Bevan Berthelsens märkliga upplevelser

Mellan 1976 och 1979 var Bevan (tidigare Thorvald) Berthelsen en mycket aktiv och dynamisk ordförande för UFO-Sverige. Medlemsantalet steg kraftigt under de åren, mycket tack vare de intensiva PR- och informationskampanjer som Bevan initierade. Ett fyrtiotal städer besöktes under 1975-76 där UFO-Sveriges stillfilm visades kombinerat med föredrag och frågestund. Resultatet blev att en mängd nya lokalgrupper bildades. Mycket uppmärksamhet fick också den stora ufoutställningen i Köping från 1978 och flera år framåt.

Bevan Berthelsen 10 oktober 1992

Bevan var med och organiserade den första kursen för fältundersökare på Lersätersgården utanför Kolsva 24-25 september 1977. Kurserna, som sedan blivit ett årligt evenemang, har bidragit till en högre kvalitet på rapportundersökningar och dokumentation. Det intensiva samarbetet med försvaret, som startade 1975-76 var också till stor del Bevans förtjänst. Han var dessutom en av de första som genomskådade att åtskilliga UFO-rapporter var misstolkningar av ryska raketuppskjutningar.

Det hårda slitet under många år tog hårt på hälsan. Dessutom tillkom interna stridigheter med förre ordföranden Carl-Axel Jonzon, vilket resulterade i att Bevan drog sig ur det aktiva engagemanget i UFO-Sverige 1979. På riksstämman den 7 april 1979 valdes istället Birgitta Andersson från Enköping till ny ordförande för riksorganisationen. Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att UFO-Sveriges grundare och förste ordförande Carl-Axel Jonzon skapade riksorganisationen, men Bevan Berthelsen byggde upp den och bidrog till att verksamheten blev mera seriös.

Birgitta Andersson och Bevan Berthelsen vid riksstämman 1979

Något Carl-Axel Jonzon och Bevan Berthelsen har gemensamt var upplevelser av både ufo och paranormala fenomen. I en tidigare artikel i Rapport-Nytt sammanfattade jag några av Carl-Axel Jonzons möten med ufovarelser. Den 10 oktober 1992 gjorde Anders Liljegren och jag en lång intervju med Bevan i AFUs lokal i Norrköping. Delar av den intervjun publicerades i UFO-Aktuellt nr 4, 1992. Men i intervjun framkom många upplevelser och detaljer som inte publicerades i UFO-Aktuellt. Därför kan det vara intressant för alla ufologer och särskilt fältundersökare att få hela bilden av Bevans upplevelser så som han beskrev dem i intervjun.

Jag intervjuar Bevan i AFUs lokal 10 oktober 1992

Anders Liljegren (AL): Det skulle vara intressant att få lite bakgrund hur du kom in i det här och vad du sysslat med innan?

Bevan Berthelsen (BB: Jag tyckte det där med tefat det var ju löjligt. Jag jobbade på Svenska Salpeterverken, Supra heter det i dag, i Köping. Jag körde syrgasverk och ammoniakfabrik där och i processen hade vi ju gått om vätgas. Så vi fyllde stora plastsäckar, sådana här man har över lastpallar med vätgas och skickade upp med ficklampa under. Inga reaktioner. Sedan började vi hänga en 20-30 meter aluminiumfolie under också och tänkte vi kan åtminstone latja med flygvapnet. Men det vart ingen reaktion då heller.

Sedan gick det väl ett eller två år. Det hände en sak då. På morgonen sa min dåvarande fru – vad gjorde du uppe i natt? Ja, jag har inte varit uppe i natt, sa jag. Jo, du var borta ett par tre timmar, sa hon. Och sedan har du plockat blåklockor. En stor vas står på bordet. Jag kom inte ihåg någonting men grunna på det där. Jag hade då på natten, det var en sommarnatt i juni, åkt på cykel ett par kilometer upp till Slätängen. En obebodd platå, det finns några ödetorp. Där hade jag då efter ett tag kvicknat till och undrade vad gör jag här mitt i natten. Jag hade ju klocka på mig. Sedan knallade jag iväg och hittade min cykel och dom här blåklockorna. Trampade hem och gick och la mig igen. Det hände ingenting annat.

Bärgslagsbladet 12 mars 1973

Håkan Blomqvist (HB): Vilket datum var det?

BB: Det vet jag inte men det var 1972. Sedan tog det väl inte mer än en vecka så började jag vräka i mig allt som fanns om det här (ufo-HB). Jag lånade allt på biblioteket hela hösten. Dom fick beställa från andra bibliotek.

AL: Vad var det som fick dig att ge dig ut?

BB: Det vet jag inte.

HB: Men du kom inte ihåg att du gav dig ut?

BB: Nej, det kom jag ihåg efteråt sedan. Jag trodde ju inte att man kunde cykla i sömnen. Gå i sömnen går ju.

AL: Men vad sa din fru om det här?

BB: Ja, hon undrade vad jag gjort ute på natten för hon hade vaknat alltså. Det här var vid tretiden på natten. Det var ljust när jag kvicknade till där uppe. När jag trampade hem var hon över fem på morgonen.

