Vid dagens början P1 16 oktober 2004

Jag tycker om att flanera i Uppsala därför att staden är så rik på historia och kulturhistoriska monument. När jag passerar Fyristorg brukar jag kasta en blick upp på den anrika byggnad som en gång var det klassiska hotell Gillet där åtskilliga studentgenerationer avnjutit sin punsch och finare middagar.

När jag blickar upp mot fasaden går mina tankar ibland till den skandalomsusade så kallade sedlighetsdebatt som hölls i Gillets stora sal den 2 april 1887. Det var studentföreningen Verdandi som anordnat denna debatt. Att offentligt och öppet diskutera sexualitet och samlevnad var något oerhört i det oscarianska och konservativa Uppsala 1887. Det satt ju till och med kvinnor i publiken. Trots att det egentligen var en mycket städad och lugn debatt blev det en oerhörd skandal på grund av pressens vinklade artiklar.

Ordförande för denna historiska debatt var en ung student vid namn Mauritz Hellberg. Skandalen resulterade i att han tvingades överge sina planer på att bli lärare. Istället blev han en stridbar redaktör för Karlstads-Tidningen under 50 år. En kulturradikal humanist och demokratisk folkupplysare som med tiden blev en av Sveriges stora kulturpersonligheter. Selma Lagerlöf kallade honom ”den stora upplysningsoptimisten”.

Mauritz Hellberg

När han 1939 lämnade posten som chefredaktör för Karlstads-Tidningen skrev han några avskedsord som jag vill citera:
”Började min bana i stridens tecken och har fortgått i detta tecken. Jag har varit en förargelse för många. Humaniteten har varit mitt ideal, aktningen för människovärdet och de gamla strävandena som inrikta sig på sanning, rättrådighet, aktning för andra, välvilja, hjälpsamhet – alltså ganska kristliga mål, fastän jag alltid ansetts som kristendomsfientlig. Hur oändligt svåra dessa mål är att förverkliga för kristna och icke kristna har blivit en av min levnads bittra lärdomar.”

Här säger Mauritz Hellberg något som jag tycker är oerhört väsentligt. Det är så lätt och tyvärr vanligt att vi dömer eller fördömer varandra som människor utifrån den etikett vi sätter på vår livsåskådning eller tro. Det är så lätt att resonera i vi och dom – goda och onda. Under min livsåskådningsresa har jag umgåtts med människor av vitt skilda livssyner och trosföreställningar: ateister, humanister, kristna och nyandliga av olika schatteringar. Och jag kan inte säga att de som enskilda människor varit generellt bättre eller sämre.

Betyder det att det inte spelar någon roll vilken religion eller livssyn du bekänner dig till? Jo, självklart! Idéer har stor betydelse och kan innehålla en oerhörd psykologisk och politisk sprängkraft – på gott och ont. Men det har betydelse vilka idéer du väljer som centrala i din livssyn och hur du förverkligar dom. Om vi skall kunna leva med varandra i ett fredligt samhälle måste vissa idéer vara gemensamma oavsett livssyn: demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans, medmänsklighet och i det nära umgänget vänlighet, empati och en god vilja. Vi måste hitta en värdegemenskap bortom den snäva tillhörigheten till en specifik livssyn eller religion.

Vi kan dagligen i media se effekterna av bristen på en sådan värdegemenskap. Men det går att finna denna grund om vi verkligen vill. Förverkligar vi den visionen kommer det inte längre att spela så stor och avgörande roll om du ingår i en kristen, muslimsk, judisk, hinduisk eller humanistisk tradition och livssyn. Då kan vi alla ta varandra i hand och vandra mot samma mål.

Musik
Chopin, Nocturne, in B Major, Op 32/1
Arja Saijonmaa, En bro av gemenskap 

Vid dagens början P1 27 november 2004

En kall novembernatt 1916 befinner sig en ung soldat ute på bevakningsuppdrag i närheten av Ängelholm. Klockan är omkring två på natten när han med geväret i hand snubblande tar sig fram i en eländig snårskog. Han känner sig ruggig till mods och tänker på kriget ute i Europa och sitt eget liv som vid den här tiden präglas av ångest och oro.

Plötsligt stannar han som fastnaglad vid jorden. En överväldigande känsla kommer över honom. Som om en verklighet av ett helt annat slag öppnade sig. Han hittar inga bra ord för denna verklighet. Liv, ljus, kärlek ligger närmast till hands - men av ett annat slag. Det genomströmmar honom och finns överallt, i träden, i havet och i stjärnorna. Plötsligt känns alla hans problem futtiga och små. Tröttheten och ångesten är som bortblåsta. När han kommer tillbaka till förläggningen bryr han sig inte om att sova utan står bara och njuter av den vackra soluppgången.

