8. Boken som var dynamit

 

”The greater portion of mankind are chary of giving expression to the unexpected… my friend had a twofold purpose in casting conversational bombs in the arid chatter of conventional society – it obviously amused him on he one hand, and it made people think on the other.”
Cyril Scott, The Initiate

8. Boken som var dynamit

Rubriken anspelar på en av de största bästsäljarna i ufologins historia. Boken ifråga var Flying Saucers Have Landed av Desmond Leslie och George Adamski, vilken hade publicerats av förlaget Werner Laurie, England i september 1953. ”Jag kände att jag hanterade dynamit”, skrev förlagsredaktören Waveney Girvan när han fick manuskriptet i sin hand. (1) Det var den här boken som gjorde att just teosofer blev intresserade av ufofrågan. Anledningen var att Desmond Leslie kopplade samman den esoteriska traditionen om vimanor och besökare från andra planeter med George Adamskis möte med en venusian i Kalifornienöknen 20 november 1952.

Desmond Leslie (1921-2011) fick sitt intresse för paranormala fenomen genom sin far Shane Leslie, som skrev flera böcker i ämnet. Desmond Leslie hade varit Spitfirepilot under andra världskriget och när ufo började rapporteras i pressen 1947 följde han med intresse vad som skrevs. Under ett besök hos en vän botaniserade Leslie i bokhyllan och hittade ett exemplar av The Story of Atlantis av W. Scott Elliott, publicerad 1906. Där beskrivs atlantidernas flygfarkoster som byggda av en mycket lätt metall, liknande aluminium. De lyste i mörkret och drevs av en av vetenskapen ännu okänd kraft benämnd Vril. Leslie skriver: ”Det var en mycket intressant bok, och medan jag läste den var det en del som jag tyckte jag kände igen. Där fanns beskrivna vissa utmärkande drag som var nästan identiska med sådana som förekommer i amerikanska arméns rapporter om flygande tefat i våra dagar. Jag började tänka efter – och undra.” (2)

Upptäckten ledde till att Desmond Leslie begav sig till British Museum med syfte att söka i gamla skrifter och urkunder för att försöka bevisa eller vederlägga teorin att flygande tefat inte är något nytt fenomen. I de hinduiska Ramayana och Mahabharata fann han mängder av berättelser om förhistoriska flygfarkoster. I Flying Saucers Have Landed presenterar Leslie otaliga citat från gamla skrifter för att styrka sin teori. Men han ägnar också flera kapitel åt jämförelser med uppgifter i den esoteriska litteraturen. Här finns hänvisningar till författare som Helena Blavatsky, Charles Leadbeater, Annie Besant, Alfred Percy Sinnett, Arthur Powell, Alice Bailey med flera. Resultatet av anträngningarna blev ett manus som han förgäves under 1952 försökte hitta ett förlag till i London. Genom Meade Layne i Borderland Sciences Research Association (BSRA) i Kalifornien fick Leslie höra nyheten om George Adamskis kontakt i öknen. Han skrev till Adamski och frågade om de foton han tagit vilket gav ett oväntat resultat: ”Han svarade genom att sända mig hela samlingen märkvärdiga foton med tillåtelse att använda dem utan kostnad. Vilken högst ovanlig människa, tänkte jag. Han tar tidernas mest ovärderliga foton och vill inte ha några pengar för dem. Senare skickade han mig sitt manuskript med en ödmjuk förfrågan om jag kunde hitta någon som kunde publicera det.” (3)

Desmond Leslie

Desmond Leslie fick sitt manuskript antaget av förlaget T. Werner Laurie. Tillsammans med förlagsredaktören Waveney Girvan beslutade de att slå samman Adamskis och Leslies manus till en bok, vilket visade sig vara en lyckträff. Adamskis redogörelse för sina observationer av flygande tefat och mötet med en venusian i Kalifornienöknen hade en direkt koppling till den esoteriska traditionen om vimanor och högre utvecklade människor från Venus. ”Tanken har ofta slagit mig att om alla läror om venusianska Kumaror inte bara är myter, skulle vi inte då kunna vänta oss att andra invånare från denna lysande planet skulle följa i deras fotspår och komma till sin stackars granne jorden vid sådana tidpunkter då hjälp var av nöden?” (4) Boken fick ett oerhört genomslag och publicerades i många länder. Alltsedan dess har George Adamski varit kontroversiell och en vattendelare inom uforörelsen. Vetenskapligt och kritiskt inriktade ufologer har tagit avstånd från Adamski och liknande påståenden om kontakter med vänliga rymdmänniskor. Men åtskilliga frågetecken kring dessa tidigare kontaktpersoner återstår. Förutom Adamski namn som Daniel Fry, Orfeo Angelucci, George Van Tassel, Howard Menger med flera.

Desmond Leslie och George Adamski

1950-talets vetenskapligt inriktade organisationer i USA som Aerial Phenomena Research Organization (APRO) och National Investigations Committe on Aerial Phenomena (NICAP) avfärdade för det mesta kontaktpersoner utan egna undersökningar. De ville inte bli sammanblandade med vad man betraktade som religiösa ufokulter. Men därmed missade man samtidigt intressanta och svårtolkade data som visade att det kanske trots allt låg något bakom en del av berättelserna om kontakter med rymdmänniskor. Under den tidigare ufoeran var det för det mesta vattentäta skott mellan de seriöst inriktade ufologerna och de som trodde på Adamski etc. Situationen började ändras i och med Jacques Vallee och John Keel vilka under 1970-talet började undersöka de mera kontroversiella kontaktfallen och presenterade teorier om parallella världar och paranormala fenomen. Efter att ha undersökt ett antal kontaktfall konstaterade ufologen Ted Blocher, under en konferens till 30-årsminnet av ufofenomenens uppdykande, följande: ”Under de senaste åren har min skepsis rörande de mer exotiska påståendena, inte direkt försvunnit, men definitivt skakats i sina grundvalar. Numera lyssnar jag på människor med ett öppet sinne och utan att bedöma dem i förväg. Jag kan inte längre återvända till tryggheten i ett svart-vitt synsätt.” (5)

Den förste som gav sig på den svåra uppgiften att mera förutsättningslöst försöka bedöma George Adamski var Timothy Good. Tillsammans med Lou Zinstag skrev han 1983 George Adamski – The Untold Story. Good och Zinstag försöker reda ut alla de komplicerade och motsägande uppgifterna kring George Adamski. Här redovisas alla uppgifter, både de som styrker en del av Adamskis påståenden och vad som talar mot honom. Det viktiga med denna bok är att författarna visar att fallet Adamski inte är så enkelt som många trott. Att det, trots allt, finns en del data som antyder att det låg något bakom alla tveksamma historier.

2010 kom en mycket intressant biografi av den Aucklandbaserade ufologen Tony Brunt: George Adamski. The Toughest Job in the World. Boken finns att hämta ner gratis på Scribd.com och är en utvidgad version av en artikel publicerad 2009. Tony Brunt fortsätter i sin Adamskibiografi i samma fotspår som Timothy Good och Lou Zinstag. Han presenterar sakligt både vad som talar för och som talar mot Adamski. Även om Tony Brunt anser att Adamski verkligen träffade någon typ av ”främlingar” så är boken långt ifrån någon ikonografi. ”Han framstår som till hälften helig man, till hälften skojare (huckster), en fascinerande blandning av det sublima och det opåtlitliga.” (6) skriver Brunt om Adamski. Hans brist på formell utbildning parad med en stor dos självsäkerhet gjorde hans föredrag till bisarra föreställningar där han blandade misstolkade vetenskapliga idéer med egna teorier.

George Adamski var alltid noga med att påpeka att de tefat han färdats i var fysiska, teknologiska farkoster och rymdmänniskorna lika fysiska som vanliga jordmänniskor. ”De är inga jädrans spöken”, förklarade han en gång när Desmond Leslie ställde frågan. Men något hände med Adamski åren 1960-61. Han som alltid varit mycket kritisk mot mediers psykiska kontakter med ”rymdmänniskor”, började plötsligt själv kanalisera venusianen Orthon. En påstådd resa till Saturnus och mycket annat gjorde att många av hans främsta supporters övergav honom, bland annat sekreteraren Lucy McGinnis och medarbetaren Carol Honey. Och ändå, skriver Brunt, står vi där med ett antal data som antyder att Adamski verkligen träffade någon typ av främlingar. I boken presenteras en rad av dessa frågetecken som gör att man inte enkelt kan bara avfärda honom som en skojare eller mytoman. Här är några frågetecken:

Lou Zinsstag, Adamskis representant i Schweiz berättar att när Adamski besökte Basel 1959 bodde han på ett hotell i staden. För Lou förklarade han att "the boys" - rymdmänniskorna - brukade besöka honom på hotellet tidigt på morgnarna. Lou Zinsstag kollade i hemlighet med både hotellchefen och en portier hon kände om Adamski fick tidiga besök. Båda bekräftade att två män brukade komma till Adamski vid niotiden på morgonen. Lucy McGinnis, som senare liksom Lou Zinsstag hoppade av från samarbetet, berättar att hon kunde ha kritiserat Adamski för mycket men undvek det publikt eftersom hon själv ensam observerat ett klockformat tefat med besättning på nära håll.

Flera personer har intygat att Adamski bar ett ovanligt pass som visade att han hade ett nära samarbete med vissa myndigheter. William Sherwood, ingenjör vid Eastman Kodak Company, undersökte själv det pass Adamski bar, ett så kallat Government Ordnance Bureau Card, vilket gav tillgång till militära baser. Sherwood kunde intyga äktheten eftersom han själv en gång haft ett liknande pass. För några medarbetare förklarade Adamski att han fungerade som ett slags dubbelagent, en form av mellanhand mellan främlingarna och amerikanska myndigheter.

