6. Esoteriker och ufofrågan

 

”… the only thing that counts in this life it to question the mystery of it, with all the means at our disposal, with every moment of awareness, with every breath.”
Jaqcues Vallee, Forbidden Science, vol I

6. Esoteriker och ufofrågan

Den som läser den första generationen ufokontaktböcker av författare som George Adamski, Daniel Fry, Orfeo Angelucci, Howard Menger med flera noterar direkt att den världsbild och filosofi som presenteras av rymdmänniskorna är närmast identisk med teosofin och den esoteriska traditionen. Det har uppmärksammats av både religionshistoriker och sociologer. Religionshistorikern Christopher Partridge skriver i boken UFO Religions: ”Generellt sett kan man notera att Adamskis grundläggande idéer inte är något annat än en modifierad form av populära teosofiska läror vilka framhåller andlig evolution och mästarnas/besökarnas roll i denna process.” (1) Partridge noterar också att George Adamski använder beteckningen bröderna på sin utomjordiska besökare. Bröderna används också som term för mästarna i den esoteriska traditionen. Adamskis beskrivning av mötet med venusianen Orthon den 20 november 1952 kunde lika gärna ha varit en beskrivning av Blavatskys möte med mästaren Koot Hoomi, kommenterar Partridge.

Sociologen David Stupple har i flera artiklar tagit upp sambandet mellan teosofin och   uforörelsen och kommit till samma resultat som Partridge. Dock märks det att Stupple är sociolog och inte religionshistoriker. Hans texter innehåller en hel del sakfel, särskilt angående den esoteriska traditionen. En av Stupples artiklar har en ovanligt lång titel som är närmast övertydlig i sitt budskap: ”Mahatmas and space brothers: The ideologies of alleged contact with mahatmas and space brothers: The ideologies of alleged contact with extraterrestrials”. (2)

Den vanliga akademiska tolkningen av detta samband är att flera av de tidiga ufokontaktpersonerna kom från en nyandlig miljö och helt enkelt efter 1947 bara inkorporerade tefaten med sin tidigare teosofiinspirerade livssyn. Tolkningen är sannolikt rimlig i vissa fall. Men som esoteriker kan man även tolka sambandet på ett annat sätt. Ett försök eller test från planetväktarna, eventuellt i samarbete med utomjordiska intelligenser, att närma sig mänskligheten och genom diverse fenomen och uppvisningar av en främmande teknologi få människor att tänka i djupare banor..

Jag har talat med åtskilliga svenskar vars liv förändrats efter en närobservation av ufo. Och mönstret är globalt. Det innebär att man tvingas dra följande slutsats: Oavsett vad ufofenomenen egentligen är eller kommer ifrån, så blir följden av deras uppträdande förändringar i människans medvetande och därmed, på lång sikt, även förändringar i vårt sociala liv. Ett exempel är Peggei Robert som jag intervjuade angående en närobservation hon gjorde i september 1973. (3)

Hon var på väg i bil från Norrköping till Kilafors i Hälsingland, när ett lysande föremål dök upp strax utanför Sandviken. Föremålet följde bilen under flera kilometer in mot den lilla orten Årsunda. Strax utanför samhället stannade Peggei bilen och vevade ner bilrutan för att ta sig en närmare titt på den märkliga tingesten. Den var nu så nära, cirka 150 meter, att hon tydligt kunde se att det var en silvergrå, metallisk farkost. Formen var det klassiska tefatet.

Peggei beräknade storleken till ca 10 meter i diameter. En rad fönster syntes på mitten av farkosten, ur vilka det strömmade ett gult sken. Tefatet var helt ljudlöst där det svängde och guppade fram och tillbaka i trädtoppshöjd. Under farkosten fanns en utbuktning ur vilken det kom ett svagt blåvitt sken, som en strålkastare. Peggei betraktade tefatet i ca 20 minuter. Under den tiden såg hon, flera gånger i fönstren, silhuetter av varelser som rörde sig fram och tillbaka.

Peggei Robert 1 sept. 1984

Hon blev aldrig rädd, utan upplevde snarast en känsla av hänförelse och harmoni. När Peggei for vidare följde farkosten efter bilen ännu en liten tid innan den slutligen försvann över Storsjön, strax utanför Sandviken. Väl framkommen i Kilafors stupade Peggei i säng, trött och omtumlad efter händelsen. Men när hon lagt sig kände hon en kraft - en pil - som trängde igenom hennes kropp, från fötterna, via ryggraden och upp till huvudet. Kraften stannade i huvudet och började cirkulera. Det hela var mycket obehagligt. Peggeis kropp kändes som en degklump som flöt ut ur sängen och all känsel var borta. Men plötsligt "vände pilen" och, via ryggraden och fötterna, lämnade den kroppen och försvann.

Vad hände egentligen med Peggei Robert denna septemberkväll? Blev hon på något sätt psykiskt påverkad från den okända farkosten? Hon ser det hela som en mycket positiv händelse. Den förändrade hennes liv. Från att ha varit en "egotrippad materialist" blev Peggei sökare efter andra livsvärden. "Nu visste jag ju att det fanns någonting annat i andra dimensioner, liv som är annorlunda och mera utvecklat", säger hon som förklaring till sitt nya liv. Peggei arbetade senare som naturterapeut och healer. Gång på gång framhåller hon att "förändringen kommer från rymden". Hon menar att utomjordiska väsen griper in och hjälper mänskligheten i en krisperiod.

Den som studerar den esoteriska traditionens grundläggande verk kommer snart att finna att det i stort sett helt saknas uppgifter om flygande farkoster som i nutiden används av planetväktarna eller utomjordiska intelligenser. Naturligtvis kan jag i mina undersökningar ha förbisett något citat men jag har heller inte sett någon annan, ufolog eller esoteriker, presentera sådana data.

I teosofins mest kända verk H P Blavatskys Den hemliga läran finns endast några korta kommentarer om flygande farkoster på Atlantis, så kallade vimanor. Bakgrunden är berättelsen om kampen mellan planetväktarnas representanter och ett prästerskap som tagit makten över stora delar av folket genom sin kunskap i magi. Ledare för båda grupperna hade tillgång till flygfarkoster, vimanor, även kallade Viwans. Förhållande hade urartat med krig och stridigheter så till den grad att planetväktarna inte såg någon annan väg än att sänka kontinenten i havet. Men innan detta skedde varnade man alla de som stått på planetväktarnas sida i kampen att uppsöka skyddade områden på andra delar av jorden.

Blavatsky hävdar att detta är information som finns tillgänglig i planetväktarnas dolda arkiv. Stora bibliotek och museum som en gång i framtiden kommer att ställas till mänsklighetens förfogande och visa planetens verkliga historia. Från ett dokument i detta arkiv citerar hon följande: ”Han sände sina flygfarkoster (Viwan) till alla bröder/chefer (ledare för andra nationer och stammar) där trogna människor fanns med budskapet: Gör er redo. Kom, ni den goda lagens människor och lämna landet medan det är ännu torrt.” (4) I hemlighet konfiskerades prästerskapets vimanor medan planetväktarnas representanter förde ut så många som möjligt till andra områden på jorden som skulle förbli torra. När Atlantis började sjunka fann prästerskapet och dess anhängare att det inte fanns någon möjlighet att fly. Det är denna händelse som i Bibeln fortfarande lever kvar i minnet som syndafloden.

I den klassiska teosofiska litteraturen finns en källa till som nämner vimanor. Vi hittar den i The Story of Atlantis and the Lost Lemuria av W. Scott-Elliot. Boken publicerades ursprungligen i två delar, The Story of Atlantis (1896) samt The Lost Lemuria (1904). De böckerna slogs samman till en volym utgiven 1925. Scott-Elliot samarbetade med den klärvoajante teosofen Charles Leadbeater. Han är kontroversiell inom den teosofiska rörelsen som delats i två läger rörande Leadbeaters arbeten och förmågor. I sin självbiografi How Theosophy Came To Me, (5) berättar han om den undervisning och psykiska träning som flera av planetväktarna gav honom. Därefter kunde Leadbeater själv studera företeelser i överfysiska världar. Även om Scott-Elliot står som ensam författare till The Story of Atlantis and the Lost Lemuria så bygger uppgifterna på de Leadbeaters klärvoajanta undersökningar.

Boken beskriver Atlantis kultur och teknologi, bland annat förekomsten av flygfarkoster. Enligt Scott-Elliot var dessa ganska få och ett privilegium för de styrande. De stora massorna färdades huvudsakligen till fots eller i primitiva vagnar dragna av djur. Intressant är beskrivningen av flygfarkosterna. De var gjorda av en metall liknande aluminium och vägde väldigt lite. Ytan var helt slät och farkosterna ”lyste i mörkret som om de målats med självlysande färg”. De framdrevs av en kraft som vetenskapen ännu inte upptäckt. (6)

En mera detaljerad beskrivning av jordens utveckling ger Charles Leadbeater i  Man: Whence, How and Whither, vilken han skrev tillsammans med Annie Besant, ledare för Adyarteosoferna 1907-1933. De var båda klärvoajanta och boken, som publicerades 1913,  bygger på deras gemensamma undersökningar. Detta verk är även i teosofiska kretsar mycket kontroversiellt, mycket på grund av Leadbeaters tolkningar av teosofers tidigare liv. (7) Mycket kortfattat omnämns även här flygfarkoster på Atlantis och ofta citerat är beskrivningen av de venusianska planetväktarnas ankomst till jorden för 21 miljoner år sedan: ”Med det mäktiga dånet av snabb nedgång från oberäkneliga höjder, omgiven av flammande eldhav som fyllde himlen med utskjutande eldtungor, blixtrade Flammans herrars farkost fram genom luftens rymder. Den stannade och svävade över den Vita ön” (8) På andra ställen i boken nämns att skeppslaster ”shiploads” av individer överförs mellan planeter.

I den klassiska esoteriska litteraturen har jag endast lyckats finna en ytterligare referens till rörande flygfarkoster. Det är en kommentar om Atlantis vimanor i Alice Baileys The Externalisation of the Hierarchy. Boken kom i sin första upplaga 1957 men information mottogs kläraudient av Bailey redan i september 1939. Läraren D.K. meddelar följande: ”Det mesta av vår moderna vetenskapliga kunskap var känd av dessa prästkungar och representerade i massornas ögon en form av underbar magi. Sanitära anläggningar, hygien, transportmedel och flygfarkoster av hög kvalitet hade utvecklats. Dessa var dock inte resultatet av människors prestationer utan gåvor från hierarkin, utvecklade och konstruerade under vis ledning.” (9)

Den stora mängden ufoobservationer och påståenden om kontakter med rymdmänniskor som rapporterades från och med sommaren 1947 kom ganska snart att intressera ledande teosofer. I Sverige och flera andra länder var det aktiva teosofer, spiritualister med mera som attraherades av och byggde upp stora delar av den tidiga uforörelsen. Men samtidigt visar tidiga artiklar från teosofiskt håll att man var tämligen osäker på tolkningen. Och ett av skälen var, som jag visat ovan, att det fanns mycket få referenser till flygfarkoster i den teosofiska traditionen.