HB: Såg du eller upplevde något där som var ovanligt?

BB: Nej.

AL: Du har aldrig testat hypnos?

BB: Nej.

HB: Men varför började du läsa ufoböcker efter det här?

BB: Ja, det kom efter då. Som jag sa så hade jag garvat åt allt sånt här tok innan. Jag var som en vanlig Svensson då att det här med flygande tefat det är sjuka människor som håller på och tror på sånt där. Sedan läste jag mer och mer och vad som tände mig att engagera mig det var det här att USA med Condon-undersökningen satsade miljontals kronor på att sopa saken under mattan. Då tänkte jag att ingen lägger ut miljoner på att på att förklara för folk att jultomten inte existerar. Det måste vara något skumt det här. Det var det som tände mig att gå ut och jobba aktivt.

Sökaren nr. 6, 1976

Håkan: Du har inga dagboksanteckningar som gör att det går att spåra när den här cykelfärden var?

BB: Nej, jag kommer ihåg att det var vackert, klart väder.

AL: Men före den tidpunkten hade du inte läst om ufo?

BB: Jag hade läst i dagspressen om ljusfenomen och med ledning av dom korta artiklarna så gjorde vi dom här vätgasballongerna för att latja med.

HB: Brukar du gå i sömnen?

BB: Nej, det har aldrig hänt.

HB: Du hade inte haft några andra ovanliga eller paranormala upplevelser innan?

BB: Nej.

AL: Har du upplevt något liknande senare?

BB: Ja, sedan har det hänt saker hela tiden. Det ena värre än det andra. Eller värre det är ju trevliga saker.

HB: Menar du liknande den första?

BB: Nej, man har fått hjälp på något vis. En gång behövde jag två hundra spänn. Och jag kunde inte komma på hur jag skulle få tag i två hundra. Då kommer det en gubbe, han bryter på finska och säger att han vill köpa en harv för två hundra kronor av mig. Ja, jag har ingen harv, sa jag. Jag driver inget lantbruk. Han drar mig ut till ett igenvuxet gärde, så här högt med gräs – någon meter. Under där i skiten ligger det en sådan där fjäderharv. Den vill jag köpa, säger han. Och den ligger på min mark så jag säljer den för två hundra. Sedan tar det bara en kvart så är han där med vagn och traktor och vi hivar upp den där och så åker han. Det har jag grunnat på sedan. Var kom han ifrån? Hur kunde han ta med traktorn när han inte visste att han skulle få köpa den?

HB: Såg han ut som en vanlig gubbe?

BB: Javisst, men han bröt på finska.

HB: Du har inte sett han sedan dess?

BB: Nej, jag kolla sedan genom åren vem det kunde vara och till slut hittade jag en annan finländare som hade en bror som såg ut så där men han drev ett litet jordbruk i Finland. Han har aldrig varit här.

HB: När var den här händelsen?

BB: Det var på 70-talet.

HB: Du kommer inte ihåg vilket år?

BB: Nej, men sedan 1980 så hade jag träffat min nuvarande fru. Hon bodde i Malmö och det kostar att åka dit. Jag bytte skift så jag kunde vara ledig en vecka i taget. Så jag var där ett par tre gånger i månaden. Pengarna räckte inte till resor och allt. Då drömde jag tre nätter i rad att jag skulle köpa obligationer, en viss årgång, en viss dragning, och ett visst antal. Jag tror det var tolv. Och på morgonen kom jag ihåg – vilken dum dröm. Jag har aldrig pysslat med värdepapper.

HB: Skrev du upp det?

BB: Nej, och andra natten likadant. Konstigt, tänkte jag, lika dumt, konstig dröm. Tredje natten då skrev jag upp det på morgonen. Det satt så bra så jag kom ihåg det på morgonen och jag visste inte ens vad dom kostade. Jag ringde banken och frågade och det var omkring hundra kronor styck. Jag frågade om dom hade sådana. Dom tittade efter, jo det fanns. Då beställer jag antalet och går in dagen efter och löste ut dom. Efter en tio, fjorton dagar var det dragning och då vann jag tio tusen. Det var fyra tusen och fyra tusen och några hackor extra på det där lilla antalet och då hade jag pengar att resa hur mycket jag ville mellan Malmö och Köping. Det var intressant. Sedan sålde jag dom och fick igen pengarna.

HB: Vad tror du själv hände den där gången ute på ängen?

BB: Det måste ha varit något – jag vet inte. När man var som mest i smöret så grunna man på om man möjligen hade haft någon påverkan av något slag.

Bevan på UFO-Sveriges kurs för fältundersökare 15-16 augusti 1981

HB: Du har aldrig upplevt någon tidsförlust efteråt?

BB: Nej, men däremot har jag fått den förmågan, om det skall vara någon förmåga, när vanligt folk har bekymmer, problem eller ekonomiska problem då ligger dom sömnlösa och grubblar hur dom skall bete sig. Jag blir jättesömning när jag har problem. Jag lägger mig och somnar på en halv minut. På morgonen när jag vaknar så är allt klart. Så och så skall jag göra, så fixar det sig.