Tony Brunt redovisar några intressanta data vad gäller den omdiskuterade Silver Spring-filmen som togs av Adamski tillsammans med Madeleine Rodeffer den 26 februari 1965. Brunt intervjuade Rodeffer i maj 2009, strax före hennes död. Hon berättar att när farkosten dök upp utanför hennes hus parkerade en Oldsmobile på uppfartsvägen. Tre medelåders män hoppar ur, ”the boys” enligt Adamski. Männen uppmanar henne att ta fram kameran. ”De hade ett vanligt amerikansk uttal. De kunde ha varit mina morbröder eller kusiner”, förklarade Madeleine. När farkosten lämnat området hörde hon en av männen säga: ”Jag hoppas att vi aldrig behöver göra det här igen, det är för farligt”. Sedan gick de mot sin bil och for iväg. (7)

Tony Brunt menar att Adamski verkligen hade någon form av kontakt med okända främlingar. Men han köper inte påståendet om venusianer eller saturnianer. Deras verkliga ursprung är en gåta skriver han i sin bok. När jag frågade honom i ett mejl om han hade någon egen teori om vilka som låg bakom blev svaret: ”Jag har inte den blekaste aning varifrån Adamskis boys kom ifrån”. (8)

Tony Brunt

Ännu idag är debatten om Adamskis foton levande. Något definitivt svar om äktheten är svårt att ge så länge inte en opartisk undersökning av negativen kan göras. Enligt Glenn Steckling, ledare för George Adamski Foundation, är negativen inlåsta i bankfack. (9) Oavsett äktheten så har den typ av klockformad farkost som Adamski fotograferade observerats runt om i världen. En av anledningarna till att Lucy McGinnis, Adamskis sekreterare under många år,  inte ville kritisera Adamski offentligt var att hon själv sett en av dessa farkoster på nära håll. Timothy Good intervjuade henne om händelsen och den finns refererad i hans biografi över Adamski (10) men han skickade mig också en mera detaljerad version från den intervju han gjorde med Lucy McGinnis 20 november 1979:

”Lucy: Det här hände vid Palomar. Jag låg och vilade på mitt rum på eftermiddagen, vet inte vilket datum det var. Av något skäl reste jag mig och gick ut. När jag kom ut tittade jag upp och där var den här stora saken. Den var tefatsformad och den var stor. När jag tittade upp kunde jag se rakt igenom den. Den bestod av två nivåer. Jag såg trappstegen där de gick upp och ner. Minns inte hur många människor jag såg men de gick omkring.

Timothy: Var det män eller kvinnor?

Lucy: Det kunde jag inte avgöra för de hade på sig något liknande skiddräkter, åtsittande kring anklarna.

Timothy: Kunde du se någon typ av motor eftersom hela farkosten var genomskinlig?

Lucy: Ja, något såg jag men kunde inte avgöra vad det var. Jag kunde inte säga att det där var en stol och det en motor och det ett bord. Jag såg inte sådana detaljer.

Timothy: Var det samma typ som den klassiska Adamskifarkosten?

Lucy: Ja, den runda. Den svävade där och började plötsligt sakta röra sig upp och bort.”

Lucy McGinnis

Det finns åtskilliga rapporter om observationer, från olika delar av världen, av den klockformade typ av farkoster som Adamski fotograferade. Jag dokumenterade själv ett sådant fall i min första bok UFO – i myt och verklighet (11) De engelska ufologerna Jenny Randles och Peter Hough rapporterar om liknande fall de själva undersökt. En hel familj i Warrington, Cheshire observerade ett föremål som flög över deras hus. Det var tefatsformat med tre halvklotsformade bollar placerade i en triangel under farkosten. Familjen hade aldrig hört talas om Adamski. (12)

De senaste årens böcker och artiklar om de klassiska kontaktfallen från 1950-talet visar att det kanske är dags att börja omvärdera några av dessa kontroversiella personer och titta på alternativa tolkningsmöjligheter. Eftersom temat för den här boken är ufo och den esoteriska traditionen skall jag försöka sätta in några av kontaktpersoners upplevelser och budskap i ett esoteriskt sammanhang. Givetvis handlar det här bara om alternativa hypoteser. Den teosofiska/esoteriska litteraturen, publicerad före 1947 berättar att planetväktarna använde sig av vimanor på Atlantis. Däremot finns inga uppgifter, vad jag kunnat finna, om att man använder sig av liknande farkoster idag. Likaså hänvisas det ofta i den esoteriska litteraturen till den grupp planetväktare som kom från Venus för att leda jordmänniskans utveckling. När det gäller nutida besökare från andra planeter så finns det ett antal uttalanden i Alice Baileys böcker om utomplanetarisk hjälp men några farkoster nämns aldrig i sammanhanget. Här några citat:

Discipleship in the New Age, Volume One, publicerades första gången krigsåret 1944. Med hänvisning till världskriget och kampen mellan gott och ont säger läraren D.K: ”Det är viktigt för människor att förstå att mänskligheten är fri. Inte ens hierarkin själv vet vilka krafter – de goda eller onda – som slutligen kommer att segra, därför att även om de goda triumferar vad gäller kriget, kommer de att triumfera när det gäller freden? Det goda kommer slutligen att   segra men hierarkin vet inte vad den omedelbara framtiden bär i sitt sköte eftersom människan själv bestämmer sitt öde. Lagen om orsak och verkan kan inte åsidosättas. I de fall där detta inträffat har det krävt intervention av krafter som är större än de som är tillgängliga vid denna tid på vår planet.” (13)

Tydligast vad gäller interplanetarisk hjälp blir D.K. i The Externalisation of the Hierarchy, den sista bok han dikterade för Alice Bailey. I april 1935 talade han om de ”utomjordiska väsen (beings) som erbjuder sin hjälp vid denna tid och särskilt under 1936.” (14) När kriget stod på sin höjdpunkt i april 1943 meddelade D.K. att ”vissa starka energier av utomplanetarisk härkomst vilka står redo att intervenera”. (15) Men hur dessa väsen skall färdas till jorden nämns ingenting om.

Under förutsättning att George Adamski verkligen blev kontaktad av högre utvecklade väsen finns det ur esoterisk synpunkt i princip två tolkningsmöjligheter:

1. Verkliga utomjordiska besökare.

2. ”Rymdmänniskorna var” i själva verket de äldre bröderna, medlemmar av planetväktarnas organisation på jorden, som använde Venus etc som täckmantel för att dölja sina jordiska baser.

Den första tolkningen innebär att besökarna verkligen talade sanning när de påstår sig komma från Venus, Mars, Saturnus etc. Men här uppstår genast ett problem. Inga människor med vanliga organismer kan, så långt vi vet, överleva på våra grannplaneter. Men enligt Adamski var de människor av kött och blod, precis som vi. Det här problemet har Adamskis supportrar brottats med alltsedan 1950-talet. Förklaringarna har varierat. Vissa hävdar till och med att NASA döljer sanningen om våra grannplaneter. I ett efterord till en reviderad upplaga av Flying Saucers Have Landed, försöker Desmond Leslie hitta en lösning på problemet. Han hänvisar till den esoteriska traditionens berättelser om hur mästare kan materialisera sig och uppträda förvillande lika en vanlig fysisk människa. Leslie ger exempel från The Autobiography of a Yogi av Paramhamsa Yogananda och menar att här kan vi söka förklaringen till venusianernas uppträdande: ”De gamla skrifterna berättar att livet på Venus opererar på en högre oktav. Om därför en venusian vill besöka oss och bli sedd och fysiskt påtaglig, måste han reducera sina vibrationer, vilket gör att människor som Adamski blir arga om vi påstår att han inte var av kött och blod som du och jag.”  (16) Vid ett tillfälle gav dock Adamski en antydan om att livet på våra grannplaneter var annorlunda. För Desmond Leslie berättade han vid ett tillfälle att ingen kunde, i sin nuvarande fysiska kropp eller tillstånd, färdas till en annan planet i vårt solsystem och se människorna där. Samtidigt förklarade han att våra astronomer hade fel vad gäller möjligheterna till liv på våra grannplaneter. Motsägande uppgifter som skapat förvirring bland alla som satt tilltro till Adamski.

Den andra teorin rörande Adamski och andra kontaktpersoners besökare, att det skulle vara de jordbaserade planetväktarna som använder sig av tefaten kräver en lite längre förklaring. Den esoteriska litteraturen berättar att planetväktarna vid ett möte 1775, för första gången sedan Atlantis dagar, beslutade att försöka börja närma sig mänskligheten igen. Deras existens och den esoteriska kunskapen hade tidigare bara varit känd i hemliga kunskapsordnar. Mötet var dock inte enigt. Endast två av väktarna, M. och K.H. erbjöd sig att göra försöket. Henry T. Laurency skriver angående diskussionen: ”Samtliga övriga medlemmar av planethierarkin röstade emot förslaget, enär man ansåg, att alltför få hade uppnått sådan mental utveckling, att företaget hade utsikt att lyckas. De härskande religionernas emotionala illusioner och filosofiens mentala fiktioner voro så fjärran från riktiga verklighetsuppfattningen, att varje försök bibringa de s.k. bildade överfysisk kunskap skulle utan vidare avvisas eller resultera i nya fantasiutsvävningar. Man borde vänta tills åtminstone de mest utvecklade hade förvärvat fysisk-eterisk objektiv medvetenhet.” (17)

Eftersom mötet inte kunde enas hänsköts frågan till planetväktarnas ledare som förklarade att eftersom M. och K.H. var villiga att göra försöket att sprida kunskapen, och ta konsekvenserna, så skulle de få göra det. Tidpunkten för offentliggörandet bestämdes till 1875. En mängd förberedelser sattes igång bland annat för att öka läskunnigheten. Flera olika hemliga kunskapsordnar, knutna till planetväktarna, ökade sina aktiviteter på olika sätt. Ur ufosynpunkt är särskilt en kunskapsorden intressant, vilken går under benämningen Yucatans brödraskap. Deras metod att bryta materialismen och få mänskligheten att inse att verkligheten är större är genom att skapa fenomen som får forskare att tänka i nya banor och paradigm. Charles Leadbeater berättar om denna grupps arbete i sin bok The Astral Plane: ”Förtvivlade över den ohejdade materialismen som verkade kväva all andlighet i Europa och Amerika beslutade de, för snart ett århundrade sedan, att försöka motverka den med något ovanliga metoder. I själva verket erbjöd de möjligheter för alla tänkande människor att erhålla bevis för att det finns medvetande och liv bortom den fysiska kroppen, vilket vetenskapen förnekade. De fenomen de skapade var inte nya i sig själva… men deras organisation och produktion var nya för den moderna världen. Den rörelse som därmed startades växte ut till den omfattande spiritualismen.”  (18)

Enligt de esoteriska källorna var alltså den mängd fenomen, materialisationer med mera, som från början uppträdde i USA på 1840-talet delvis skapade av planetväktare. Helena Blavatsky fick order av sina lärare att bege sig till USA 1873 för att ansluta sig till spiritualismen och genom den försöka presentera den esoteriska kunskapens förklaring till dessa fenomen. Med hennes påpekande att det inte var så enkelt som bara ”avlidnas andar i astralvärlden” fick hon delvis spiritualisterna emot sig och istället grundade hon tillsammans med advokaten och f.d. översten Henry Steel Olcott Teosofiska samfundet i New York 1975.