Jag har försökt spåra ledande teosofers uttalanden från den tidiga ufoeran. God hjälp med att hitta artiklar har jag här fått av bibliotekarien Jennifer Hissey vid Campbell Theosophical Research Library i Sydney, Australien. Biblioteket är en del av Teosofiska samfundet Adyar i Australien och har en utmärkt webbsida på nätet där man kan söka artiklar i teosofiska tidskrifter från hela världen. (10) Jennifer Hissey har scannat och mejlat mig flera artiklar av några kända teosofer.

Tidigt ute att kommentera ufofrågan var Boris de Zirkoff (1902-1981), utgivare av Blavatskys samlade verk. Han var knuten till den gren av teosofin som bröt sig ur 1895 och som går under namnet Teosofiska samfundet Pasadena. Rörelsen splittrades i två grenar på grund av oenighet om ledarfrågan. Det ursprungliga samfundet heter Teosofiska samfundet Adyar. I tidskriften Theosophia 1952 resonerade Zirkoff om ufo i artikeln Are the flying saucers really flying? Han utgår från de fenomen som rapporterats i samband med Blavatsky och A P Sinnett där brev skickats med paranormala metoder, så kallad apport eller teleportation. Högre utvecklade varelser på andra planeter har sannolikt den förmågan, menar Zirkoff. De skulle då kunna förflytta ”flygande tefat” eller vilka föremål som helst att uppmärksammas av jordbor. ”På basis av existerande fakta som till exempel breven från adepterna/bröderna, är det fullt möjligt att spekulera om möjligheten att flygande tefat är materialiserade strömmar av någon utomjordisk substans, projicerad och guidad av intelligenta varelser av skäl de bäst känner själva.” (11)

På ett liknande sätt resonerar den brittiske teosofen E L Gardner i artikeln Interplanetary activities, publicerad 1954. Han hänvisar till George Adamskis möte med en venusian 1952. Liksom många andra teosofer associerar han denna uppgift med att en grupp avancerade individer från Venus anlände till jorden för cirka 21 miljoner år sedan för att som planetväktare övervaka och leda den mänskliga medvetenhetens utveckling. Enligt esoteriken är venusmänniskorna oerhört långt före jordens människor i utveckling. Med tanke på farorna med atombomber och den tekniska utvecklingen är det bara rimligt att invånare från Venus nu  ingriper aktivt i skydd och hjälp till jorden. Eftersom de är både kulturellt och tekniskt mera avancerade är de sannolikt också skickliga i interplanetariska resor och använder sig då av en form av teleportation, enligt Gardner. (12)

Teosofiska samfundet Adyars president 1953 fram till sin död 1973 var N Sri Ram. När Flying Saucers Have Landed av Desmond Leslie och George Adamski nyligen publicerats kommenterade N Sri Ram frågan i en artikel i Theosophy in Australia 1954. Även om han håller frågan öppen om besökare från andra planeter så föregriper Ram på sätt vis Jacques Vallee i sin teori: ”Det finns berättelser om naturandar (fairy stories) i samband med flygande tefat från olika länder, som kan förklaras utifrån den kunskap, klärvoajant erhållen, presenterad i den teosofiska litteraturen.” (13) Men han framhåller också att människors tankeformer av tefat och utomjordingar kan användas av både naturandar och astrala väsen som former för materialisation.

En något mera kritisk inställning till ufo och framför allt kanaliserade budskap från rymdmänniskor ger teosofen Geoffrey Hodson (1886-1983) i en artikel 1967 med rubriken Flying saucers… Visitations from outer space… Are they authentic? Geoffrey Hodson är känd för sina klärvoajanta studier av devor och naturandar, vilka han beskrivit i flera böcker. (14) Han var en ofta anlitad föreläsare i teosofiska kretsar. Efter en föredragsturné i USA 1967 mötte han dock ett nytt intresse bland teosofer: mediers kanaliserade budskap från rymdmänniskor. Hodson ställer sig mycket tveksam till dessa budskap och uttrycker snarast oro över att många teosofer går med som medlemmar i grupper som propagerar för kosmiska mästare från olika planeter. ”De undersökningar som jag gjort av detta fenomen har övertygat mig om metodens opålitlighet, inte minst för att källan är osynlig och ger ingen möjlighet till kontroll av de som framför budskapen. (15) I en vidare kommentar blir det tydligt att Hodson inte är särskilt sakkunnig vad gäller uforapporter. Han förklarar att det inte finns några fysiska bevis för närvaron av mänskliga varelser i flygande tefat. Naturligtvis beror det på vad man menar med bevis men det är märkligt att Hodson inte blivit informerad om de hundratals fall där mänskliga varelser observerats i samband med ufo.

Av ovanstående kommentarer från några ledande teosofer kan man konstatera att de flesta synes vara tämligen okunniga om ufofenomenen. De spekulerar mera utifrån den esoteriska traditionen än hänvisar till väldokumenterade ufo-rapporter. Det finns dock två teosofer eller esoteriskt inriktade författare som har god kännedom om både den esoteriska traditionen och ufo. Jag tänker här på Andrew Tomas och Riley Crabb. Båda är författare till en stor mängd litteratur som berör båda ämnena.

Andrew Tomas (1906-2001) föddes i Ryssland och bodde under sitt långa liv i många länder. Han tillbringade bland annat 21 år i Kina. Ämnen som arkeologi, forntida mysterier och esoteriska läror var tidiga intressen. Han kom med tiden att bli en av de mest kända företrädarna för vad som senare kom att kallas astroarkeologi och publicerade, förutom böcker, många artiklar i tidskriften Ancient Skies utgiven av Ancient Astronaut Society. Men redan 1935 var han inne på liknande tankegångar skriver han i ett brev till mig 1991: ”Förutom teosofen Mme Blavatsky och den rysk-skandinaviske konstnären Nicholas Roerich så har få västerländska forskare haft nyckeln till legenderna om ”stjärnmänniskor” i Asien. Roerich skrev på 1920-talet om ett ”skarpt lysande föremål” han observerat i Centralasien. Den engelske bergsbestigaren Smythe skrev om ufo över Himalaya på 1930-talet. I min bok Planetary Doctrine (1935, Shanghai) hänvisade jag till dessa iakttagelser och identifierade dem som rymdskepp från andra planeter. Det är därför Jacques Vallee kallar mig en pionjär på området.” (16)

Brev från Andrew Tomas 8 mars 1991

1948 flyttade Tomas till Australien och blev 1952 medlem av den första ufoföreningen i landet, Australien Flying Saucer Bureau. Han fortsatte under många år som aktiv i föreningen och var redaktör för Australian Flying Saucer Review fram till 1965. Ufologen Bill Chalker beskriver i en minnesartikel Tomas som en av Australiens ufopionjärer. (17) Under 1970-talet blev Andrew Tomas böcker storsäljare och publicerades i 16 länder. Två titlar översattes till svenska av Roland Adlerberth, Vi var inte först (1974) samt Vid fjärran världars stränder (1975). Ett bärande tema i böckerna är att gamla okända kulturer med en hög teknologi funnits för mycket länge sedan på jorden. I religiösa skrifter, legender och den esoteriska traditionen finns hänvisningar till dessa tidigare civilisationer. Jorden har i omgångar besökts av ”kosmiska kulturbärare” från andra planeter och de har nu återkommit. (18)

I flera omgångar besökte Andrew Tomas Indien och Tibet. 1976 fick han ett personligt sammanträffande med Dalai Lama och tillfälle att forska i hans bibliotek. Där påträffade han flera skrifter som inte tidigare översatts till engelska och en del av det materialet finns återgivet i hans bok Shambhala. Oasis of Light, 1976.

Den enligt min mening mest sakkunniga esoteriker som skrivit om och debatterat ufofrågan är Riley Crabb (1912-1994). Han började intressera sig för teosofi och den esoteriska traditionen redan 1934 när han upptäckte det omfattande biblioteket i Teosofiska samfundets loge i Minneapolis, USA. Crabb bodde tretton år på Hawaii där han under tre år fungerade som ledare för Honolululogen av Teosofiska samfundet. 1951 blev han medlem av Borderland Sciences Research Associates (BSRA) i San Diego. En organisation som studerade olika typer av paranormala fenomen, grundad av Meade Layne 1945. Artiklar och debatt presenterades i tidskriften Round Robin, vilken 1960 ändrade namn till Journal of Borderland Research. Riley Crabb flyttade med sin fru Judy till Kalifornien 1957 och två år senare övertog han ledarskapet för BSRA. En post han innehade till 1985 då han, efter hustruns bortgång flyttade till New Zealand.

Crabb intresserade sig tidigt för ufo och 1954 började han hålla föredrag i ämnet och blev en känd mediaprofil på Hawaii. Bland annat höll han föredrag för amerikanska flottans personal vid Pearl Harbour och Barbers Point. När han 1959 övertog ledarskapet för BSRA och blev redaktör för Round Robin skrev han följande programförklaring: ”Efter att jag anlänt till fastlandet har mina föredrag handlat mycket om att relatera data om flygande tefat och andra fenomen med mysterieskolornas kunskap. Jag antar att ni är ense med mig om att detta inte är en lätt uppgift. Om jag skall definiera ett mål i livet så är det ett kompromisslöst sökande efter sanningen, vad den än må vara eller vart den än kan leda.” (19)

Precis som föregångaren Meade Layne noterade Riley Crabb hur oförberedda teosofer och andra esoteriker var på tefatens uppdykande efter kriget och hur svårt de hade att hitta förklaringar utifrån den esoteriska traditionens kunskap. Det var som om detta uppdykande var något som inte ens planetväktarna hade räknat med. Stor betydelse för tolkningen av ufo och många andra fenomen fick BSRA genom ett unikt medium i San Diego, Mark Probert (1907-1969). Han var både klärvoajant och kläraudient och förmedlade information från en grupp på 16 individer, både män och kvinnor som levt tidigare på jorden. Informationen skiljer sig från vanlig mediuminformation genom att den är mycket saklig och vetenskapligt informativ. Utifrån de diskussioner angående tefaten som Meade Layne och andra förde med den inre cirkeln så sammanställdes flera böcker där den så kallade 4-D-teorin presenterades. Den säger i korthet att många av tefaten inte är fysiska i vanlig bemärkelse utan ”eterskepp” från en parallellvärld strax utanför vårt synfält. (20)