HB: I januari 1973 bildades Köpings UFO-förening, men ditt ufointresse startade tidigare?

BB: Det var bara två veckor efter den där blåklockeplockningen.

HB: När man hör dig berätta så tycker man det är underligt. Det finns ju ingen logisk koppling mellan blåklockeplockningen och att bli ufointresserad. Men det bara blev så menar du?

BB: Ja, jag läste allt jag kom över.

HB: Sedan i mars 1973 hade du din första observation?

BB: Ja, det var på jobbet där. Det var tre inblandade som också såg det.

HB: Var det någon upplevelse som blev viktig för dig?

BB: Nej, men det trevliga var att det var flera som såg den.

HB: Har du gjort flera ufoobservationer?

BB: Ja, det har hänt några gånger… Sedan har jag en historia som inte många känner till men jag vet inte om jag ska ta den. Det var 1980, efteråt så kom jag med i ett broderskap. Det hette Subud. Jag har alltid varit skeptiker till allt sånt där. Det sitter någon guru och basar över anhängarna som skall samla pengar. Men det här var något annorlunda. Min nuvarande fru berättade att hon var med där… jag ringde en kille i Stockholm som var med där och pratade lite och han bjöd dit mig och sa du kan hänga på här i tre månader. Det heter probation och känner du för det så skall jag öppna dig, sa han, så får du del av det. Det var någon kosmisk kraft. Bara det är ju mystiskt. Jag tyckte det var intressant så vi träffades  och pratade och efter tre månader så skulle jag öppnas.

HB: Vad hade du gjort under tiden?

BB: Ingenting, jag hade bara fått reda på vad det handlade om. Det var mycket social verksamhet och det här latihan. Man har en sorts meditation ett par gånger i veckan. Man tar emot. Ofta är ju meditation att man vänder sig inåt. Men här öppnar man sig utåt. Då får du någon sorts kraft, beroende på vem du är. Är du religiös så är det Guds kraft osv. Vi gick och käkade pizza och så gick vi till den där lokalen utanför Stockholm, någon förort, och sedan blev jag öppnad. Och bara det var en upplevelse. Händerna vart som klubbor och sedan rann det ur någonting tungt. Sedan var det inte mer med det. Då var jag öppnad.

Sedan åkte jag till centralen och åkte hem. Det var på eftermiddagen… När vi kommer, jag tror det var mellan Kungsängen och Enköping, så stannade tåget plötsligt, saktar in ute på åkrarna där. Jag tittade ut och där var ett stort glänsande föremål. Det är svårt att säga men högst 50 meter över marken. Och jag rusade genom hela vagnen för att få tag i folk som kunde se det här. Det fanns inte en kotte i vagnen. Det där höll väl på i någon minut ungefär sedan försvann det. Efter någon minut så ryckte det till och tåget kom igång. Efter en stund kom konduktören och jag frågade varför tåget stannade. Ja, det vet vi inte, strömavbrott.

När jag kom hem ringde jag frugan och berättade det här. Så ringde jag till han som hade öppnat mig. Han kallades för hjälpare då. Och så ringde jag till SJ i Västerås och frågade varför tåget hade stannat. Det var ett strömavbrott då, tillfälligt och dom visste inte vad det var. Jag höll på och trasslade med dom några dagar. Jag hade lagt av med det här då – ufoföreningen och sånt. Jag fick inget vettigt svar. Det var bara att det hade stannat på grund av strömavbrott. Det där har jag inte berättat för mer än ett fåtal. Efter den händelsen fick jag reda på att det här Subud bildades av en man från Java. Han gick och läte juridik 1924 – kvällskurser. Och en kväll när han hade kommit hem och just skulle gå in i kåken då uppenbarade sig ett ljusfenomen ovanför honom och en ljusstråle träffade honom. Och det var då det här uppstod, att man kan öppna andra människor för det där också. Så det har ett samband. Det är en typisk ufohändelse det där med ljusstrålen.

HB: Det här föremålet du såg, hur såg det ut?

BB: Det var som ett ägg ungefär, inte ett typiskt tefat. Aluminiumfärgat, lite reflexer.

HB: Avstånd, kan du bedöma det?

BB: Det må har varit uppåt en, en och en halv kilometer. Så nära var det inte.

HB: Kände du någon form av kontakt med det här?

BB: Nej, jag kolla bara in och jag är ju som jag är – aha ett tefat. Nu måste jag ha folk som ser det också annars kommer ingen att tro mig. Men det fanns ingen i vagnen. Det vara en vanlig vardagseftermiddag.

AL: Men du försökte inte gå vidare till nästa vagn?

BB: Nej, utan tillbaka till fönstret och kolla att det ar kvar. Sedan drog det sig mot en skogskant. Det hade kört runt lite. Det var alltså inte jämn kurs och sedan iväg mot skogen och så försvann det bakom.

AL: Såg du något samband mellan att det försvann och tåget gick igång?

BB: Nej, det tog väl en tre, fyra minuter innan tåget kom igång.

HB: Vad sa den här Subudkillen när du berättade det här?

