Som de flesta andra svenskar
följde jag valdebatterna för en tid sedan. Det var mycket tal om arbetslöshet, företagande,
skatter, energifrågor och skola. Allt naturligtvis viktiga frågor för våra politiker
att uttala sig om. Men som samhällsmedborgare upplevde jag att det var en fråga
som glömdes bort – kulturen – eller närmare bestämt vårt samhälles värdegrund. Inte
i en enda debatt eller intervju hörde jag någon av våra politiker tydligt och
med patos försvara vår västerländska kultur eller historiska värdegrund. Jag
hoppas bara att det inte beror på okunnighet, politisk korrekthet eller vad som
vore ännu mera tragiskt, att man ser frågan som oväsentlig.
Hälsan tiger still är ett känt gammalt ordspråk. Ungefär på samma sätt är det med vår kultur. Så länge den inte är hotad kanske vi inte tänker så mycket på den. Ja, det finns till och med en fara att vi inte förmedlar vår kultur och värdegrund till den unga generationen. Vi tar den för självklar. ”Varje generation måste vinnas för demokratin”, skrev den gamle statsvetaren Herbert Tingsten. Så är det också med vår historiska värdegrund. Den är ett levande arv att förvalta. Den har byggt det demokratiska och öppna samhälle vi har idag. Ett öppet och demokratiskt samhälle som väl de flesta svenskar önskar försvara. Men det blir ett tandlöst försvar om vi inte ser eller förstår vilka idéer som byggt vårt land och många andra europeiska länder.
anske är det så att vi måste ställas inför ett hot eller en radikalt annorlunda kultur för att inse vad vi är på väg att mista. Sådan var situationen i Sverige på 1930-talet. Totalitära ideologier växte sig starka i flera länder i vår närhet. Demokratin och människovärdet var hotat. Då insåg flera ledande författare, konstnärer, lärare och teologer att det var dags att bilda en kulturfront till försvar för Sveriges och västerlandets överlevnad. Där fanns namn som Manfred Björkquist, grundaren av Sigtunastiftelsen, där fanns författaren och filosofen Alf Ahlberg och många andra. Kanske kan man säga att det blev en kamporganisation för de stillsamma. Så föddes Förbundet för Kristen Humanism året 1937.
Och varför just kristen humanism? Jo, därför här fångade man i två ord vår kulturs själ, vår djupaste historiska värdegrund. Vårt andliga arv som i Sverige har föregångare som Erik Gustaf Geijer, Fredrika Bremer, Viktor Rydberg och Nathan Söderblom. Människor som förvaltat arvet av de två mäktiga strömningar som under nära två årtusenden burit upp vår kultur – den kristna traditionen och arvet från antiken.
Om vi liknar vår kultur vid ett träd så är roten kristen humanism. Och när det blåser är det viktigt med starka rötter. Precis som på 1930-talet känner vi idag blåsten från politisk extremism både från höger och vänster. Men också isiga vindar av religiös fundamentalism som med våld och hot vill inskränka vår andliga frihet. Då är det åter dags att se om vårt hus och stärka grunden.
Religion utan humanism kan lätt utvecklas till fundamentalism och förtryck. Det visar både historien och nutiden. Men en kultur byggd på humanism utan religion, utan ett språk och symboler för människans djupdimension, blir platt och själlös. Och den kommer att sakna andlig styrka och motståndskraft. Den blir ett träd vars rötter förtvinar.
Du kanske undrar om det går att förena en kristen och en humanistisk livssyn? Många vill svara nej på den frågan. Handlar det om dogmatisk och fundamentalistisk religion finns det inga broar till humanismen. Men i en kristendom som i öppenhet inför det ovetbara och livets gåta predikar kärleksbudskapet och människovärdet finns ingen motsättning till en humanistisk livssyn.
Det måste bli mörkt för att vi ska kunna se stjärnorna lysa. Och kanske måste det bli mycket mörkt i västerlandet innan vi tydligt ser våra verkliga ledstjärnor.
Musik
Öppna landskap, Lars Roos
(Örongodis)
Som en nåd du är, Åsa Jinder (instrumental)