Eftersom han inte är religiös betraktar han händelsen som en ovanlig psykologisk upplevelse, men med tiden skulle den komma att spela en allt större roll i den livsåskådning som han efter många års studier och sökande vill formulera i orden, kristen humanism. En livsåskådning för vilken han med tiden skulle bli en av Sveriges mest kända företrädare. Den unge soldatens namn var Alf Ahlberg, sedermera författare, filosof, folkbildare och under många år rektor för Brunnsviks folkhögskola.

Alf Ahlberg skulle med tiden tolka sin upplevelse i den kristna traditionens termer men det var en mycket liberal och odogmatisk kristendom där humanistiska värderingar ingick som en väsentlig del.

En författare som hade samma typ av upplevelse, inte bara en utan flera gånger var Sven Delblanc. Men trots att han använde ord som ”mystisk hänryckning”, ”högre verklighet” och ”avlägset land” knöt han inga religiösa eller metafysiska föreställningar till sina upplevelser. Däremot menade han att den mystiska erfarenheten, upplevelsen att livets innersta är kärlek, skapar den fasta värdegrunden för en fördjupad humanism. Alla människor har den potentiella möjligheten att nå denna djupdimension av tillvaron. Men Sven Delblanc kunde inte frambringa detta tillstånd av egen kraft. ”Det kom av nåd” som han uttrycker det.

Alf Ahlberg och Sven Delblanc är inte några udda särlingar vad gäller den mystiska upplevelsen. Den delas av många människor över hela jorden och beskrivs på ungefär samma sätt oavsett vilken religion eller livssyn människor har. Kanske man skulle kunna säga att den är konstitutiv för människosläktet, det vill säga, en grundläggande del av alla människors psykologiska djupdimension.

Uppenbarligen är det så att vi alla har denna psykologiska faktor x i vårt väsen, denna möjlighet att uppleva oändlig frid, allomfattande kärlek med allt levande, en gränslös känsla av ljus och kraft som är så stark att även icke-religiösa endast kan uttrycka sig i religiösa termer för på något sätt försöka fånga upplevelsens karaktär.

Men innebär inte detta också att gränsen mellan profan och kristen humanism blir flytande? Samma upplevelse kan ju uttryckas såväl i psykologiska termer som i det mera poetiska religiösa språket. Även den gamle ateisten Ingemar Hedenius talade om att han ville riva ett hål i verkligheten och få kontakt med en värld av ljus och harmoni.

I den djupa mystiska kärleks-enhetsupplevelsen tror jag det finns oanade möjligheter till människans självförverkligande och en värdegrund för den goda viljan. Här kan också religiösa och profana humanister förenas i stilla vördnad inför den oerhörda gåta som det innebär att existera som människa.

Musik
Frédéric Chopin, Waltz no. 12, in F minor, Op. 72/2
Omkring tiggar´n från Luossa (gärna med Hootenanny Singers) 

Vid dagens början P1 10 december 2005

Tar du din existens för given? Skakas du aldrig av det oerhörda att du faktiskt existerar? Tankar som dessa kommer lätt för mig nu när vintermörkret omsluter oss här i vårt nordliga land. Ett mörker som lägger tungsinnets ok på mångas axlar men som för mig snarast ger upphov till fascination, inspiration och hopp.

På väggen i mitt arbetsrum och bibliotek sitter två svartvita fotografier.  Det är två nattliga vyer från centrala Uppsala. Det ena visar den gamla Dombron med omgivningar en bister vinterkväll. Det andra en höstkväll med domkyrkan i fonden. Men båda fotografierna har det gemensamt att de visar upplysta fönster. För mig fungerar bilderna som djupa symboler för människans existens. Människan som ljuset i det stora kosmiska mörkret. Människans medvetande och strävan som en unik faktor i universum.

Mitt arbetsrum i lägenheten i Norrköping augusti 2003

Samma känsla för det symboliska i upplysta fönster förmedlar författaren Ragnar Josephson i den klassiska uppsalaromanen Imperfektum från 1920. Han vandrar som ung student runt i staden en kväll och fascineras av de brinnande kuporna, som han kallar dem. De upplysta vindskuporna där hans generationskamrater sitter böjda över böcker och avhandlingar. Ljusen i fönstren blir för honom symbolen för en helig eld: mänsklig strävan och hängivenhet för ett högre mål. I de brinnande kuporna sitter studenter och kamrater som han hoppas skall värna rätten, rena tron, läka såren och lära sanningen.

