”You see,
officially, we are supposed to be behaviorists. Any suggestion that their might
be something to consciousness that can´t be explained in terms of physiology
and mechanics is about as welcome as a Saint Bernard in a telephone booth”.
Robert A. Heinlein,
Lost Legacy
2. Den esoteriska
traditionen
I februarinumret 1976 av den engelska tidskriften Flying Saucer Review fann jag ett
intressant brev (1) till redaktionen skrivet av den engelske ufologen T. Bryon
Edmond. I en diskussion rörande ufovarelser hänvisade han till flera citat från
olika teosofiska och esoteriska källor, bland annat Alice Bailey. Jag skrev
till honom och vi hann utbyta några värdefulla data och idéer innan
korrespondensen upphörde, sannolikt på grund av brevskrivarens höga ålder.
T. Bryon Edmond visade sig vara en bildad och kultiverad äldre herre, mycket väl insatt i teosofin och den esoteriska litteraturen. Dessutom var han intresserad av ufofrågan sedan 30 år, där han försökte hitta ledtrådar till gåtan i den esoteriska traditionen. Hans sätt att resonera kring frågan fann jag förnuftigt. I ett brev sammanfattar han sitt livs sökande: ”I grunden är jag agnostiker, men jag accepterar teosofin tills vidare därför att den besvarar flera frågor på ett logiskt och vetenskapligt sätt än någon annan religion eller filosofi jag känner till.” (2)
T. Bryon Edmond förvånades över att jag, en ung universitetsstuderande i Stockholm, hade läst böcker av Charles Leadbeater och Alice Bailey. Men jag hade ganska tidigt upptäckt den teosofiska litteraturen och studerade den vid sidan av ufoböckerna och mina universitetsstudier i religionshistoria och filosofi. Att detta var ganska ovanliga och udda intresseområden bland akademiker stod klart för mig. Något som även konstateras av den svenske esoterikern Henry T Laurency. I inledningen till den esoteriska världsåskådningen i sin bok De vises sten skriver han: ”Den finns en omfattande litteratur om vilken, förbluffande nog, stora allmänheten tycks vara totalt okunnig.” (3)
Den omfattande litteratur Laurency här menar är den som går under benämningen den esoteriska traditionen, det vill säga böcker av Helena Petrovna Blavatsky, Alfred Percy Sinnett, Henry Steel Olcott, Charles Leadbeater, Alice Bailey med flera. Kanske är det dock inte så förbluffande att den är så lite känd. I det stora bruset av mer eller mindre populär och lättsmält ockult litteratur så representerar esoteriken en ganska svårtydd signal som kräver båda kunskap och tålamod av läsaren.
För den vetenskapligt och humanistiskt inriktade läsaren måste kärnfrågan bli huruvida det är intellektuellt försvarbart att, även bara som arbetshypotes, godta utsagor i den esoteriska litteraturen? Personligen hyllar jag den gamle filosofiprofessorn Ingemar Hedenius tes om den intellektuella moralens maxim: ”att inte tro på något, som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant.” (4) Återstår alltså frågan om det finns några förnuftiga skäl att acceptera den esoteriska världs- och livsåskådningen?
Den som bland annat i tidskriften Sökaren följt mina artiklar och sökarväg vad gäller världsbild och livsåskådning har kunnat konstatera att vägen knappast varit rak. Jag har sedan tonåren, både vad gäller aktivt engagemang och läsning, studerat åtskilliga andliga läror och deltagit aktivt i olika nyandliga samfund och föreningar. Vägen har gått över bland annat spiritualism, naiv tefatstro, antroposofi, Alice Bailey, teosofi, Dion Fortune, kabbalah, paganism och hylozoik. Trött på mycket av den extremism och inhumana föreställningar jag fann inom nyandligheten övergav jag det andliga sökandet 1986 och engagerade mig några år som sekulär humanist inom föreningen Humanisterna. Det blev en period av uppgörelse med och rabulistisk kritik av mycket inom nyandligheten. Även om den perioden för min del var nödvändig och en del av kritiken fortfarande håller så kan jag idag konstatera att jag i kulturradikal iver kastade ut barnet med badvattnet. Vägen tillbaka till den esoteriska traditionen gick sedan över ett par år av kristen humanism där filosofen Alf Ahlberg och författaren Erik Hjalmar Linder var två ledstjärnor.
