En bortglömd kontaktperson

Helgen har jag bland annat ägnat åt skriva ett utkast till AFUs verksamhetsberättelse för 2012 samt läsa om en gammal klassiker i kontaktgenren, Two Nights to Remember, av Carl Anderson. Boken publicerades redan 1956 och händelserna som beskrivs var inledningen till en lång serie kontakter med "rymdmänniskor". Carl Anderson föddes 1913 och adopterades senare av det svenska paret Oscar och Nellie Anderson i Arlington, Massachusetts.

Carl Anderson

I april 1954 ger sig familjen Anderson ut på en campingtur i Mojaveöknen, Kalifornien. Det är Carls fru Stella och deras två barn Betty Ann och Bobby. Med på resan i egna bilar har de också två andra familjer. På vägen ut känner Carl det som en kraft utanför honom styr ratten och han hör en röst som säger: "Sväng här, kör tre miles och stanna". Två av familjerna vaknar på natten och observerar ett flygande tefat som svävar strax över marken. Samtliga blir paralyserade och kan inte röra sig så länge föremålet är i närheten. Året efter, 1955, inträffar en liknande händelse när familjen Anderson campar tillsammans med Carls svåger James Stewart och hans fru. Men denna gång blir James helad från en brännskada genom en stråle från det svävande tefatet. Boken avslutas med fem beedigade intyg att händelserna verkligen inträffat.

Illustration till observationen 1955

Carl Andersons vidare kontakter har vad jag känner till inte publicerats i bokform på engelska, däremot finns en liten skrift på tyska utgiven av Karl Veit som berättar om händelser fram till 1960. Tack vare AFUs samling av skrifter och korrespondens från förlaget Parthenon går det dock att få en tämligen god bild av Carl Andersons upplevelser. Edith Nicolaisen korresponderade med Anderson mellan 1960-1964 och fick även en engelsk sammanfattning av alla kontakter.

På kvällen den 27 juni 1958 när Carl vandrar hemåt genom en park i sin hemstad Fullerton, Kalifornien, så dyker en man upp ur tomma intet vid hans sida. Mannen erbjuder Carl en cigarett och tänder en själv. Den mystiske mannen förklarar att han egentligen kommer från Mars och att tusentals rymdmänniskor från Venus, Mars och Clarion lever på jorden, antingen inkarnerade i jordiska kroppar eller har landsatts här från rymdskepp. De arbetar alla för att hjälpa jorden undgå att förstöras. Carl får reda på att han skall kontaktas igen och få mer information. Därefter försvinner mannen, som Carl kallar Kumar, i tomma luften och en lukt av ozon infinner sig.

Det skulle bli många möten med Kumar och andra rymdmänniskor för Carl. Även ett besök ombord på deras farkost. Vid ett tillfälle visar Kumar hur han kan göra sig osynlig. I skriften till Edith Nicolaisen berättar Carl följande om episoden: "He then showed me a wide belt which he had under his coat. I had never seen this belt before. He told me to watch very closely. He reached to the right side as if to push a button of some kind. In a flash he was gone. I stood there rubbing my eyes in disbelief. "Kumar" was nowhere in sight. The next moment, I was nearly knocked to my knees as I was slapped upon the back, and as I turned, there stood "Kumar" grinning broadly. The next moment he was gone again. Then suddenly my hand was grasped in a hearty handshake. I could feel his hand clasping my own. I could see my own hand going up and down in a hand shake, but I could not see "Kumar" to save me. The next thing I knew, he was back again standing there before me."

Carl Andersons teckning av "Kumars" bälte

I min bok Främlingar på vår jord berättar den svenske kontaktmannen Richard Höglund om en liknande händelse. Richard hade en gång suttit och pratat med två rymdmänniskor på en bänk på Bahamas. En grupp människor hade gått förbi och då upptäckte han att han plötsligt satt och pratade i tomma luften. Richard kände sig mycket skamsen över situationen. Även Sture och Turid Johansson, som blev inblandade i fallet, fick en kväll en påhälsning av någon osynlig besökare som med tydliga steg gick runt i deras lägenhet. Vid ett samtal med Richard senare bekräftade han att en av rymdmänniskorna varit på besök och Richard kunde ge detaljer från lägenheten trots att han aldrig varit där.