BB: Han sa att jag skulle läsa den och den boken för det finns sådana här händelser i Subud, sa han. Och dom var på engelska så jag tragglade mig igenom dom där. Den här organisationen är inte stor i Sverige, lite större i Norge… Det är vanliga människor. Det fina är att var och en behåller sin livsåskådning vad dom nu har, så dom pådyvlas ingenting. Dom är som vanliga, tar sig ett glas och röker.

HB: Är du med fortfarande?

BB: Ja, frugan och jag är dom enda som är vegetarianer i det där gänget… Man utvecklas i och med att man håller på med sånt här som ufo… Ufofenoment tror jag ingår i något större sammanhang.

HB: Du nämnde tidigare på telefon en MIB-historia?

BB: Det var faktiskt efter den här första grejen, den första observationen som kom i tidningen. Samma dag som det stod i tidningen fick jag besök av en med sydländskt utseende, men han var inte svartklädd. Han frågade efter vägen. Först frågade han hur det står till. Tack, det är bra, sa jag. Om man kör däråt var kommer man då och om man åker däråt var kommer man då. Han talade flytande svenska, sneda ögon men inte asiatiska. Sedan tackade han och gick därifrån. Det tog väl ett par minuter och jag tänkte vem fan var det där? Han hade inge bil. Jag sprang ut och tittade. Raksträcka åt bägge håll. Han var borta. Hade han gått till fots så hade jag ju sett honom. Han kom på dagen efter det stått i tidningen. Jag jobbade skift så jag var hemma på dagtid. Han var solbränd, svarthårig, brun kostym. Mycket korrekt klädd, vit skjorta. 30-årsåldern. Ögonen var sneda. Det var det jaga tänkte på direkt. Efteråt tyckte jag det var skumt. Jag bor ju på landsbygden. Det var därför jag kunde gå ut omedelbart efter och kolla. Vägen går rakt. Hade han gått till fots hade jag sett honom. Hade han åkt bil hade jag sett bilen bort i kurvorna… Han kom vid elva tolv-tiden för jag började jobba klockan 14.

HB: Du ångrar inte på något sätt dina ufoår?

BB: Nej, det var fantastiskt. Det ar en härlig tid.

HB: Trots att det blev så slitigt för dig?

BB: Ja, men det var utvecklande.

HB: Hur är din livssyn, världsbild i dag?

BB:  Ja, det har ju skett en andlig utveckling. Jorden är ju som ett litet rymdskepp i rymden och det gäller då att hushålla med resurserna.

(Publicerad i Rapport-Nytt nr 1, 2023) 

Tomtarna och tefatsmodellen

Sommaren 1978 var det många semesterfirare som höjde på ögonbrynen när de passerade IKEAs parkeringsplats i Köping. Där stod ett stort flygande tefat, fem och en halv meter i diameter. Tefatsmodellen var ett effektivt sätt att locka besökare till den ufoutställning som arrangerades av Köpings UFO-förening i samarbete med Köpings museum. Vad många ännu i dag inte känner till är att byggandet av tefatsmodellen inspirerades av en närobservation av små tomtelika varelser 1931.

 1972 satte Anders Liljegren in en annons i Nerikes Allehanda där han sökte vittnen till ufo-observationer. En av de som svarade var Helge Eriksson, som berättade om en märklig händelse som inträffade utanför Eslöv trettondagen 1931. Anders spelade också in en intervju med Helge 1973. En intervju som finns digitaliserad och bevarad i AFU. Intervjun publicerades i UFO-Information nr 2, 1973. Det är fascinerande att i dag höra Helge själv berätta om de varelser han mötte en vinterkväll, långt innan begreppet flygande tefat myntades 1947.

Saxons Veckotidning nr. 42, 1974

 1931 arbetade den då 24-årige Helge Eriksson som djurskötare på Dannebo gård, cirka två mil utanför Eslöv. När arbetet var slut för dagen på trettondagen gick han för att besöka en arbetskamrat på en närliggande gård. Efter några timmars samvaro var det dags att återvända hem.
- Jag var inte långt ifrån den gård, där jag arbetade, när jag såg 10-12 småvuxna karlar komma gående mot mig. Jag upptäckte dem på ungefär 50 meters håll och de närmade sig raskt. De var så små, ja, de räckte mig till knäna ungefär, och jag minns att jag kände mig himmelens rädd.

De små männen passerade Helge på bara någon meters avstånd. Ett intensivt månsken spelade över snön och lyste upp gårdsvägen så männen syntes tydligt. De gick taktfast som i gåsmarsch och pratade högljutt med varandra men det lät bara som ett sorl.
- Jag blev oerhört rädd och fick verkligen stålsätta mig för att inte springa min väg från platsen. Jag befann mig ju bara på någon meters avstånd från de där gubbarna, så jag kunde räkna dem… 10-12 var de. Jag koncentrerade mig på ansiktena, som jag tyckte verka hårda och grymma på något sätt. De var mörka i hyn och deras skägg verkade väldigt långt.

