11. Ufobaser och retreat

 

“We do not wish… to prove conclusively to the public that we exist. Please realize the fact that so long as men doubt there will be curiosity and enquiry, and that enquiry stimulates reflection which begets effort.”
The Mahatma Letters to A. P. Sinnett

11. Ufobaser och retreat

En av de mera fantasieggande rapporterna om ufobaser finns dokumenterad i en artikel av den brittiske ufologen J.B. Delair, knuten till organisationen Contact International. (1) Under 1953-54 observerades en mängd ljusfenomen och okända farkoster i västra Costa Rica. De rapporterades framförallt kring staden San Carlos och vulkanen Arenal. Flera expeditioner sändes till platsen bland annat från den katolska organisationen Catolico Costarricense under ledning av överstelöjtnant Eduardo A. Mendoza. De intervjuade en mängd vittnen och fann även platser som tycktes ha utsatts för en oerhörd hetta. Rapporter från området publicerades regelbundet i tidningen Ultimas Noticias, utgiven i huvudstaden San José.

De många uforapporterna och ryktena om att farkoster setts gå ner i kratern till vulkanen Arenal fick myndigheterna att skicka ett undersökningsteam till området i april 1955. En journalist på Ultimas Noticias intervjuade en av deltagarna i expeditionen, Aquiles Hidalgo, som efter tre dagars strapatser gav följande uppseendeväckande rapport: ”Kraterns botten fungerar som en gigantisk luftsluss, kamouflerad så att när vi nådde toppen av kratern uppfattade vi det som en illusion och att det inte fanns något ovanligt här trots att vi observerade okända flygande föremål närma sig kratern och gå ner i den när vi var på väg upp… Jag såg den döda vulkanen Arenals krater öppna sig för att släppa in ett gigantisk flygande tefat som var mer än 100 meter i diameter… Vi observerade också ett stort flygande tefat med bländande ljus stiga upp från den öppna kratern.” (2)

James Bond-entusiaster noterar säkert likheten med filmen You only live twice, från 1967. Den bygger bara delvis på Ian Flemings roman med samma namn, publicerad 1964. I filmen upptäcker Bond att ärkefienden Ernst Stavro Blofeld och hans organisation S.P.E.C.T.R.E. har byggt en hemlig raketbas i en vulkan varifrån de sänder upp raketer som kidnappar både ryska och amerikanska rymdkapslar med sina astronauter. Även här öppnar sig vulkanen, som ligger på en ö utanför japans kust, för att släppa ut en raket. Likheten med vulkanen Arenal som släpper ut ett flygande tefat är slående. Man skulle kunna tro att rapporten från Costa Rica inspirerats av James Bondfilmen men så är inte fallet eftersom händelserna vid Arenal inträffade mycket tidigare. Manus till filmen skrevs för övrigt av den brittiske författaren Roald Dahl. Kanske han hade hört talas om rapporterna från Costa Rica och fick idén till en scen i James Bondfilmen?

Det finns en mängd påståenden och rapporter om hemliga ufobaser runt om i världen. Likaså finns det i den esoteriska litteraturen åtskilliga referenser till att planetväktarna har dolda baser, retreat, i flera länder, vilka endast kan besökas av de som nått en viss andlig nivå och arbetar inom väktarnas organisation. Av ufokontaktpersoner är det Howard Menger som varit tydligast med att det finns en koppling mellan tefaten och andliga broderskaps baser. I From Outer Space to You skriver han: ”Det finns också rymdskepp, av något enklare utformning, som är byggda av människor på vår planet. Dessa personer står i kommunikation med och arbetar tillsammans med människor från andra planeter. Detta är människor som har en hög andlig kunskap och har nått en medvetenhet om naturens lagar; därför har de erhållit information om hur sådana skepp tillverkas.” (3) Menger gjorde, enligt vad han berättar, periodiska resor till en av rymdmänniskornas baser belägen i i en stor grotta i Pennsylvaniabergen. Där fanns både tefat och andra avancerade apparater, bland annat en slags platta av något plastliknande material som i olika färger visade personers emotionella tillstånd. (4)

Under en seans med det intressanta mediet Mark Probert, 28 november 1951, diskuterades ufo och andliga broderskap med en av den så kallade inre cirkelns medlemmar Yada di Shi´ite. Meade Layne ställer frågan var rymdskeppen landar på jorden:

”För närvarande pågår ett hemligt samarbete mellan rymdmänniskorna (Etherians) och vissa högre jordiska auktoriteter – du förstår, antar jag, att jag inte använder ordet högre i sin vanliga betydelse. Jag syftar på de som tillhör några av de hemliga broderskapen på jorden… Dessa individer (rymdmänniskorna-HB) har landat på en hemlig plats i Australien. De har inte bara varit i Skottland utan även besökt höga auktoriteter i England och också några av edra (USA-HB) män och kvinnor i högre ställning – Jag menar alltså de hemliga broderskapen.