För att så återgå till kärnfrågan. Jag kan i dag inte intellektuellt försvara en materialistisk, reduktionistisk eller snarare fysikalistisk världsbild. Grundskälen är två. Jagmedvetandets gåta samt mängden av väldokumenterade paranormala fenomen, även inräknat ufofenomenen. Båda faktorer som tydligt pekar på att verkligheten är större än vi känner till och för närvarande kan vetenskapligt konstatera. I en intervju 1966 sammanfattar den kristne humanisten Erik Hjalmar Linder livsgåtan på följande sätt: ”Jag finner det obegripligt att inte alla känner att grunden för vår existens är ett komplett mysterium, att vi existerar är oförklarligt.” (5)
Människans jagmedvetande, detta upplysta fönster i den kosmiska natten, betraktar jag som en oerhörd gåta. Att bara definiera människan i materiella termer blir för mig alltför platt och orimligt. Det finns en kvalitativ dimension i jaget som kräver ett annat förhållningssätt. Jag kan inte godta föreställningen att en samling materia av en slump kan bilda ett väsen som reflekterar över sin egen existens och tar etiska beslut. Att vi människor har en gränslös förmåga till ondska blir vi tyvärr dagligen påminda om genom media. Men det verkligt intressanta är att vi kan ställa oss över våra hårda existentiella villkor och utveckla en närmast gränslös godhet och empati. ”Den meningslösa godheten” i strid mot allt mänskligt förnuft, som lyrikern Karl-Gustaf Hildebrand uttrycker det i sin sista diktsamling. Här finner vi en antydan om att den djupare meningen med vår existens är medvetandets förändring och utveckling. Vi är ett trappsteg i en medvetandets evolution.
En antydan om medvetandets potentialitet finner vi i den mystiska upplevelsen, omvittnad av otalet författare, filosofer och vanliga vardagsmänniskor. Alf Ahlberg, filosof, folkbildare och under många år rektor för Brunnsviks folkhögskola berättar följande episod från värnpliktstiden i sina memoarer:
”… en kall novembernatt 1916, hände mig något märkligt. Vi låg ute på bevakning någonstans i Ängelholmstrakten. Klockan kunde väl vara omkring två på natten, när en kamrat och jag kommenderades ut på något uppdrag. Frysande och knotande begav vi oss iväg med geväret i hand… Vi samtalade lågmält som man alltid gör i en nattlig skog men ruggiga och illa till mods. Vi talade om kriget, som aldrig ville ta slut, om världens ondska i största allmänhet och om egna bekymmer. Med ens blev jag stående som fastnaglad vid jorden. Jag kände i min närhet något överväldigande, något absolut obeskrivligt… En levande verklighet men av ett helt annat slag än man vanligen betecknar med det ordet. Vad skall jag kalla det?... Liv, ljus, kärlek? – ja, men i så fall av ett helt annat slag, inte bara en grad- utan en artskillnad. Det fanns överallt, i träden, i havet och i stjärnorna. Det genomströmmade mig med en sällsam kraft och trygghet. Alla mina bekymmer föreföll plötsligt så underligt små och futtiga.” (6)
En annan svensk kulturpersonlighet för vilken den egna mystiska upplevelsen hade stor betydelse var författaren Sven Delblanc. Dessa upplevelser återkom flera gånger fram till början av trettioårsålden och beskrivs med en magisk skönhet i den självbiografiska romanen Livets ax. Men trots att han använder ord som ”mystisk hänryckning”, ”högre verklighet” och ”avlägset land” tolkade inte Delblanc upplevelserna i klassiska religiösa termer men de blev bestämmande för hans livssyn. Han menade att människan har tillgång till en absolut värdegrund, som leder till en fördjupad humanism. Alla människor har den potentiella möjligheten att nå denna djupdimension av tillvaron. (7)
Alf Ahlberg och Sven Delblanc är inte några udda särlingar vad gäller den mystiska upplevelsen. Den delas av många människor över hela jorden och beskrivs på ungefär samma sätt oavsett vilken religion eller livssyn människor har. Kanske man skulle kunna säga att den är konstitutiv för människosläktet, det vill säga, en grundläggande del av alla människors psykologiska djupdimension.