Riley Crabb okt. 1970

Riley Crabb hänvisade ofta i sina tolkningar av ufohändelser till uttalanden från Mark Probert. Men lika ofta kunde han citera från tidiga teosofiska böcker eller andra av den esoteriska traditionens skrifter till exempel Alice Baileys böcker. Crabbs beläsenhet på området var enorm. I en lång artikel, The powerhouse behind BSRA, berättar han vad den inre cirkeln sagt om samarbete mellan vår planets väktare och de utomjordiska besökarna: ”Det pågår för närvarande ett hemligt samarbete mellan rymdmänniskorna (etherians-HB) och vissa höga auktoriteter på er jord. Ni måste då förstå att jag inte använder ordet höga i den vanliga betydelsen. Jag menar de som tillhör några av jordens hemliga loger… Dessa män (etherians) har landat inte bara i Australien, på en hemlig landningsplats. De har inte bara varit i Skottland, utan till höga auktoriteter i England och till några få män och kvinnor här med hög utveckling – jag menar hemliga sällskap”. (21)

Mark Probert

Den eteriska eller 4-D-tolkningen var den teori eller förklaring som Riley Crabb oftast hänvisade till. Jag hade förmånen att korrespondera med honom mellan åren 1979-1985 och då diskutera olika frågor som rörde ufo och den esoteriska traditionen. Även om vi inte alltid delade samma åsikt så var hans kommentarer alltid tänkvärda och sakkunniga. Han var ingen naiv love-and-light idealist som bara pratade om vänliga rymdmänniskor utan medveten om att flera olika grupperingar kunde ligga bakom ufofenomenen. Dock var han tveksam till tanken att en del hemliga broderskap på jorden kunde äga tefat eller att Adamskis venusianer kanske bara använde Venus som täckmantel för sitt verkliga ursprung: ”Jag ser inget skäl till att tvivla på att Adamskis första kontakter 1952-53 var från där de påstod sig komma, Venus-Etheria… Kom ihåg att Borderland Sciences Research Associates presenterade 4-D, den extraterrestriella teorin som ursprung för de flesta tefaten redan 1946. Trettio års forskning har sedan dess bara stärkt den ursprungliga förklaringen.” (22)

Få seriösa ufologer har skrivit om BSRA och deras teorier. Säkert beroende på att de flesta inte intresserar sig för kopplingen mellan den esoteriska traditionen och ufo. Det stora mängden bisarra kulter och sekter inom området avskräcker från att ta sig an frågan. I de uppslagsverk om ufo som utkommit finns inte Meade Layne eller Riley Crabb omnämnda med egna rubriker. En tidig ufobok som presenterar BSRA och mediet Mark Probert i flera kapitel är Flying Saucer Pilgrimage av Bryant och Helen Reeve. (23)

En av de ur ufosynpunkt märkligaste böcker som skrivits av en esoteriker utkom 1983, Through the Curtain av Viola Petitt Neal och Shafica Karagulla. (24) Den har publicerats även i en svensk utgåva, Nattlektioner, översatt av Lars Adelskogh. (25) Båda författarna var välmeriterade akademiker med intresse för forskning inom det paranormala området. Neal doktorerade på Mellanösterns hemliga religioner vid London University och Karagulla forskade inom neurologi och psykiatri och var under några år biträdande professor i psykiatri vid State University of New York.

Viola Petitt Neal stod sedan tidig ålder i kontakt med en avdelning av planetväktarnas organisation. I ett förändrat medvetandetillstånd deltog hon i undervisning vilken samtidigt kunde nertecknas av Shafica Karagulla. För undervisningen stod olika individer tillhörande planetväktarna eller som de ofta kallas planethierarkin. Ämnen som tas upp i Through the Curtain är bland annat ESP, healing, utbildning och jordens utveckling, allt i överensstämmelse med den klassiska esoteriska traditionen enligt Blavatsky, Bailey med flera. Men när det gäller ufo och utomjordiska besökare kommer Neal med helt nya, tidigare okända och får man väl säga tämligen kontroversiella uppgifter.

I en nattlektion 11 maj 1962 berättas följande: ”Det skall framhållas att det finns rymdmänniskor på er planet, besökare som kommer och går. En del av dem är mycket konstruktiva, såsom de från Venus och Mars. Andra är destruktiva.” (26) Det är samma typ av information som presenterats av de klassiska kontaktpersonerna. Någon förklaring hur de kan bo på planeter i vårt solsystem ges inte. Betydligt mera kontroversiell blir Neals nattlektioner som behandlar de destruktiva rymdmänniskorna. Frågan behandlas utförligt i flera kapitel. I en nattlektion 27 augusti 1962 får vi veta följande om en period på Atlantis: ”Vid tiden för femte underrasen kom plutonianer i massor och invaderade planeten Jorden. En del kom i rymdskepp från Pluto.” (27) Rymdmänniskor har både inkarnerat och kommit med rymdskepp från Pluto i olika omgångar och det fortsätter ännu. Planeten Pluto har enligt Neal kastats ur ett annat solssystem och gått in i en bara runt vår sol. Invånarna har som mål att erövra och överta jorden. Förklaringen ges i en nattlektion 10 juni 1962: ”Planeten Pluto, intränglingsplaneten, den åttonde sfären, utgör en sammanhållen och hård kärna av ondska i vårt solsystem. Intränglingsplaneten valde att ta över planeten Jorden, eftersom mänskligheten på denna planet befinner sig i kris under sin evolution och Jorden därför är den mest sårbara planeten i solsystemet.” (28)

En så central händelse i jordens historia borde ha kommenterats i den esoteriska traditionen före tefatseran 1947. Jag har inte funnit uppgiften i någon annan skrift. Det finns några kommentarer om Pluto i Esoteric Astrology av Alice Bailey men det handlar huvudsakligen om psykologisk påverkan. Dock påpekas att Pluto bringar förändring, mörker och död. (29)

Det finns en intressant koppling mellan Viola Petitt Neal, Shafica Karagulla och Ingo Swann, känd för sin förmåga av fjärrsyn (remote viewing). Swann var med och utvecklade forskning kring denna förmåga vid Stanford Research Institute i Kalifornien under 1970-talet. 1998 publicerade han på eget förlag sin självbiografi Penetration. The Question of Extraterrestrial and Human Telepathy, som blivit något av en undergroundklassiker. Den tryckta upplagan är närmast omöjlig att få tag på och betingar ett mycket högt pris. Dock finns boken att plocka ner gratis på nätet.

Där berättar Swann hur han i februari 1975 kontaktades av en mystisk Mr. Axelrod och erbjöds komma till Washington för att utföra ett uppdrag med hjälp av sina förmågor. Swann erbjöds ett tusen dollar om dagen för uppdraget och han tackade ja. På avtalad plats i Washington möter han två män som tycks vara tvillingar och fungerar som vakter. Det ger honom en lapp med uppmaningen: ”Var vänlig och säg ingenting och ställ inga frågor. Detta är för både din och vår säkerhet.” Gruppen går till en bil som körs av en kvinna. Efter en tid får Swann en ny lapp där det står att han kommer att förses med en huva av säkerhetsskäl. Han börjar känna sig orolig och undrar om han är på väg att bli kidnappad. Bilen stannar efter en tid och Swann leds till en helikopter som flyger gruppen till vad som visar sig vara en underjordisk anläggning.

Han blir väl omhändertagen på en lyxig underjordisk anläggning och ombeds av Mr. Axelrod att utifrån vissa koordinater förflytta sig psykiskt till månens baksida. Swann observerar byggnader, hangarer och mänskliga varelser som arbetar med olika apparater. Eftersom Swann vet att det inte ska finnas några varelser på månen ber han om ursäkt och säger att det måste vara något fel. Men Axelrod ber honom fortsätta och Svann får till slut klart för sig att den hemliga grupp han nu kommit i kontakt med redan känner till denna bas på månen men vill spionera på främlingarna och eventuellt uppfatta telepatiska meddelanden från dem. När en av varelserna på månen visar att han känner av Swanns spionage avbryts försöket avbrupt. De varelser han observerat är farliga får han klart för sig. Därefter körs Swann tillbaka till sitt hotell och återvänder till Kalifornien. Han har ingen aning om vilka den hemliga gruppen är men misstänker att det måste vara ett ultrahemligt, så kallat black project.

Ingo Swann hade många vänner under sin tid i Kalifornien bland annat Shafica Karagulla och Viola Petitt Neal. Tillsammans med Conrad W. beslutar han sig att bjuda damerna på middag sommaren 1976. Swann och Conrad åker till en supermarket i Hollywood för att handla. Vid en av diskarna ser Swann en lättklädd, sexig kvinna som plockar varor. Hon har svart hår och purpurfärgade solglasögon. När hon kommer närmare får han en obehaglig känsla av att kvinnan inte är en vanlig människa. I samma ögonblick ser han till sin förvåning de båda vakterna som han träffat hos Axelrod. De håller kvinnan under uppsikt en bit ifrån och de ger honom känslan av att inte prata och bara agera naturligt. Utanför affären ser Swann och Conrad hur kvinnan lastar matvaror i en bil. De båda vakterna från Axelrod kombinerat med den psykiska rädslan övertygade Swann om att kvinnan var en utomjording.

På middagen med Neal och Karagulla nämner Swann inget om händelsen med kvinnan men  tar upp frågan om främlingar ibland oss. Då utspinner sig bland annat följande konversation:

”Viola: Det finner mängder av DOM och många är biologiska androider (bio-androids).

Shafica: De är farliga och de vet att jordens klärvoajanter är deras enda fiender. Var försiktig, Ingo, var försiktig.” (30)

När man tar upp frågan om esoterik och ufo går det inte att komma ifrån engelsmannen Benjamin Crème. Han blev känd för en bredare allmänhet 1982 när han genom annonser i flera av världens stora dagstidningar förklarade ”Kristus nu här”, att världsläraren Lord Maitreya sedan 1977 funnits bland oss och snart skulle tala i teve och radio in om två månader och då tillkännage sin identitet. Profetsian slog som bekant inte in.