Är några av dessa män och kvinnor regeringsrepresentanter?

Inte många, men några få är medlemmar av dessa broderskap… Ja, dessa besökare är helt mänskliga men det betyder inte att de kommer från någon materiell planet, utan från den eteriska parallellvärlden av dessa planeter… Ja, de materialiserar sig som mänskliga varelser, som vanliga människor, men friskare… Ja, denna kontakt har pågått under mycket lång tid – ända sedan jordens begynnelse.” (5)

Flera av 1950-talets kontaktpersoner tog upp sambandet mellan hemliga broderskap och ufobaser. Bröderna Ray och Rex Stanford blev mycket uppmärksammade genom sin bok Look Up, som publicerades 1958 och gavs ut på svenska av förlaget Parthenon 1959. I den svenska upplagan, som fick titeln Kontakt med rymdmänniskor, sägs följande: ”Rymdmänniskorna, deras skepp och baser, ockulta skolor, som bevarar uråldrig visdom, medlemmar i dessa brödraskap, deras huvudkvarter och fantastiska oupptäckta konstruktioner är… alla verkliga och påtagliga.” (6) Informationen kommer från bröderna Stanfords egna kontakter med rymdmänniskor. Med tiden blev de mera kritiska till både sina egna och andras påstådda kontakter men vidhöll ändå att det rörde sig om verkliga upplevelser. Sven Magnusson, redaktör för tidskriften Sökaren skrev 1967 till Rex Stanford för att höra hur han nu såg på de händelser som beskrevs i Kontakt med rymdmänniskor. I det brevsvar som publicerades i Sökaren säger Rex Stanford: ”Och våra egna upplevelser? Den detaljerade redogörelsen för detta i Look up… är riktig, och jag tvivlar inte på att det verkligen rörde sig om utomjordiska farkoster. Vad vi skrivit har inte berott på ”ungdomliga överdrifter”, ”oerfarenhet” etc.”  Till Sven Magnusson skriver också att de nu vill arbeta med objektiv ufoforskning utifrån de riktlinjer som föreslagits av Allen Hynek och Jacques Vallee. Ray Stanford hade därför startat Project Starlight International i syfte att samla fysiska bevis för ufos existens. (7)

I min tidigare bok Främlingar på vår jord redogjorde jag i korthet för den kontroversielle kontaktpersonen Richard Kieninger (1927-2002), grundare av new age-samhället Stelle i Illinois. Kieninger påstår sig ha blivit kontaktad av representanter för ett hemligt broderskap, som bland annat använder flygande tefat i sina operationer världen runt. Vad som framförallt fick mig intresserad av Kieninger och hans upplevelser var den tydliga kopplingen mellan flygande tefat och den esoteriska traditionen. Jag korresponderade med flera representanter för Stelle mellan 1979-1995 för att försöka få klarhet i och mera data kring denna fråga. I sin bok The Ultimate Frontier skriven under pseudonymen Eklal Kueshana säger Kieninger att det finns sju, som han kallar, ”mindre broderskap” och att ”var och en av dessa har ett fysiskt högkvarter dolt i ett bergområde (mountain retreat). De befinner sig långt från människors inblandning och vår civilisations intriger. Kort och gott, det går inte att identifiera eller finna dem.” (8) Ytterligare data om broderskapen publicerades 1978 i en skrift samt tolv kassettband under titeln On Becoming an Initiate. Det är en mera praktiskt upplagd kurs för den som aspirerar på den medvetenhetsutveckling som till slut för till kontakt med broderskapen och innehåller bland annat information om universella lagar och råd hur man utvecklar de tolv essentiala egenskaper eller dygder som är förutsättningen för fortsatt utveckling. Var och en av de sju brödraskapen riktar sig till olika psykologiska typer eller strålar och i kursen nämns även var nuvarande högkvarter är beläget. Följande tabell presenteras:

Namn                                  Inriktning                            Nuvarande högkvarter

Luciferian                           Effektivitet                         Schweiz

Essene                                 Kärlek                                 Pyrenéerna

Rosicrucian                         Praktisk läggning                Tyskland

Lemurian                            Balans                                 Kanada (Yukon)