Den andra faktor som gör att jag inte kan godta en fysikalistisk världsbild är den stora mängden väldokumenterade paranormala upplevelser och hit kan i viss mån även räknas ufo och andra gåtfulla fenomen. Sammantaget blir de ytterligare en spricka i den materialistiska muren. Jag är givetvis medveten om alla möjligheter till misstolkningar som finns, inte minst psykologiska, både vad gäller ufo och paranormala fenomen. Men faktum är att även efter noggranna undersökningar kvarstår så många svårförklarliga händelser att det är rimligt att anta en eller flera faktorer x som saknas i den traditionella vetenskapliga världsbilden.
När man som både sökare och undersökare av gränsfenomen kommit till insikten att verkligheten är betydligt större och mera gåtfull än vad vi känner återstår den verkligt svåra utmaningen att försöka bedöma om det finns någon världsbild och livssyn som ger en helhet åt den samlade livserfarenheten. En världsbild som dels kan rationellt och logiskt förklara mängden gåtfulla fenomen och även innefatta en livssyn som är etiskt och humanistiskt hållbar.
De traditionella religionerna fyller för många behovet av mening, tröst, social gemenskap och ritualer för livets olika faser. Men de motsvarar inte den kritiskt vetenskapligt inriktade sökarens krav på en trovärdig världsbild plus att de belastas av gamla inhumana, livsfientliga föreställningar. Återstår således för den seriöse sökaren att studera och jämföra det ofantliga smörgåsbord av alternativa nyandliga läror och samfund vars material är lätt åtkomligt i dagens moderna mediasamhälle.
Att ge sig in i och försöka bedöma utbudet i nyandligheten är ett verkligt sisyfosarbete. Bästa förutsättningen är en akademisk utbildning, goda baskunskaper inom både naturvetenskap och humaniora, en kritisk undersökande inställning och en humanistisk livshållning. Särskilt god hjälp har man av kunskap inom filosofi, religionspsykologi, mystik, parapsykologi samt att läsa böcker av både företrädare och motståndare till olika läror och idéer.
Det första problemet man stöter på är kunskapsteoretiskt. Den traditionella vetenskapen följer vissa regler för att det som påstås skall kunna räknas som fakta. Bland annat skall andra forskare kunna kontrollera om påstådda fakta stämmer. När det gäller påståenden om verkligheten erhållna genom paranormala förmågor eller kanaler blir situationen betydligt svårare. I de flesta fall finns inga eller få möjligheter att kontrollera om utsagorna stämmer. Vi har oftast bara en eller ibland flera personers upplevelser att gå efter. Ibland brukar man tala om den yttre kunskapsvägen, vetenskapen, i motsats till den inre kunskapsvägen, meddelanden erhållna genom medier eller andra paranormala källor.
Vetenskapen räknar normalt inte den inre kunskapsvägen som en legitim kunskapskälla utan bedömer den enbart i psykologiska termer. Parapsykologin studerar visserligen paranormala fenomenen kopplade till den inre kunskapsvägen för att se vad som kan vetenskapligt konstateras men fortfarande har parapsykologin svårt att leverera bevis som allmänt anses som hundraprocentiga. Vill man bedöma kvalitén och trovärdigheten i alternativa andliga läror får man använda sig av de egna redskap som står till buds i form av kunskap och livserfarenhet.
Det är lätt att förstå att den som börjar studera det enorma utbudet av andliga läror, mediers kanaliserade budskap och information mottagen på andra sätt av påstådda mästare och gurus snart ger upp. Den vetenskapligt kritiske sökaren noterar ganska snart att det mesta i genren inte motsvarar vad en intellektuellt och kulturellt bildad person finner värt att studera. Innehållet är allt som oftast samlingar av vänliga plattityder, naiv mystik med helt orealistiska påståenden om snabb andlig utveckling eller jordisk lycka. Där finner vi också kunskaps- och livsfientliga läror med inhumana föreställningar ibland kopplade till grumliga totalitära idéer.