Jag blev nyfiken på Benjamin Creme 1980 när hans första bok, The Reappearance of the Christ and the Masters of Wisdom kom ut. Förutom sina telepatiska  kontakter med mästarna påstod han sig också ha varit i fysisk kontakt med rymdmänniskor och arbetat för dem i flera år. 28-29 mars 1987 deltog jag i ett seminarium med Benjamin Creme på Stjärnsunds kursgård i Dalarna men hans presentation ingav inte förtroende och jag skrev en kritisk artikel om honom i Sökaren. (31)

Benjamin Creme i Sverige 29 mars 1987

Benjamin Creme har ägnat hela sitt liv åt studier i mystik, ockultism, esoterik och flygande tefat. Redan som fjortonåring slukade han Alexandra David Neels klassiska With Mystics and Magicians in Tibet. Inspirerad av den teosofiska traditionen började han meditera i början av 1950-talet. Namn som dyker upp i hans välsorterade bokhylla är Blavatsky, Leadbeater, Gurdjieff, Brunton, Bailey, Vivekananda, Yogananda m fl. I mitten av 1950-talet läste Creme också George Adamskis böcker om resor i flygande tefat och kontakter med venusianer. 1957 gick han med i en UFO-grupp i England, och där startade han också sin föredragsverksamhet med att berätta om rymdmänniskorna.

Han är sedan 1980-talet en känd föreläsare och ledare för organisationen Share International, som också är namnet på gruppens tidskrift. Benjamins Cremes presentation av den esoteriska kunskapstraditionen är i huvudsak korrekt men när det kommer till hans egna kontakter och budskap blir situationen annorlunda. I Share International svarar Creme regelbundet på frågor om hur det ena eller andra ufofenomenet som rapporteras skall tolkas. Nästan alltid bekräftar Maitreya genom Creme att det rörde sig om ett rymdskepp från Venus, Mars etc. Uppenbara och konstaterade misstolkningar av enkla ljussken blir till rymdskepp. Det hela ger ett absurt intryck och blir snarare en travesti på esoterik. Uppenbarligen misstolkar Creme sina egna upplevelser, förhoppningar och föreställningar som budskap från mästarna. Ett av de vanligaste misstagen bland människor som studerat esoterik och utvecklat klärvoajans. Exemplen i den ockulta undergroundvärlden är otaliga.

Det kan vara intressant att studera vad tibetanen D K säger i frågan, förmedlat genom Alice Bailey. Han påpekar att åtminstone 85 procent av alla andliga budskap kan förklaras genom vanlig psykologi: ”Dessa budskap är normalt oförargliga, ibland vackra eftersom de är en blandning av vad mottagaren har läst och samlat från skrifter i mystik, kristna källor och Bibeln... Vanligtvis är de utan betydelse och innehåller åtskilligt med plattityder.” (32)

En esoteriker och ufolog som räknar sig som lärjunge till Benjamin Creme är holländaren Gerard Aartsen. Han har i två böcker försökt visa kopplingen mellan den esoteriska traditionen och ufokontaktpersonernas budskap. (33) Men Aartsen tycks oförmögen att se kritiskt på Cremes ofta absurda uttalanden och försvarar även de mest befängda misstolkningar. Jag har i korrespondens diskuterat frågan med Aartsen men han försvarar Creme i alla lägen. Olyckligt eftersom sambandet mellan ufo och den esoteriska traditionen är alltför intressant för att behandlas så okritiskt och naivt.

För att försöka utröna hur nutida aktiva teosofer ser på ufo skrev jag 2010 till ett trettiotal länders representanter för olika teosofiska sällskap. Inte så många svarade och de flesta hade ingen åsikt eller kunskap i frågan. Några hänvisade till citat i Blavatskys Den hemliga läran. Susan Kaschula i The Theosophical Society, South Africa skriver: ”Som du antagligen upptäckt så finns det så vitt jag vet ingenting nämnt om ufo i den teosofiska litteraturen och inte heller Alice Bailey tar upp det. Jag tror att en del rapporterade ufoiakttagelser, särskilt de nattetid, är lysande devor eller magnetiserade tankeformer”. (34) Att en del ufoobservationer skulle kunna vara devor är en ganska vanlig tolkning bland teosofer. Det är också den förklaring esoterikern Douglas M Baker kommer fram till i sin bok The Occult Significance of UFOs. (35)

Förutom de teosofiska representanterna ställde jag också några konkreta frågor till Philip Lindsay, välkänd esoteriker i Australien:

HB: Anser du det möjligt att en del ufo kan vara ”vimanor” använda av de äldre bröderna och deras lärjungar för transport mellan deras dolda centra (loger) runt jorden?

PH: Ja.

HB: Om hierarkin hade sådana farkoster på Atlantis kan de också ha dessa nu?

PL: Sannolikt.

HB: Vad är din åsikt om mänskligt liv på planeterna i vårt solsystem? Skulle dessa människor vara fysiskt synliga även om de inte är organiska? Anser du att en del ufo kan komma från våra grannplaneter?

PL: Ufoteknologin härstammar sannolikt från andra solsystem. Teknologin introducerades på Atlantis som en gåva till mänskligheten men avlägsnades eftersom vi missbrukade kraften. Jag är övertygad om att vi kommer att återfå gåvan mycket snart. Jag ser ufos som något som redan existerar här samt en del som besökare från andra planeter och solsystem. Hierarkin behöver dem sannolikt inte för att utföra sitt arbete men vem vet?

 Noter

1. ”UFO religions”. Edited by Christopher Partridge. Routledge, London, 2003. s. 16.
2. Publicerad  i Journal of American Culture, nr. 7, 1984, s. 131-139. Se även David W. Stupple. “Historical links between the occult and flying saucers”. Journal of UFO Studies, new series vol. 5, 1994, s. 93-108.
3. Håkan Blomqvist. “Förändringen kommer från rymden”. Sökaren, nr. 3, 1985, s. 26-27.
4. H. P. Blavatsky. ”The Secret Doctrine. Vol. II, Anthropogenesis. Theosophical University Press, Pasadena, California, 1970, s. 427.
5. C. W. Leadbeater. “How Theosophy Came To Me. The Theosophical Publishing House, Adyar, Madras, India 4. uppl., 1975. (Originalupplaga 1930).
6. W. Scott-Elliot. “The Story of Atlantis and The Lost Lemuria”. Aegypan Press, s. 50-52.
7. Se t ex Gregory Tillett. “The Elder Brother. A Biography of Charles Webster Leadbeter”, Routledge & Kegan Paul, London, 1982.
8. Annie Besant, C W Leadbeater. “Man: Whence, How and Whither”, Theosophical Publishing House, Adyar, Madras, 1913, s. 102.
9. Alice A. Bailey. “The Externalisation of the Hierarchy”. Lucis Press Limited, Tunbridge Wells, Kent, England, 2. uppl. 1958, s. 122.
10. http://www.austheos.org.au/csearch/ui-search.htm
11. Boris de Zirkoff. “Are the flying saucers really flying?”. Theosophia, vol. 9, nr. 2, nov-dec. 1952. (Nr 52).
12. E L Gardner. “Interplanetary activities”, The Theosophist, vol. 75, feb. 1954, s. 307-315.
13. N. Sri Ram. “Flying saucers”. Theosophy in Australia, vol. 19, nr 10, augusti 1954, s. 13.
14. Se t ex Fairies at Work and at Play (1925), The Coming of the Angels (1935), The Kingdom of the Gods (1952)
15. Geoffrey Hodson. “Flying saucers… Visistations from outer space… Are they authentic?, Theosophy in New Zealand, vol. 29, okt. 1967, s. 78.
16. Brev från Andrew Tomas 8 mars 1991.
17. www.auforn.com/Bill_Chalker_7.htm
18. Andrew Tomas. ”Cosmic civilizers”, Ancient skies, vol. 12, nr. 1, mars-april 1985.
19. Riley Crabb. “About the new editor”, Round Robin, vol. 15, nr. 4, juli-aug 1959, s. 2.
20. “Flying discs - The Ether Ship Mystery and its Solution”, BSRA, San Diego, 1950. “The Coming of the Guardians”. Compiled by Meade Layne, BSRA, San Diego, 1954.
21. Riley Crabb. “The powerhouse behind BSRA”, Journal of Borderland Research, vol. 22, nr 8, nov-dec 1966, s. 18.
22. Brev från Riley Crabb 6 januari 1980.
23. Bryant & Helen Reeve. ”Flying Saucer Pilgrimage”, Amherst Press, Amherst, Wisconsin, 1957.
24. Viola Petitt Neal and Shafica Karagulla. “Through the Curtain”, DeVorss & Co., Marina del Rey, California, 1983.
25. Viola Petitt Neal, Shafica Karagulla. “Nattlektioner”, Foinix förlag, Skövde, 1992.
26. Ibid. s. 205.
27. Ibid. s. 170.
28. Ibid. s. 167.
29. Alice Bailey: ”Esoteric Astrology. A Treatise on the Seven Rays. Volume III”, Lucis Publishing Co. New York, 1968 (Orig. uppl. 1951), s. 187.
30. Ingo Swann. “Penetration. The Question of Extraterrestrial and Human Telepathy”, s. 29 i wordversion från nätet.
31. Håkan Blomqvist. “Benjamin Crème i Sverige”, Sökaren nr. 7, 1987. Även publicerad i min bok UFO i myt och verklighet samt på hemsida http://sites.google.com/site/ufologist52/Home/artiklar/artiklar-1986-1990/benjamin-creme-i-sverige
32. Alice Bailey. ”Telepathy and the Etheric Vehicle”, Lucis Publishing Co. , New York, 1966, s. 75-76.
33. Gerard Aartsen. “George Adamski. A Herald for the Space Brothers”, BGA Publications, Amsterdam, 2010 samt “Here to help. UFOs and the space brothers”, BGA Publications, Amsterdam, 2011.
34. E-post från Susan Kaschula, Sydafrika 5 maj 2010.
    35. Dr. Douglas M Baker. ”The Occult Significance of UFOs”, eget förlag 1979.

5. Hynek och Vallee - ufologer och andliga sökare

 

”…the history of ufology should be placed within an esoteric context. The UFO problem, the question of parapsychology, are central to this business. Looking for the solution isn´t just a scientific project; it´s a quest, an initiation, an enigma like that of the Sphinx…”
Jacques Vallee, Forbidden Science II

5. Hynek och Vallee – ufologer och andliga sökare

Astronomen Allen Hynek och dataexperten Jacques Vallee räknas bland de främsta förkämparna för en kritisk, vetenskaplig undersökning av ufofenomenet. Därför kommer det säkert som en överraskning för många att båda forskarna var hängivna andliga sökare med ett djupt och genuint intresse för hermetiska och esoteriska traditioner. Ett intresse de till stor del höll för sig själva eller delade med den grupp likasinnade forskare som gick under benämningen The Invisible College.