Hermetic                             Precision                             Grekland

Coptic                                 Hängivenhet                       Egypten

Brahmic                              Broderskap                         Indien

I den esoteriska traditionens litteratur nämns ofta olika platser som baser (retreat) för broderskapens olika avdelningar (lodges). Men Richard Kieninger är den enda, vad jag känner till, som också beskrivit hur de tefat ser ut som används av medlemmar av broderskapen. I tidskriften Stelle Letter, juni 1966, ges följande information: ”Alla dessa farkoster uppvisar samma hisnande snabba acceleration och förmåga att ändra riktning ögonblickligen; men även om några är interplanetariska farkoster så är andra av jordiskt ursprung. De från vår planet är tefatsformade… med tre halvklotsliknande motorkapslar på undersidan. De utvecklades första av människan på den här planeten för ungefär tjugo tusen år sedan och har använts av medlemmar av de lägre broderskapen sedan dess. De använder en mekanisk antigravitationsanordning som drivs av motorer som kan utveckla åttio tusen hästkrafter… Dessa är huvudsakligen arbets- och förrådsfarkoster” (9)

Richard Kieninger (Eklal Kueshana)

Hösten 1979 ställde jag i ett brev följande fråga till Richard Kieninger: ”Hur har de mindre broderskapen lyckats hålla sina baser (retreat) med sina flygande tefat dolda under så många år när militären och CIA har så supersofistikerade instrument för att upptäcka och spåra det mesta?” Genom sekreteraren Nancy Laub fick jag följande svar från Kieninger: ”Lyckligtvis anlände ditt brev under Richards senaste besök i Stelle och jag fick tillfälle att ställa dina frågor till honom. Han log lite åt din första fråga angående broderskapens baser för sina flygande tefat och sa att det finns isolerade platser på jorden vilka är säkra för upptäckt och bröderna vet var dessa platser ligger.” (10)

I sin bok The Ultimate Frontier ger Kieninger många exempel på sina möten med representanter för broderskapen. Bröderna lever mitt ibland oss som vanliga människor och dyker upp i Kieningers liv, ofta vid oväntade tillfällen. Vid dessa möten får han råd och information om både privata problem och sitt arbete att bygga upp alternativsamhället Stelle utanför Chicago. Under en resa 1958 mellan Chicago och Arizona får han problem med bilen och tvingas stanna vid en verkstad för reparation. Där möter han för första gången ”John” som visar sig vara en av bröderna. Medan Richard väntar på att hans bil skall bli klar dyker en man upp och de börjar konversera. Han är en jovial man i femtioårsåldern, uppenbarligen en ranchägare, klädd i läderstövlar och comboyhatt. Ansiktet är solbränt väderbitet, fyrkantigt och maskulint med höga kindknotor som ger honom ett indianliknande utseende. Men ögonen är blå. Richard frågar honom om det finns något bra matställe i närheten och tillsammans vandrar de för att äta lunch. När de promenerat en bit tilltalar mannen honom med det namn som broderskapen gett Richard. Förvånad gör Richard det hemliga tecken som han fått för att identifera medlemmar av broderskapen. Mannen svarar med det korrekta svarstecknet och presenterar som kort som John. Därefter får Richard en del råd och tips rörande sitt uppdrag. (11)

I tidskriften The Stelle Group Letter 1985 gav Richard ytterligare information om sina möten med bröderna. Dessa möten beskrivs på i stort sett samma sätt som hos ufokontaktpersonerna: ”Jag har inte träffat så många olika bröder… De berättar inte vad de har för yrke och deras arbete för broderskapen kan vara helt åtskilt från det vardagliga arbetet för uppehället. Den broder jag haft mest kontakt med är John, som jag mötte i Arizona. Jag får intryck av att han är ranchägare men jag vet inte var han bor eller vad hans efternamn är. Jag har sett den bil han kör men han vill inte att jag skall se nummerskyltarna… Min bedömning är att de flesta av dem lever bland allmänheten… De ser inte annorlunda ut än människor i allmänhet. Skillnaden ligger i det inre livet… De flesta människor kan inte upptäcka någon skillnad mellan en invigd och en vanlig person, men en broder skall inte, och hänvisar aldrig till sin status… Bröder är förhindrade att visa upp paranormala förmågor eller uppträda så att de signalerar att de är bröder.” (12)