Samma detaljer går igen i flera andra klassiska kontaktpersoners berättelser bland annat George Van Tassel och Howard Menger. Ett av fotona i Mengers bok From Outer Space to You påstås vara taget av en rymdkvinna med samma typ bälte som beskrivs av Carl Anderson. Menger påstår att han tog fotot precis som rymdkvinnan rörde vid en knapp på sidan om bältet och därefter försvann i tomma intet.

Howard Mengers foto (1956) av rymdkvinnan innan hon försvann

Carl Anderson var gästtalare vid den fjärde internationella UFO/IFO-kongressen i Wiesbaden 22-24 oktober 1960, arrangerad av den tyska organisationen Deutsche UFO-Studiengemeinschaft (DUIST). En av uppgifterna Carl fick av Kumar var att överlämna information till den tyske fysikern och rymdforskningspionjären Hermann Oberth, som också deltog i kongressen.

Ufo-kongressen i Wiesbaden 1960. Fr v Karl Veit, Reinhold Schmidt, Carl Anderson

När jag läser alla dokument och korrespondens med Carl Anderson kan jag bara beklaga att ingen seriös ufolog granskat och dokumenterat fallet. Men det gäller de flesta av de tidiga kontaktpersonerna. Vetenskapligt inriktade ufologer tog avstånd från dessa individer och deras ofta bisarra påståenden utan undersökning. En av de första som bröt schemat var John Keel som kom fram till att många kontaktpersoner verkligen träffat några som utgav sig för att vara utomjordingar men Keels teori var att de var "aliens" från en parallell värld som lurade oss. Vid en av Carl Andersons kontakter såg flera av hans arbetskamrater att han pratade med en främling. Precis som i flera kontaktfall jag själv undersökt finns det oberoende vittnen som kan intyga att någon form av kontakt verkligen ägt rum. Den stora frågan är förstås vilka dessa individer är, i de fall det inte handlar om ren mytomani? Skojare, psykopater, underrättelseagenter, medlemmar av hemliga sällskap, utomjordingar, främlingar från en parallell värld???

I mina egna undersökningar av fysiska kontaktfall i Sverige har jag funnit detaljer i beskrivningar som går igen i fall från andra länder. Jag håller frågan öppen vad som ligger bakom dessa berättelser. Problemet med de fysiska, påtagliga kontaktfallen är att ytterst få kritiskt granskande ufologer bryr sig om dem medan new age-ufologer sväljer budskapen okritiskt. 1970-talet innebar visserligen en lite större öppenhet bland seriösa ufologer. Efter egna undersökningar av kontaktfall skrev ufologen Ted Blocher: "In the last couple of years my scepticism of the more exotic claims has not exactly been broken, but it´s certainly been shaken. Now i find myself listening to people with a straight face and suspending judgement. I no longer can retreat into the security of hard-and-fast rules."

Människors reaktioner inför upplevelser som är "omöjliga" eller skrämmande är högst olika. Hur skulle till exempel den vanlige svenske fältundersökaren inom UFO-Sverige reagera ställd inför samma typ av kontakter som Carl Anderson, om vi nu leker med tanken att de är verklighet. Sluta med ufo och ägna sig åt golf istället? John Keel med sin underfundiga humor skriver i Operation Trojan Horse: "Kan vi egentligen skylla på kontaktpersonerna? Antag att en märklig skivformad farkost landar på din bakgård och en lång man i silverfärgad dräkt stiger ur... När du frågar var han kommer ifrån svarar han, "jag kommer från Venus". Skulle du argumentera med honom?"