Det är främst under senare år som Hynek och Vallees gemensamma intresse för esoteriska traditioner blivit känt. Huvudsakligen genom de dagböcker i två delar, Forbidden Science, som Vallee började publicera 1992. (1) När det gäller Vallees ideologiska utveckling så finns också en hel del nya data att hämta i Authors of the Impossible av Jeffrey J Kripal, professor i filosofi och religion vid Rice University, USA. (2)

Jacques Vallee (1939-) växte upp nära Paris och ägnade en stor del av sin tonårstid att skriva science-fictionromaner. Som 19-åring vann han Jules Verne-priset för sin roman Sub-space, skriven under pseudonymen Jerome Seriel. Han studerade matematik vid Sorbonne och astrofysik vid universitetet i Lille. Parallellt med sina akademiska studier läste Vallee allt han kom över av gamla hermetiska skrifter, alkemi, magi, mystik, esoterik med mera. Intresset för dessa traditioner startade under Vallees första år på Sorbonne då han av en kvinnlig studiekamrat fick ett paket böcker som tillhört hennes mormor. En av titlarna var Histoire et Doctrines des Rose-Croix av Sedir (1932). Boken fick stor betydelse för Vallee och i sin dagbok 1958 skriver han: ”Jag förlorade kontakten med kvinnan men har betraktat boken som en klenod alltsedan dess och den är en inspirationskälla och en påtaglig länk till de djupare frågor jag vill undersöka.” (3)

Resultatet blev att Vallee 1960 ansökte om medlemskap i en av de otaliga rosenkretzarordnar som var en del av 1900-talet ockulta underground. Varje månad erhöll han kursbrev med tillhörande rituella övningar. I mitten på 1960-talet tröttnade han på den låga intellektuella nivån i materialet och alla motsägande påståenden. 1966 avslutande han sitt medlemskap men fortsatte sitt sökande i andra källor. (4)

Intresset för ufo väcktes på allvar 1961 när Vallee arbetade med satellitspårning vid Parisobservatoriet. Vid flera tillfällen registrerade forskarna icke kända föremål med sina instrument. Av rädsla för att verka ovetenskapliga och för vad kollegor skulle säga lät chefen för observatoriet bevismaterialet förstöras. Ett av huvudargumenten mot ufos existens vid den här tiden var att inga astronomer såg dem. Här fick Vallee lära sig den viktiga läxan att vetenskap inte alltid är vad vetenskapsmän sysslar med. I en intervju i tidskriften Omni kommenterar han händelsen: ”Här sitter vi vid en berömd institution, observerar något vi inte kan förklara och förstör bevisen av rädsla för att bli förlöjligade. För mig var det inkörsporten till hela frågan.” (5)

Jacques Vallee 2016

Vallee började försiktigt höra sig för bland kollegor om liknande observationer och fann till sin förvåning att astronomer i flera länder iakttagit ufofenomen men höll dessa rapporter hemliga. I samarbete med sin fru Janine började han resa runt för att undersöka och dokumentera ufofall från hela världen. Paret koncentrerade sig på närobservationer som inte tidigare rapporterats i pressen. Resultatet av dessa ansträngningar blev böckerna Anathomy of a Phenomenon. Unidentified Objects in Space – a Scientific Appraisal (1965) samt Challenge to Sscience – the UFO Enigma (1966).

Paret slog sig ner i USA 1962 där Vallee bland annat kom att arbeta som matematiker vid Northwestern University i Chicago. Data- och informationsvetenskap blev Vallees forskningsfält och han erhöll sin doktorsgrad i datavetenskap vid Northwestern University 1967. Där lärde han också känna astronomen Allen Hynek. Förutom kollegor vid universitetet förenades Hynek och Vallee också genom sitt seriösa intresse för ufo. Tillsammans byggde de upp ett underjordiskt nätverk av professionella forskare; astronomer, psykologer, fysiker, som ville ägna sig åt ufofrågan men inte skylta öppet med sitt engagemang. Hynek döpte nätverket till The Invisible College.

I en artikel, The ufo Mystery, i FBI Bulletin 1975 förklarar Hynek valet av namn: ”För länge sedan, under vetenskapens mörka tidsålder, när forskare misstänktes stå i förbund med djävulen, måste de arbeta privat. De möttes ofta i hemlighet för att utbyta åsikter och resultat av olika experiment. Det var anledningen till att de kallade sig The Invisible College. Och de fortsatte vara osynliga till den dagen då forskarna fick erkännande genom att the Royal Society instiftades av Charles II (England - HB) under det tidiga 1600-talet”. (6)

Det skulle visa sig att Hynek och Vallee hade betydligt mer än ufo som gemensam nämnare, vilket framkom under en bilresa i november 1966. Hynek hämtade upp Vallee i sin lilla vita sportbil för vidare färd till Coloradouniversitetet där de skulle träffa professor Edward Condon som blivit utsedd att leda en vetenskaplig undersökning av ufofenomenen. Den senare så omdiskuterade Condonrapporten 1969. Under resans gång ställer Vallee frågan om Hynek intresserat sig för paranormala fenomen innan han bestämde sig för astronomi. Hynek förklarar att han studerat esoteriska ämnen en stor del av sitt liv men aldrig yppat det för sina kollegor. ”De skulle tro att jag var galen”. I själva verket har Hynek läst allt han kommit över om rosenkreutzare och den hermetiska traditionen.

”Nu var det min tur att ta ett djupt andetag”, förklarar Vallee som berättar att  även han ägnat flera år åt liknande studier och, till helt nyligen, varit med i en av rosenkreutzarordnarna, den så kallade AMORC, med huvudkvarter i San Jose, Kalifornien. Hynek berättar vidare att han som ung imponerades av Max Heindel men senare fortsatte studera Manly Hall. Till slut fastnade han för Rudolf Steiner, som Hynek anser som den främste. I den fortsatta diskussionen förklarar Vallee varför han lämnade AMORC och att verkliga rosenkreutzare sannolikt inte är publika. ”Jag undrar om det kan finnas en verkligt genuin Rose-Croix som verkar i det osynliga”, avslutar Vallee.

Allen Hynek (1910-1986) var under sina senare år en av världens främsta ufoexperter. Eftervärlden kanske kommer att minnas honom som ufoforskningens Galileo, ett epitet som han tilldelades av tidskriften Newsweek 1977. Den 5 maj 1910, när Hynek var bara fem dagar gammal, lyftes han upp på taket till sina föräldrars hus för att få beskåda Halleys komet. En ödets nyck gjorde att han avled samma år som Halleys komet återkom.

Född i Chicago, av tjeckoslovakiska föräldrar, studerade han vid Chicagouniversitetet där han erhöll en filosofie doktorsgrad i astronomi 1935. Året efter anställdes han vid Ohiouniversitetet där han utnämndes till professor 1950. 1956 lämnade han sin tjänst i Ohio för några år på Harvarduniversitetet där han föreläste om astronomi och samtidigt var en av cheferna för Smithsonianobservatoriet. Han avslutade sin professionella bana som professor i astronomi vid Northwestern university och chef för Dearbornobservatoriet, en post han innehade till sin avgång 1978.

Allen Hynek

En minnesvärd dag 1948, när Hynek arbetade vid Ohiouniversitetet, anlände tre flygvapenofficerare från den närbelägna flygbasen Wright Air Field. De undrade vad Hynek trodde om flygande tefat. Eftersom han på den tiden var skeptiker vad gäller tefat så svarade Hynek att det sannolikt bara var strunt och efterkrigsnerver. Svaret tilltalade militärerna och de frågade om han ville bli flygvapnets astronomiske konsult i ufofrågor. Det skulle bara innebära att Hynek en eller två gånger i månaden behövde besöka flygbasen och gå igenom en dossier med rapporter. Hynek tackade ja men kunde väl knappast ana att detta deltidsarbete sakta men säkert skulle leda till att han blev en av världens främsta förespråkarna för seriös ufoforskning.

Med tiden började Hynek tvivla på flygvapnets linje i ufofrågan. Han såg skillnaderna mellan de officiella förklaringarna och de verkliga rapporterna. Någon verkligt vetenskaplig utvärdering av rapporterna gjordes aldrig av flygvapnet. På grund av den höga kvaliteten på rapporter från piloter, trafikledare, astronomer och andra vetenskapsmän övertygades Hynek sakta men säkert att en del ufo verkligen representerade ett okänt fenomen. Han började kopiera rapporter från flygvapnets samlingar och byggde på det viset upp ett eget arkiv för egna djupare studier.

Den stora vändpunkten kom 1966. I ett öppet brev publicerat i den ansedda vetenskapliga tidskriften Science 21 oktober 1966 förklarade Hynek att ufofenomenet inte kunde avfärdas med en axelryckning och pläderade för en grundlig vetenskaplig undersökning. Vid denna tid hade han börjat att i hemlighet samarbeta och utbyta data med andra forskare som var intresserade av ufoproblematiken men inte ville framträda offentligt, The Invisible College, som Hynek kallade gruppen där också Jacques Vallee ingick. Men som framgått hade Hynek och Vallee inte bara ufo som gemensamt intresse utan också den esoteriska traditionen.

Med Vallees intresse för både ufoforskning och esoteriska traditioner var det väl bara en tidsfråga innan han skulle börja titta på alternativa förklaringar till ufofenomenet. Sommaren 1968 tillbringade Vallee mycket tid i Bibliothéque Nationale, det franska nationalbiblioteket, för att söka litteratur om hermetiska traditioner och folktro. Och det var där han fick idén till Passport to Magonia, som med tiden skulle bli en klassiker inom ufolitteraturen: ”I går kväll, när jag åkte tåget hem, fullastad med sällsynta esoteriska verk, började tankarna på en ny bok ta form. Den skulle visa en uttrycklig parallell mellan dagens ufofenomen och de medeltida traditionerna om elementalväsen, älvor och naturandar. Mina nuvarande undersökningar visar att dessa varelser har slående likheter i uppträdande med påstådda ufonauter.” (7)

Titeln Passport to Magonia hämtade Vallee från klassiker i den hermetiska traditionen. Magonia, ett magiskt land ovan molnen finns omnämnt i en avhandling om vädermagi av biskop Agobard från Lyon 815. Invånarna i Magonia påstods där resa i ”molnskepp”.  Det förekommer också i Comte De Gabalis, anonymt publicerad i Paris 1670 men allmänt tillskriven den franske prästen Abbé de Villars. Boken beskriver ett möte med den gåtfulle Comte De Gabalis, en mästare i de ockulta vetenskaperna, som bland annat instruerar Villars i kunskapen om osynliga väsen som sylfer, undiner, gnomer och salamandrar.

Passport to Magonia publicerades 1969 och skulle bli en av ufologins mest inflytelserika böcker. Tillsammans med Operation Trojan Horse, (1970) av den amerikanske journalisten John Keel gav den upphov till en helt ny inriktning inom ufoforskningen som en tid fick namnet ”den nya ufologin”. Istället för utomjordiska besökare talade Vallee och Keel om jordbaserade varelser som levde i en parallell dimension men med förmågan att materialisera sig. Och att ufonauter i själva verket kunde vara samma väsen som beskrivs i folktro och myter från hela världen.