Helge noterade att varelsernas huvuden verkade onormalt stora i förhållande till kroppen. Kläderna var mörka och de bar luvor på huvudet. Klädseln föreföll vara gjord i ett stycke, som ”något slags blus de dragit över sig”. En underlig lukt omgav varelserna. En stark, frän odör, något ”kemiskt” kanske. ”Jag kände lukten en lång stund efter att de passerat.” Helge uppfattade det som att de såg honom, men inte brydde sig om hans närvaro. ”Det var som om en militärtrupp kom”.

De små männen viker av från vägen och ut på ett gärde. Ute på gärdet får Helge syn på ett ljusstarkt sken.
- Det var bara som något slags dimma runtomkring en fläck, som det kom ett blåviolett sken från. De försvann in i det där skenet, blixtsnabbt försvann de, som med en maskin… Jag hörde bra ett vinande i luften, så var de borta.”

Lennart Mobergs teckning av händelsen

Då han kom hem den kvällen och hade lagt sig så kunde han inte somna. Händelsen spelades upp igen gång på gång i hans hjärna. Många gånger under åren har Helge funderat över vad han såg och han har berättat öppet för andra om händelsen. ”Vad det var vet jag inte… det var inga vanliga människor… människor från en annan värld”.
- Jag mötte dem ju personligen, jag hörde ju stegen, såg deras ögon och ansikten, kände lukten… och allt det andra. Jag såg dem. Jag har aldrig upplevt något liknande sedan, och när det hände var jag fullt klar i huvudet. Jag har reda på mig, och det har jag alltid haft.”

Tyvärr har jag inte kunnat återfinna det första brevet Helge Eriksson skrev till Anders Liljegren som svar på annonsen i Nerikes Allehanda 1972. Men i Anders intervju och även i en insändare i Saxons Veckotidning nr 42, 1974 nämner Helge inget om flygande tefat eller besökare från andra planeter. Endast ”människor från en annan värld”. Men uppenbarligen blev han senare påverkad av kontakten med flera ufologer och började då tala om flygande tefat. I ett odaterat brev till Karl-Arne Blom skriver han: ”Angående flygande tefat. Jag har sett ett flygande tefat år 1931. Det var utanför Eslöv i Skåne. Människorna som kom från tefatet var småväxta. Jag mötte dom strax från deras landningsplats”. I en intervju i Örebro-Kuriren 27 december 1977 säger Helge: ”De såg gamla ut, 60-70 år med våra begrepp. Kanske var de så gamla för att de rest så länge ner till Jorden.”

Oavsett vilken bedömning man gör rörande trovärdigheten i berättelsen så blir den, sett ur ett historiskt perspektiv, en intressant hybrid mellan gammal svensk folktro och dagens ufo-observationer. Beskrivningar som vi känner igen från uforapporter är till exempel små varelser med stora huvuden, kläder gjorda i ett stycke, stark frän lukt, intensivt ljussken, vinande i luften, blixtsnabbt försvinnande.

Den här rapporten inspirerande den svenske ufologen Jan-Ove Sundberg till att göra en film om händelsen. 1977 kontaktade han en grupp filmare i Motala, Action Films, som tyckte idén lät spännande. En annons sattes in i Motala Tidning där man sökte pojkar i åldern 8-10 år, som skulle spela de små männen. Anders Kessler från Motala, vän till Jan-Ove, fick rollen som Helge Eriksson. Filmen fick namnet ”12 män från rymden”. Man lyckades engagera flera företag i Östergötland och Småland som utan kostnad bidrog med material och arbete.

Filminspelning 8 januari 1978. Tv Jan-Ove Sundberg, th Anders Kessler

För att få lite mer bakgrund till filmen försökte jag kontakta producenten Anders Grenzman. Tyvärr var han avliden sedan ett antal år. Däremot ringde jag upp Anders Kessler som i ett mail berättade lite minnen från inspelningen:

”Värnamo Gummifabrik tillverkade gummiduken som blev ytterhöljet på ufot. Grundtanken var att ufot skulle vara uppblåsbart för lätt och smidig hantering. Vid första uppblåsningen på fabriken antog ufot inte den tänkta formen av ett tefat. Snarare formen som en sfärisk Michelingubbe. Ridå! Efter ett visst funderande kom vi på hur och vad ska vi göra för att få till ett trovärdigt "tefat". Tefatet ska ju helst vara någorlunda flyttbart. Efter lite om och men tillverkade GP-snickerier i Motala en delbar träram som gummiduken kunde träs över. Jag vill minnas att toppkåpan gjordes i glasfiber. Vem, var och hur kåpan gjordes kommer jag inte ihåg. Ufot skulle vara silverfärgat och kupolen var lilaaktig.

 Vid första filmningen skulle Helge gå i en allé mot kameran. Kameran skulle sedan vridas 180 grader så man såg ryggen på Helges fortsatta vandring i allén. Nåväl, när sedan filmen kom tillbaka efter framkallning visade det sig att något hänt med kamerastativet. Helge och allé lutade betänkligt. Troligen hade ett ben på stativet sjunkit en aning i samband med 180- gradervridningen. Lutningen märktes inte i kamerans lilla sökare. Det var bara att filma om. Det skulle också filmas närbilder på Helge när han skräckslaget stirrade in i kameran. Abret var att jag, pga. rådande ljusförhållande var tvungen att stå i motvind. Vill minnas att det denna dag var ca. arton grader kallt. Att stirra skräckslaget i arton grader kall motvind, utan att tårarna sprutar, är svårt. Det blev till slut hyfsade tårfria skräckslagna närbilder på mig, dvs Helge,.

