Vid dagens början P1 15 januari 2005

Då och då gör jag en utflykt till mina morföräldrars grav som är belägen vid Sköldinge kyrka mellan Katrineholm och Flen. Platsen är en enastående naturskön del av det sörmländska landskapet. Efter att först traditionsenligt ha intagit en kopp kaffe vid det idylliska gamla prästänkebostället invid kyrkan vandrar jag ut till min mormor och morfars grav. Minnen blandas med tankar om livets meteorlika korthet och funderingar om min egen existens.

Mor och jag vid Fridhems kaffestuga nära Sköldinge kyrka 28 juli 2010

Efter besöket går jag in i den vackra gamla medeltidskyrkan, skriver mitt namn i gästboken, tänder ett par ljus för att hedra minnet av mina morföräldrar och njuter av stillheten och friden. En för mig vacker och existentiellt meningsfull symbolhandling.

Men vänta lite! Varför gör jag så här? Som humanist borde jag ju kunna klara mig utan kyrkor och religiöst färgade ceremonier. Faktum är att mina små utflykter till Sköldinge kyrka har bidragit till att min livssyn skiftat fokus. Med tiden har det slagit mig att jag helt enkelt skulle sakna kyrkor om de inte fanns i det svenska landskapet. Jag skulle sakna den arkitektoniska skönheten, konsten, symbolerna men också kyrkan som kulturtradition – ceremonierna, de gamla psalmerna och att det finns platser för stillhet och ro i vårt stressade samhälle.

Mor tänder ett ljus i Sköldinge kyrka 6 november 2004

Lite famlande och en smula förvånad har jag upptäckt att min livssyn borde bestå av två ord: kristen humanism. Kristen då fattad i en mycket odogmatisk och liberal tolkning. En livssyn där människans djupdimension uttrycks i den kristna traditionens symboler, termer och sånger. Helt enkelt för att där känner jag mig hemma. Den profana humanismens livssyn har jag kommit att uppfatta som en mycket vacker byggnad, en herrgård med utsökt konst och ett ypperligt bibliotek. Men efter att ha bott i byggnaden en tid märker jag att det är något som fattas – elektricitet och värme. Eller om man så vill ord, ceremonier och symboler för att uttrycka människans djupdimension och tillvarons mäktiga gåtfullhet.

Mor i Sköldinge kyrka 8 augusti 2009

Ett par riktigt bra ord skriver författaren och litteraturhistorikern Erik Hjalmar Linder i sin självbiografi ”Andra boken om mitt levande förflutna”. De två bra orden han talar om är kristen humanism. I slutet av 1930-talet var han med om att grunda Förbundet för kristen humanism. Flera ledande kulturpersonligheter i Sverige hade insett att det behövdes ett forum för öppen debatt om grundläggande kultur- och livsåskådningsfrågor och en ideologisk motvikt mot de mörka totalitära makter som var på väg att sluka Europa. Man knöt ihop det bästa från de två mäktiga strömningar som under nära två årtusenden burit upp vår kultur: arvet från antiken och kristendomen. Kampen för människovärdet.

Mor vid Sköldinge kyrka 8 augusti 2009

Det är något av samma känsla för vår historia och väsentliga kulturvärden som jag upplever vid besöken i Sköldinge kyrka. Kristendomens grundidéer må vara en blandning av bra och dåligt men den kristna traditionens huvudfåra av humanism och idealism är kulturbärande.

För att återknyta delaktigheten i denna kulturströmning knallade jag i november upp till församlingsexpeditionen och förklarade för en något häpen assistent att jag efter tjugo år ville bli medlem i Svenska kyrkan igen. Han var van vid att medlemmar vid den här tiden på året kom för att lämna kyrkan. Jag gick så att säga mot strömmen.

Mor vid mormor och morfars grav 8 augusti 2009. En grav där mor nu själv vilar.