Jag ställer min fråga igen: Tar du din existens för given? Skakas du aldrig av det oerhörda att du faktiskt existerar? Själv finner jag det närmast obegripligt att inte alla känner att grunden för vår existens är ett komplett mysterium.

I vårt stressiga dagliga liv är det kanske så att vi förtränger denna existentiella känsla och upplevelse. Vi bombarderas oupphörligt av ett aldrig sinande mediebrus och en kakafoni av sinnesintryck. Men jag tror vi för vår själsliga hälsas skull behöver stanna upp och skakas i vårt innersta av det oerhörda mysteriet – att vi faktiskt existerar. Verkligen uppleva det mäktiga undret att till synes död materia kan skapa komplexa former som blir självständiga jagmedvetanden – människor – som kan känna och tänka, som kan reflektera över sin egen existens och till och med skapa och leva efter etiska normer.

Att bara definiera människan i materiella termer blir för mig alltför platt och substanslöst. Min förundran över existensens gåta kräver ett annat språk och förhållningssätt. Denna förundran som jag känner vill jag uttrycka i poesins eller religionens språk. Och eftersom jag är född i Sverige blir det naturligt för mig att välja den kristna traditionens berättelser och symboler för att gestalta tillvarons mystik.

Att vi människor har en gränslös förmåga till ondska blir vi tyvärr dagligen påminda om genom våra media. Men det verkligt intressanta är att vi också kan utveckla en närmast gränslös godhet. ”Den meningslösa godheten” i strid mot allt mänskligt förnuft, som lyrikern Karl-Gustaf Hildebrand uttrycker det i sin sista diktsamling. Han reflekterar över denna godhet efter att en gammal dam, lika skröplig som han själv, försöker hjälpa honom ta upp en krona som han tappat vid busshållplatsen.

Visst är det en oerhörd gåta att människan, detta upplysta fönster i den kosmiska natten, kan välja kärlekens väg även om det innebär ett offer i den till synes meningslösa livskampen. Kanske är det, mer än något annat, beviset på Guds existens!

Musik:
Mozart, Andante för flöjt och orkester, K.315
Simon & Garfunkel, Bridge over troubled water 

Vid dagens början P1 21 oktober 2006

Som de flesta andra svenskar följde jag valdebatterna för en tid sedan. Det var mycket tal om arbetslöshet, företagande, skatter, energifrågor och skola. Allt naturligtvis viktiga frågor för våra politiker att uttala sig om. Men som samhällsmedborgare upplevde jag att det var en fråga som glömdes bort – kulturen – eller närmare bestämt vårt samhälles värdegrund. Inte i en enda debatt eller intervju hörde jag någon av våra politiker tydligt och med patos försvara vår västerländska kultur eller historiska värdegrund. Jag hoppas bara att det inte beror på okunnighet, politisk korrekthet eller vad som vore ännu mera tragiskt, att man ser frågan som oväsentlig.

Hälsan tiger still är ett känt gammalt ordspråk. Ungefär på samma sätt är det med vår kultur. Så länge den inte är hotad kanske vi inte tänker så mycket på den. Ja, det finns till och med en fara att vi inte förmedlar vår kultur och värdegrund till den unga generationen. Vi tar den för självklar.  ”Varje generation måste vinnas för demokratin”, skrev den gamle statsvetaren Herbert Tingsten. Så är det också med vår historiska värdegrund. Den är ett levande arv att förvalta. Den har byggt det demokratiska och öppna samhälle vi har idag. Ett öppet och demokratiskt samhälle som väl de flesta svenskar önskar försvara. Men det blir ett tandlöst försvar om vi inte ser eller förstår vilka idéer som byggt vårt land och många andra europeiska länder.

Kanske är det så att vi måste ställas inför ett hot eller en radikalt annorlunda kultur för att inse vad vi är på väg att mista. Sådan var situationen i Sverige på 1930-talet. Totalitära ideologier växte sig starka i flera länder i vår närhet. Demokratin och människovärdet var hotat. Då insåg flera ledande författare, konstnärer, lärare och teologer att det var dags att bilda en kulturfront till försvar för Sveriges och västerlandets överlevnad. Där fanns namn som Manfred Björkquist, grundaren av Sigtunastiftelsen, där fanns författaren och filosofen Alf Ahlberg och många andra. Kanske kan man säga att det blev en kamporganisation för de stillsamma. Så föddes Förbundet för Kristen Humanism året 1937.