Jämförelsen med folktroväsen gav också delvis upphov till en annan teori inom ufologin, den psyko-sociala teorin, som i mera skeptisk anda menar att dagens ufovarelser representerar visionära upplevelser av samma typ som gav upphov till tron på folktroväsen men nu anpassade till en teknologisk tidsålder med rymdfart och utomjordiska besökare. Passport to Magonia tolkades ibland som att ufo enbart var dagens folktro men detta var alltså en misstolkning av Vallees egna teorier.

Bland ufologer blev mottagandet högst blandat. För de flesta aktiva inom uforörelsen under 1950- och 60-talen var ufo lika med besökare från tekniskt högtstående utomjordiska civilisationer och såg därför med misstro på teorier som förde in ufoproblematiken i det paranormala fältet. Ett av skälen var rädslan att mista den vetenskapliga legitimitet som den seriösa ufologin strävade efter. I Sverige gick K. Gösta Rehn till mycket hårt angrepp på Keel och Vallee i sin sista bok UFO-utmaningen där han betecknar den parapsykologiska-ockulta förklaringen som ”en fasansfull återvändsgränd”. (8) Rehn noterar att både Keel och Vallees böcker var intellektuellt välskrivna och därför särskilt suggestiva. Men genom att föra in ufo i det ”semi-ockulta kvalmet” gjorde de saken en björntjänst. Ufoproblemet skulle därmed mista chansen att avancera som forskningsämne.

Allen Hynek blev under 1970-talet det stora namnet inom den internationella ufologin. 1972 kom The Ufo Experience som fortfarande kan räknas till det bästa som skrivits i frågan. Till och med vetenskapliga tidskrifter som Nature och Science gav den goda vitsord. Här myntades också begreppet närkontakt av tredje graden, som blev titeln på Steven Spielbergs film 1977, en film där Hynek också deltog som skådespelare och Francois Truffaut spelade forskaren efter Jacque Vallee som förebild. 1973 grundade Hynek tillsammans med några kollegor Center for UFO studies som fortfarande spelar en central roll inom ufologin.

Att Hynek och Vallee inte var två vanliga forskare utan i sina teorier gick långt utanför de vetenskapligt korrekta märks i de böcker och intervjuer som publicerats. Intressant i sammanhanget är den 1975 gemensamt utgivna The Edge of Reality där de i kapitlet Brainstorming går igenom ett antal teorier som jordbaserade främlingar, parallella universum och ockulta grupper som förklaring på ufofenomenet. Diskussionen är öppen, sökande och ryggar inte för de mera tabubelagna teorierna. Vallee tar upp tanken på ockulta grupper som kan ligga bakom en del ufofenomen men han ser också svagheten i resonemanget: ”Vi vet att ockulta organisationer i USA för det mesta består av knäppgökar, idealister och gamla damer. Men kanske finns det verkligen grupper och ockulta sällskap som håller sig dolda. En sådan grupp kan i så fall ha både motivationen och möjligheterna att manipulera den allmänna opinionen i stor skala.” (9)

Under 1970-talet undersöker Jacques Vallee i praktiken sin teori om att ockulta grupper kan ligga bakom delar av ufofenomenet eller besitta okänd kunskap om dem. Han studerar olika rosenkreutzarordnar, Manly Palmer Hall, Rudolf Steiners antroposofer och märkligt nog ägnar han mycket tid åt bisarra kulter som Church of Satan under ledning av Anton Szandor LaVey. Inte oväntat kommer han fram till att ingen av de grupper han studerat vet något om ufo. Jag har många gånger frågat mig varför Vallee aldrig studerat den teosofiska/esoteriska traditionen och litteraturen, trots att den idehistoriskt spelat en stor roll inom uforörelsen. Det finns inte en enda referens till Helena Blavatsky eller teosofin i de två volymerna av Forbidden Science. För att om möjligt få ett svar på denna fråga skrev jag ett brev till Vallee i december 2010 med frågan varför han inte intresserat sig för traditionen Helena Blavatsky, Charles Leadbeater och Alice Bailey? Något svar fick jag tyvärr aldrig.

Sitt resultat av studiet av ockulta sällskap och hemliga grupperingars möjliga påverkan på samhället presenterade Vallee i Messengers of Deception. Ufo Contacts and Cults, 1979. Det är en ganska dyster läsning med inblickar i mängder av bisarra kulter och sekter. Tonen blir lätt paranoid när Vallee resonerar om hur enkelt det är för hemliga grupper att i politiska eller andra syften utnyttja tron på utomjordiska besökare för att framföra totalitära eller inhumana idéer. I boken presenterar Vallee vad han kallar ”the esoteric intervention theory, den esoteriska interventionsteorin. Alltså tanken att en hemlig gruppering med ”magiska” förmågor enkelt skulle kunna skapa ufofenomen: ”Anta till exempel att någon ockult grupp har kommit på metoden att projicera mentala bilder, till och med behärskar förmågan att förflytta medvetandet utanför kroppen eller initiera förändringar i rymd-tid-flödet, eller skapa varelser liknande de ”tulpas” i Tibetansk folktro som Madame Alexandra David-Neel beskriver som materialiserade varelser med vilka hon experimenterade”. (10)

Trots sitt stora intresse för esoteriska traditioner så är det få som varnat så uttryckligen som Vallee för ockulta gruppers negativa påverkan. Han noterar att de ofta presenterar totalitära och politiskt högerextrema tankegångar, kunskapsfientliga och inhumana läror som förvrider huvudet på godtrogna idealister. Samma kluvenhet kan jag själv känna när jag skriver denna bok. Ett ansvar att inte bidra till nya absurda kulter och sekter som får naiva mystiker att skicka hjärnan på semester. Sunt förnuft, en kritisk distans och inte minst humor är en förutsättning om man skall ge sig in i denna djungel. Samtidigt kan jag tycka att Vallee trycker onödigt hårt på den negativa sidan av den esoteriska interventionsteorin. Med teorin om planetväktarna eller som jag skämtsamt kallar dem, Higher Intelligence Agency (HIA), vill jag visa på en alternativ tolkning av denna idé. Man kan också betrakta den som något så ovanligt och trendbrytande som en positiv konspirationsteori, planetväktarna som den goda viljans dolda banerförare.

När Allen Hynek var 16 år fick han se ett exemplar av The Secret Teachings of All Ages av Manly Palmer Hall. Den kostade över ett hundra dollar, en ansenlig summa på den tiden. Han beslöt att köpa den på avbetalning med fem dollar per månad. Hans studentvänner tyckte han var galen som inte köpte en motorcykel i stället, som alla andra. Med tiden byggde Hynek upp ett ansenligt bibliotek parapsykologisk och esoterisk litteratur. Vid sin bortgång den 27 april 1986 donerade han hela sin samling till vännen Jacques Vallee. (11)

Det är ett intellektuellt äventyr att följa två så skickliga forskare och tänkare som Jacques Vallee och Allen Hynek. Båda har den egenskap av existentiell nyfikenhet parad med mod som krävs för att vara vägröjare i vetenskapligt och kulturellt utmanande ämnen. I sina hittills publicerade två dagböcker visar Vallee att seriös ufoforskning kan förenas med sökande efter en hållbar livsåskådning och världsbild och att det mycket väl kan finns en förenande länk:

”Ufologins historia bör placeras i en esoterisk kontext. Genom hela historien finns en tradition om högre kunskap, och att den är tillgänglig för oss, om vi bara låter oss testas för att lösa vissa andliga problem… Det är hela betydelsen av de hermetiska skolorna. Ufoproblemet, frågan om parapsykologi är centrala i detta sammanhang. Att leta efter svaret är inte bara ett vetenskapligt projekt; det är ett sökande, en initiation, en gåta liksom sfinxen.” (12)

Noter

1. Jacques Vallee. ”Forbidden Science. Journals 1957-1969”. North Atlantic Books, Berkeley, California, 1992. “Forbidden Science. Volume two. Journals 1970-1979. The Belmont years. Documatica Research LLC, u. o. 2008.

2. Jeffrey J Kripal. “Authors of the Impossible. The Paranormal and the Sacred.” The University of Chicago Press, Chicago and London, 2010.

3. Valle, Forbidden Science, 1992, s. 11-12.

4. Kripal. Authors of the Impossible, 2010, s. 192.

5. Interview Jacques Vallee. Omni, januari 1980, s. 63.

6. Alan Baker. “The Encyclopedia of Alien Encounters”. Virgin Publishing, 1999, s. 124.

7. Vallee, Forbidden Science, 1992, s. 358.

8. K Gösta Rehn. “UFO-utmaningen”. Zindermans 1976, s. 83.

9. J Allen Hynek och Jacques Vallee. ”The Edge of Reality. A Progress Report on Unidentified Flying Objects.” Henry Regnery Co. Chicago, 1975, s. 257.

10. Jacques Vallee. “Messengers of Deception. Ufo Contacts and Cults”. And/Or Press, California, 1979, s. 205-206.

11. Kripal. Authors of the Impossible, 2010, s. 193-194.

12. Vallee. Forbidden Science II, s. 211.

4. Teosofi - kontaktfall utan farkoster

 

”… I would never had taken anybody´s evidence to so astounding a claim as the existence of the Brothers, but required personal experience before I would head the new movement… I got that proof in due time.”

Brev från Henry S. Olcott till A. O. Hume

4. Teosofi – kontaktfall utan farkoster

Egentligen skulle det här kapitlet heta, den esoteriska traditionen – kontaktfall utan farkoster, eftersom teosofin endast är en gren på esoterikens träd. Teosofin är dock den mest kända i västerlandet och där vi kan hämta en stor mängd aktuella data om planetväktarna och deras organisation. Men föreställningar och berättelser om en uråldrig visdomstradition bevarad av en hemlig grupp av invigda finns även inom sufismen, rosencreutzare och många andra rörelser. Det stora problemet i dag är den förvirring som skapats i frågan genom den mängd medier inom new age-rörelsen som kanaliserar meddelanden från diverse teosofiska mästare. Budskap som är så naivt religiösa, orealistiska och långtråkiga att bildade och kritiska läsare som kommer i kontakt med denna sida av nyandligheten av naturliga skäl avfärdar hela tanken på en genuin esoterisk tradition. Verklig esoterisk kunskap, om vi förutsätter att den existerar, måste vara lika saklig, konkret och svårbemästrad som vilket annat akademiskt ämne som helst. Den som jämför skrifter av Henry T. Laurency och Alice Bailey med till exempel I Am-rörelsens alster kommer genast att notera skillnaden i intellektuell nivå.