Inspelningarna gjordes på Lindenäs gård utanför Motala. Lindenäs är ett stort jordbruk med rejäla maskinhallar och andra bra och rejäla utrymmen att förvara flygande tefat i. Inspelningarna blev så småningom klara och tefatet förträngdes, i en maskinhall, under redigering och klippning av filmen. Alles frid und fröjd. Tills en dag Lindenäs hör av sig och vill ha bort tefatet ganska snart. De behövde utrymmet till sina egna maskiner. Var i hela friden ska vi göra av tefatet? I värsta fall får vi skrota det. Som tur var så hamnade det i Köping.”

Pressen var inbjuden till ett genrep på Lindenäs gård söndagen den 8 januari 1978. På plats fanns då Karl-Olov Pettersson, Köpings UFO-förening, som tog flera foton från genrepet. Någon längre film blev det tyvärr aldrig, endast en kortare 8 mm med ljud. Tanken var annars att den skulle ha haft premiär på UFO-Sveriges riksstämma i Folkets Hus i Stockholm den 18 mars och sedan hyras ut till skolor och kursverksamhet. Anders Kessler har själv sett den bara några minuter långa filmen men har ingen egen kopia. Tyvärr har vi heller inte lyckats lokalisera någon kopia i AFU, men den kan förstås finnas någonstans bland gömmorna. Det vore roligt om den kunde återfinnas.

Anders Kessler

När det inte blev någon mera filmning donerade Jan-Ove Sundberg tefatsmodellen till UFO-Sverige. Ingvar Damm och Karl-Olov Pettersson från Köpings UFO-förening åkte och hämtade den. I ett mail den 15 september 2021 skriver Ingvar: ”Vi fick plocka isär träbitarna, köra på släpkärra, sedan bygga ihop igen och spänna gummiduken. Det var ett trixande. Sedan anlitade vi Triofrakt att lyfta upp det på betongfundamentet.”

Förutom i Köping sommaren 1978 användes tefatsmodellen också som PR vid UFO-Sveriges riksstämma i Enköping 1980. Modellen stod då på torget i Enköping. Ivar Karlsson, Enköpings UFO-förening hade hämtat den från IKEA-parkeringen redan 4 september 1978. Den förvarades sedan i en byggnad hos familjen Tibbelin i Teda, sydväst om Enköping. Man försökte reparera modellen flera gånger men till slut sönderföll gummiduken i smådelar så därefter skrotades den.

Enköpings-Posten 19 maj 1980

Helge Erikssons märkliga upplevelse med de tomtelika varelserna 1931, tefatsmodellen och Jan-Ove Sundbergs försök att göra en film av händelsen är i dag en bit av svensk ufohistoria. Kanske hittar vi också, den vid det här laget, unika filmen någon gång framöver.
(Publicerad i Rapport-Nytt nr. 1, 2022).

Kyrkoherden som blev ufolog

 Den som bodde i Bunkeflo socken, Malmö kommun, i slutet av 1950-talet kunde få ett överraskande besök i stugan. När det knackade på dörren visade det sig att det var socknens kyrkoherde som kom för att sälja böcker. Men det var inte kristen litteratur som salufördes utan böcker om flygande tefat, utgivna av förlaget Parthenon i Helsingborg. Kanske inte så underligt att kyrkoherden, med det passande efternamnet Englesson, ibland kallades spökprästen av traktens konfirmander.

Algot Hartvig Englesson (1899-1980) var något av en främmande fågel i Svenska Kyrkan. Han var kyrkoherde i Bunkeflo 1942-1962. I själva verket drömde den unge Algot om att bli meteorolog, men han vek sig för föräldrarnas önskan att istället bli präst. En släkting berättar att de tillsammans brukade åka ut och titta på åskväder. Englesson gifte sig med Diddi Victoria Steinum och de fick två döttrar och hade även tre fosterdöttrar.

Algot Englesson 1973

I den lokalhistoriska Bunkefloboken berättas att under de tjugo år som Englesson var kyrkoherde var relationerna med kyrkorådet och biskopen inte de bästa. Redan 1944 kom stridsskriften, Stormvarning på stället, en kritisk granskning av kyrkans lära, som Englesson menade hade fastnat i ”dött formväsen, bokstavstro, andlig tvång m.m.” I Bunkefloboken beskrivs han som en intelligent och bildad man med vacker sångröst: ”I sina predikningar tog han ofta upp filosofiska och etiska frågor och hans språk var sådant att de få gamla gummor som normalt bevistade hans gudstjänster inte begrep ett dugg.” I själva verket var Englesson en fri sökande människa öppen för nya idéer inom alla områden. Den kyrkliga kostymen var honom helt enkelt för trång. Författaren till sockenhistoriken skriver: ”Vi hade ofta stimulerande samtal om universum och livets uppkomst. Jag lärde då känna honom som en mycket sympatisk men isolerad och missförstådd människa med stora humanistiska ideal och den bild jag fick av honom stämmer inte alls med den i socknen allmänt accepterade.”