Skapandet av de spiritistiska fenomenen var alltså från början att försök från en avdelning av planetväktarnas hemliga kunskapsordnar. Tanken ligger därför nära till hands att en del av ufofenomenen skulle kunna vara ett nytt försök från denna gamla orden att påverka mänskligheten. Esoterikern Dane Rudhyar spekulerar i just dessa banor i sin bok Occult Preparations för a New Age: ”Frågan som automatiskt kommer upp är huruvida de ockulta broderskapen, om de nu verkligen försöker skapa en ny publik kontakt med mänskligheten under det sista kvartalet av detta (1900-talet) sekel, kan vara redo att använda ufomyten för sitt syfte. Precis som de använde de spiritualistiska och psykiska fenomen, med tämligen olyckligt resultat, för att förmedla en andlig kunskap och påverka västvärdens tankebanor.” (19)

Det finns i de tidiga ufokontaktpersonernas upplevelser och meddelanden flera uppgifter som tyder på att så skulle kunna vara fallet. Tydligast framkommer tanken hos amerikanen Howard Menger, som under 1950-talet berättade om samma typ av kontakter med rymdmänniskor som George Adamski. Även här finns många motsägelser i budskapen huruvida det rörde sig om utomjordiska besökare eller högre utvecklade människor på jorden. I sin bok From Outer Space To You berättar han att, förutom rymdmänniskorna, finns det också högt utvecklade människor på jorden som använder sig av tefat. Mycket klargörande och utmanande är bokens förord, skrivet av Howard Mengers hustru Connie Menger under pseudonymen Marla:

”Låt oss anta att det på denna planet finns en grupp av vetenskapligt inriktade och andligt hängivna män och kvinnor som arbetar på denna stora uppgift. Och låt oss vidare anta att de redan har upprättat kontakt med lika hängivna människor från andra planeter. För att fortsätta sitt arbete och vara effektiva, måste de med nödvändighet agera bakom scenen. De kan emellertid, i mänsklighetens intresse ge antydningar om vad som kommer att ske i den nära framtiden. Kanske sänder de ut tefat för att skapa personliga kontakter i syfte att bedöma reaktionerna hos vardagsmänniskor. Kanske sker det som en rödridå för att tillfälligt dölja det verkliga arbetet som pågår…Det ökande antalet observationer av rymdskepp visar att det pågår dolda aktiviteter… Sedan har vi de personliga kontakthistorierna, av vilka några är autentiska, och som har etablerats av studieskäl och för att hålla en tradition levande som slutligen kommer att presenteras för alla människor… Denna grupp har, som jag ser det, tagit som sin uppgift att hjälpa mänskligheten och planeten jorden.” (20)

Om min teori är riktig, att de kontakter som George Adamski och några andra tidiga ufokontaktpersoner beskriver, i själva verket var ett försök från planetväktarna - eventuellt i samarbete med utomjordiska grupper – att närma sig mänskligheten så bör det finnas samstämmighet mellan den uråldriga visdomen och kontaktpersonernas budskap. Särskilt när det gäller George Adamski, Howard Menger, Daniel Fry och Orfeo Angelucci finns tydliga spår av den esoteriska traditionen i deras uttalanden. Många andra kontaktpersoner och medier framträdde under 1950-talet med klärvoajanta budskap från ”rymdmänniskor” men i de flesta fall kan dessa kontakter ges andra tolkningar och budskapen visar att de inte härstammar från planetväktarna.

George Adamski var redan under 1930- och 40-talet känd inom nyandliga kretsar i Kalifornien. 1936 grundade han the Royal Order of Tibet. Under det något pretentiösa namnet höll han både föreläsningar och förekom i radioprogram. Det enda dokument som finns kvar sedan den tiden är det lilla häftet Teachings of the Masters of the Far East (21). I form av frågor och svar presenteras en filosofi som är en blandning av teosofi och kristen mystik. Men i de böcker han skrev under 1950-talet, i samband med sina kontakter med ”bröderna” eller ”the boys” som han skämtsamt kallade dem, finns det tydliga citat som direkt kan kopplas till esoteriken. Huruvida Adamski kan ha hämtat delar av denna kunskap ur litteraturen är svårt att avgöra. Han saknade högre utbildning och var inte vad man kallar intellektuell eller någon läsande man. Tvärtom hade han svårt med språket och att formulera sig. Alla hans böcker är skrivna av Adamskis medhjäpare.

Inside the Space Ships från 1955 (svensk översättning, Ombord på rymdskepp, 1968) är den bok som ger den huvudsakliga sammanfattningen av brödernas (rymdmänniskornas) filosofi. Här några citat som visar kopplingen till den esoteriska traditionen. Samtliga citat från den amerikanska upplagan 1955:

Grundläggande tankar i esoteriken är att livet är evigt och att människans väg är en medvetandets utveckling som sker i cyklisk form genom reinkarnation. Genom otaliga liv lär sig individen långsamt att förstå verkligheten och sin egen existens i ett större sammanhang.

”… vår kunskap om döden förskräcker inte oss i din bemärkelse. Var och en av oss inser att vi är jaget bakom och inte kroppen. Och genom återfödelse får vi en ny kropp.”
Inside the Space Ships, s. 156.

“När människor på jorden insett att de inte är kroppen eller huset utan bara bor i kroppen eller huset så kan de bygga sina hem var som helst. De har lärt sig behärska elementen istället för behärskas av dem.”
Inside the Space Ships, s. 208

“Min son, tröttna aldrig på att förklara för dem att alla är bröder och systrar oavsett var de är födda eller har valt att bo. Nationalitet eller hudfärg är bara tillfälliga eftersom kroppen bara är en tillfällig boning. Den förändras i tidens evighet. I livets eviga utveckling kommer var och en att få uppleva alla tillstånd.”
Inside the Space Ships, s. 165

För att utvecklas på ett harmoniskt sätt måste människan lära sig att, precis som det finns lagar för materien, finns det lagar för medvetandets utveckling. Dessa benämns i den esoteriska traditionen livslagar.  I liv efter liv lär sig människan att alltmer fulländat tillämpa dessa livslagar, för sin egen och samhällets utveckling.

”På vår planet och på andra planeter i vårt system, har det ni kallar människan växt och avancerat intellektuellt och socialt till nivåer av utveckling som man har svårt att föreställa sig på jorden. Denna utveckling har kunnat ske endast genom tillämpning av vad ni skulle kalla naturens lagar. I vår värld förstår vi det som utveckling genom att följa den högsta intelligensens lagar som styr tid och rum.”
Inside the Space Ships, s. 87

Enligt esoteriken är jorden något av ett undantag bland planeter, där evolutionen inte följer samma schema som i andra världar. Tellus har av planetväktare från olika system valts som förvisningsort för de individer som vägrat följa livslagarna och istället utvecklat ohämmad egoism, aggressivitet och grymhet. Här ligger förklaringen till mycket av den ondska och det lidande som jorden uppvisar.

”Människan är en märklig varelse. Och det gäller oavsett var man finner henne i universum. Även om den mänskliga rasen som helhet väljer att leva i fred och harmoni med hela skapelsen så utvecklar några här och där egoism och aggressivitet… Detta kan även hända i våra världar… Så för hundratals år sedan bestämdes vid ett möte mellan visdomslärare från många planeter att skeppa dessa själviska individet till nya planeter där mänskligt liv var möjligt… Jorden i vårt system valdes som det nya hemmet för dessa upproriska människor från planeter både inom och utanför vårt system… De samlades i farkoster från många planeter och transporterades till jorden… Detta med syfte att tvinga dem att arbeta utifrån sina egna förutsättningar med förhoppningen att de skulle återvända till alla övriga som följer skaparens vilja.”
Inside the Space Ships, s. 181.

Detta är bara några få citat från George Adamski men de visar tydligt överensstämmelsen med den esoteriska traditionen. Man kan naturligtvis tänka sig att det är resultat av vad han själv läst i den omfattande esoteriska litteraturen och sedan presenterat som rymdmänniskornas filosofi. Men oavsett förklaringen är sambandet tydligt. Det är glädjande att ufologer som Timothy Good och Tony Brunt gjort förnyade och mera förutsättningslösa undersökningar av Adamski och alla motsägande uppgifter kring honom. Deras studier visar att han inte kan avfärdas lika enkelt som många gjort, att flera frågor återstår som gör det möjligt att komma med alternativa tolkningar av hans upplevelser. Mycket kring George Adamski är fortfarande gåtfullt. Det ligger sannolikt mycket i vad han en gång sa till sin medarbetare Lou Zinstag: ”My heart is a graveyard of secrets”.