Både ufologer och religionshistoriker har noterat likheterna mellan möten med teosofins adepter och den tidiga uforörelsens ”rymdbröder”. Likheterna finns både i kontaktupplevelserna och den förmedlade kunskapen. Den amerikanske sociologen David Stupple tar upp frågan i en uppsats i Journal of American Culture. Uppsatsen har den långa titeln: Mahatmas and space brothers: the ideologies of alleged contact with Mahatmas and space brothers: the ideologies of alleged contact with extraterrestrials. (1) Vid en ufokonferens i Chicago 1981 presenterade religionshistorikern Gordon Melton en historisk studie över kontaktpersoner där han kommer till samma slutsats som Stupple: ”…det flygande tefatet är det enda nya elementet i kontaktberättelsen… I flera kontaktfall under femtiotalet förekommer inget tefat. Venusianer vandrar på gatorna i Amerikas städer och kommunicerar med de som känner igen dem… Några få materialiserar sig helt enkelt för den person de kontaktar.” (2)

Innan vi tittar på några fallbeskrivningar av möten med representanter för planetväktarna kan några basfakta om denna organisation och dess medlemmar vara på sin plats. Enligt esoteriken är det vårt öde eller närmaste mål att bli mer än människor vilket, efter otaliga liv (inkarnationer), innebär övergång till nästa naturrike. Under evolutionens gång på vår planet har åtskilliga redan gjort den livsresan och därmed kunnat fortsätta sin utveckling på andra planeter. Några har dock valt att stanna kvar och lever i fysisk inkarnation precis som övriga människor. Denna grupp har i esoteriken fått namnet planethierarkin eller planetväktarna.

Det är viktigt att påpeka att de allra flesta i denna grupp finns på vår jord i fysiska kroppar. De är organiserade i sju huvudavdelningar eller departement med olika ansvarsområden. Att övervaka och stimulera människans medvetandeutveckling (kulturutveckling) är en av organisationens huvudsyften. Dessutom att fungera som väktare av och lärare i den uråldriga visdomen, den kunskap om verkligheten som i framtiden kommer att bli alla människors egendom. Deras olika centra eller retreat på jorden är dolda för allmänheten och de kan med sin överlägsna kunskap effektivt skydda sig för nyfikna. Adepternas kommunikationsförmåga är ur mänsklig synpunkt närmast magisk men ett naturligt resultat av evolutionen på högre nivåer. Likaså deras förmåga att tillfälligt forma materiekroppar och uppträda på flera ställen samtidigt, för att nästa ögonblick försvinna i tomma intet.

Några av adepterna har givits namn genom teosofin. Men detta är endast pseudonymer och inte deras verkliga namn. De mest omtalade är Morya (M), Koot Hoomi Lala Singh (KH), Hilarion (H) och Djwhal Khul (DK). Det är viktigt att påpeka är de är högst mänskliga i sitt sätt att vara. Henry T. Laurency kommenterar detta i sin bok Människans väg: ”Medlemmarna av planethierarkin kunna skämta ganska kraftigt både med sig själva och varandra, ett bevis på strålande humor (sinne för proportioner). Så kunde M. vid ett tillfälle säga om K.H., att han var ”a regular miss” på grund av vad M. ansåg vara alltför stor hänsynsfullhet i viss fråga.” Alice Bailey, eller riktigare tibetanen D.K., påpekar ofta i sina böcker att även många teosofer bidragit till missvisande föreställningar om adepterna vilket givit upphov till fantasifulla och orealistiska beskrivningar som gett esoteriken dåligt rykte. Det var ett av skälen till att planetväktarna efter en tid övergav Teosofiska samfundet som en plattform för sitt arbete att närma sig mänskligheten. Men man påpekar att samfundet under ett antal år i början av sin verksamhet utförde ett mycket värdefullt arbete. En god inblick i händelserna under Teosofiska samfundets första år ger Henry Olcott i sina memoarer utgivna i sex band, Old Diary Leaves. Han ger också en gripande skildring av sina, från början, egna tvivel på adepternas existens, innan han efter flera möten och upplevelser insåg att det handlade om verkliga levande individer med en överlägsen kunskap om tillvaron. Olcott blev till slut så van vid att möta och samarbeta med olika adepter att han lite skämtsamt hänvisade till dem som ”pojkarna” (the boys).

För att få ett begrepp om den tidiga teosofins redogörelser för kontakter med representanter för planetväktarna har jag valt ut ett antal fysiska möten beskrivna bland annat i Daniel Caldwells The Esoteric World of Madame Blavatsky. Hans sammanställning över 62 fall av möten med adepterna finns också, som jag tidigare nämnt, att läsa på nätet. (3)

Fall 1 (Caldwell nr 5)
Henry S. Olcott
Januari 1979, London

Henry Olcott vandrar med två andra teosofer på Cannon Street, London. De möter en av adepterna som hastigast på gatan. Framkomna till Dr. Billings villa får de av Mrs. Billing och Helena Blavatsky reda på att en av adepterna nyligen varit på besök. ”Mrs. Billing beskrev honom som en väldigt lång och ståtlig hindu, med ovanliga ögon som verkade se rakt igenom henne. Först blev hon så överväldigad att hon inte fick fram ett ljud, men främlingen yttrade: ”Jag önskar träffa Madame Blavatsky”, och gick mot rummet där hon satt. Mrs Billing öppnade dörren för honom och bad honom stiga in. Han gick rakt fram till HPB, gjorde en orientalisk hälsning, och började tala med henne på ett språk helt okänt för Mrs. Billing.”

Källa: Henry S. Olcott. ”Old Diary Leaves”. Theosophical Publishing Society, London 1900, vol 2 (1878-1883), s. 4-6.

 

Fall 2 (Caldwell nr 6b)
Henry S. Olcott
Juli 1879, Bombay, Indien

“En dag när jag arbetade på mitt kontor i Bombay kom en av tjänarna in och meddelade att en herre önskade träffa mig i Madame Blavatskys bungalow – ett separat hus på samma tomt som huvudbyggnaden. Detta var en dag år 1879. Jag gick dit och fann min lärare ensam. Madame Blavatsky var engagerad i en livlig konversation med andra personer i den andra bungalowen. Intervjun mellan läraren och mig varade kanske tio minuter, och berörde saker av privat natur gällande mig själv och vissa händelser inom samfundet. Han lade sin hand på mitt huvud, och hans hand var helt fysisk; och han framstod som en alldeles vanlig människa. När han gick på golvet hördes hans fotsteg vilket inte märks om det rör sig om en vålnad (phantasm). Han var på besök i en bungalow, inte långt från Bombay, som tillhör personer knutna till adepternas brödraskap, och vilket används av adepterna när de passerar Bombay i samband med uppdrag för deras orden. Han kom till oss ridande på en häst. Jag har sett honom vid andra tillfällen.”

Källa: http://www.blavatskyarchives.com/mastersencounterswith.htm

Fall 3 (Caldwell nr 9)

Henry S. Olcott
4 augusti, 1880, Bombay, Indien

“På kvällen den 4 augusti besökte Mahatma Morya HPB (Blavastky-HB) och jag kallades in för att möta honom innan han gick. Han dikterade ett långt och viktigt brev till en av våra inflytelserika vänner i Paris, och gav viktiga ledtrådar gällande samfundets affärer. Jag skickades iväg innan besöket var avslutat, och lämnade honom där han satt i HPB:s rum.”

Källa: Olcott. Old Diary Leaves, vol 2 s. 208.

 

Fall 4 (Caldwell nr 17)
Damodar K. Mavalankar
Augusti 1881, Bombay, Indien

”Efter kritiken mot Mr. Sinnetts bok The Occult World ser jag det som min plikt att utifrån personliga erfarenheter intyga att de som vi kallar ”bröder av första sektionen”, av vilken Koot Hoomi Lal Singh är en, och som äger vad som kallas mirakulösa krafter, är verkliga och levande människor och inte andar som redaktören för The Spiritualist anser… Detta är inte min tro utan kunskap för jag har mött sex stycken av dem under olika omständigheter, i fullt dagsljus, på öppna platser, och har talat med dem, inte bara när Madame Blavatsky varit i Bombay utan när hon var långt borta och jag här.

Källa: http://www.blavatskyarchives.com/mastersencounterswith.htm

 

Fall 5 (Caldwell nr 24)
William Eglinton
22-24 mars, 1882
S. S. Vega, Indiska Oceanen, väster om Ceylon

”Den 22 mars 1882 befann jag mig ombord på S.S. Vega. Ungefär vid tiotiden var jag i min hytt redo för att gå ut och sova på däck. Jag hade ryggen mot den öppna hyttdörren. När jag vände mig om fann jag utgången spärrad av vad jag först tog för en lokal butler… Han steg in och till min stora förvåning tog min högra hand av gav mig handslaget för frimurare… Mannen talade perfekt engelska och presenterade sig som Koot Hoomi Lal Singh. Jag blev så överväldigad av hans utseende och kunskap om frimureriet och hans förklaring att han verkligen var den person, mystiker, adept som jag hört så mycket om under min tid i Indien, att jag utan tvekan accepterade honom som den han utgav sig för att vara…Han visade sig vara utomordentligt kunnig både vad gällde spiritualism, den teosofiska rörelsen och mina vänner i Indien. Han var på alla sätt en intelligent man, perfekt formad, och på intet sätt annorlunda vad gäller yttre utseende än de tusentals invånare man möter i öst. Det var ingen hallucination. Jag var vid mina sinnens fulla bruk, och att det inte var någon inre vision visar handslaget och den uppenbart fysiska kroppen. När jag tittade bort ett ögonblick och vände mig om var han borta. Jag gick direkt till dörren och kollade både för och akterdäck men såg ingen som avlägsnade sig. Ingen vanlig människa kan på så kort tid ha försvunnit ur mitt synfält.”

Källa: William Eglinton. Light (London), 24 juni 1882, s. 301 samt 30 januari, 1886, s. 50-51.

 

Fall 6 (Caldwell nr 37)
William T. Brown
Oktober-december 1883
Indien

William T. Brown på föredragsresa med Henry S. Olcott. ”Platsen till vilken vår berättelse hör är staden Lahore. Här, liksom på andra platser, höll överste Olcott uppskattade föredrag för stora auditorier; men Lahore är av särskilt intresse därför att där såg vi, i hans egen fysiska kropp, Mahatma Koot Hoomi själv. På kvällen den 19 november såg jag mästaren i fullt dagsljus och jag kände igen honom. På morgonen den 20:e kom han till mitt tält och sade: ”Nu ser du mig framför dig i min fysiska kropp; observera och försäkra dig om att det är jag”. Därefter lämnade han ett brev med instruktioner och en silkesnäsduk.”

Källa: William t. Brown. ”Some Experiences in India”, London Lodge of the Theosophical society, 1884, s. 5-7, 10-13, 15-17.