Sigtunastiftelsen Rosengården

Och varför just kristen humanism? Jo, därför här fångade man i två ord vår kulturs själ, vår djupaste historiska värdegrund. Vårt andliga arv som i Sverige har föregångare som Erik Gustaf Geijer, Fredrika Bremer, Viktor Rydberg och Nathan Söderblom. Människor som förvaltat arvet av de två mäktiga strömningar som under nära två årtusenden burit upp vår kultur – den kristna traditionen och arvet från antiken.

Utgiven 1938

Om vi liknar vår kultur vid ett träd så är roten kristen humanism. Och när det blåser är det viktigt med starka rötter. Precis som på 1930-talet känner vi idag blåsten från politisk extremism både från höger och vänster. Men också isiga vindar av religiös fundamentalism som med våld och hot vill inskränka vår andliga frihet. Då är det åter dags att se om vårt hus och stärka grunden.

Religion utan humanism kan lätt utvecklas till fundamentalism och förtryck. Det visar både historien och nutiden. Men en kultur byggd på humanism utan religion, utan ett språk och symboler för människans djupdimension, blir platt och själlös. Och den kommer att sakna andlig styrka och motståndskraft. Den blir ett träd vars rötter förtvinar.

Du kanske undrar om det går att förena en kristen och en humanistisk livssyn? Många vill svara nej på den frågan. Handlar det om dogmatisk och fundamentalistisk religion finns det inga broar till humanismen. Men i en kristendom som i öppenhet inför det ovetbara och livets gåta predikar kärleksbudskapet och människovärdet finns ingen motsättning till en humanistisk livssyn.

Det måste bli mörkt för att vi ska kunna se stjärnorna lysa. Och kanske måste det bli mycket mörkt i västerlandet innan vi tydligt ser våra verkliga ledstjärnor.

Musik
Öppna landskap, Lars Roos (Örongodis)
Som en nåd du är, Åsa Jinder (instrumental) 

Vid dagens början P1 18 oktober 2003

Om jag säger namnet Axel Johansson så är det väl huvudsakligen äldre Uppsalabor som får några associationer. Axel Johansson eller Koftan som han också lite skämtsamt kallades, var en av den klassiska svenska kulturradikalismens banerförare. När han avled 1948 hade Axel Johansson under fyrtiofem år varit en stridbar chefredaktör för Upsala Nya Tidning. Han var både hyllad och fruktad för sin vassa penna, för de skarpa och ironiska debattinläggen.

I Uppsala kallades han ”den väldige Johansson”, inte bara för sin kroppshydda utan därför att hans makt var stor. Förutom chefredaktör för stadens ledande tidning satt han under en period också ordförande i både landsting och stadsfullmäktige. Axel Johansson knöt kontakter med tidens främsta kulturpersonligheter, både författare och politiker. Vänkretsen var mycket stor och även unga studenter fick vara med då han ”höll hov” med god mat, vin och spirituella samtal i sin våning i centrala Uppsala.

Trots alla offentliga uppdrag och den stora bekantskapskretsen var Axel Johansson en ensam man. I ett rörande brev till en vän skrivet 1930 berättar Axel att han tillbragt varje julafton ensam med att läsa Charles Dickens Julberättelser. Söndagar och helger var inte efterlängtade utan snarast en plåga.

Denna skarpa kontrast mellan den utåt sett starka offentliga personen och den i privata sammanhang ensamma och ångestridna människan synes inte vara så ovanlig. Det framkommer i memoarer och intervjuer – naturligtvis inte bara i fråga om kända personer.

Det tragiska i denna situation får mig att reflektera över ett av våra mest grundläggande mänskliga behov, man skulle kanske kunna säga existentiella behov. Hur många kan ärligt säga att de har en verklig vän? Jag menar inte en kompis i största allmänhet som du pratar med om vardagsfunderingar som bilen, stugan eller jobbet utan en riktig vän inför vilken du inte har några stängda dörrar till ditt inre - som du litar på till ett hundra procent. En vän du kan dela dina djupaste och svåraste problem med och förstås även glädjeämnen. En trogen vän som känner alla dina starka och svaga sidor och som alltid finns där, framför allt när blixten slår ner i ditt liv och behovet att råd, tröst och stöd känns nästan oändligt.