Richard Kieningers tillfälliga möten med representanter för broderskapen beskrivs på i stort sett samma sätt som Howard Mengers möten med rymdmänniskor som lever ibland oss. Tidigare meddelade kodord eller särskilda tecken används som bekräftelse på att kontakten är riktig. Mengers maka Connie berättar i den självbiografiska Song of Saturn att det lokala postkontoret ofta användes som kontaktplats av bröderna. Howard mötte där någon person som gav honom ett kort meddelande eller ett dokument: ”En eftermiddag när Alyn (Howard-HB) kom ut från det lokala postkontoret mötte han en trevlig ung man enkelt klädd i en brun jacka och mörka byxor. Han hade ljusbrunt hår, rödbrun hy och alerta ögon. Med ett leende gav han kodordet till Alyn, vilket Alyn omedelbart kände igen som ett av sätten att identifiera vänner och agenter för besökarna från andra planeter.” (13)

Den som börjar forska kring The Stelle Group kommer snart att finna att Richard Kieninger inte var en särskilt pålitlig person eller källa. Han blev vid två tillfällen ombedd att lämna den grupp han själv startat bland annat på grund av alltför vidlyftiga sexuella kontakter med både gifta och ogifta kvinnor i Stelle. Det visar sig också att Kieininger hämtat en stor del av sin filosofi från en äldre grupp, The Lemurian Fellowship (14), vilken han tillhörde en tid. Det lilla samhället Stelle (15) fortsätter dock att fungera och utvecklas utan kopplingen till Kieningers idéer. Dessa har istället tagits om hand av en annan grupp i Texas, The Adelphi Organization (16).

Åtskilliga intressanta data om Stelle och Richard Kieninger har jag fått av Walter W. Cox, som under mer än trettio år var med och byggde upp det ursprungliga samhället och arbetade i nära samarbete med Kieninger. Efter att ha lämnat Stelle svarade Walter Cox under några år på frågor om kulter och sekter på siten AllExperts, men tyvärr har han tagit bort alla sina inlägg idag. Jag har dock sparat dessa och även den personliga korrespondens jag hade med Cox 2008. Han är mycket tydlig i sin kritik och betraktar Kieninger som mer eller mindre mytoman (fraud). I ett svar på AllExperts skriver Cox: ”För att summera det hela skulle jag vilja säga att Richard Kieninger visade mindre respekt för sanningen än någon person jag träffat. Han ljög om allt, stort som smått. Han ljög när det inte fanns något skäl att ljuga. (17) Den korrespondenskurs som utgavs av The Lemurian Fellowship gjorde Kieninger om till en personlig historia med exakta datum för kommande katastrofer, vilka aldrig inträffade. En tidigare medlem av Stelle kallade honom för ”Guds botemedel mot naivitet”. Men trots detta finns det enligt Cox information som talar för att Kieninger verkligen hade någon form av kontakter med ett broderskap men gravt missbrukade den kunskap han fick. Walter Cox anser fortfarande att den ursprungliga filosofin som boken The Ultimate Frontier förmedlar är en sund och riktig väg för andlig utveckling och han är i dag tacksam att Kieninger förmedlade denna kunskap och livssyn. I ett svar på en annan fråga förklarar han även att ”jag har ingen medveten kontakt med broderskapen, även om jag fortfarande tror på deras existens.” (18)

I en personlig korrespondens med Walter Cox, januari 2008, fråga jag vilka de grundläggande skälen var för hans tro på broderskapens existens. Han skickade mig då en kopia på det mycket utförliga svar han gav på AllExperts 2005. Källan till hans övertygelse är bland annat den upplevelse som en av hans goda vänner i Stelle, Victor, hade 1987. Victor heter egentligen något annat och jag har av Cox fått hans riktiga namn. Jag mejlade Victor 2008 för att höra hans version men fick inget svar. Enligt Cox vill Victor inte längre kommunicera om sin upplevelse men han har känt Victor i cirka femton år och bedömer honom som trovärdig.

1987 hade Victors äktenskap kraschat och hans fru hade lämnat Stelle med deras två barn. Trots att han var en viktig kugge i det lilla samhället började han tvivla på sitt engagemang, på broderskapens existens och allt som Kieninger sagt. En kväll bad han en tyst bön riktad till Gud och broderskapen: Om ni verkligen existerar ge mig något tecken på om jag skall fortsätta arbeta här eller om allt är bortkastad tid. Därefter gick han till sängs och vaknade nästa morgon av ett telefonsamtal. En röst säger: jag ringer med anledning om din fråga om Richard Kieninger och Stelle. Kanske vi kan arrangera ett sammanträffade? Ett datum bestämdes och vid rätt tidpunkt anlände en stor Mercedes till Victors hus. En äldre kinesisk man stiger ur tillsammans med en ung man ”Jim” som inte ser ut att vara mer än femton år. Victor tror att det är kinesen som han skall samtala med men det visar sig att det är den unge mannen.