Englesson blev tidigt intresserad av flygande tefat och berättar i brev och intervjuer att han redan efter kriget blev övertygad om att rapporterna var äkta och sedan dess ”har jag aldrig betvivlat deras utomjordiska ursprung.” Han tog tidigt kontakt med Edith Nicolaisen som 1957 startat förlaget Parthenon, sålde förlagets böcker, skrev artiklar i tidningar, höll föredrag och blev något av en lokal kändis i trakten. Att vara pionjär för ufosaken och dessutom kyrkoherde visade sig inte vara så lätt på 1950-talet. I sitt första brev till Edith Nicolaisen 2 januari 1958 skriver Englesson: ”På alla områden där man vill söka göra en insats för de nya tankar, som tillhöra den nya tidsåldern, märker man att fältet är mycket svårarbetat.”

Hemmets Veckotidning nr 21, 1958

Den 5 och 6 oktober 1958 höll den tyske ufologen Karl Veit föredrag i Helsingborg, inbjuden av Edith Nicolaisen. Inspirerade av Veits föredrag beslutade Englesson, Nicolaisen med flera att starta en ufoförening i Malmö. Introduktionsmötet hölls i Borgarskolans lärarsal den 17 oktober 1958. Det blev upptakten till bildandet av Malmö UFO-Sällskap (senare Malmö Interplanetariska Sällskap – MIS). Som förste ordförande valdes Algot Englesson. Han avgick efter en kort tid och ersattes av Ebbe Johansson, som blev en verklig eldsjäl och mångårig ordförande i MIS. Det kan vara intressant att notera att föreningen fortfarande är  aktiv och medlem av UFO-Sverige.

Brev från Parthenon 17 okt. 1958

Som präst var det naturligt att Englesson i första hand lockades av budskapen från rymdmänniskor såsom de presenterades av George Adamski, Daniel Fry med flera. I ett brev till Adamski den 28 november 1958 skriver Englesson: ”Så mycket som min tid och ork tillåter har jag engagerat mig i detta stora arbete, vår gemensamma sak, att upplysa människor om våra Bröder och Systrar från rymden och deras gudomliga mission till oss på jorden. Detta har jag gjort genom föredrag, artiklar i tidningar och tidskrifter och framförallt genom att från dörr till dörr sälja dina två böcker, nu översatta till svenska.”

Helsingborgs Dagblad 25 feb. 1959

Fredagen den 19 december 1958 berättade de två unga männen Stig Rydberg och Hans Gustavsson att de vid Domsten blivit vittne till ett landat tefat när de var på väg i bil till Höganäs. De stannar bilen och attackeras plötsligt av tre eller fyra små, grå limpformade varelser som försöker dra in dem i farkosten. Efter en kort kamp lyckas de fly från platsen. Det så kallade Domstensfallet blev oerhört uppmärksammat i pressen. Som aktiv ufolog var det naturligt att Algot Englesson blev inblandad i undersökningarna. Han träffade vittnena vid flera tillfällen och bjöd även hem dem till sin prästgård.

I ett brev till Edith Nicolaisen 2 februari 1959 berättar han om mötet:
”Ärligheten kan ej ett ögonblick ifrågasättas. Att de i flera avseenden blivit gripna av en överjordisk makt, det märkte vi – i synnerhet kanske min äldsta dotter som är särskilt känslig för översinnliga påverkningar. Jag vill nästan påstå att en avglans av det strålande ljuset har dröjt kvar hos dem… jag anser det vara vår plikt att hjälpa dem. De har av våra planetbröder utvalts till vittnen, så mycket är klart… Rydberg gjorde vid ett tillfälle ett märkligt yttrande: Det var mycket han skulle kunnat säga, men fick ännu inte lov.”

Även i dag kan det synas märkligt att Englesson tolkade denna minst sagt ruggiga berättelse som en positiv kontakt med ”våra planetbröder” och att han inte reagerade inför Rydbergs yttrande att det fanns mer att berätta som han ännu inte fick säga. Mindre lyckat var också att Englesson i sin iver att sprida rymdmänniskornas filosofi gav Rydberg och Gustavsson de böcker som George Adamski skrivit. Inte underligt att de snart efter händelsen öppet började berätta om liknande kontakter med besökarna. Efter ett omfattande researcharbete kunde Clas Svahn och Anders Liljegren i boken Domstensfallet (1989) avslöja att hela historien var påhittad. Rydberg och Gustavsson hade helt enkelt kopierat originalhändelsen från science fictionserien Tom Trick, som då gick i Hemmets Veckotidning november och december 1958.