Jag räknar mig inte till någon beundrare av psykologen Carl Gustaf Jung men i sin självbiografi Mitt liv har han skrivit följande tänkvärda ord: ”Ensamhet uppstår inte därigenom att man inte har några människor omkring sig utan fastmer därigenom att man inte kan meddela sådant som tyckes en själv viktigt.” Om du tillhör de av livet priviligierade som har en verklig vän, så har du funnit just detta, en medmänniska inför vilken du kan diskutera det som är för dig det allra mest centrala vad gäller ditt liv och existens. En människa som möter dig med förståelse vare sig du befinner dig djupt nere i brunnen av ångest, sorg och besvikelse eller är berusad av livsglädje och fantasifull espri. Men också en medmänniska du kan vara tyst tillsammans med och bara uppleva känslan av trygg närhet. En människa med vilken du kan vara dig själv till ett hundra procent, utan förställning.

Vänskap, liksom kärlek kräver tid. Hur många av oss idag, i stressen och utbrändhetens samhälle, hinner bygga och upprätthålla en djup, existentiell vänskap? Istället blir det några hastigt nedskrivna mail på datorn och ett korthugget ”ha det” när vi springer förbi varandra i den mänskliga myrstacken. Ibland kan man nästan tro att många människor också är rädda för den sårbara närhet som verklig vänskap innebär. Den som en gång har blivit sviken vare sig i vänskap eller kärlek bygger lätt ett ogenomträngligt pansar. Men det blir till slut som att långsamt kvävas.

Ett samhälle där vi inte hinner eller vågar mötas och utveckla djup vänskap är inte ett bra samhälle. Verkligt djup vänskap tror jag tillhör ett av våra allra mest fundamentala mänskliga behov. Den innerliga närheten till en annan människa ger en social trygghet och får oss att växa som individer. Den hjälper oss att utveckla positiva kvaliteter som tillit, tolerans, empati och förståelse. Vänskap är helt enkelt bra för den själsliga hälsan och därigenom också något positivt för vårt samhälle i stort. Kanske en idé för Socialstyrelsen att lansera?

Musik
Händel, Dagen är nära ur Rinaldo
X Models, Två av oss 

Vid dagens början P1 6 maj 2006

Många av mina gamla vänner har ställt frågan: hur kan du kalla dig kristen humanist? Du som tidigare med vass penna och frejdig retorik avfärdat alla religioner, inte minst kristendomen och som stolt förkunnat den profana humanismen som den intellektuellt överlägsna livsåskådningen. Förklara dig nu!

OK, jag antar utmaningen. Låt mig i all enkelhet försöka ge en förklaring.  Jag får väl försöka skruda mig i apologetens mantel även om det delvis bär mig emot. I livet finns en tid för strid och en tid för eftertanke och besinning. För min del känner jag att tiden för strid är historia. Banérförare för någon ny kulturkamp med kristna förtecken är inte min ambition.

För att du ska förstå ber jag dig ta två ljus och tändstickor. Gå in i ett mörkt rum och ställ ljusen på bordet. Föreställ dig att mörkret är kosmos tysta natt – utan liv. Så tänder du ett ljus och upplever ljuset som en symbol för ett jag, en själ, en tänkande och kännande varelse som plötsligt uppstår i den tysta kosmiska natten. Tänd sedan det andra ljuset så att du nu skådar två själar, två människor framför dig. Där det tidigare bara fanns död materia i rörelse finns nu två levande varelser.

Är du medveten om att du nu i symbolisk form har upplevt den absolut största livsgåtan, undret större än alla andra under. Detta att ur livlös materia skapas väsen, själar, människor som kan reflektera över sin egen existens, planera och sträva. Och det kanske märkligaste av allt, uppleva djup kärlek och känsla av enhet med andra människor och väsen.

I det mörka rummet var det du som tände ljusen. Du var skaparen. Men vem höll i den kosmiska tändstickan? Vem har skapat förutsättningen för att något så märkligt som jagmedvetanden, själar kan uppstå ur död materia? Jag böjer mig i ödmjuk förundran inför den kraft som ligger bakom allt detta. Jag kallar denna kraft eller intelligens för Gud.

