Många
av mina gamla vänner har ställt frågan: hur kan du kalla dig kristen
humanist? Du som tidigare med vass penna och frejdig retorik avfärdat alla
religioner, inte minst kristendomen och som stolt förkunnat den profana
humanismen som den intellektuellt överlägsna livsåskådningen. Förklara dig nu!
OK, jag antar utmaningen. Låt mig i all enkelhet försöka ge en förklaring. Jag får väl försöka skruda mig i apologetens mantel även om det delvis bär mig emot. I livet finns en tid för strid och en tid för eftertanke och besinning. För min del känner jag att tiden för strid är historia. Banérförare för någon ny kulturkamp med kristna förtecken är inte min ambition.
För att du ska förstå ber jag dig ta två ljus och tändstickor. Gå in i ett mörkt rum och ställ ljusen på bordet. Föreställ dig att mörkret är kosmos tysta natt – utan liv. Så tänder du ett ljus och upplever ljuset som en symbol för ett jag, en själ, en tänkande och kännande varelse som plötsligt uppstår i den tysta kosmiska natten. Tänd sedan det andra ljuset så att du nu skådar två själar, två människor framför dig. Där det tidigare bara fanns död materia i rörelse finns nu två levande varelser.
Är du medveten om att du nu i symbolisk form har upplevt den absolut största livsgåtan, undret större än alla andra under. Detta att ur livlös materia skapas väsen, själar, människor som kan reflektera över sin egen existens, planera och sträva. Och det kanske märkligaste av allt, uppleva djup kärlek och känsla av enhet med andra människor och väsen.
I det mörka rummet var det du som tände ljusen. Du var skaparen. Men vem höll i den kosmiska tändstickan? Vem har skapat förutsättningen för att något så märkligt som jagmedvetanden, själar kan uppstå ur död materia? Jag böjer mig i ödmjuk förundran inför den kraft som ligger bakom allt detta. Jag kallar denna kraft eller intelligens för Gud.
Existensgåtan är det ena benet i min kristet-humanistiska livssyn. Det andra är universaliteten i den djupa, mystiska kärleks-enhetsupplevelsen. Som författaren och mystikern Sven Delblanc ofta påpekade har alla människor en djupdimension i sitt väsen. Många har vittnat om upplevelsen av denna djupdimension, inte bara Sven Delblanc utan också vore store folkbildare och filosof Alf Ahlberg. Den som har varit där, som vid något tillfälle har nått denna nivå inser att den mänskliga existensens yttersta mening är kärlek och att endast i kärlek kan människan förverkliga sitt sanna jag. Denna upplevelse skapar en värdegrund för allt handlande. Och den skapar en kanal, en koppling till en inre, högre verklighet som är närmast omöjlig att fånga i ord.
Jag ser inte kristendomen som ett antal dogmer, påståenden som man absolut måste godta för att kalla sig kristen, utan som försök att i symbolisk form uttrycka grundläggande sanningar om den mänskliga existensen. Kristus blir här den yttersta symbolen, en människa som mer än vi andra funnit djupdimensionen och med sitt liv visar en väg framåt för mänskligheten. Man kan lämna det som är vetenskapligt ohållbart eller inhumant i den kristna dogmatiken. Det är historisk barlast. Kärnan är kärleksbudskapet, varje människas unika värde och att du genom din tro upprättar relationen till en inre kraftkälla.
När jag reser genom det svenska landskapet och ser de många vackra landsortskyrkorna känner jag trygghet i att tillhöra den historiska tradition som kyrkorna symboliserar. Det ger mig rötter och en känsla av kontinuitet i livet. Detta djupt mänskliga behov delar jag med många och jag tror att kristendomen fyller en mycket viktig funktion som kulturbärare. Vi blir fattiga inombords och kulturellt och socialt svaga utan denna historiska förankring.
Det
är alltså därför jag kallar mig kristen humanist. Kanske det inte håller för
dig. Men pröva att tända ett ljus i ett mörkt rum eller i en kyrka. Det kan
förändra ditt liv.
Håkan
Blomqvist
Musik
Orphei
dränger: Herman Palm, Under rönn och syrén (Blommande sköna dalar)
Lars Roos: Annie´s song
(Örongodis)