 

Fall 7 (Caldwell nr 38a)
Henry S. Olcott
19-20 november, 1883,
Lahore, Indien

“Nästa kväll vid tiotiden satt Mr. W.T. Brown, Damodar och jag själv i mitt tält och väntade på ett besök från mästaren K.H. Tältlägret var lugnt, resten av vår grupp befann sig i staden Lahore. Vi satt på stolar på tältets baksida så vi inte skulle kunna observeras från det övriga lägret… Efter en kort väntan hörde och såg vi en lång hindu närma sig från det öppna fältet. Han stannade några få meter framför oss och gjorde tecken åt Damodar att komma med honom, vilket han gjorde. Han berättade att mästaren skulle anlända inom några minuter för att tala med Damodar. Mannen var en lärjunge till mästaren K.H. Vi såg K.H. komma från samma håll, passera sin lärjunge och stanna några meter framför vår grupp. Vi reste oss och hälsade honom på indiskt vis. Brown och jag satt kvar på våra platser och Damodar samtalade några minuter med läraren, varefter Damodar återvände och den konungslika besökaren vandrade iväg. Jag hörde hans fotsteg på marken. Innan läggdags, när jag skrev i min dagbok, lyfte lärjungen på draperiet, gjorde tecken åt mig, pekade på sin mästare som väntade mig ute på fältet i den stjärnklara natten. Jag gick ut till honom. Vi vandrade till en säkrare plats en bit därifrån där vi inte kunde bli störda av några besökare. Under ungefär en halvtimme berättade han vad jag behövde veta. Det förekom inga mirakel vid intervjun, bara två män som samtalade, ett möte, varefter vid skiljdes efter samtalet.”

Källa: Olcott. Old Diary Leaves, vol. 3 (1883-1887), s. 37-39, 43-45.

 

Fall 8
C.W. Leadbeater
188?, Kairo, Egypten

“Det var i Madame Blavatskys rum på hotellet (Shepheard´s hotel-HB) som jag första gången såg en av medlemmarna av brödraskapet. Jag satt på golvet framför henne och sorterade några papper. Plötsligt fick jag se en man stående emellan oss. Han hade definitivt inte kommit in genom dörren, vilken var rakt framför mig hela tiden och den hade inte öppnats. Jag hoppade till och ropade högt av förvåning. Det fick Madame att skratta våldsamt. Hon sa skämtsamt: ”Du kommer inte att gå långt på ockultismens väg om du blir så lätt förvånad över så enkla saker.” Sedan presenterade hon mig för besökaren som visade sig vara den som är känd som mästaren Djwal Khul.”

Källa: C.W. Leadbeater. How Theosophy Came To Me. The Theosophical Publishing House, Adyar, India 1975, s. 68 (originaluppl. 1930).

 

Fall 9
Alice Bailey
30 juni 1895, England

“Den 30 juni 1895 hade jag en upplevelse vilken för alltid får mig att minnas detta datum… Det var söndag morgon. Av någon anledning gick jag inte till kyrkan denna söndag. Alla andra i huset var borta och kvar var bara jag och tjänstefolket. Jag satt i salongen och läste. Dörren öppnas och in kommer en lång man i välvårdade europeiska kläder men med en turban på huvudet. Han kom in och satte sig bredvid mig. Turbanen gjorde mig så ställd att jag inte fick fram ett ljud eller frågade vad han ville. Så började han tala och berättade att det fanns ett arbete planerat som jag skulle kunna utföra men det krävde att jag ändrade mitt temperament betydligt. Jag måste sluta vara en så osympatisk liten flicka och utveckla större självkontroll… Om jag kunde klara det kommer jag att resa över hela världen och besöka många länder… Därefter reste han sig och gick ut, efter att ha stannat i dörren och givit mig en blick som jag minns än i dag. Jag visste inte vad det här skulle betyda. När jag kommit över chocken blev jag först rädd och tänkte att jag var på väg att bli galen eller att jag somnat och drömt.”

Källa: Alice Bailey. The Unifinished Autobiography, Lucis Trust 1951, s. 18-19
http://www.alice.bailey.it/testi-inglese/Unfinished-autobiography.pdf

Ovanstående nio fall av kontakter med adepter skulle lika gärna ha kunnat publiceras i ufolitteraturen som kontaktfall med ”rymdmänniskor”. Det enda som saknas är farkosten. Likheterna är slående med kända ufokontaktfall som Orfeo Angelucci, Howard Menger, Daniel Fry med flera. Främlingarna är helt fysiska och rör sig i samhället som vanliga människor. Men de visar också ”magiska” förmågor som att kunna försvinna i tomma intet, vare sig detta förklaras som materialisation, hypnotisk påverkan eller utfört med tekniska hjälpmedel. Budskapen är likartade och både rymdmänniskorna och adepterna förklarar att de har hemliga och oåtkomliga baser (retreat) på olika ställen på jorden.

Dessa retreat har i populärlitteraturen jämförts med det fiktiva Shangri-La efter James Hiltons  roman Bortom horisonten (Lost Horizon, 1933), vilken också filmatiserats vid två tillfällen, 1937 och 1973. Den esoteriska traditionen är mycket tydlig med att det finns en verklighet bakom myten om Shangri-La och att ett av planetväktarnas centrala retreat ligger i Tibet. Referenser till dessa dolda platser dyker upp på många ställen hos författare som Blavatsky, Leadbeater, Bailey och Laurency. På en del av dessa platser har också adepterna stora arkiv med gamla manuskript, konst, tekniska apparater, föremål av historisk betydelse, modeller av jordens utseende under olika epoker med mera. Allt bevarat för att en gång i framtiden kunna visa människans verkliga historia.

Helena Blavatsky beskriver planetväktarnas arkiv på flera ställen i sina böcker: ”Den hemliga läran var den allmänt spridda religionen i den gamla och förhistoriska världen. I det ockulta brödraskapet hemliga kryptor finns i dag bevisen för dess omfattning, autentiska data om dess historia, en komplett samling dokument som visar lärans karaktär och utbredning i alla länder samt de stora adepternas arbeten. (5)

Tibetanen D.K. som dikterat 18 böcker för Alice Bailey citerar ibland från gamla manuskript från planetväktarnas arkiv och lämnar också en del information om deras retreat. Alltsedan kontinenten Atlantis dagar har adepterna hållit sig dolda för mänskligheten i dessa retreat även om de då och då lämnar platserna för olika uppdrag och kontakter med människor. ”Deras arbete utförs bäst i stillheten i dessa ”skyddade” områden där mästarna från brödraskapets olika avdelningar valt att leva.” (6)

Om vi föreställer oss att en organisation som planetväktarna verkligen existerar så ligger det i sakens natur och är fullkomligt logiskt att medlemmarna inte kan framträda offentligt vare sig med sin kunskap eller person. Mänskligheten är alltför primitiv. Halva mänskligheten skulle tillbe adepterna som gudar och den andra delen misstänka att de var djävulens hantlangare med uppgift att förslava jorden. De skulle ständigt behöva skydda sig för maktgalna politiker och militärer med sina underrättelsetjänster för att inte tala om den organiserade brottsligheten. Det kan vara intressant att notera att det är samma budskap som framförs av ufokontaktpersonerna när de får frågan varför rymdmänniskorna inte visar sig och landar offentligt.

Den svenske esoterikern Henry T. Laurency uttrycker samma tanke på sitt eget kärnfulla sätt: ”Nästan alla tillhörande planethierarkin finns inkarnerade i mänsklig organism. Om detta är mänskligheten ovetande. De giva sig icke tillkänna, ty därmed skulle deras livsuppgift äventyras. Mänskligheten är för primitiv för dylik kunskap…Det bör kanske påpekas, att planethierarkin alltid funnits i fysiska världen. Den har icke behövt, som många förmodat, dra sig tillbaka till någon himmel för att därifrån följa den lidandesväg mänskligheten valt att vandra… Var någonstans planethierarkin dväljes, förblir obekant för obotliga nyfikenheten. Det räcker med försäkran att den är absolut oåtkomlig för objudna gäster.” (7)

En naturlig följfråga blir förstås, hur det är möjligt att i dagens värld dölja en så världsvid organisations hemliga baser med tanke på vår tids effektiva teknik i form av kameror, radar etc. En teosof som ställt den frågan till sin kontakt bland adepterna vid flera tillfällen är Geoffrey Hodson (1886-1983). Han är kanske mest känd för sina klärvoajanta studier av naturandar och devor vilket resulterat i ett flertal böcker t.ex. The Kingdom of the Gods (1952) och Fairies at Work and at Play (1925). (8)

I sin dagbok och självbiografi Light of the Sactuary, berättar han om sitt liv i den teosofiska rörelsen och kontakter med flera adepter bland annat Morya (M). I dagboken den 28 mars 1976 förklarar M för Hodson: ”Ingen, absolut ingen, kan se, finna eller besöka oss och våra retreat mot vår vilja… Sådana intrång i våra privata liv och ledningen för broderskapet som helhet är förbjudet med en sådan kraft att vetenskapens främsta landvinningar i dag eller i morgon inte kan orsaka en enda persons intrång i våra platser… Även våra lärjungar och invigda upp till en viss grad som kommer på besök kan aldrig finna oss och våra retreat om vi inte tillåter.” (9) På en fråga från Hodson angående skydd för flygfotografering svarar Morya att de använder en form av böjning (deflection) av ljusstrålar på samma sätt som en yogi kan göra sig osynlig och även Helena Blavatsky behärskade. (10) Huruvida det hela utförs med psykiska krafter eller med någon form av teknik framgår inte.

Noter

1. Journal of American Culture, no. 7, 1984, s. 131-139.
2. Gordon Melton. “The contactees: A survey”, The spectrum of UFO research. The Proceedings of the Second CUFOS conference, Sept. 25-27, 1981. Mimi Hynek ed., J. Allen Hynek Center for UFO Studies, Chicago, 1988, s. 102-103.
3. http://www.blavatskyarchives.com/mastersencounterswith.htm
4. Laurency. “Människans väg”, s. 730.
5. H.P. Blavatsky. “The Secret Doctrine”, Theosophical University Press, Pasadena, California, 1970, s. xxxiv (originalupplaga 1888).
6. Bailey. “The Externalisation of the Hierarchy”, s. 682-683.
7. Laurency. “Livskunskap ett”, s. 142, 151.
8. http://www.geoffreyhodson.com/  
   http://www.katinkahesselink.net/other/c/hodson-geoffrey.html

9. “Light of the Sanctuary. The occult diary of Geoffrey Hodson”. Compiled by Sandra Hodson. The Theosophical Publishers, Inc. manila, Filippinerna, 1988. s. 281.

10. Ibid. s. 356.