För den här boken frågade jag både Timothy Good och Tony Brunt om de kunde sammanfatta sin syn på Adamski och vad som trots allt tyder på att han hade något form av kontakt. Här är deras svar:

”Det bästa bevisen för sanningshalten i hans påståenden är:
a) den ursprungliga rapporten från 20 november 1952 där vittnena under ed intygade att den var riktig.

b) det faktum att alla hans filmer och fotografier hans ansetts vara autentiska av kvalificerade experter som till exempel optikfysikern Bill Sherwood.

c) det finns otaliga rapporter om liknande farkoster.

d) det faktum, bland annat verifierat av Jacques Vallee, att han hade ett U.S. Government Ordnance Department Card, vilket gav honom tillträde till alla U.S.-baser över hela världen och till Vita Huset. (Han träffade Kennedy, inte bara där utan på Palomar Terraces, och ordnade möten för presidenten.

e) mina egna upplevelser i USA och andra platser med varelser liknande de han mötte och vilka uppenbarligen kunde läsa mina tankar.
Timothy Good, mejl 9 juli 2012

”Jag anser att det finns ett antal starka argument för att många av Adamskis påståenden är äkta. De flesta av dessa har samband med de märkliga ”paranormala” upplevelser som de hade som tillbringade någon tid med Adamski: med andra ord bekräftelse genom indirekta bevis. Till dessa kan räknas de personer som bevittnade hans första möte vid Desert Center, Kalifornien 1952. Ingen av dessa personer tog tillbaka sitt edsvurna vittnesmål om vad de observerat den dagen. Andra, som tillbringade tid med Adamski i Amerika – Lucy McGinnis, familjen Steckling, Desmond Leslie – gjorde anmärkningsvärda ufoobservationer vilka ger en stark indikation på att Adamski var föremål för särskild uppmärksamhet. Det mest övertygande av alla uttalanden som Adamski gjorde till Desmond Leslie 1954 var när han beskrev att han, under en av sina resor med de utomjordiska besökarna, hade sett ett lager av ljus ovanför jorden. Några år senare undrade Leslie om denna intressanta observation skulle kunna bekräftas. I själva verket har den på ett häpnadsväckande sätt bekräftats av i stort sett alla astronauter som färdats i rymden sedan 1960-talet. Det nattliga ljusskiktet (night airglow) observeras normalt vid horisonten av astronauterna och är ett visuellt fenomen som rutinmässigt förväntas, rapporteras och fotograferas av astronauter.”
Tony Brunt, mejl 14 juli, 2012

Noter

1. Waveney Girvan. ”Flying Saucers and Common Sense”, The Citadel Press, New York, 1956, s. 82.

2. Desmond Leslie, George Adamski. “Flygande tefat har landat”, Parthenon, Hälsingborg, 1957, s. 109.

3. Desmond Leslie. ”Obituary. George Adamski”, Flying Saucer Review, vol. 11, nr. 4, juli-aug. 1965, s. 18.

4. Desmond Leslie, George Adamski. “Flying Saucers Have Landed”. Werner Laurie, London, 9^:e uppl.,  1959, s. 168.

5. “Proceedings of the First International UFO Congress”. Compiled and edited by Curtis Fuller and the editors of Fate Magazine. Warner Books, New York, 1980, s. 312.

6. Tony Brunt. “George Adamski. “The Toughest Job in the World”, Auckland, New Zealand 2010, s. 7.

7. Ibid. s. 37.

8. Mejl från Tony Brunt 1 september 2010.

9. Stefan Johansson. ”Glenn Steckling om arvet efter George Adamski”, UFO-Aktuellt, nr. 3, 2010, s. 8.

10.  Timothy Good, Lou Zinstag. ”George Adamski – the Untold Story”, Ceti Publications, Beckenham, Kent, 1983, s. 193-194.

11. Håkan Blomqvist. “UFO – I myt och verklighet”, NTB/Parthenon, 1993, s. 116-118.

12. Peter Hough, Jenny Randles. ”Looking for the Aliens”, Blandford, London, 1991, s. 67.

13. Alice Bailey. “Discipleship in the New Age. Volume One”, Lucis Publishing Co. New York och London, 1985 (originaluppl. 1944), s. 74.

14. Alice Bailey. “The Externalisation of the Hierarchy”, Lucis Press Limited, Tunbridge Wells, Kent, England, 2. uppl. 1958, s. 25.

15. Ibid. s. 392.

16. Desmond Leslie, George Adamski. “Flying Saucers Have Landed”, revised and enlarged ed., Neville Spearman, London, 1970, s. 266.

17. Henry T. Laurency. “Kunskapen om verkligheten”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, 3:e uppl. Skövde, 2011, s. 77-78.

18. Charles Leadbeater. ”The Astral Plane”, Theosophical Publishing House, Adyar 1970, (1:a uppl. 1895), s. 143-144. Se även Annie Besant: “The Yucatan Brotherhood”, återgiven I PsyPioneer Journal vol. 2, nr. 7, juli 2006:

http://www.woodlandway.org/PDF/PP7.2February2011.pdf

19. Dane Rudhyar. ”Occult Preparations for a New Age”, The Theosophical Publishing House 1975, s. 252.

20. Howard Menger. “From Outer Space to You”, Saucerian Books, Clarksburg, W.Va., 1959, s. 7-8.

21. George Adamski, “Wisdom of the Masters of the Far East”, Health Research, California, 1974, (originalupplaga 1936, utgiven av The Royal Order of Tibet).

7. Svenska esoteriker och ufo

 

”Våra dagars filosofer och vetenskapsmän sakna förutsättningar att förstå hylozoikens betydelse såsom arbetshypotes. Den är ingenting för dem. Men när forskningen framskridit så långt, att man insett existensen av en särskild, fysisk etervärld och upptäckt existensen av ett organismens eterhölje, följa därmed så många andra upptäckter och så många bekräftelser av esoterikens fakta, att många komma att godtaga hylozoiken som bästa arbetshypotesen.”
Henry T. Laurency, Livskunskap två

7. Svenska esoteriker och ufo

Mycket kortfattat skulle man kunna säga att den organiserade svenska uforörelsen skapades av esoteriker, i första hand av medlemmar i Teosofiska Samfundets Adyar. De två första  ufoböckerna på svenska, De flygande tefaten av Frank Scully (1951) och Flygande tefat – observatörer från världsrymden av Donald Keyhoe (1955), resulterade inte i bildandet av några ufoföreningar även om de bidrog till ett ökat intresse för frågan.

Det är märkligt att ingen, vad jag känner till, skrivit en doktorsavhandling om den teosofiska rörelsen i Sverige. Den startade med att författaren Viktor Rydberg år 1888 bjöd in ett antal teosofiintresserade till sitt hem i Djursholm, bland dem två damer som besökt Blavatsky i London. Det blev upptakten till bildandet av den svenska avdelningen av Teosofiska Samfundet, under ledning av läkaren dr. Gustaf Zander. Även kung Oscar II var intresserad av teosofin och när det internationella samfundets ledare Henry Olcott och senare Annie Besant besökte Sverige blev de inbjudna till audiens hos konungen. Anhängare och sympatisörer var för övrigt grevinnan Constance Wachtmeister, August Strindberg, Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf. Bland teosofer finner vi också kända namn som psykologerna Sidney Alrutz och Bror Gadelius samt konstnären Gustaf Fjæstad.

1929 hade Teosofiska Samfundet Adyar 763 medlemmar fördelade på 33 loger (lokalavdelningar) i 29 svenska städer. Den enda doktorsavhandling jag funnit som ger en presentation av teosofin i Sverige är Historien om den antroposofiska humanismen av idéhistorikern Håkan Lejon. (1) Även om den huvudsakligen är koncentrerad på antroposofin så ger den en översiktlig bild av teosofins historia i Sverige. Lite svensk teosofihistoria finns också att läsa i Att älska sin nästa som sig själv (2) av Inga Sanner, idéhistoriker vid Stockholms universitet.

Att det blev just teosofer som skapade den svenska uforörelsen är inte förvånande. Tanken på utomjordiska besökare och intresse för paranormala fenomen var tidigt en integrerad del av teosofin. Därmed skapades också en öppenhet för ufofenomen. De kunde lätt integreras som en naturlig del i läran. Särskilt sedan författaren Desmond Leslie med sin mycket uppmärksammade Flying Saucers Have Landed (1953) ägnade en stor del av sin bok åt jämförelser med påståenden i esoterisk litteratur. Förspelet till bildandet av Ifologiska sällskapet i Stockholm 1958 är inte helt klarlagt men jag har försökt pussla ihop olika uppgifter samlade i Archives for the Unexplained i Norrköping. God hjälp har jag också haft av Heikki Virtanens akademiska uppsats Ifologiska Sällskapet i Stockholm 1957-1969. (3)

Jan Erik Janhammar var teosof och bokhandlare i Stockholm. Han tillhörde en loge av Teosofiska Samfundet Adyar. Sommaren 1950 satt han och mediterade hemma hos den klärvoajante skräddarmästaren Gustaf Adolf Petersson. Plötsligt uppenbarade sig en varelse som de uppfattade som Janusguden: ”Vi kunde inte bara se hans gestalt. Vi kunde också höra hans hjärta slå, ungefär hälften av en människas slag.” Synen varade under 36 minuter. (4) Efteråt diskuterade de båda vännerna meningen med händelsen och kom fram till att de ville bilda en bro mellan olika livsåskådningar. Tillsammans med Gösta Eklund, känd föreläsare inom teosoferna grundade man 1951 Måndagsgruppen. Den presenterades som en föreläsningsförening för filosofi, religion och tvärvetenskap. Man ville vara en fri sökargrupp, inte bundna av teosofin. ”Många trodde att det var en parentes inom det Teosofiska Samfundet Adyar. Men nu firar vi 35-årsjubileum med 1336 föredrag bakom oss”, skriver Janhammar i en historik 1987. (5) Måndagsgruppen kan alltså betraktas som ett sidoskott eller utbrytning ur Teosofiska Samfundet Adyar.

Jan-Erik Janhammar

Föredragen hölls de första åren på Medborgarhuset och senare på ABF-huset i Stockholm. I mars 1958 ställdes Måndagsgruppen inför situationen att man saknade föredragshållare. Genom Gustaf Adolf Petersson fick man tips om en bekant, Kerstin Bäfverstedt, som kunde hålla ett föredrag om flygande tefat. I sin avhandling om Ifologiska Sällskapet skriver Heikki Virtanen: ”Föredraget blev en stor framgång och en vecka senare höll Bäfverstedt samma föredrag igen och vid det tillfället skickade man runt teckningslistor och grundade sällskapet.”

Datum för bildandet var den 23 mars 1958. (6) Kerstin Bäfverstedt var maka till den kände  professorn och överläkaren vid Södersjukhuset 1946-79, Bo Bäfverstedt. Hon var djupt intresserad av ufo och paranormala fenomen och var genom sina många resor bekant med många forskare och ufologer bland annat författaren Trevor James Constable, känd genom boken They Live in the Sky. Kerstin Bäfverstedt var också under många år svensk representant (regional director) för Borderland Sciences Research Associates (BSRA) i Kalifornien och stod i regelbunden kontakt med ledaren Riley Crabb. Hon förekom då och då med inlägg i BSRA:s tidskrift Round Robin – The Journal of Borderland Research. I Måndagsgruppen liksom i Ifologiska Sällskapet samlades i huvudsak människor med anknytning till teosofi, antroposofi, spiritualism, parapsykologi etc.