Jim förklarar att detta är hans första uppdrag för broderskapen och att kinesen är en granne från deras hemstad Michigan som lovat köra honom eftersom han inte har något körkort ännu. Jims syfte är att uppmuntra Victor till att stanna i Stelle och arbeta vidare eftersom det var tveksamt om samhället skulle kunna utvecklas vidare utan honom. Jim berättar vidare att Richard Kieninger verkligen kontaktats av broderskapen som ung och fått en hel del information. Men ganska snart blev de medvetna om att Kieninger skulle missbruka kunskapen och de ordnade så att flera personer såg till att på olika sätt att minska skadorna av hans verksamhet. Baserat på den information Victor fick beslutade han att stanna i Stelle och hjälpte därefter till med utvecklingsarbetet så att det i dag är ett välfungerande samhälle. I mitten på 1990-talet började Victor fundera på om upplevelsen med Jims visit verkligen hade inträffat. Han lyckades spåra telefonnumret och Jim svarade något förvånad över att Victor lyckats spåra honom. Men han bekräftade den information han givit tidigare angående Kieninger och Stelle. När Victor ännu en gång lite senare försökte ringa Jim var dock telefonnumret avslutat och gick inte att spåra. (19)

Som slutgiltigt svar på min fråga om broderskapen svarade Walter Cox: ”Mina egna erfarenheter har övertygat mig om att jag har mentorer ”på andra sidan” som ser efter mig. Victors upplevelser kan också betraktas som bekräftande och jag bedömer det hela som en samordnande verksamhet från någon organisation för att påverka historiens utveckling. Men något absolut bevis för broderskapens existens är det inte, så min tro förblir inte mer än just – en tro.” (20)

Den som försöker få klarhet i var de olika baserna eller broderskapens retreat ligger möts av av motsägande påståenden, även om vissa platser alltid återkommer. Teosofen Dane Rudhyar refererar i sin bok Occult Preparations for a New Age till den amerikanske mysterikern och ockultisten Browne Landone, som, strax efter första världskriget, förklarade att de flesta tibetanska adepterna flyttat till ett retreat i Anderna, nära Titicacasjön eftersom de förutsåg den kinesiska invasionen. (21) 1984 skrev jag till Dane Rudhyar och frågade om han kunde ge lite fler referenser till Landones påståenden. I ett vänligt svar fick jag följande information: ”Tyvärr måste jag förklara att jag inte har något tryckt material av Brown Landone, som jag aldrig träffade. Jag bara läste, för många år sedan, en eller två artiklar han hade skrivit angående förflyttningen av några av de stora planetariska individerna (beings) från Tibet till Anderna… Landones påståenden bekräftades av en mig närstående person som avled för många år sedan och som bör ha haft kännedom om grundläggande fakta.” (22)

I Brown Landones bok Prophecies of Melchi-Zedek in the great pyramid and the seven temples (1940) ges en redogörelse för de sju platser på jorden där adepterna har sina retreat. I den svenska tidskriften Brevcirkeln 1966 (23) kunde man läsa artikeln Jordens sju Shangri-Las av Brown Landone, vilken baseras på hans bok. Artikeln är ursprungligen hämtad från The Malayan Theosophist och är tämligen utförlig men den finns ingen uppgift om varifrån Landone fick dessa data.

Det första Shangri-La ligger i Venezuela, en plats högt uppe bland bergen, på alla sidor omgiven av djupa klyftor och avgrunder. Det andra Shangri-La ligger i mellersta Afrika, 4300 meter över havet i en ständigt is- och snöklädd bergskedja. Det tredje finns i nordvästra Tibet. Flera av dess adepter lämnade detta Shangri-La 1922 för att ansluta sig till ett annat retreat i Anderna. I Nordöstra Spanien finns det fjärde centrat i en dold, skålformad dal omgiven av höga bergskanter. Inte långt från Esterri och väster om Montserrat. Om detta retreat säger Landone: ”Här lever mer än tusen människor… i besittning av tidsåldrars visdom och med bekvämligheter överträffande de vi i dag har… De lever i glädje och fred, och arbetar med ungdomlig entusiasm tillsammans med andra mysteriegrupper på jorden för att åvägabringa en ny tidsålder med broderskap och fredlig samvaro.”