Existensgåtan är det ena benet i min kristet-humanistiska livssyn. Det andra är universaliteten i den djupa, mystiska kärleks-enhetsupplevelsen. Som författaren och mystikern Sven Delblanc ofta påpekade har alla människor en djupdimension i sitt väsen. Många har vittnat om upplevelsen av denna djupdimension, inte bara Sven Delblanc utan också vore store folkbildare och filosof Alf Ahlberg. Den som har varit där, som vid något tillfälle har nått denna nivå inser att den mänskliga existensens yttersta mening är kärlek och att endast i kärlek kan människan förverkliga sitt sanna jag. Denna upplevelse skapar en värdegrund för allt handlande. Och den skapar en kanal, en koppling till en inre, högre verklighet som är närmast omöjlig att fånga i ord.

Jag ser inte kristendomen som ett antal dogmer, påståenden som man absolut måste godta för att kalla sig kristen, utan som försök att i symbolisk form uttrycka grundläggande sanningar om den mänskliga existensen. Kristus blir här den yttersta symbolen, en människa som mer än vi andra funnit djupdimensionen och med sitt liv visar en väg framåt för mänskligheten. Man kan lämna det som är vetenskapligt ohållbart eller inhumant i den kristna dogmatiken. Det är historisk barlast. Kärnan är kärleksbudskapet, varje människas unika värde och att du genom din tro upprättar relationen till en inre kraftkälla.

När jag reser genom det svenska landskapet och ser de många vackra landsortskyrkorna känner jag trygghet i att tillhöra den historiska tradition som kyrkorna symboliserar. Det ger mig rötter och en känsla av kontinuitet i livet. Detta djupt mänskliga behov delar jag med många och jag tror att kristendomen fyller en mycket viktig funktion som kulturbärare. Vi blir fattiga inombords och kulturellt och socialt svaga utan denna historiska förankring.

Det är alltså därför jag kallar mig kristen humanist. Kanske det inte håller för dig. Men pröva att tända ett ljus i ett mörkt rum eller i en kyrka. Det kan förändra ditt liv.
Håkan Blomqvist

Musik
Orphei dränger: Herman Palm, Under rönn och syrén (Blommande sköna dalar)
Lars Roos: Annie´s song (Örongodis) 

Vid dagens början P1 15 januari 2005

Då och då gör jag en utflykt till mina morföräldrars grav som är belägen vid Sköldinge kyrka mellan Katrineholm och Flen. Platsen är en enastående naturskön del av det sörmländska landskapet. Efter att först traditionsenligt ha intagit en kopp kaffe vid det idylliska gamla prästänkebostället invid kyrkan vandrar jag ut till min mormor och morfars grav. Minnen blandas med tankar om livets meteorlika korthet och funderingar om min egen existens.

Mor och jag vid Fridhems kaffestuga nära Sköldinge kyrka 28 juli 2010

Efter besöket går jag in i den vackra gamla medeltidskyrkan, skriver mitt namn i gästboken, tänder ett par ljus för att hedra minnet av mina morföräldrar och njuter av stillheten och friden. En för mig vacker och existentiellt meningsfull symbolhandling.

Men vänta lite! Varför gör jag så här? Som humanist borde jag ju kunna klara mig utan kyrkor och religiöst färgade ceremonier. Faktum är att mina små utflykter till Sköldinge kyrka har bidragit till att min livssyn skiftat fokus. Med tiden har det slagit mig att jag helt enkelt skulle sakna kyrkor om de inte fanns i det svenska landskapet. Jag skulle sakna den arkitektoniska skönheten, konsten, symbolerna men också kyrkan som kulturtradition – ceremonierna, de gamla psalmerna och att det finns platser för stillhet och ro i vårt stressade samhälle.

Mor tänder ett ljus i Sköldinge kyrka 6 november 2004

Lite famlande och en smula förvånad har jag upptäckt att min livssyn borde bestå av två ord: kristen humanism. Kristen då fattad i en mycket odogmatisk och liberal tolkning. En livssyn där människans djupdimension uttrycks i den kristna traditionens symboler, termer och sånger. Helt enkelt för att där känner jag mig hemma. Den profana humanismens livssyn har jag kommit att uppfatta som en mycket vacker byggnad, en herrgård med utsökt konst och ett ypperligt bibliotek. Men efter att ha bott i byggnaden en tid märker jag att det är något som fattas – elektricitet och värme. Eller om man så vill ord, ceremonier och symboler för att uttrycka människans djupdimension och tillvarons mäktiga gåtfullhet.

