Monday, March 19, 2012

Red Ice och kontaktfall

I går intervjuades jag i inte mindre än två timmar av Henrik Palmgren på Red Ice. Det är en nätradiostation och sajt som sänder på engelska. Det handlade huvudsakligen om min bok Främlingar på vår jord och då främst kontaktfallet Richard Höglund men även om AFU och ufo i allmänhet. Alltid intressant att nå en engelsktalande publik. Palmgren har tidigare intervjuat bland andra Clas Svahn och Timothy Good. Enligt uppgift kommer programmet att sändas den 29 mars.

Flera läsare har kommenterat att min blogg inte längre går att skriva ut sedan jag ändrat layout. Det är tyvärr helt riktigt och något jag inte kan förklara. Det finns dock alternativ. Min blogg går inte att skriva ut i webbläsaren Internet Explorer såvida man inte kopierar texten och lägger in den i ett worddokument. Alternativet är att köra bloggen i en annan webbläsare till exempel Mozilla Firefox. Då fungerar utskrift.

Jag har flera gånger tagit upp mitt intresse för kopplingen mellan den teosofiska/esoteriska traditionen och ufo. Här finns både ett idéhistoriskt och föreningshistoriskt samband. Den som läser den första generationen ufokontaktböcker av författare som George Adamski, Daniel Fry, Orfeo Angelucci, Howard Menger med flera noterar direkt att den världsbild och filosofi som presenteras av rymdmänniskorna är närmast identisk med teosofin och den esoteriska traditionen. Det har uppmärksammats av både religionshistoriker och sociologer.


Nyligen läste jag om första kapitlet i UFO Religions, utgiven av religionshistorikern Christopher Partridge. Han skriver: "Generellt sett kan man notera att Adamskis grundläggande idéer inte är något annat än en modifierad form av populära teosofiska läror vilka framhåller andlig evolution och mästarnas/besökarnas roll i denna process.” Partridge noterar också att George Adamski använder beteckningen bröderna på sin utomjordiska besökare. Bröderna används också som term för mästarna i den esoteriska traditionen. Adamskis beskrivning av mötet med venusianen Orthon den 20 november 1952 kunde lika gärna ha varit en beskrivning av Blavatskys möte med mästaren Koot Hoomi, kommenterar Partridge.


Sociologen David Stupple har i flera artiklar tagit upp sambandet mellan teosofin och uforörelsen och kommit till samma resultat som Partridge. Dock märks det att Stupple är sociolog och inte religionshistoriker. Hans texter innehåller en hel del sakfel, särskilt angående den esoteriska traditionen. En av Stupples artiklar har en ovanligt lång titel som är närmast övertydlig i sitt budskap: ”Mahatmas and space brothers: The ideologies of alleged contact with mahatmas and space brothers: The ideologies of alleged contact with extraterrestrials”. Artikeln publicerades i Journal of American Culture nr 7, 1984.

Den stora mängden ufoobservationer och påståenden om kontakter med rymdmänniskor som rapporterades från och med sommaren 1947 kom ganska snart att intressera ledande teosofer. I Sverige och flera andra länder var det aktiva teosofer, spiritualister med mera som attraherades av och byggde upp stora delar av den tidiga uforörelsen. Men samtidigt visar tidiga artiklar från teosofiskt håll att man var tämligen osäker på tolkningen. Och ett av skälen var att det finns få referenser till flygfarkoster i den teosofiska traditionen.

Några svenska teosofer som startade den första svenska ufoföreningen


Jag har försökt spåra ledande teosofers uttalanden från den tidiga ufoeran. God hjälp med att hitta artiklar har jag här fått av bibliotekarien Jennifer Hissey vid Campbell Theosophical Research Library i Sydney, Australien. Biblioteket är en del av Teosofiska samfundet Adyar i Australien och har en utmärkt söksida på nätet där man kan söka artiklar i teosofiska tidskrifter från hela världen. Jennifer Hissey har scannat och mejlat flera artiklar av några kända teosofer.

I teosofins mest kända verk H P Blavatskys Den hemliga läran finns endast några korta kommentarer om flygande farkoster på Atlantis, så kallade vimanor. En annan tidig källa är The story of Atlantis and the lost Lemuria av W. Scott-Elliot. Boken publicerades ursprungligen i två delar, The story of Atlantis (1896) samt The lost Lemuria (1904). De böckerna slogs samman till en volym utgiven 1925. Scott-Elliot samarbetade med den klärvoajante teosofen Charles Leadbeater. Även om Scott-Elliot står som ensam författare till The story of Atlantis and the lost Lemuria så bygger uppgifterna på de Leadbeaters klärvoajanta undersökningar.

Boken beskriver Atlantis kultur och teknologi, bland annat förekomsten av flygfarkoster. Enligt Scott-Elliot var dessa ganska få och ett privilegium för de styrande. De stora massorna färdades huvudsakligen till fots eller i primitiva vagnar dragna av djur. Intressant är beskrivningen av flygfarkosterna. De var gjorda av en metall liknande aluminium och vägde väldigt lite. Ytan var helt slät och farkosterna ”lyste i mörkret som om de målats med självlysande färg”. De framdrevs av en kraft som vetenskapen ännu inte upptäckt.

Ett för dagens ufologer märkligt uttalande. Slump, profetsia eller tillgång till dold kunskap?