Det femte Shangri-La är beläget i Guatemala, även det långt uppe bland bergen, ungefär 24 mil sydväst om Peten Itza. I dess centrum ligger en liten sjö. Det sjätte urgamla Shangri-La är beläget i Kaukasus. Trots att de lever i den eviga snöns regioner finns där en dal lika grönskande som Sydenglands slätter. Dalen ligger inte långt från berget Ararat men den kan endast nås via sidor av bergspass vars sidor av berg och is är nästan helt vertikala och sträcker sig bortåt 2000 meter upp. Det sista och största Shangri-La ligger i östra Anderna, högt upp bland tvärbranta avgrunder. Någon möjlighet att landa där med flyg finns inte. Endast inbjudna blir förda dit. Brown Landone förklarar att människorna som leder i dessa centra inte är några drömmare utan betydligt mera visa och praktiska än människorna i dagens nationer. Slutligen säger han: ”Det finns åtskilligt som jag inte kan berätta för er… av samma orsak som tystnadsplikten för en medlem av Frimurarorden, en prästman eller en militär befattningshavare.”

En av de tidiga ufologer och kontaktpersoner som påverkades av Brown Landone var George Hunt Williamson. Han gav sig också av till Anderna för att leta efter adepternas retreat. I den klassiska Other Tongues – Other Flesh skriver Williamsson att de sju Shangri-Las som nämns av Landone alla ligger på de huvudsakliga kraftlinjepunkter (faultlines) som omger jorden. Alla centra som bevarar den urgamla visdomen ligger på dessa kraftlinjer förklarar han. (24)

En av de kontaktpersoner som påstår sig ha blivit förd till ett hemligt retreat i Anderna är Enrique Castillo Rincon från Costa Rica. Hans helt fysiska kontakter inträffade mellan 1973-1975. Rincon är en av de mera intressanta kontaktpersonerna genom att han själv ställer sig frågande varför han kontaktades och om rymdmänniskorna som hämtade honom och i vilkas tefat han fick flyga verkligen var rymdmänniskor. Ett av kapitlen i hans bok UFOs a Great New Dawn for Humanity heter ”The Venusians – are they Venusian?” Han är dessutom kritisk till många av de ufosekter och andra kontaktpersoner han mött under åren: “Det är omöjligt för mig att berätta om alla typer av knäppgökar, jagade av CIA, FBI och MIB, som besökte mig vid ICEFE och ville ha hjälp. En gång fick vi till och med besök av ”Jesus och Maria och tre apostlar som påstod att jag var Moses…Så jag kom att förstå att de flesta forskare vägrade lyssna eller bry sig om UFO-frågan, på grund av denna hord av halvgalna, självutnämnda kontaktpersoner.” (25)

Enrique Castillo Rincon 1975

Ett intressant kapitel i boken heter The Shangri-La of the Andes. Den 23 december 1974 får Rincon uppgift att bege sig till en plats några mil utanför Caracas, Venezuela. Ett tefat landar och han möts av sin vanliga rymdkontakt som går under namnet Cyril. De flyger över Anderna och Cyril berättar att de skall besöka en bas i Andernas berg där Enrique skall få vidare utbildning. Platsen kallas av de som vistas där för ”Andernas virvel”. Basen ligger  3200 meter över havet mellan två höga berg. Han får reda på att de är i Peru men Enrique uppfattar det som om de är ganska nära Bolivia. Tefatet landar på någon typ av hydraulisk plattform som sedan förs in i en tunnel i berget.

Här finner Enrique en behaglig bas med en värme på 16 grader Celsius. Under hans besök befann sig 318 personer på basen, en del hela familjer som vistas här en tid för studier. De får lära sig bland annat om universums lagar och återvänder sedan till sina respektive länder för att arbeta bland människorna. Enrique räknar till representanter från nitton olika länder. Endast en kvinna är med under hans besök. Genom sin överlägsna teknologi och kännedom om olika energier kan rymdmänniskorna skapa en ”magnetisk sköld” som fungerar som kamouflage för basen. De kan också kontrollera klimatet lokalt så där växer grönsaker, frukt och bär. Enrique får lära sig att rymdmänniskorna är här för att hjälpa planetens hierarki (Planetary Hierarchy) i en kritisk punkt i jordens utveckling. De försöker på olika sätt motverka de skrupelfria och rika maktmänniskor på jorden som genom sina handlingar orsakar det extrema våld och kaos som ödelägger människors liv. Det finns tyvärr också en annan utomjordisk grupp som infiltrerat jorden och som arbetar med manipulation, korruption och maktambitioner. I förordet till sin bok skriver Enrique Rincon: ”Mer än tjugo år har nu gått och jag vet fortfarande inte varför jag kontaktades. Var det en slump? Blev jag helt enkelt bara utvald för att förmedla ett budskap eller kunskap från stjärnorna? Varför blev jag, en medelklassmänniska tilldelad en så otacksam uppgift som denna, vilken har inneburit hån, förtal, tillmälen och öknamn mot min person och värdighet? ” (26)