Kerstin Bäfverstedt

Den andra ufoföreningen, som bildades 1958, Malmö Interplanetariska Sällskap (MIS), blev till tack vare det ambitiösa arbete på att starta ufoföreningar runt om i Sverige som drevs av Edith Nicolaisen (1911-1986), grundaren av bokförlaget Parthenon. Jag har i en tidigare bok, UFO – i myt och verklighet, givit en historik över Nicolaisen och hennes förlag. Inspirerad av antroposofi, teosofi och framförallt George Adamskis böcker om möten med rymdmänniskor upplevde Nicolaisen sig som kallad till ett korståg för the new age, den nya tidsåldern i Norden. Med en glödande övertygelse, obändig energi och målmedvetenhet reste hon runt i Sverige åren 1958-1964 och besökte hundratals skolor, folkbibliotek, ABF-, IOGT-, sjömans- och militärbibliotek för att informera om den nya tidsåldern och sälja Parthenons litteratur.

Edith Nicolaisen 1946

Under 1960-talet skickades mängder av reklam ut till lärare och skolbibliotekarier. I ett reklamblad från november 1969 med rubriken ”Till Skolbibliotekarien” kan man läsa:

”Vi har ett angeläget ärende till Er och till Sveriges ungdom!

För mer än 15 år sedan startades ett världsomspännande upplysningsarbete av vidsynta män och kvinnor världen över för att nå en elit av ungdom i alla länder. Syftet är att få ungdomen att inse nödvändigheten av att leva i harmoni med de universella lagarna i vårt dagliga liv…Parthenon startades här i Sverige 1957 som ett led i ovannämnda upplysningsarbete… Det har visat sig att ungdomar, oavsett ras och nationalitet, är intresserade av de s.k. ”flygande tefaten” och rymdskeppen, och en livlig korrespondens mellan dessa ungdomar pågår redan över hela världen… Parthenons rymdlitteratur handlar om faktiska händelser och dess etiska syfte och kosmiska livsfilosofi kan enligt många pedagogers uttalande inte nog värdesättas… Vår litteratur är lättfattlig och underhållande skriven för ungdom mellan 12 och 20 år, och vi vore tacksamma om Ni ville anskaffa den del av vår rymd- och ”nya tids”-litteratur, som bäst passar Edra åldersgrupper på skolbiblioteket.”

Sedan början av 1950-talet hade Edith Nicolaisen sökt sig till teosofiska och antroposofiska kretsar. Flera av hennes bästa vänner var teosofer, bland annat den danske liberalkatolske biskopen Otto Viking, vars bok En klode griber ind, hon hade planer på att översätta till svenska. Nicolaisen flyttade från Köpenhamn till Hälsingborg 1957 med syfte att bilda aktiebolaget Parthenon. Formellt bildades förlaget den 4 juli 1957 och till styrelsen knöts tre  teosofer, Brita Rodosi, Rut Lindberg samt som suppleant Sonja Lilienthal. Dessa tre kvinnor tillhörde samtliga Teosofiska samfundet Adyar. Brita Rodosi var distrikssekreterare för Götaland, Sonja Lilienthal ledare för Göteborgslogen och Ruth Lindberg aktiv teosof i Stockholm.

Parthenongruppen 1958. Fr. v. Edith Nicolaisen, Brita Rodosi, Sonja Lilienthal, fru Rosander

Vad jag känner till var Edith Nicolaisen själv inte medlem av Teosofiska samfundet Adyar. Hennes världsbild var inte strikt teosofisk utan en blandning av antroposofi, teosofi, rosencreutzarläror, spiritualism and ufo-kontaktpersoners budskap. Någon intellektuell systembyggare var Nicolaisen inte utan snarare en nyandlig eklektiker som blandade friskt från olika källor. Trots sina åtta års akademiska studier i bland annat språk och filosofi såg hon inte motsättningarna mellan de olika lärorna utan plockade likt dagens new age-entusiaster idéer från ett stort andligt smörgåsbord. Det är därför inte helt lätt att få en klar bild av Edith Nicolaisens syn på tefaten men utifrån hennes digra korrespondens går det att vaska fram vissa grundläggande idéer och linjer i hennes tänkande.

Den första ufobok som Edith Nicolaisen lät översätta var Flying Saucers Have Landed av Desmond Leslie och George Adamski. Till en tänkbar översättare av boken, Ann Bouleau, skriver hon den 16 september 1956 angående sin syn på tefaten: ”Själv tillhör jag en krets av idealister här i Norden som är fast övertygade om att ”flying saucers” är av interplanetarisk härkomst, d.v.s. kommer från de andra planeter där människorna nått en långt högre utveckling än den vi jordbor nått, eftersom vi, som de heliga skrifterna gång på gång omtalar – har vänt oss bort från Guds vägar – och vi tror vidare att dessa Venus- och Saturnusmänniskor kommer för att hjälpa oss att undgå globalt självmord, vilket ju mycket tyder på. Därför känner vi som vår plikt och livsuppgift att upplysa Nordens befolkning om att vi måste välja – antingen fortsätta vårt materialistiska och ateistiska tänkande och liv och bli till egoistiska robotmänniskor eller utveckla oss till högtstående individer, vilka Kristusanden kan manifestera sig genom, vilket var skaparens mening från tidernas begynnelse.”

Edith Nicolaisen accepterade till en början George Adamskis påståenden att de rymdmänniskor han träffade var helt fysiska människor från Venus, Mars, Saturnus etc och deras farkoster var teknologiska produkter. Men för både Nicolaisen och andra med en teosofisk/esoterisk tolkning av tefaten skulle detta med tiden visa sig bli den stora knäckfrågan. Inte minst sedan astronomer och rymdforskare entydigt förklarat att organiskt liv var omöjligt på våra grannplaneter. Även om Adamski var den stora ledstjärnan för Edith så började hon under 1958 ändra uppfattning var gäller tefatens fysiska realitet. Jag har inte kunna finna vad som fick henne att byta åsikt men Brita Rodosi skriver i ett brev den 7 september 1958 följande: ”Du sa att du ändrat uppfattning det sista halvåret rörande det plan på vilket man kan tänka sig att dessa tefat och mötena kan äga rum. Jag har hela tiden utgått ifrån att åtminstone Adamskis möten har ägt rum på det fysiska planet, även om jag personligen ibland har tvivlat, och jag frågade honom också i mitt brev, om det inte kunde ha varit en astral upplevelse. Men han förnekade detta så kategoriskt, att jag är böjd för att tro honom. Men har du verkligen ändrat uppfattning rörande honom också? Jag vore verkligen tacksam för en utförligare förklaring till din inställning, och helst också skälen till ändringen.”

Något sådan förklaring gav inte Edith i brev till Brita Rodosi. Men däremot skrev hon utförligt om sin syn på saken till många andra personer. I ett brev till Frederic H. Curtiss, USA, 19 september 1959, förklarar hon: ”Du frågade om min åsikt angående dessa ”märkliga objekt”. De interplanetariska rymdfarkosterna tillhör det så kallade ”eteriska planet” och därför är de normalt osynliga för våra fysiska ögon. Väldigt få jordmänniskor - förutom adepterna och mästarna – vilket är mycket högre andligt utvecklade än vanliga människor – har möjlighet att se den eteriska världen med dess höga vibrationer.”

Ännu tydligare blev Edith i ett brev till ufologen Sven Schalin 29 juni 1962. Han var under några år ledamot i förlaget Parthenons styrelse och dessutom mycket intresserad av och starkt influerad av Rudolf Steiners antroposofi. Edith skriver: ”Som jag nämnde, tack vare 20 års ensam vandring och 20 års sökande efter en ständigt högre sanning via andligt inspirerade böcker, bl.a. teosofi, särskilt Rosenkreuzarläran och antroposofin, förstår jag i dag djupet och allvaret med ”De Flygande Tefatens” besök i vår atmosfär i slutet av det tjugonde århundradet… Bara ytterst få förstår att ”The UFOs/IFOs” är ”the forrunners of Christ appearance”. Men det kan vi inte predika för då vänder människor dövörat till.”

Edith Nicolaisen hämtade inspiration från och publicerade skrifter från de mest skilda håll. Kanaliserade budskap från en mängd olika källor och medier spreds genom Parthenon. Inte minst profetsior om rening av jorden eller kommande katastrofer. Edith översatte och gav till exempel ut boken Universell kontakt 1968 vilket förmedlade budskapet från ”Mästaren från St. Annes” enligt följande: ”Senast den första timmen av julmorgonen 1967 skall jag ha uppenbarat mig för universum med hjälp av nukleär evolution”. (7) Då ingenting hände 1967 gav Edith ut ett Nyhetsbrev 1971 för att förklara misstaget i profetsian, som inte skulle tolkas fysiskt.

Edith var också starkt beroende av andliga meddelanden från Evgenia Reinfeld, en klärvoajant kvinna i Stockholm. Hon kunde få telepatisk kontakt med ”venusianer” vilkas budskap hon förmedlade till Edith, som helt litade på Evgenias visioner i alla situationer, bland annat vilka böcker som skulle översättas, vilken person som skulle göra översättningen och till och med färgen på omslagen. Edith beskriver en dylik kontakt i ett brev till den sydafrikanska ufokontaktvinnan Elisabeth Klarer 7 mars 1957: ”En ockult vän till mig i Stockholm, den högst andligt utvecklade person jag hittills träffat, kontaktade här om dagen en ”interplanetarisk människa” genom telepati, och min vän beskriver honom som mjuk, vänlig, vis med vackert gyllene hår, och hon hade ett budskap från honom till mig, bland annat att jag skulle tillfriskna helt på några veckor (jag hade förlorat hoppet), att dom skulle sända mig hjälpare och stödja mig på alla sätt, om jag tjänade dem och deras syften.”