Från 1959 och framåt fortsatte Englesson hålla föredrag i föreningar, debattera i pressen och hjälpa Edith Nicolaisen med förlaget Parthenon. Den 6 mars 1964 höll han ett längre föredrag i Malmö Interplanetariska Sällskap där han sammanfattade sin syn på ufofrågan. Föredraget trycktes och distribuerades bland medlemmarna:

”Alla är vi intresserade av UFO-fenomen, som ju är av en oerhörd betydelse just nu. Vi undersöker, forskar och funderar för att få bättre klarhet över dessa fascinerande företeelser. Det är då av vikt att vi inser, att vi inte kan förstå UFO-fenomenen så länge vi betraktar dem som en isolerad företeelse, utan först när vi ser dem som ett led i en sammanhängande följd av händelser som står i samband med övergången till en ny tidsålder. När denna tidsålder – som vi skall se – blir en andlig tidsålder i motsats till den nuvarande materiella, så betyder det – och det är det som mitt anförande vill söka klargöra – att man kan förstå vad det är som sker och som kommer att ske, endast från en helt annan synpunkt än den vanliga, nämligen den andliga. Detta är också våra vänner från andra världar angelägna att åter och åter framhålla.”

Algot Englesson talar på möte i MIS

Englessons konflikter och komplicerade förhållande till sin arbetsgivare började 1962 tära på hälsan, bland annat i form av magsår. Redan 1958 hade han i brev till Edith Nicolaisen förklarat att engagemanget i ufofrågan inte sågs med blida ögon från ”högre håll”. Han hade fått rådet att ”inte mera framträda offentligt i denna sak”. I ett brev till Nicolaisen 14 maj 1962 kan man läsa: ”Av stiftssekreteraren i Domkapitlet har jag fått löfte om att få tjänstgöra som vikarie vid behov emellanåt, också som behövligt komplement till ekonomin. Nu säger biskopen nej – på grund av min ”inställning till Kyrkans lära”. För Englesson var det säkert en befrielse att gå i pension 1962 och fritt kunna ägna sig åt sina intressen.

Förutom en vacklande hälsa började också relationen med Edith Nicolaisen med tiden att bli alltmera spänd. Genom bland annat profetsior hade Nicolaisen blivit övertygad om att jorden mycket snart skulle drabbas av oerhörda katastrofer och en stor del av mänskligheten skulle gå under. Därför arbetade hon med frenetisk energi för att nå en andlig eller New Age-inriktad skara människor som skulle kunna undgå katastrofen och bygga ett nytt samhälle. Hennes närmast fanatiska iver orsakade många konflikter med medarbetare som hon ansåg inte arbetade tillräckligt hårt för saken.

Även Algot Englesson fick många gånger höra att han inte höll måttet. Till slut fick han nog av dessa påhopp och i ett brev till Edith Nicolaisen skriver han:
”… några erinringar med anledning av vårt telefonsamtal häromkvällen – eller kanske rättare sagt Ert telefontal. Jag får erkänna att det gjorde mig både förvirrad och förskräckt… så mycket begrep jag att ni återigen förebrådde och anklagade mig för slöhet, likgiltighet och lättja i den kamp för GUDs rike på jorden som nu är så brinnande aktuell.”

Hälsan gjorde att Englesson under senare delen av 1960-talet trappade ner på ufoengagemanget. Sista gången han förekom i pressen var 1969 med en recension av Morris Jessups bok UFO och Bibeln. Trots att hans aktiva tid i uforörelsen inte alltid var en dans på rosor så skrev han en uppskattande hälsning till MIS 15-årsjubileum 1973:

”Vid 15-årsjubileet går tankarna tillbaka. Mycket återkallas i minnet. Det var i slutet av 40- och början av 50-talet som de flygande tefaten började bli aktuella företeelser. Från första stund jag i tidningarna fick stifta bekantskap med dem, var jag fullt på det klara med att det rörde sig om besök från andra planeter. Hur jag kunde vara så bergfast övertygad om den saken har jag aldrig funderat över. Det bara var så, och det var den naturligaste sak i världen. Sen blev det alltmer spännande i slutet av 50-talet… redaktör Veit med hans besök och föredrag här i Malmö. Det var nog då idén om MIS kom till… Den första kärlekens hänförelse uthärdade lätt den offentliga beskyllningen för kätteri för att jag for omkring och sålde Parthenons böcker.”

Algot Englesson avled 1980. Han var en fascinerande människa, en religiös humanist och sökare som gick sina egna vägar. Dessutom en verklig pionjär i den svenska uforörelsens historia.

Den här artikeln har jag kunnat skriva tack vare de omfattande samlingar av person- och föreningshistoriska dokument som förvaras i AFU. Vill därför avsluta med att ännu en gång framhålla, vad som har blivit något av mitt motto eller devis:

Utan arkiv och bibliotek har vi ingen historia, bara anekdoter, myter och suddiga minnen. Utan arkiv och bibliotek blir seriös och vetenskaplig forskning mycket svår och osäker och i många fall helt omöjlig. Det gäller såväl ufoforskning som alla annan forskning. Därför är AFU inte bara av kulturhistoriskt värde utan framförallt en unik källa att ösa ur för att kunna komma till större klarhet om ufogåtan och den märkliga planet vi lever på.
(Publicerad i Rapport-Nytt nr 4, 2021).