I ett tidigare kapitel refererade jag teosofen Geoffrey Hodsons fråga till adepterna hur de kunde hålla sina retreat dolda för allmänheten, flygfotografering med mera. Han fick svaret att de använder en form av böjning (deflection) av ljusstålar. I Henry S. Olcotts dagbok, band två, finns en intressant skildring av ett liknande fenomen. Den 29 mars 1879 ber Helena Blavatsky en av sina medhjälpare, Mooljee Thackersey, ordna en vagn för att åka till en plats strax utanför Bombay. De anländer till en vacker villa vid stranden av havet. Mooljee blir mycket förbryllad eftersom han känner området väl och bott i Bombay hela sitt liv men aldrig någonsin sett eller hört talas om detta hus i området. Blavatsky ger Mooljee stränga order att vänta i vagnen och på inga villkor närma sig huset. Hon går mot ingången där en dörr öppnas av en lång hindu. Medan han väntar frågar Mooljee några trädgårdsarbetare vad det är för villa och hur länge den funnits. Men han får inget svar. När Blavatsky återvänder och de far tillbaka förklarar hon att mannen hon träffade var en av adepterna hon samarbetar med.

Händelsen förbryllar Mooljee starkt och han berättar om villan för en vän. Denne slår vad om 100 rupies att något sådant hus inte finns i Bombay. Blavatsky förklarar att det vadet kommer  han att förlora. Men Mooljee menar att han kan utan svårighet finna platsen igen. Henry Olcott ordnar en vagn och Mooljee, Blavatsky och Olcott ger sig åter av. Kusken följer exakt Mooljee anvisningar men trots intensivt letande finner han aldrig villan igen. På hemvägen förklarar Blavatsky att alla platser som bebos av adepter skyddas från intrång av illusionsskapande åtgärder, ibland med hjälp av elementalväsen. Den villa de besökt tillhörde en pålitlig agent för adepterna och kunde därför användas som vilo- och mötesplats för adepterna och deras lärjungar. Hon förklarar också att på samma sätt är adepternas stora bibliotek och museum över jordens historia dolda. Den som inte är inbjuden kommer enbart att finna stora bergsmassiv, djupa klyftor eller andra hinder. (27)

En intressant variant på förmågan att dölja platser ger Laurence W. Foreman i den tämligen okända kontaktskildringen Passport to Eternity (1970). Under sina utflykter i öknen utanför Los Angeles träffar Foreman en dag en person som han kallar Bill. Det visar sig att Bill tillhör en utomjordisk grupp som arbetar för att hjälpa människorna på jorden i sin utveckling. Foreman är från början väldigt fundersam över kontakten och misstänker att han av misstag kommit på något hemligt militärt projekt. Men Bill övertygar honom och presenterar ett budskap i stort sett i linje med den esoteriska traditionen.

Vid en av de första kontakterna när Foreman skall få se ett av tefaten som gruppen använder, anländer han till den vanliga kontaktplatsen i öknen. När han kört en liten bit på den sista avtagsvägen före platsen får han plötsligt syn på en klippvägg som hindrar vidare framfart. Eftersom han väl känner området sedan tidigare stannar han bilen mycket förbryllad. Foreman går ur bilen med tanke på att klättra över väggen: ”Jag sträckte mig för att klättra över men det fanns ingenting där. Jag drog tillbaka handen och väggen var fortfarande synlig. Jag återvände till bilen och funderade. Här syntes tydligt en vägg och ändå fanns den inte… Till slut tog jag mig samman, gick fram till väggen och passerade rakt igenom den. Jag vände mig om och tittade och där var väggen. Det gjorde mig minst sagt konfunderad. Efter att jag suttit ner en stund för att begrunda det hela insåg jag till slut att detta måste vara något som Bill var inblandad i. Jag passerade genom väggen igen, satte mig i bilen och körde långsamt rakt genom väggen. Vilken upplevelse! Fortsatte till den vanliga campingplatsen, mycket fundersam. Jag antar att jag borde blivit rädd men kände mig mest förbryllad.” (28)

Foreman gör i ordning sin campingplats och snart dyker Bill upp. Naturligtvis får han frågan om väggen. Bill skrattar och ursäktar sig med att de skulle ha stängt av den men Foreman anlände tidigare än de hade beräknat. Väggen var ett sätt att hålla obehöriga borta. Den skapas genom att en maskin sprider ”jodkristaller” över vägen samtidigt som den projicerar en bild av en bergvägg på kristallerna, ungefär som på en bildskärm. Genom att projicera dylika bergväggar på olika platser kan de hålla tefatets landningsplats hemlig för objudna gäster.