I detta ofantliga brus av andliga läror finns dock en klarare signal eller källa som enligt min mening är värd ett närmare studium och som för mig delvis också fungerar som en alternativ arbetshypotes i undersökningar av ufofenomen. Den går under benämningen den esoteriska traditionen eller den uråldriga visdomen och blev allmänt känd genom det av Helena Petrovna Blavatsky och Henry Steel Olcott år 1875 grundade Teosofiska samfundet. Traditionen fortsattes och vidareutvecklades av bland andra Alice Bailey och svensken Henry T. Laurency. Unikt för esoteriken är att den inte är budskap från andar i någon andevärld utan meddelanden från rent fysiska, ofta vetenskapligt och filosofiskt skolade individer förenade i en global organisation som funnits på vår jord under mycket lång tid men först i våra dagar, sedan 1875, börjat öppet ge sig till känna för mänskligheten.
När man skall beskriva denna organisation och dess medlemmar uppstår genast ett terminologiskt problem. I den romantiserade och naiva populärockultismens litteratur används ord som mästare, planethierarkin, vita brödraskapet, äldre bröder, mahatmor med mera. Termerna har blivit belastade av de ofta absurda påståenden som tillskrivs dessa individer. Även teosoferna får här i många fall anses skyldiga. I Alice Baileys böcker tas frågan ofta upp. Baileys lärare Djwal Khul (D K), också känd som tibetanen, eftersom han ansvarade för en stor grupp tibetanska lamor, skriver: ”…hela ämnet har råkat i vanrykte på grund av de felaktiga presentationer som givits av olika lärare och ockulta grupper, plus de skrattretande yttranden som de okunniga spridit om oss”. (8) För medlemmarna av ”planethierarkin” väljer jag att huvudsakligen använda termerna lärare och adepter, eftersom det ger associationen till sakkunskap, expert, kännare och reducerar det mystiskt-religiösa associationerna vilka är så vanliga i den ockulta litteraturen. Istället för planethierarkin föredrar jag termen planetväktarna, eftersom adepterna bland annat är väktare av en uråldrig kunskap men också bland annat övervakar människans evolution och den mänskliga kulturens utveckling. Man skulle kunna likna planetväktarnas organisation med ett, för den stora allmänheten, okänt FN.
Teosofiska samfundet grundades i New York 1875 av Helena P Blavatsky, Henry S. Olcott och William Judge. Men redan 1878 flyttades samfundet till Adyar i Indien. 1889 grundades en svensk sektion bland annat på initiativ av författaren Viktor Rydberg. Det internationella samfundets ordförande Henry S. Olcott besökte Sverige på en föredragsturné 1891 och blev då även inbjuden till audiens hos kung Oscar den II. (9)
Blavatskys första stora verk Isis Unveiled publicerades i två delar 1877. Hon gör i förordet klart att boken är ett resultat av kontakt med ”österländska adepter och en studie av deras vetenskap”. Hennes mest kända verk The Secret Doctrine publicerades 1888. En svensk översättning, Den hemliga läran, gavs ut 1893-1895. Båda dessa verk är svårlästa eftersom Blavatsky inte var någon systematiker. Den förste som försökte presentera esoteriken i en sammanfattande världsbild var Alfred Percy Sinnett, chefredaktör för den engelskspråkiga tidningen The Pioneer i Indien. Genom sin bekantskap med Blavatsky 1879-80 fick han möjlighet att korrespondera med två av adepterna. Sinnetts Esoteric Buddhism som utkom 1883 är hans försök att sammanfatta den kunskap adepterna förmedlat. Två år tidigare kom The Occult World som handlade om bekantskapen med Blavatsky och redogörelser för de olika fenomen han upplevt i samband med henne. I introduktionen till The Occult World skriver Sinnett: ”Jag har kommit i kontakt med personer som är förvaltare av en större kunskap om naturens mysterier och människan än vad den moderna kulturen hittills uppnått; och min nuvarande önskan är att översiktligt presentera denna kunskap.” (10)
Den korrespondens som Sinnett hade med två av adepterna 1880-84 gavs ut första gången 1923 under titeln The Mahatma letters. To A P Sinnett from the Mahatmas M & K H. Även om citat från breven tidigare förekommit i den teosofiska litteraturen var detta första gången de publicerades i sin helhet. Originalbreven finns sedan 1939 bevarade på British Museum i London. Korrespondensen har blivit föremål för en intensiv debatt om deras äkthet men helt klart är att flera av breven vittnar om både vetenskaplig kunskap och bildning. De är generellt på en helt annan nivå än det mesta som publiceras under benämningen channeling (kanalisering).
