Jag tycker om att flanera i Uppsala därför att staden är så rik på historia och kulturhistoriska monument. När jag passerar Fyristorg brukar jag kasta en blick upp på den anrika byggnad som en gång var det klassiska hotell Gillet där åtskilliga studentgenerationer avnjutit sin punsch och finare middagar.
När jag blickar upp mot fasaden går mina tankar ibland till den skandalomsusade så kallade sedlighetsdebatt som hölls i Gillets stora sal den 2 april 1887. Det var studentföreningen Verdandi som anordnat denna debatt. Att offentligt och öppet diskutera sexualitet och samlevnad var något oerhört i det oscarianska och konservativa Uppsala 1887. Det satt ju till och med kvinnor i publiken. Trots att det egentligen var en mycket städad och lugn debatt blev det en oerhörd skandal på grund av pressens vinklade artiklar.
Ordförande för denna historiska debatt var en ung student vid namn Mauritz Hellberg. Skandalen resulterade i att han tvingades överge sina planer på att bli lärare. Istället blev han en stridbar redaktör för Karlstads-Tidningen under 50 år. En kulturradikal humanist och demokratisk folkupplysare som med tiden blev en av Sveriges stora kulturpersonligheter. Selma Lagerlöf kallade honom ”den stora upplysningsoptimisten”.
När han 1939 lämnade posten som chefredaktör för
Karlstads-Tidningen skrev han några avskedsord som jag vill citera:
”Började min bana i stridens tecken och har fortgått i detta
tecken. Jag har varit en förargelse för många. Humaniteten har varit mitt
ideal, aktningen för människovärdet och de gamla strävandena som inrikta sig på
sanning, rättrådighet, aktning för andra, välvilja, hjälpsamhet – alltså ganska
kristliga mål, fastän jag alltid ansetts som kristendomsfientlig. Hur oändligt
svåra dessa mål är att förverkliga för kristna och icke kristna har blivit en
av min levnads bittra lärdomar.”
Här säger Mauritz Hellberg något som jag tycker är oerhört väsentligt. Det är så lätt och tyvärr vanligt att vi dömer eller fördömer varandra som människor utifrån den etikett vi sätter på vår livsåskådning eller tro. Det är så lätt att resonera i vi och dom – goda och onda. Under min livsåskådningsresa har jag umgåtts med människor av vitt skilda livssyner och trosföreställningar: ateister, humanister, kristna och nyandliga av olika schatteringar. Och jag kan inte säga att de som enskilda människor varit generellt bättre eller sämre.
Betyder det att det inte spelar någon roll vilken religion eller livssyn du bekänner dig till? Jo, självklart! Idéer har stor betydelse och kan innehålla en oerhörd psykologisk och politisk sprängkraft – på gott och ont. Men det har betydelse vilka idéer du väljer som centrala i din livssyn och hur du förverkligar dom. Om vi skall kunna leva med varandra i ett fredligt samhälle måste vissa idéer vara gemensamma oavsett livssyn: demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans, medmänsklighet och i det nära umgänget vänlighet, empati och en god vilja. Vi måste hitta en värdegemenskap bortom den snäva tillhörigheten till en specifik livssyn eller religion.
Vi kan dagligen i media se effekterna av bristen på en sådan värdegemenskap. Men det går att finna denna grund om vi verkligen vill. Förverkligar vi den visionen kommer det inte längre att spela så stor och avgörande roll om du ingår i en kristen, muslimsk, judisk, hinduisk eller humanistisk tradition och livssyn. Då kan vi alla ta varandra i hand och vandra mot samma mål.
Musik
Chopin, Nocturne, in B Major, Op 32/1
Arja Saijonmaa, En bro av gemenskap