Jag tror många svenskar upplever den religiösa problematiken på ett liknande sätt, både kluvenhet och tillhörighet. Men som Erik Hjalmar Linder och många andra kristna humanister ofta påpekat finns det en gyllene medelväg. En väg som bejakar både modernitet och det kristna arvet, både förnuftet och den religiösa känslan. En livssyn för hela människan.

Musik
Frédéric Chopin, Waltz no. 12, in F minor, Op 72/2
Barbara Streisand, Memory

Den svenska uforörelsen före UFO-Sverige

När, efter andra världskrigets slut, ufofenomen började observeras och rapporteras i allt större omfattning var det bara en tidsfråga innan en mera organiserad respons på iakttagelserna skulle komma från olika delar av samhället. Det blev tidigt en respons på flera nivåer: militär, vetenskaplig, religiös, nyandlig, politisk och civil, det senare i betydelsen att ufoföreningar bildades av intresserade medborgare.

Sverige följde samma mönster som exempelvis USA och England med en respons på flera nivåer. Här skulle det dock dröja något längre innan traditionella ufoföreningar bildades. Den svenska uforörelsen kan delas in i tre utvecklingsstadier eller tidsperioder: pionjärtiden 1957-1964, organisationstiden1965-1969, folkrörelsetiden 1970-. 

Ur föreningssynpunkt inleddes pionjärtiden 1957 med att danskfödda Edith Nicolaisen grundande bokförlaget Parthenon i Helsingborg samt bidrog till att Malmö Interplanetariska Sällskap (MIS) startade 1958. Samma år bildades även Ifologiska Sällskapet i Stockholm. Förutom ovan nämnda föreningar existerade det i början av 1960-talet endast ett fåtal mindre ufogrupper. 1963 fanns det till exempel ufoföreningar i Visby, Halmstad, Linköping och Uppsala. Ufologi i pionjärtidens föreningar var radikalt annorlunda mot verksamheten i dagens UFO-Sverige. Väldigt lite av fältundersökningar utfördes. Den bärande idén var istället övertygelsen att ufo - ”tefaten” - var utomjordiska besökare, vilket skulle bevisas för allmänheten, militären, vetenskapen etc.

Här följer en överblick och kort sammanfattning över hur den svenska uforörelsen utvecklades under de ur ufosynpunkt mycket dynamiska åren 1965-1969, innan UFO-Sverige grundades 1970. Jag har valt beteckningen organisationstiden för denna period eftersom ufoföreningar med en något större ambition och i vissa fall en mera vetenskaplig inriktning började växa fram. Det var också nu som flera ufologer och föreningar framförde tanken på att bilda en riksorganisation för ufogrupper, vilket mot slutet av decenniet resulterade i en formlig kamp om att komma först och ro projektet i land.

K. Gösta Rehn

En av de främsta anledningarna till att några ufoföreningar under perioden 1965-1969 började inta en mera vetenskaplig inställning var publiceringen i oktober 1966 av K. Gösta Rehns bok ”De flygande tefaten - dokument och teori”. Det var den första ufoboken av en svensk författare. Rehn förespråkade med skärpa en kritisk, vetenskaplig undersökning av ufofenomenen, även om han mycket strikt höll framhöll utomjordiska besökare som den enda rimliga teorin. Hans debutbok och efterföljaren ”UFO! - nya fakta om de flygande tefaten” (1969) kom att förändra ufodebatten i Sverige i en mera seriös riktning. Stor betydelse hade också de mängder av populära artiklar om ufo och andra gåtor som skrevs vid denna tid av journalisten och författaren Eugen Semitjov. Vi som växte upp på 1960-talet minns hans spännande artiklar och fantasieggande teckningar som förekom flitigt bland annat i tidningen Allers.

