter. Greta Frankel förklarade att all korrespondens hade hon slängt i en sopcontainer på gården för en vecka sedan.

K.Gösta Rehn 1891-1989

Med hjärtat i halsgropen vandrade vi ut mot bakgården. Och där i en container låg K. Gösta Rehns samlade korrespondens bland gamla tröjor, stövlar och annan bråte. Vi kunde rädda 32 pärmar med ovärderlig brevväxling med ufovittnen och ufologer från hela världen. Vi tackade högre makter medan vi fulla av entusiasm stuvade alla pärmar i bilen. Materialet finns nu bevarat i AFU för framtida forskning.

Tyvärr är det ganska vanligt att efterlevande till ufologer tror att det bara är böcker och tidskrifter som är av intresse när vi frågar om kvarlämnat material. I själv verket är det nästan tvärtom. Böcker och tidskrifter går nästan alltid att få tag på från annat håll. Den personliga korrespondensen däremot är unik och det är ofta den som visar sig vara avgörande när det gäller att utreda gamla ufofall eller historiska skeenden. Jag hade till exempel aldrig kunnat skriva ett så omfattande kapitel om K. Gösta Rehn i min bok UFO - i myt och verklighet om jag inte haft korrespondensen som underlag.

Ganska ofta får vi till AFU förfrågningar från andra länder om gammal korrespondens. Mycket värdefullt i det sammanhanget är den korrespondens som vi fått från förlaget Parthenons tidigare verksamhet. Edith Nicolaisen brevväxlade med mängder av ufologer och kontaktpersoner från 1950-talet och framåt. Nyligen skickade jag kopior av Ediths korrespondens med George Adamski mellan 1954-1964 till Glenn Steckling som idag ansvarar för GAF International/Adamski Foundation i Vista, Kalifornien.

Brev från George Adamski till Edith Nicolaisen, Parthenon 25 jan. 1955

Jag skulle vilja ge en uppmaning till alla ufologer och andra som får kännedom om ufomaterial som kan intressera AFU att noga påpeka vikten av att allt sparas. Särskilt viktigt är det unika materialet i form av brev, foton, bandinspelningar, föreningsarkivalier. Inom Arkivet för UFO-forskning är vi förstås alltid på jakt efter nya samlingar ufomaterial. Kontakta oss om du får kännedom om intressanta samlingar så ordnar vi transporten. Det är ett utmärkt sätt att stödja svensk ufoforskning.