Den helt avgörande frågan är förstås om dessa adepter verkligen existerar och är vad de utger sig för att vara; medlemmar av en organisation som bland annat fungerar som väktare av en uråldrig kunskap och bakomliggande inspiratörer för mänsklighetens medvenhetsutveckling. I den teosofiska litteraturen finns en stor mängd beskrivningar av rent fysiska möten med flera av adepterna, också av personer som inte varit knutna till den teosofiska rörelsen. Daniel Caldwell, författare till The Esoteric World of Madame Blavatsky (11), har samlat 62 fall av möten med bröderna, som de också kallas. Sammanställningen, A casebook of encounters with the theosophical mahatmas, finns att läsa på nätet (12).
I samma brev berättar Olcott om en av de första gångerna han mötte en av adepterna. En kväll i New York 1877, efter att han sagt god natt till Blavatsky satt Olcott i sitt sovrum, rökte en cigarr och funderade. Plötsligt står en man framför honom: ”Något ljud från att dörren öppnats hördes inte, om den nu hade öppnats. Men hur som helst där stod han. Han slog sig ned och konverserade en stund med mig i lågmäld ton, och eftersom han verkade ytterst vänlig mot mig bad jag om en tjänst. Jag förklarade att jag ville ha något påtagligt bevis för att han verkligen varit här och att jag inte bara upplevt någon illusion skapad av H P B (Blavatsky – HB). Han skrattade, virade av sig den broderade indiska bomullsturbanen han bar på sitt huvud, kastade den till mig och – var försvunnen. Den turbanen har jag fortfarande kvar… Samme broder besökte mig en gång rent fysiskt i Bombay. Han kom ridande på en häst i fullt dagsljus.”
Möten med adepterna är under det Teosofiska samfundets första tid så talrika och de observerades av så många olika vittnen oberoende av varandra att det knappast finns någon anledning att betvivla att dessa möten verkligen ägde rum. Sedan kan man naturligtvis alltid sätta frågetecken för om adepterna är de som de utger sig för att vara. Det är viktigt att påpeka att de ganska fantasifulla namn några av dessa har fått i den teosofiska litteraturen inte är deras riktiga namn utan enbart sätt att identifiera dem som individer. Några av de mest kända är Morya (M), Koot Humi, (K.H.), Djwhal Khul (D.K.), Racokzi (R), Hilarion (H). Eftersom det är pseudonymer används ofta bara förkortningen för identifikation när de omnämns. Redan 1888 skrev Helena Blavatsky i en artikel följande angående adepter namn: ”… den person som för allmänheten är känd under pseudonymen Koot Hoomi, kallas något helt annat bland de som känner honom…. Adepternas och de ockulta skolornas namn avslöjas aldrig under några omständigheter för de profana, och namnen på de som omtalas i samband med den moderna teosofin är kända endast av de två huvudsakliga grundarna av Teosofiska samfundet.” (14)
En grundläggande idé i den här studien är att planetväktarna som organisation, enligt uppgift, tog ett beslut 1775 att deras existens skulle få bli känd och delar av den hemlighållna kunskapen offentliggöras. Några i organisationen gjorde bedömningen att den allmänna kulturutvecklingen har nått en sådan nivå att en tongivande del av mänskligheten kunde förstå den kunskap de förmedlar. Ett första steg i detta framträdande var att genom Helena Blavatsky sprida information om adepternas existens och popularisera den esoteriska kunskapen. Detta första försök anses i stort sett ha misslyckats. I ett brev 1882 till A. P. Sinnett förklarar en av adepterna hur man bedömde situationen:
”Några av oss hoppades att mänskligheten utvecklats så långt intellektuellt, om än inte vad gäller intuitionen, att den ockulta läran skulle kunna bli intellektuellt accepterad och att det skulle leda till en ny cykel av ockult forskning. Andra, uppenbarligen visare, hade en annan åsikt, men tillåtelse gavs för ett försök… Vi såg oss omkring och fann i Amerika en man som kunde bli ledare… Vi sammanförde honom med en kvinna med exceptionella gåvor. Därtill hade hon också starka personliga fel och brister men trots det fanns det ingen annan lämplig för detta arbete. Vi skickade henne till Amerika, sammanförde dem och experimentet startade. Vi gjorde det klart för dem båda att arbetet vilade helt på dem själva. Och båda erbjöd sig att göra försöket.” (15)