Allers nr 29, 1967

1965 startade Sten Lindgren och Christer Janson den tämligen exklusiva och internationellt inriktade gruppen Intergalaktiska Federationen (IGF). Syftet var att sprida rymdmänniskornas filosofi och budskap så som de presenterades av kontaktpersoner som George Adamski, Howard Menger och George Van Tassel. En svensk avdelning av IGF bildades 1967 av Bjarne Håkansson (i dag Zacharias Stiernhimmel). Den fick namnet ABC – Association Brotherhood Contactgroup. Även om man också undersökte ufofall så var den huvudsakliga målsättningen en annan. I ett informationsbrev förklaras: ”ABCs mål är att sprida kännedom om de utomjordiska besökarna och avsikterna med deras besök på jorden.”  Man lyckades under ett par år att bygga upp ett landsomfattande nät av representanter (co-ordinatorer) runt om i Sverige, indelade i fyra sektorer.

Västerbottens-Kuriren 8 jan. 1968

I augusti 1966 skickade ufologen Sven Olov Larsson i Borlänge ut ett upprop till dåvarande ufoföreningar om att bilda ett ”riksförbund för Ifologiska föreningar”. Ifo skall då förstås som Interplanetariska Flygande Objekt. Det tidigaste dokumentet jag funnit i AFU som föreslår bildande av en riksorganisation är ett brev 22 april 1964 från Sten Sundquist, Linköpings Ifologiska Organisation, där han skriver: ”Vi finner det angeläget att ett närmare samarbete upprättas mellan de olika föreningar i Sverige, vilka verkar inom rymdskepps-forskningen… För att skapa en stabilare och samlad ekonomi borde ett riksförbund för Ifologiska föreningar bildas…”.

Under tidigt 1950-tal började en kamratgrupp intresserade av astronomi och ufo samlas hemma hos Rune Rydebrant i Göteborg. Rydebrant var 1939-1947 pilot inom flygvapnet och bland annat en tid förlagd till flygflottiljen F13 utanför Norrköping. Gruppen växte och man skaffade en egen lokal i Göteborg. Den 17 november 1966 ändrades gruppen formellt till föreningen UFO-Göteborg med ”syfte att verka inom amatörastronomi och ufologi”.

Mot slutet av 1960-talet hade man konkreta planer på att, tillsammans med Boris Jungkvist och K. Gösta Rehn, bilda en riksorganisation med namnet ”Sveriges Ufologiska Forskningsorganisation” (SUFOF). Planerna grusades dock 1969 när flera medlemmar hoppade av och istället bildade GICOFF – Göteborgs Informationscenter för Oidentifierade Flygande Föremål. Under ledning av Björn Högman och Sven Olov Fredrikson blev GICOFF den första svenska ufoförening som seriöst och kritiskt startade omfattande fältundersökningar av svenska ufohändelser.

Den svenska uforörelsen kom att förändras drastiskt när Carl-Axel Jonzon (CAJ) bildade UFO-Motala i september 1968. Han var en handlingens man som inte bara ville sitta och diskutera och redan den 10 november 1968 skrev CAJ i ett brev till K. Gösta Rehn: ”… vi har samma tankar som ni, vi har tänkt starta en riksorganisation för intresserade.” Det måste sägas vara ovanligt snabbt marscherat när UFO-Motala redan två månader efter start planerade att bygga upp en riksomfattande verksamhet.

Åren 1968-1969 var det högst osäkert vem av de konkurrerande ufogrupperna som skulle lyckas bilda en riksorganisation. Att det blev just UFO-Motala beror bland annat på att i maj 1969 upphörde ABC, Sten Lindgrens och Bjarne Håkanssons organisation. Medlemmarna uppgick i UFO-Motala och ABC blev den organisatoriska grunden för Riksorganisationen UFO-Sverige vid bildandet 1970. Därmed är vi inne i den period då den svenska uforörelsen kom att utvecklas till en klassisk folkrörelse på demokratisk grund.
Håkan Blomqvist
Publicerad i Rapport-Nytt nr 1, 2026