En kall novembernatt 1916 befinner sig en ung soldat ute på bevakningsuppdrag i närheten av Ängelholm. Klockan är omkring två på natten när han med geväret i hand snubblande tar sig fram i en eländig snårskog. Han känner sig ruggig till mods och tänker på kriget ute i Europa och sitt eget liv som vid den här tiden präglas av ångest och oro.
Plötsligt stannar han som fastnaglad vid jorden. En överväldigande känsla kommer över honom. Som om en verklighet av ett helt annat slag öppnade sig. Han hittar inga bra ord för denna verklighet. Liv, ljus, kärlek ligger närmast till hands - men av ett annat slag. Det genomströmmar honom och finns överallt, i träden, i havet och i stjärnorna. Plötsligt känns alla hans problem futtiga och små. Tröttheten och ångesten är som bortblåsta. När han kommer tillbaka till förläggningen bryr han sig inte om att sova utan står bara och njuter av den vackra soluppgången.
Eftersom han inte är religiös betraktar han händelsen som en ovanlig psykologisk upplevelse, men med tiden skulle den komma att spela en allt större roll i den livsåskådning som han efter många års studier och sökande vill formulera i orden, kristen humanism. En livsåskådning för vilken han med tiden skulle bli en av Sveriges mest kända företrädare. Den unge soldatens namn var Alf Ahlberg, sedermera författare, filosof, folkbildare och under många år rektor för Brunnsviks folkhögskola.
Alf Ahlberg skulle med tiden tolka sin upplevelse i den kristna traditionens termer men det var en mycket liberal och odogmatisk kristendom där humanistiska värderingar ingick som en väsentlig del.
En författare som hade samma typ av upplevelse, inte bara en utan flera gånger var Sven Delblanc. Men trots att han använde ord som ”mystisk hänryckning”, ”högre verklighet” och ”avlägset land” knöt han inga religiösa eller metafysiska föreställningar till sina upplevelser. Däremot menade han att den mystiska erfarenheten, upplevelsen att livets innersta är kärlek, skapar den fasta värdegrunden för en fördjupad humanism. Alla människor har den potentiella möjligheten att nå denna djupdimension av tillvaron. Men Sven Delblanc kunde inte frambringa detta tillstånd av egen kraft. ”Det kom av nåd” som han uttrycker det.
Alf Ahlberg och Sven Delblanc är inte några udda särlingar vad gäller den mystiska upplevelsen. Den delas av många människor över hela jorden och beskrivs på ungefär samma sätt oavsett vilken religion eller livssyn människor har. Kanske man skulle kunna säga att den är konstitutiv för människosläktet, det vill säga, en grundläggande del av alla människors psykologiska djupdimension.
Uppenbarligen är det så att vi alla har denna psykologiska faktor x i vårt väsen, denna möjlighet att uppleva oändlig frid, allomfattande kärlek med allt levande, en gränslös känsla av ljus och kraft som är så stark att även icke-religiösa endast kan uttrycka sig i religiösa termer för på något sätt försöka fånga upplevelsens karaktär.
Men innebär inte detta också att gränsen mellan profan och kristen humanism blir flytande? Samma upplevelse kan ju uttryckas såväl i psykologiska termer som i det mera poetiska religiösa språket. Även den gamle ateisten Ingemar Hedenius talade om att han ville riva ett hål i verkligheten och få kontakt med en värld av ljus och harmoni.
I den djupa mystiska kärleks-enhetsupplevelsen tror jag det finns oanade möjligheter till människans självförverkligande och en värdegrund för den goda viljan. Här kan också religiösa och profana humanister förenas i stilla vördnad inför den oerhörda gåta som det innebär att existera som människa.
Musik
Frédéric Chopin, Waltz no. 12, in F minor, Op.
72/2
Omkring tiggar´n från Luossa (gärna med Hootenanny
Singers)