Resultatet blev det Teosofiska samfundet, vilket med tiden splittrades i olika grupper. Ett andra försök gjordes med den engelska kvinnan Alice Bailey, perioden 1919-1949 vilket resulterade i en mängd böcker som presenterar olika delar av den esoteriska kunskapen. En hel bok, The Externalisation of the Hierarchy, ägnas för övrigt åt planetväktarnas planer och arbete för sitt återframträdande bland mänskligheten: Eftersom det florerar så många myter och felaktiga föreställningar om adepterna hoppas de att denna gång inte bli betraktade som gudar utan som människor med exceptionella kvaliteter och förmågor: ”De kommer att framstå som levande exempel på god vilja, sann kärlek och visdom parad med intelligens, vänliga, humoristiska och normala. De kan till och med uppfattas som så normala att upptäckten vilka de är undgår många.” (16)
Det finns en stor mängd böcker från olika new age-grupper, så kallad kanaliserad litteratur, som påstås vara budskap från diverse mästare, ofta med samma namn som de som förekommer inom esoteriken. Normalt visar den låga intellektuella nivån i verken från dessa medier och klärvoajanter att de inte kan härstamma från medlemmar av planetväktarna. Förklaringen till dessa budskap är att det rör sig om klärvoajanters misstolkningar av inre upplevelser. Ett esoteriskt axiom lyder: ”Ingen självlärd skådare såg någonsin riktigt”. Endast den som tränats och utbildats av lärare från planetväktarna kan rätt bedöma vad som observeras och kontaktas i högre materievärldar. Som ett flagrant exempel på misstolkning nämner tibetanen D. K. den så kallade I Am-rörelsens mästare som han betecknar som en ”chockerande travesti” på de verkliga planetväktarna. (17) I sin självbiografi kommenterar också Alice Bailey problemet med mängden andliga budskap som översvämmar marknaden: ”Hela det här ämnet har blivit ytterst problematiskt på grund av mängden metafysiska och spiritualistiska verk vilka är på en så låg intelligensnivå och så ordinära och mediokra i sitt innehåll att välutbildade människor skrattar åt dem och inte vill befatta sig med dem.” (18) För att inse kvalitetsskillnaderna i floden av andliga budskap krävs stor kunskap, många år av studier och ett skolat intellekt.
Till och med den ganska skeptiske författaren och f d bibliotekarien K Paul Johnson har noterat skillnaden i kvalitativ nivå mellan de urspungliga teosofiska skrifterna och till exempel Elisabeth Clare Prophet som påstod sig stå i kontakt med ”El Morya och tidigare var ledare för organisationen Summit Lighthouse”. I en recension av en mycket avslöjande bok skriven av dottern Erin Prophet säger Johnson: ”Mitt intresse för Blavatsky och hennes Mästare hämtade sin näring utifrån kvaliteten i de böcker hon skrev under påstådd inspiration; i motsats till Mrs Prophets böcker som aldrig lyckades fånga min uppmärksamhet i mer än några stycken.” (19) I sammanhanget kan det vara viktigt att nämna några författare jag inte räknar till den genuina esoteriska traditionen: Rudolf Steiner, Jiddu Krishnamurti, Nicholas Roerich, Guy Ballard, Elisabeth Clare Prophet, Benjamin Creme, Martinus. Det finns naturligtvis många fler. En presentation samt saklig kritik av flera av dessa finns att läsa i Henry T Laurencys verk Livskunskap tre, kapitlen Teosofi samt Ockulta sekter. Lars Adelskogh har skrivit två kritiska studier av makarna Nicholas och Helena Roerich med tidigare okänt material från Ryssland. Artiklarna finns att läsa på hemsidan hylozoik.se: hylozoiska studier. (20)
Syftet med den här studien är inte att presentera den esoteriska världs- och livsåskådningen men en kort sammanfattning kan vara på sin plats. Intresserade som vill fördjupa sig i esoteriken hänvisas till litteraturlistan i slutet av boken. Det är ännu en gång viktigt att påpeka att det enda förnuftiga och vetenskapligt godtagbara sättet att förhålla sig till esoteriken som världsbild är att betrakta den som en arbetshypotes. Här följer kortfattat och mycket förenklat några av esoterikens grunder.