Att alla dessa aktiviteter och budskap från diverse medier inte föll i god jord hos George Adamskis mest trogna supporters blev snart uppenbart. Adamski varnade ofta för budskap genom psykiska kanaler och förklarade att hans rymdmänniskor inte arbetade så. Major H.C. Petersen, Adamskis representant i Danmark skrev ett mycket kritiskt brev till Edith Nicolaisen 18 maj 1968: ”Jag känner Er ju utan och innan så jag är bättre i stånd till att bedöma Edra aktiviteter… Nu ser jag till min stora förskräckelse att Ni har givit Er ut på så djupt vatten att Ni inte har en chans att rädda Er i land. Vi ser att Ni nu står som representant för det förfärliga så kallade Universal Link. Lite vett hade jag dock tilltrott Er, men jag ser att det är på annat sätt. Jag returnerar således Edra pengar och meddelar Er härmed att Ni icke vidare kan få material från någon i UFO Contacts intressesfär.”

Även om Edith Nicolaisen umgicks mycket i teosofiska kretsar så kan man inte beteckna henne som esoteriker. Hon tycks tämligen obekant med den klassiska teosofiska litteraturen och hänvisar aldrig till Blavatsky, Leadbeater, Besant eller Bailey i sin korrespondens. Inte heller till klassikern The Mahatma Letters to A.P. Sinnett. Det var istället antroposofen Rudolf Steiner och rosencreutzaren Max Heindel plus diverse medier som påverkade henne i högre grad. Edith framstår på många sätt som en kristen mystiker i new age-tappning. Hon ville med sina skrifter och arbete nå en andlig och intellektuell elit av Sveriges ungdom för den nya tidsålderns budskap. Men budskapen hon distribuerade var på många sätt motsägande och förvirrande.

Dock lyckades Edith Nicolaisen ganska väl med sitt andra mål, att bilda ufogrupper runt om i Sverige. I oktober 1958 bjöd hon in de tyska ufologerna Karl och Anny Veit för att hålla flera föredrag i Malmö. Resultatet blev att Malmö UFO-Sällskapet bildades den 1 oktober 1958. Föreningen ändrade 1962 namn till Malmö Interplanetariska Sällskap (MIS), som i dag är den äldsta ännu existerande ufoföreningen i Sverige. Under framförallt Ebbe Johanssons ordförandeskap har MIS fungerat som en aktiv föreläsningsförening alltsedan 1950-talet. Ebbe var också under några år ledamot i Parthenons styrelse. I dag är MIS en del av riksorganisationen UFO-Sverige. Flera av de tidiga UFO-Sverigegrupperna på 1970-talet hade också kontakt med Parthenon och förmedlade förlagets litteratur.

Karl Veit 1958

Hur såg då svenska teosofer i Teosofiska Sällskapet Adyar på ufofrågan? Den 13 maj 1954 höll Bo Lindgren ett föredrag i Stockholmslogen Orion under rubriken ”Om flygande tefat . Marsmänniskor? – Vad säger dikt, vetenskap, ockultism?” Bo Lindgren blev för övrigt senare medarbetare till Edith Nicolaisen och räknades till hennes ”stödtrupper” i Stockholm. Teosofisk tidskrift nr. 5, juni-augusti 1954 blev något av ett temanummer om flygande tefat. Två artiklar från ledande internationella teosofer översattes: Interplanetarisk verksamhet av E. L. Gardner, vilken kommenterades under rubriken ”Några synpunkter” av Teosofiska Samfundets dåvarande president N. Sri Ram. Den svenske teosofen Eric Cronvall gav i samma nummer ett referat av Flying Saucers Have Landed av Desmond Leslie och George Adamski.

E.L. Gardner utgår även i sin artikel från Flying Saucers Have Landed och försöker visa att Adamskis möte med en venusian inte är orimligt ur teosofisk synpunkt: ”Att detta kan komma att visa sig vara fallet behöver inte förvåna den som genom teosofien blivit bekant med de nära relationerna mellan planeterna Venus och jorden. I Den Hemliga Läran (Adyar-uppl., del III, s. 42-45) finner vi följande: ”Venus är den mest ockulta, kraftfulla och mysteriösa av alla planeterna, den vars inflytande på och relationer till jorden är mest framträdande; Allegoriskt uttryckt blev jorden adopterad av Venus…”” (8) Här fortsätter Gardner med en beskrivning av esoterikens lära att ”Flammans Herrar”, planetväktarna kom från Venus för miljoner år sedan för att leda jordens utveckling: ”Vi kan anta att liknande kårer, skickliga och väl utrustade, är i verksamhet inom solsystemet som helhet för att understödja hela systemets intressen och vaka över medlemmarnas oberoende och frihet.” (9)

N. Sri Ram anslår en mera försiktig ton i sin artikel och menar att tefaten och deras besättning normalt skulle kunna vara eteriska till sin natur men ha möjlighet att visa sig i synlig form precis som teosofernas mästare som själva kan skapa en tillfällig kropp, s.k. mayavirupa. Men Sri Ram menar också att det kan röra sig om naturandar eller astrala väsen med möjlighet att  materialisera sig och anta olika former: Det är också tänkbart att den ymniga mängd av tankeformer av rymdskepp och besökare från andra världar som färdas fram i dem, tankeformer som är skapade av människor och som flyter omkring i astralsfären, kan ha blivit använda som modeller eller gjutformar för en sådan materialisering, eller till och med ha blivit besjälade av en astral varelse.” (10) Teosofisk tidskrifts egen redaktör menar i en kommentar att det är förståndigt att tills vidare bara följa frågan och invänta fler fakta.

Från och med 1954 kunde man köpa flera ufoböcker i Bokhandeln Studio i Stockholm, teosofernas egen bokhandel. Både Flying Saucers Have Landed och Frank Scullys De flygande tefaten fanns med på boklistan i Teosofisk tidskrift 1954. När Parthenon 1957 som först utgivna bok publicerade Desmond Leslies och George Adamskis Flygande tefat har landat, presenterades den i Teosofisk tidskrift och en längre entusiastisk recension skrevs av Rut Lindberg i den teosofiska tidskriften Graal – de sökande människornas tidskrift. Rut Lindberg talade förstås delvis i egen sak som ledamot i Parthenons styrelse. I närmast religiös hängivenhet skriver hon: ”I sanning – Adamskis kontakt med en annan värld är inte för ro skull. De vill oss något, bröderna från rymden, och vi gör klokt i att lyssna… Därför är man glad att det kommer en sådan bok som denna, i så brinnande och brännande angelägenhet, ett vapen i den enda armé som är värd att kämpa för: Ljusets.” (11)

Redaktör för Graal var Ingrid Nyborg-Fjellander, maka till Sigfrid Fjellander, biskop i Liberala Katolska Kyrkan, en teosofin närstående kyrka. Ingrid Nyborg-Fjellander var även ledare för logen Graalsökarna inom Teosofiska Samfundet Adyar. Både Ingrid och Sigfrid Fjellander var under många år ledande inom den teosofiska rörelsen i Sverige, vilket Ingrid berättat om i sin biografi över maken, Leende biskopen, en modern sökares andliga äventyr. (12) Där beskrivs också parets långa vänskap med den danske teosofen och liberalkatolske biskopen Otto Viking (1885-1966). Han var ofta gäst i Fjellanders hem på Lidingö. Otto Viking var mycket intresserad av ufofrågan. 1955 skrev han en artikel i Flying Saucer Review, ”Flying Saucers and Religion” (13), där den teosofiska synen på religion vävdes samman med hoppet om hjälp från högre utvecklade rymdmänniskor. Artikeln översattes också i Graal. Otto Viking skriver: ”… de flygande tefatens problem är av största intresse för oss och för religionen. Om vi kan vara säkra på, att de, som kommer från andra världar, är mer utvecklade än vår mänsklighet, finns fortfarande hopp om vår fortvaro… Det är därför inte oförnuftigt att påstå, att en ras, som har besegrat rymden och hastigheten, med all sannolikhet också har nått detta medvetenhetsstadium, enär detta måste anses vara normalt. Och är det så, måste religionen hjärtligt välkomna våra besökare såsom frälsare från globalt självmord och förmedlare av en världsreligion, som ersätter alla gamla ”stam”-religioner och på så sätt förverkligar den vackra drömmen om världsfred.” (14)

Otto Viking reste över hela världen för att träffa teosofer och kollegor i Liberala katolska kyrkan. Sommaren 1959 höll han ett föredrag i Johannesburg, Sydafrika vilket bevistades av Elisabeth Klarer, känd för sina kontakter med rymdmänniskor. De hade ett långt samtal efter föredraget. I ett brev till Edith Nicolaisen, Parthenon skriver Viking: ”Mrs Klarer gjorde ett utomordentligt starkt intryck av att vara helt igenom sanningsenlig, tillförlitlig och en helgjuten personlighet, vars ord det inte kan falla mig in att tvivla på.” (15) Enligt Elisabeth Klarer hade Otto Viking i sitt föredrag framfört idéer helt i linje med venusianernas livssyn.

Otto Viking

Sina tankar om hjälp från högre utvecklade rymdmänniskor utvecklade Otto Viking i en roman, En klode griber ind, som förelåg i manus redan 1954 men publicerades på eget förlag 1961. (16) En amerikansk upplaga, A World Intervenes, gavs ut i New York 1964. (17) Det är en ganska spännande historia där ett ungt dansk par, Ole och Anna, som är engagerade i fredsarbete, en dag får ett brev på posten med ett förslag att samarbeta med en annan organisation. Brevet inleds med följande ord: ”Jag har äran att representera en organisation vilken har som syfte att, med fredliga men dock mycket överlägsna medel, förhindra den katastrof som hotar civilisationen.” (18) Brevet är undertecknat Lami och han kommer på besök ett visst datum framöver.

