Om jag säger namnet Axel Johansson så är det väl huvudsakligen äldre Uppsalabor som får några associationer. Axel Johansson eller Koftan som han också lite skämtsamt kallades, var en av den klassiska svenska kulturradikalismens banerförare. När han avled 1948 hade Axel Johansson under fyrtiofem år varit en stridbar chefredaktör för Upsala Nya Tidning. Han var både hyllad och fruktad för sin vassa penna, för de skarpa och ironiska debattinläggen.
I Uppsala kallades han ”den väldige Johansson”, inte bara för sin kroppshydda utan därför att hans makt var stor. Förutom chefredaktör för stadens ledande tidning satt han under en period också ordförande i både landsting och stadsfullmäktige. Axel Johansson knöt kontakter med tidens främsta kulturpersonligheter, både författare och politiker. Vänkretsen var mycket stor och även unga studenter fick vara med då han ”höll hov” med god mat, vin och spirituella samtal i sin våning i centrala Uppsala.
Trots alla offentliga uppdrag och den stora bekantskapskretsen var Axel Johansson en ensam man. I ett rörande brev till en vän skrivet 1930 berättar Axel att han tillbragt varje julafton ensam med att läsa Charles Dickens Julberättelser. Söndagar och helger var inte efterlängtade utan snarast en plåga.
Denna skarpa kontrast mellan den utåt sett starka offentliga personen och den i privata sammanhang ensamma och ångestridna människan synes inte vara så ovanlig. Det framkommer i memoarer och intervjuer – naturligtvis inte bara i fråga om kända personer.
Det tragiska i denna situation får mig att reflektera över ett av våra mest grundläggande mänskliga behov, man skulle kanske kunna säga existentiella behov. Hur många kan ärligt säga att de har en verklig vän? Jag menar inte en kompis i största allmänhet som du pratar med om vardagsfunderingar som bilen, stugan eller jobbet utan en riktig vän inför vilken du inte har några stängda dörrar till ditt inre - som du litar på till ett hundra procent. En vän du kan dela dina djupaste och svåraste problem med och förstås även glädjeämnen. En trogen vän som känner alla dina starka och svaga sidor och som alltid finns där, framför allt när blixten slår ner i ditt liv och behovet att råd, tröst och stöd känns nästan oändligt.
Jag räknar mig inte till någon beundrare av psykologen Carl Gustaf Jung men i sin självbiografi Mitt liv har han skrivit följande tänkvärda ord: ”Ensamhet uppstår inte därigenom att man inte har några människor omkring sig utan fastmer därigenom att man inte kan meddela sådant som tyckes en själv viktigt.” Om du tillhör de av livet priviligierade som har en verklig vän, så har du funnit just detta, en medmänniska inför vilken du kan diskutera det som är för dig det allra mest centrala vad gäller ditt liv och existens. En människa som möter dig med förståelse vare sig du befinner dig djupt nere i brunnen av ångest, sorg och besvikelse eller är berusad av livsglädje och fantasifull espri. Men också en medmänniska du kan vara tyst tillsammans med och bara uppleva känslan av trygg närhet. En människa med vilken du kan vara dig själv till ett hundra procent, utan förställning.
Vänskap, liksom kärlek kräver tid. Hur många av oss idag, i stressen och utbrändhetens samhälle, hinner bygga och upprätthålla en djup, existentiell vänskap? Istället blir det några hastigt nedskrivna mail på datorn och ett korthugget ”ha det” när vi springer förbi varandra i den mänskliga myrstacken. Ibland kan man nästan tro att många människor också är rädda för den sårbara närhet som verklig vänskap innebär. Den som en gång har blivit sviken vare sig i vänskap eller kärlek bygger lätt ett ogenomträngligt pansar. Men det blir till slut som att långsamt kvävas.
Ett samhälle där vi inte hinner eller vågar mötas och utveckla djup vänskap är inte ett bra samhälle. Verkligt djup vänskap tror jag tillhör ett av våra allra mest fundamentala mänskliga behov. Den innerliga närheten till en annan människa ger en social trygghet och får oss att växa som individer. Den hjälper oss att utveckla positiva kvaliteter som tillit, tolerans, empati och förståelse. Vänskap är helt enkelt bra för den själsliga hälsan och därigenom också något positivt för vårt samhälle i stort. Kanske en idé för Socialstyrelsen att lansera?
Musik
Händel, Dagen är nära ur Rinaldo
X Models, Två av oss