Verkligheten är betydligt större och mera komplicerad av vad som kan konstateras med våra fem sinnen och vetenskapliga metoder. Inte mindre än 49 världar av olika materiatäthet existerar i universum. Världar som alla befolkas av väsen i olika utvecklingsstadier. Människan är en odödlig evighetsvarelse som ingår i en lång utvecklingskedja av naturriken enligt schemat: mineral, växt, djur, människa. Därefter fortsätter utvecklingen i ett femte, sjätte etc naturrike. Människan har, förutom den organiska kroppen, ytterligare fyra höljen eller kroppar av varierande materiatäthet. Inom esoteriken benämda eter, astral, mental och kausalhölje. I framtiden kommer vetenskapen att kunna konstatera eterhöljet existens då kameror uppfunnits som kan filma till exempel hur vid dödsögonblicket eterhöljet avskiljs från organismen.
Innerst inne har människan ett odödligt jag, inom esoteriken benämnt monad. Evolutionen innebär att monaden under miljontals år periodiskt ikläds nya höljen, vad som vanligtvis brukar kallas reinkarnation. Medvetandets utveckling i allt högre naturriken är tillvarons ”mening” eller resultat, om man så vill. För människan innebär utveckling en allt större kunskap om naturlagar och inte minst de livslagar som gäller för medvetandets utveckling. Psykologiskt sett att tänka klarare, känna djupare, mera empatiskt och handla visare.
Människor som närmar sig slutstadiet i fjärde naturriket förändras i medvetenhetshänseende så att de ”telepatiskt” kan stå i kontakt med andra grupper och individer. De utvecklar förmågor som normalt betraktas som magiska och kan genom de olika höljenas sinnesorgan fungera medvetet i flera världar än normalindividen. De träder då också i förbindelse med och samarbetar med individer och grupper tillhörande femte naturriket, till vilka planetväktarna hör. Evolutionen för människans del innebär framför allt en förståelse för och förmåga att förverkliga ett antal essentiala egenskaper. I den grekiska mytologin betecknade som Herakles tolv storverk.
Eftersom de fakta som meddelas av planetväktarna, esoterikens världsbild, generellt inte är kontrollerbara kan de för normalindividen bara fungera som en intressant arbetshypotes. Esoteriken som livsåskådning med livslagar för handlande och etik är däremot att betrakta som en fördjupad humanism med andlig överbyggnad och kan i vardagslivet fungera utmärkt ”som-om-filosofi”. Skulle flertalet människor på jorden följa dessa livslagar blev planeten ett paradis istället för det kosmiska Alcatraz den är i dag. Mänskligheten skulle förenas i en gemensam strävan efter det goda, det sanna, det sköna.
När det gäller intresset för den esoteriska traditionen så har det skett ett intressant trendbrott de senaste decennierna. Numera kan man studera esoterik eller som den internationella benämningen lyder, Western Esotericism, vid flera universitet. (21) Akademiska institutioner för studier och forskning i esoterik finns nu vid universiteten i Amsterdam ( Holland), Exeter (England) och Sorbonne (Frankrike). Det går till och med att läsa en kurs i ”västerländsk esoterism” vid Stockholms universitet, Institutionen för religionshistoria, etnologi och genusvetenskap. (22) Som akademiskt ämne innefattar västerländsk esoterism alla historiska varianter av esoteriska rörelser och tankeströmningar: kabbala, hermetism, alkemi, rosencreutzarorganisationer, frimureri, spiritualism, teosofi med mera. För tydlighetens skull vill jag därför påpeka att när jag i den här boken talar om den esoteriska traditionen avser jag esoteriken som den presenterats av, i första hand, Helena Blavatsky, Alice Bailey och Henry T. Laurency.