När Lami dyker upp får Ole och Anna veta att han tillhör en hemlig organisation som vill hjälpa jorden i ett krisskede. De får också veta att han inte hör hemma på jorden utan kommer från Venus. Venusianerna har följt jordens utveckling genom århundradena. På 1940-talet fick de lov av ”solsystemets inre styrelse” att upprätta en koloni i Antarktis och ingripa aktivt i planetens utveckling på grund av att jordmänniskorna börjat använda kärnvapen. Nu erbjuder Lami det unga paret att bli hemliga agenter för denna organisation. Allt under största tystnadsplikt. Arbetet innebär att de måste vistas en tid i kolonin för utbildning. De tackar entusiastigt ja varvid Lami förklarar: ”Skall vi då säga att jag kommer hit om tre veckor, den sista augusti, och hämtar er i min ”vimana” eller ”flygande tefat” som ni kallar den, för att föra er till vår koloni. Jag måste be er att också betrakta kolonins existens som en hemlighet. Till dags dato har vi lyckats hålla den hemlig genom att avspärra den för radar, radio och ljusvågor, och vi vill gärna bevara denna hemlighet framöver.” (19)

I romanen för vi följa Ole och Annas utbildning och arbete med venusianerna. Efter många äventyr och komplikationer lyckas den hemliga organisationen av venusianer bygga grunderna för en fredlig samvaro mellan jordens nationer. Under rubriken ”Är detta sanningen om tefaten” recenserades boken av Jan Fjellander i tidskriften Graal: ”Det hör inte till vanligheterna att en biskop skriver en bok om flygande tefat. Men det är heller inte en vanlig bok som biskop Otto Viking har skrivit… Är man dessutom något så när insatt i ufologin, dvs. studiet av Unidentified Flying Objects, populärt kallade ”flygande tefat”, börjar man undra om det är en roman, om allt verkligen är påhittat… Vad har biskop Otto Viking fått idéerna ifrån? ”En klode griber ind” är skriven med sann intuition och man undrar så smått: Är detta sanningen om de flygande tefaten??” (20)

Jan Fjellander, son till Sigfrid och Ingrid, fortsatte i sina föräldrars fotspår med ett aktivt engagemang inom teosofi, ufologi och parapsykologi. Förutom att recensera ufoböcker i Graal var han med i Teosofiska ungdomsgruppen (TUG), som existerade mellan 1953-1973. Från början en konfirmationsgrupp inom Liberala katolska kyrkan utvidgades den till ett mycket aktivt forum för olika alternativrörelser. (21) Jan Fjellander var också en av grundarna av Föreningen för Psykobiofysik 1974 och under 1970- och 80-talet livfull föredragshållare inom riksorganisationen UFO-Sverige. Han är i dag styrelseledamot i Sällskapet för Parapsykologisk Forskning.

Jan Fjellander 1979

Intresset för ufo från teosofiskt håll var starkast under 1950- till 70-talen. Det var också den period då Parthenons litteratur spreds och diskuterades i Sverige. Den 18 september 1975 höll Curt Berg ett föredrag om ufo och teosofi för UFO-Center Jönköping. Curt Berg var generalsekreterare för Teosofiska Samfundet Adyar 1949-53 samt 1968-78. Föredraget refererades kortfattat i Jönköpings-Posten. Tyvärr har jag inte kunnat finna ytterligare data om föredraget men troligt är att Curt Berg berörde kopplingen mellan teosofi och ufo genom att berätta om vimanor under Atlantis dagar samt om besök av venusianer. I pressklippet kan man läsa: ”Besök av varelser från främmande planeter har vi på jorden beståtts med i flera tusen år och efter andra världskriget har dessa mystiska varelser visat oss ett ökat intresse. Det är i vart fall ufologer och teosofer övertygade om. Civilingenjör Curt Berg från Stockholm, som är generalsekreterare i Svenska Teosofiska Samfundet, pratade om ufologi och teosofi vid en diskussionskväll i Jönköping på torsdagskvällen, arrangerad av UFO-Center och teosofer i Jönköping.” (22)

Curt Berg

Av övriga svenska esoteriker som varit aktiva eller kommenterat ufofrågan finnner vi också Lars Adelskogh. Han började sin bana som ufolog i mitten på 1960-talet och deltog i den kortvariga föreningen Självständiga Institutionen för Ufologi (SIFU) 1967 samt i Ifologiska sällskapet. Han samarbetade även med Sten Lindgren inom Intergalaktiska Federation (IGF). Med tiden kom Adelskogh helt att ägna sig åt esoterik och att utge Henry T. Laurencys samlade skrifter. Den syn på liv på andra planeter som Adelskogh presenterar i sin bok Förklaringen (1991) är hämtad ur Laurencys variant av esoteriken, kallad hylozoik: ”I vårt solsystem är samtliga planeter bebodda av individer tillhörande alla sex naturrikena. Men det är endast på vår planet, Tellus, som andra, tredje och fjärde rikenas individer har organismer. På övriga planeter är även monadernas lägsta hölje ett aggregathölje. Många av dessa släkten har eterhöljet som lägsta hölje.” (23)

Trots en mycket omfattande produktion har Henry T. Laurency endast kommenterat ufo och utomjordiska besökare vid några få tillfällen i sina skrifter. Däremot svarade han på en fråga om tefaten i ett brev till en vän 12 oktober 1965: ”Beträffande ”tefaten” vet jag ingenting och har aldrig intresserat mig för några slag av ”fenomen”. I och för sig finns det ingenting orimligt i själva saken. Invånarna på Venus ha utom ett eterhölje ett grovmateriellt aggregathölje förvillande likt en organism. De äro långt före oss i medvetenhetsutvecklingen och ha löst sina ”fysiska problem”. De veta allt om oss, så besöken skulle vara till för att ge människorna något att tänka på. Resultatet tyder på att det hela förefaller meningslöst, för mig obegripligt.” Informationen att invånare på Venus även skulle ha ett icke organiskt (uppenbarligen synligt) fysiskt hölje är intressant och en uppgift jag inte funnit i någon annan  teosofisk eller esoterisk litteratur. Det finns anledning att återkomma till frågan i kommande kapitel.

På några ställen i sin offentliga produktion nämner Laurency besökare från andra planeter. Däremot säger han ingenting om hur de tar sig hit. Följande citat är hämtade ur den senast publicerade boken av Laurency, Människans väg: ”På ingen plats i vårt solsystem och, efter vad som antytts, i vårt sjuklot av solsystem finns en sådan mänsklighet som vår. Det kommer folk från andra solsystem för att titta på en mänsklighet, vars like i stupiditet och brutalitet de aldrig skådat.” (24)

”Av de tolv planeter som finnas i vårt solsystem, är det visserligen endast sju, som kallas ”heliga planeter”, men ingen av de övriga fem uppvisar en sådan oefterrättlig tendens som planeten Tellus. Den är ett fenomen, som studeras av besökare icke blott från andra planeter utan även andra solsystem.” (25)

Den senaste i raden av svenska esoteriker som uttalat sig i ufofrågan är teosofen Peter Bernin, ledare för Malmölogen U.L.T. Gruppen har varit aktiv i Sverige sedan 1970-talet. United Lodge of Theosophists (U.L.T.) bildades i USA 1909 av Robert Crosbie. Det var i sin tur en utbrytning ur den så kallade Pasadenagrenen av teosofin som lämnat modersamfundet i Adyar 1895. I april 2011 skrev jag till Peter Bernin och ställde bland annat frågan hur han såg på möjligheten att planetväktarna använder vimanor ännu idag. I ett brev den 4 april 2011 förklarade Bernin sin syn på frågan: ”Som jag ser på vimanor och på Mästarna så behöver Mästarna inga vimanor i dagsläget för att förflytta sig, de kan ta SAS eller Lufthansa… skulle de trots allt behöva förflytta sig ockult, så gör de det antingen meddelst Kriya Shakti och sin Mayavi-rupa kropp eller genom Augoides, det Högre Jagets permanenta astralkropp.”

Den 6 maj 2011 höll Peter Bernin ett föredrag i Malmö Interplanetariska Sällskap (MIS) under rubriken ”Vimanor – flygande farkoster och teosofi”. Där utvecklar han sina tankar om ufo och teosofi vidare och refererar även min brevfråga. Bernin berättar mycket om den kontroversiella boken Vaimanika Shastra som publicerades på engelska 1973. Det påstås vara en text som kanaliserades 1918-23 av Pandit Subbaraya Shastri och beskriver i detalj forntidens vimanor. Den figurerar ofta som källa bland ufologer som skriver om forntida astronauter. Peter Bernin brevväxlade med översättaren G.R. Josyer och träffade honom i Indien 1973. En stor del av föredraget handlar om vimanor beskrivna i Vaimanika Shastra och i Blavatskys Den hemliga läran.

En åhörare i publiken ställde en intressant fråga: ”Jag undrar om vimanorna står för något speciellt för er teosofer och i så fall vad? Och en följdfråga, om det finns fysiska vimanor nu? Bernins svar lyder: ”… ja vi tror på att vimanor har funnits i det förflutna, och att några av dem finns gömda fysiskt i grottor både här och där på jordklotet, bevarade för eftervärlden, på platser som tillhörde Stor-Indien. Dessa har gömts för att någon gång i framtiden blir återupptäckta, så att de kan vittna om gamla tider.” I sammanhanget nämner Bernin också ryktet att en NATO-styrka ska ha hittat en vimana i en grotta i Afghanistan. En sensationell uppgift som spreds på nätet 2011. (26)

På en fråga vad teosoferna har för teori om ufo förklarar Bernin att han började studera ämnet redan på 1960-talet och att det finns mycket ruffel och båg inom området. Han har heller inte funnit något i påståendet att besökarna skulle ge oss en bättre civilisation på jorden: ”Som jag ser det, har vi inte fått något av dess utomjordingar som kan göra nytta för vår civilisation”. Dessutom menar han att mycket av det som berättas om kontakter med rymdmänniskor och ombordtagningar är trick orsakade av elementalväsen ”som använder sig av de bilder vi har i vårt sinne, eller vårt undermedvetna.”

Man kan konstatera att ingen svensk esoteriker givit sig på uppgiften att på allvar studera både den esoteriska traditionen och samtidigt vara aktiv, forskningsinriktad ufolog. De teorier och data om ufo som presenterats av svenska esoteriker har i allmänhet grundats på en ganska ytlig kännedom om ufologin. När teosofer kommentarer ufo handlar det i stort sett om hänvisning till vimanor, planetväktarnas ankomst till jorden eller jämförelser med elementalväsen och devor. Men frågan om ufo och den esoteriska traditionen har betydligt flera dimensioner än så.