Det finns som synes stora likheter mellan beskrivningar i den esoteriska litteraturen och ufokontaktlitteraturen vad gäller hemliga baser eller retreat. I Alice Baileys böcker refererar tibetanen D.K. mycket ofta till planetväktarnas arkiv och bibliotek och att adepternas retreat är skyddade – protected. Henry T. Laurency skriver om dessa retreat på följande sätt: ”Med insikt om att fanatismen systematiskt utrotar allt den icke godkänner har planethierarkin sedan femtio tusen år tillbaka i sitt oåtkomliga museum samlat det väsentliga från mänsklighetens historia. Där finns också kunskapsordnarnas symboliska skrifter… Det är väl sörjt för att inga barbarer ska få tillfälle förstöra det, som de gjorde med alexandrinska biblioteket. (29) Åtskilliga andra exempel ges i den klassiska teosofiska litteraturen för den som vill undersöka flera källor och beskrivningar av dessa platser.

Noter

1. J.B. Delair. ”The Costa Rica connection: A little known facet of the great 1954 UFO wave”, The UFO Register, vol. 8, nr. 1-2, 1977.

2. Ibid. s. 14.

3. Howard Menger. “From Outer Space to You”, Saucerian Books, Clarksburg, W.Va., 1959, s. 159.

4. Connie Menger. “Song of Saturn”, Saucerian Books, Clarksburg, W.Va., 1968, s. 57.

5. Crabb, Riley Hansard. “Spacecraft From Beyond the Sun”, Borderland Sciences Research Associates, Vista, Calif. u.å. s. 41.

6. Ray och Rex Stanford, “Kontakt med rymdmänniskor”, Parthenon, Helsingborg, 1959, s. 60.

7. Brev till Sökaren från Rex Stanford, 7 november 1967, publicerat i Sökaren nr. 3, 1968, s. 16.

8. Eklal Kueshana (Richard Kieninger), The Ultimate frontier, 5:e tryckningen 1982, s. 64. (Originalupplaga 1963).

9. Richard Kieninger, ”Space vehicles, travellers”, Stelle Letter, vol. 1, nr. 3, juni 1966. Återgiven i Observations, The Stelle Group, 1971, s. 1-2.

10. Brev från Nancy Laub, 12 november 1979.

11. The Ultimate Frontier, s. 237-238.

12. ”Ask Richard – A day in the life of a Brother”, The Stelle Group Letter, vol. 20:6, July-Aug. 1985.

13. Connie Menger, “Song of Saturn”, s. 109.

14. www.lemurianfellowship.org

15. www.stellecommunity.com

16. www.adelphi.com

17. Walter W. Cox, AllExperts.com, 22 december, 2005.

18. Ibid., 18 juni, 2002.

19. Ibid., 6 juni, 2005.

20. Brev från Walter W. Cox, 20 januari, 2008.

21. Dane Rudhyar, ”Occult Preparations for a New Age, The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill. USA, 1975, s. 38.

22. Brev från Dane Rudhyar, 27 januari, 1984.

23. Brown Landone, ”Jordens sju Shangri-Las”, Brevcirkeln, Medlemsblad 30, serie A, brev 34, September 1966.

24. George Hunt Williamson, ”Other Tongues – Other Flesh”, Neville Spearman, London, andra tryckning 1969 (originalupplaga 1953), s. 70.

25. Enrique Castillo Rincon, “UFOs a Great New Dawn for Humanity”, Blue Dolphin Publishing, Nevada City, CA, 1997, s. 143.

26. Ibid., s. xiv.

27. Henry Steele Olcott, “Old Diary Leaves. The history of the Theosophical Society, second series, 1878-83, The Theosophical Publishing House, Madras, India, fjärde tryckningen, 1974, s. 42-45.

28. Laurence W. Foreman, “Passport to Eternity”, eget förlag, Los Angeles, Calif., 1970, s. 26.

29. Henry T. Laurency, “Livskunskap tre”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 1989, s. 17.