Mor i Sköldinge kyrka 8 augusti 2009

Ett par riktigt bra ord skriver författaren och litteraturhistorikern Erik Hjalmar Linder i sin självbiografi ”Andra boken om mitt levande förflutna”. De två bra orden han talar om är kristen humanism. I slutet av 1930-talet var han med om att grunda Förbundet för kristen humanism. Flera ledande kulturpersonligheter i Sverige hade insett att det behövdes ett forum för öppen debatt om grundläggande kultur- och livsåskådningsfrågor och en ideologisk motvikt mot de mörka totalitära makter som var på väg att sluka Europa. Man knöt ihop det bästa från de två mäktiga strömningar som under nära två årtusenden burit upp vår kultur: arvet från antiken och kristendomen. Kampen för människovärdet.

Mor vid Sköldinge kyrka 8 augusti 2009

Det är något av samma känsla för vår historia och väsentliga kulturvärden som jag upplever vid besöken i Sköldinge kyrka. Kristendomens grundidéer må vara en blandning av bra och dåligt men den kristna traditionens huvudfåra av humanism och idealism är kulturbärande.

För att återknyta delaktigheten i denna kulturströmning knallade jag i november upp till församlingsexpeditionen och förklarade för en något häpen assistent att jag efter tjugo år ville bli medlem i Svenska kyrkan igen. Han var van vid att medlemmar vid den här tiden på året kom för att lämna kyrkan. Jag gick så att säga mot strömmen.

Mor vid mormor och morfars grav 8 augusti 2009. En grav där mor nu själv vilar.

Jag tror många svenskar upplever den religiösa problematiken på ett liknande sätt, både kluvenhet och tillhörighet. Men som Erik Hjalmar Linder och många andra kristna humanister ofta påpekat finns det en gyllene medelväg. En väg som bejakar både modernitet och det kristna arvet, både förnuftet och den religiösa känslan. En livssyn för hela människan.

Musik
Frédéric Chopin, Waltz no. 12, in F minor, Op 72/2
Barbara Streisand, Memory

Den svenska uforörelsen före UFO-Sverige

När, efter andra världskrigets slut, ufofenomen började observeras och rapporteras i allt större omfattning var det bara en tidsfråga innan en mera organiserad respons på iakttagelserna skulle komma från olika delar av samhället. Det blev tidigt en respons på flera nivåer: militär, vetenskaplig, religiös, nyandlig, politisk och civil, det senare i betydelsen att ufoföreningar bildades av intresserade medborgare.

Sverige följde samma mönster som exempelvis USA och England med en respons på flera nivåer. Här skulle det dock dröja något längre innan traditionella ufoföreningar bildades. Den svenska uforörelsen kan delas in i tre utvecklingsstadier eller tidsperioder: pionjärtiden 1957-1964, organisationstiden1965-1969, folkrörelsetiden 1970-. 

Ur föreningssynpunkt inleddes pionjärtiden 1957 med att danskfödda Edith Nicolaisen grundande bokförlaget Parthenon i Helsingborg samt bidrog till att Malmö Interplanetariska Sällskap (MIS) startade 1958. Samma år bildades även Ifologiska Sällskapet i Stockholm. Förutom ovan nämnda föreningar existerade det i början av 1960-talet endast ett fåtal mindre ufogrupper. 1963 fanns det till exempel ufoföreningar i Visby, Halmstad, Linköping och Uppsala. Ufologi i pionjärtidens föreningar var radikalt annorlunda mot verksamheten i dagens UFO-Sverige. Väldigt lite av fältundersökningar utfördes. Den bärande idén var istället övertygelsen att ufo - ”tefaten” - var utomjordiska besökare, vilket skulle bevisas för allmänheten, militären, vetenskapen etc.

Här följer en överblick och kort sammanfattning över hur den svenska uforörelsen utvecklades under de ur ufosynpunkt mycket dynamiska åren 1965-1969, innan UFO-Sverige grundades 1970. Jag har valt beteckningen organisationstiden för denna period eftersom ufoföreningar med en något större ambition och i vissa fall en mera vetenskaplig inriktning började växa fram. Det var också nu som flera ufologer och föreningar framförde tanken på att bilda en riksorganisation för ufogrupper, vilket mot slutet av decenniet resulterade i en formlig kamp om att komma först och ro projektet i land.

K. Gösta Rehn

En av de främsta anledningarna till att några ufoföreningar under perioden 1965-1969 började inta en mera vetenskaplig inställning var publiceringen i oktober 1966 av K. Gösta Rehns bok ”De flygande tefaten - dokument och teori”. Det var den första ufoboken av en svensk författare. Rehn förespråkade med skärpa en kritisk, vetenskaplig undersökning av ufofenomenen, även om han mycket strikt höll framhöll utomjordiska besökare som den enda rimliga teorin. Hans debutbok och efterföljaren ”UFO! - nya fakta om de flygande tefaten” (1969) kom att förändra ufodebatten i Sverige i en mera seriös riktning. Stor betydelse hade också de mängder av populära artiklar om ufo och andra gåtor som skrevs vid denna tid av journalisten och författaren Eugen Semitjov. Vi som växte upp på 1960-talet minns hans spännande artiklar och fantasieggande teckningar som förekom flitigt bland annat i tidningen Allers.