Det hade varit mer eller mindre otänkbart att studera esoterik vid universiteten tidigare, eftersom ämnet var att betrakta som tabu eller ointressant i akademiska kretsar. I sin bok Esotericism and the Academy ger Wouter Hanegraaff, professor i Hermetisk filosofi och relaterade strömningar vid universitetet i Amsterdam följande beskrivning av hur det gick till när han som ung universitetsstudent började intressera sig för esoterik: ”Mitt intresse för området verkade göra mina lärare besvärade och mina återkommande frågor om information och tips resulterade bara i att de skickade detta pinsamma ämne vidare till andra kollegor som om det var en het potatis. Ingen verkade villig att ta i det och det dröjde inte länge förrän jag insåg att om så var fallet så måste någon ta itu med det. Så började mina undersökningar av den okända kontinent som sällan fanns med på kartorna över respektabel lärdom utom med det negativa rådet för resan: hic sunt draconis (här finns drakar).” (23)
Situationen för ämnet i dag är betydligt bättre och den akademiska världens beröringsskräck har släppt eller försvagats. Numera finns en mängd forskare på området, ett ökande antal akademiska avhandlingar och en strid ström av böcker och specialtidskrifter inom esoterik. Sedan 1985 utges den mycket intressanta och läsvärda tidskriften Theosophical History. Redaktör är Dr. James Santucci, professor i jämförande religionsvetenskap vid California State University. (24) Forskare och lekmän kan mer och mer ägna sig åt frågan utan att det betraktas som att man sysslar med irrationellt nonsens eller idéer som är ett hot mot modernitet och demokrati. Och precis som det finns skickliga forskare i buddhismen som själva räknar sig som buddhister så finns det akademiska forskare inom den esoteriska traditionen som själva räknar sig som teosofer eller esoteriker. Denna nya intellektuella och kulturella trend och öppenhet bådar gott för kommande forskning inom både esoterik och ufologi.
Noter
1. T. Bryon
Edmond: ”Ummo again”. Flying Saucer Review, vol. 21:5, feb. 1976, s. 33-34.
2. Brev från T. Bryon Edmond 17 juni, 1976.
3. Henry T. Laurency: ”De vises sten”. Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 1995,
(3. uppl.), s. 85.
4. Ingemar Hedenius: ”Tro och vetande”, Albert Bonniers förlag, Stockholm, 1949, s. 35.
5. ”Ditt förflutnas dokument. Erik Hj. Linder 17 maj 1981. En bibliografi utarbetad av Margit Engström”. Bergslagsposten, Lindesberg, 1981, s. 25.
6. Alf Ahlberg: ”Från prästgård till arbetarhögskola.
Minnesbilder 1892-
7. Se t ex ”Mystik och gudsbilder hos Sven Delblanc”. Redaktörer Lars Ahlbom och Helene Blomqvist. Strängnäs stift, 2002. Lars Ahlbom: ”Sven Delblanc”, Natur och Kultur, Stockholm, 1996, kapitel 3, Humanismens tragedi.
8. Alice
Bailey: ”Discipleship in the New Age, volume one”. Lucis Publishing Company,
9. Curt Berg. ”Kort historik över Teosofiska Samfundet, svenska sektionen”. www.teosofiskasamfundet.a.se//artik.html
11. “The Esoteric
World of Madame Blavatsky”. Collected by Daniel Caldwell. Quest Books,
Theosophical Publishing House,
12. http://www.blavatskyarchives.com/mastersencounterswith.htm
14. H. P.
Blavatsky, “Lodges of Magic”. Ingår i “H.P. Blavatsky Collected Writings”, vol.
X 1888-1889, The Theosophical Publishing House,
15. The
Mahatma Letters. To A.P. Sinnett from the Mahatmas M. & K.H. 3.e uppl. The
Theosophical Publishing House,
16. Alice
Bailey. “The Externalisation of the Hierarchy”. Lucis Press limited,
17. Alice
Bailey. “The Rays and the Initiations”. Lucis Press LTD,
18. Alice
Bailey: “The Unfinished Autobiography”, Lucis Trust, 1951, s. 74,
http://www.alice.bailey.it/testi-inglese/Unfinished-autobiography.pdf
19. Paul
Johnson: “The End of El Morya. A review of Prophet´s daughter by Erin Prophet”.
PsyPioneer, vol. 5, no. 3, March 2009, s. 80.
20. Lars Adelskogh: “Helena Roerich – en falsk budbärare från planethierarkin” samt ”Makarna Roerichs falska mahatmaer”.
21. http://amsterdamhermetica.nl/
22. http://sisu.it.su.se/search/info/RHG103
23. Wouter
Hanegraaff, ”Esotericism and the Academy. Rejected Knowledge in Western
Culture”,
24. http://www.theohistory.org/