Allers nr 29, 1967

1965 startade Sten Lindgren och Christer Janson den tämligen exklusiva och internationellt inriktade gruppen Intergalaktiska Federationen (IGF). Syftet var att sprida rymdmänniskornas filosofi och budskap så som de presenterades av kontaktpersoner som George Adamski, Howard Menger och George Van Tassel. En svensk avdelning av IGF bildades 1967 av Bjarne Håkansson (i dag Zacharias Stiernhimmel). Den fick namnet ABC – Association Brotherhood Contactgroup. Även om man också undersökte ufofall så var den huvudsakliga målsättningen en annan. I ett informationsbrev förklaras: ”ABCs mål är att sprida kännedom om de utomjordiska besökarna och avsikterna med deras besök på jorden.”  Man lyckades under ett par år att bygga upp ett landsomfattande nät av representanter (co-ordinatorer) runt om i Sverige, indelade i fyra sektorer.

Västerbottens-Kuriren 8 jan. 1968

I augusti 1966 skickade ufologen Sven Olov Larsson i Borlänge ut ett upprop till dåvarande ufoföreningar om att bilda ett ”riksförbund för Ifologiska föreningar”. Ifo skall då förstås som Interplanetariska Flygande Objekt. Det tidigaste dokumentet jag funnit i AFU som föreslår bildande av en riksorganisation är ett brev 22 april 1964 från Sten Sundquist, Linköpings Ifologiska Organisation, där han skriver: ”Vi finner det angeläget att ett närmare samarbete upprättas mellan de olika föreningar i Sverige, vilka verkar inom rymdskepps-forskningen… För att skapa en stabilare och samlad ekonomi borde ett riksförbund för Ifologiska föreningar bildas…”.

Under tidigt 1950-tal började en kamratgrupp intresserade av astronomi och ufo samlas hemma hos Rune Rydebrant i Göteborg. Rydebrant var 1939-1947 pilot inom flygvapnet och bland annat en tid förlagd till flygflottiljen F13 utanför Norrköping. Gruppen växte och man skaffade en egen lokal i Göteborg. Den 17 november 1966 ändrades gruppen formellt till föreningen UFO-Göteborg med ”syfte att verka inom amatörastronomi och ufologi”.

Mot slutet av 1960-talet hade man konkreta planer på att, tillsammans med Boris Jungkvist och K. Gösta Rehn, bilda en riksorganisation med namnet ”Sveriges Ufologiska Forskningsorganisation” (SUFOF). Planerna grusades dock 1969 när flera medlemmar hoppade av och istället bildade GICOFF – Göteborgs Informationscenter för Oidentifierade Flygande Föremål. Under ledning av Björn Högman och Sven Olov Fredrikson blev GICOFF den första svenska ufoförening som seriöst och kritiskt startade omfattande fältundersökningar av svenska ufohändelser.

Den svenska uforörelsen kom att förändras drastiskt när Carl-Axel Jonzon (CAJ) bildade UFO-Motala i september 1968. Han var en handlingens man som inte bara ville sitta och diskutera och redan den 10 november 1968 skrev CAJ i ett brev till K. Gösta Rehn: ”… vi har samma tankar som ni, vi har tänkt starta en riksorganisation för intresserade.” Det måste sägas vara ovanligt snabbt marscherat när UFO-Motala redan två månader efter start planerade att bygga upp en riksomfattande verksamhet.

Åren 1968-1969 var det högst osäkert vem av de konkurrerande ufogrupperna som skulle lyckas bilda en riksorganisation. Att det blev just UFO-Motala beror bland annat på att i maj 1969 upphörde ABC, Sten Lindgrens och Bjarne Håkanssons organisation. Medlemmarna uppgick i UFO-Motala och ABC blev den organisatoriska grunden för Riksorganisationen UFO-Sverige vid bildandet 1970. Därmed är vi inne i den period då den svenska uforörelsen kom att utvecklas till en klassisk folkrörelse på demokratisk grund.
Håkan Blomqvist
Publicerad i Rapport-Nytt nr 1, 2026