Noter

1. Håkan Lejon. ”Historien om den antroposofiska humanismen”. Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm Studies in the History of Ideas, Almqvist & Wicksell, Stockholm, 1997.

2. Inga Sanner. “Att älska sin nästa som sig själv. Om moraliska utopier under 1800-talet.” Carlssons Bokförlag, Stockholm, 1995.

3. Heikki Virtanen. ”Ifologiska Sällskapet i Stockholm 1957-1969”. Uppsats för fortsättningskurs i etnologi, 20 poäng, Institutet för Folklivsforskning, Stockholms universitet, 1980.

4. Mona Sundquist. ”På sökarväg: Jan erik Janhammar”. Sökaren, nr. 3, 1993, s. 4.

5. Jan Erik Janhammar. ”Måndagsgruppen 35 år”. Arcanum, februari-mars 1987, s. 3.

6. Virtanen 1980, s. 4.

7. ”Ett meddelande till alla intresserade av Universell Kontakt.” Utgivet av Parthenongruppen.

8. E.L. Gardner. ”Interplanetarisk verksamhet”. Teosofisk tidskrift, nr. 5, juni-aug. 1954, s. 10.

9. Ibid. s. 11.

10. Ibid. s. 8.

11. Rut Therese Lindberg. ”Flygande tefat har landat”. Graal – de sökande människornas tidskrift, nr. 10, 1957, s. 14-15.

12. Ingrid Nyborg-Fjellander. ”Leende biskopen, en modern sökares andliga äventyr”. Bokförlaget Robert Larson AB, Täby, 1975.

13. Monseigneur Otto E. Viking. ”Flying Saucers and Religion”. Flying Saucer Review, vol.1, no. 5, nov-dec. 1955.

14. Otto Viking. “Har flygande tefat något med religion att göra?”. Graal, v. 21, nr. 6, 1956.

15. Brev från Otto Viking till Edith Nicolaisen 10 juli samt 17 augusti 1959.

16. Otto viking. ”En klode griber ind”. Eget Forlag, Köpenhamn, 1961.

17. Otto Viking. ”A World Intervenes”. Exposition Press, New York, 1964.

18. Viking 1961, s. 8.

19. Ibid. s. 16.

20. Jan fjellander. “Är detta sanningen om de flygande tefaten?” Graal, v. 26, nr. 9, 1961.

21. www.folkrorelser.org/alternativnorden/alternativnorden9.html

22. Märta Wägeus. ”Varelser hit från yttre rymden?” Jönköpings-Posten med Smålands Allehanda 19 september 1975.

23. Lars Adelskogh. ”Förklaringen”. Foinix förlag, Skövde, 1991, s. 162.

24. Henry T. Lauency. ”Människans väg”. Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 1998, s. 130.

25. Ibid. s. 496.

26. jimmyprophet.wordpress.com/2011/02/12/vimana-ufo-found-in-cave-in-afghanistan/

6. Esoteriker och ufofrågan

 

”… the only thing that counts in this life it to question the mystery of it, with all the means at our disposal, with every moment of awareness, with every breath.”
Jaqcues Vallee, Forbidden Science, vol I

6. Esoteriker och ufofrågan

Den som läser den första generationen ufokontaktböcker av författare som George Adamski, Daniel Fry, Orfeo Angelucci, Howard Menger med flera noterar direkt att den världsbild och filosofi som presenteras av rymdmänniskorna är närmast identisk med teosofin och den esoteriska traditionen. Det har uppmärksammats av både religionshistoriker och sociologer. Religionshistorikern Christopher Partridge skriver i boken UFO Religions: ”Generellt sett kan man notera att Adamskis grundläggande idéer inte är något annat än en modifierad form av populära teosofiska läror vilka framhåller andlig evolution och mästarnas/besökarnas roll i denna process.” (1) Partridge noterar också att George Adamski använder beteckningen bröderna på sin utomjordiska besökare. Bröderna används också som term för mästarna i den esoteriska traditionen. Adamskis beskrivning av mötet med venusianen Orthon den 20 november 1952 kunde lika gärna ha varit en beskrivning av Blavatskys möte med mästaren Koot Hoomi, kommenterar Partridge.

Sociologen David Stupple har i flera artiklar tagit upp sambandet mellan teosofin och   uforörelsen och kommit till samma resultat som Partridge. Dock märks det att Stupple är sociolog och inte religionshistoriker. Hans texter innehåller en hel del sakfel, särskilt angående den esoteriska traditionen. En av Stupples artiklar har en ovanligt lång titel som är närmast övertydlig i sitt budskap: ”Mahatmas and space brothers: The ideologies of alleged contact with mahatmas and space brothers: The ideologies of alleged contact with extraterrestrials”. (2)

Den vanliga akademiska tolkningen av detta samband är att flera av de tidiga ufokontaktpersonerna kom från en nyandlig miljö och helt enkelt efter 1947 bara inkorporerade tefaten med sin tidigare teosofiinspirerade livssyn. Tolkningen är sannolikt rimlig i vissa fall. Men som esoteriker kan man även tolka sambandet på ett annat sätt. Ett försök eller test från planetväktarna, eventuellt i samarbete med utomjordiska intelligenser, att närma sig mänskligheten och genom diverse fenomen och uppvisningar av en främmande teknologi få människor att tänka i djupare banor..

Jag har talat med åtskilliga svenskar vars liv förändrats efter en närobservation av ufo. Och mönstret är globalt. Det innebär att man tvingas dra följande slutsats: Oavsett vad ufofenomenen egentligen är eller kommer ifrån, så blir följden av deras uppträdande förändringar i människans medvetande och därmed, på lång sikt, även förändringar i vårt sociala liv. Ett exempel är Peggei Robert som jag intervjuade angående en närobservation hon gjorde i september 1973. (3)

Hon var på väg i bil från Norrköping till Kilafors i Hälsingland, när ett lysande föremål dök upp strax utanför Sandviken. Föremålet följde bilen under flera kilometer in mot den lilla orten Årsunda. Strax utanför samhället stannade Peggei bilen och vevade ner bilrutan för att ta sig en närmare titt på den märkliga tingesten. Den var nu så nära, cirka 150 meter, att hon tydligt kunde se att det var en silvergrå, metallisk farkost. Formen var det klassiska tefatet.

Peggei beräknade storleken till ca 10 meter i diameter. En rad fönster syntes på mitten av farkosten, ur vilka det strömmade ett gult sken. Tefatet var helt ljudlöst där det svängde och guppade fram och tillbaka i trädtoppshöjd. Under farkosten fanns en utbuktning ur vilken det kom ett svagt blåvitt sken, som en strålkastare. Peggei betraktade tefatet i ca 20 minuter. Under den tiden såg hon, flera gånger i fönstren, silhuetter av varelser som rörde sig fram och tillbaka.

Peggei Robert 1 sept. 1984

Hon blev aldrig rädd, utan upplevde snarast en känsla av hänförelse och harmoni. När Peggei for vidare följde farkosten efter bilen ännu en liten tid innan den slutligen försvann över Storsjön, strax utanför Sandviken. Väl framkommen i Kilafors stupade Peggei i säng, trött och omtumlad efter händelsen. Men när hon lagt sig kände hon en kraft - en pil - som trängde igenom hennes kropp, från fötterna, via ryggraden och upp till huvudet. Kraften stannade i huvudet och började cirkulera. Det hela var mycket obehagligt. Peggeis kropp kändes som en degklump som flöt ut ur sängen och all känsel var borta. Men plötsligt "vände pilen" och, via ryggraden och fötterna, lämnade den kroppen och försvann.

Vad hände egentligen med Peggei Robert denna septemberkväll? Blev hon på något sätt psykiskt påverkad från den okända farkosten? Hon ser det hela som en mycket positiv händelse. Den förändrade hennes liv. Från att ha varit en "egotrippad materialist" blev Peggei sökare efter andra livsvärden. "Nu visste jag ju att det fanns någonting annat i andra dimensioner, liv som är annorlunda och mera utvecklat", säger hon som förklaring till sitt nya liv. Peggei arbetade senare som naturterapeut och healer. Gång på gång framhåller hon att "förändringen kommer från rymden". Hon menar att utomjordiska väsen griper in och hjälper mänskligheten i en krisperiod.

Den som studerar den esoteriska traditionens grundläggande verk kommer snart att finna att det i stort sett helt saknas uppgifter om flygande farkoster som i nutiden används av planetväktarna eller utomjordiska intelligenser. Naturligtvis kan jag i mina undersökningar ha förbisett något citat men jag har heller inte sett någon annan, ufolog eller esoteriker, presentera sådana data.

I teosofins mest kända verk H P Blavatskys Den hemliga läran finns endast några korta kommentarer om flygande farkoster på Atlantis, så kallade vimanor. Bakgrunden är berättelsen om kampen mellan planetväktarnas representanter och ett prästerskap som tagit makten över stora delar av folket genom sin kunskap i magi. Ledare för båda grupperna hade tillgång till flygfarkoster, vimanor, även kallade Viwans. Förhållande hade urartat med krig och stridigheter så till den grad att planetväktarna inte såg någon annan väg än att sänka kontinenten i havet. Men innan detta skedde varnade man alla de som stått på planetväktarnas sida i kampen att uppsöka skyddade områden på andra delar av jorden.

Blavatsky hävdar att detta är information som finns tillgänglig i planetväktarnas dolda arkiv. Stora bibliotek och museum som en gång i framtiden kommer att ställas till mänsklighetens förfogande och visa planetens verkliga historia. Från ett dokument i detta arkiv citerar hon följande: ”Han sände sina flygfarkoster (Viwan) till alla bröder/chefer (ledare för andra nationer och stammar) där trogna människor fanns med budskapet: Gör er redo. Kom, ni den goda lagens människor och lämna landet medan det är ännu torrt.” (4) I hemlighet konfiskerades prästerskapets vimanor medan planetväktarnas representanter förde ut så många som möjligt till andra områden på jorden som skulle förbli torra. När Atlantis började sjunka fann prästerskapet och dess anhängare att det inte fanns någon möjlighet att fly. Det är denna händelse som i Bibeln fortfarande lever kvar i minnet som syndafloden.

I den klassiska teosofiska litteraturen finns en källa till som nämner vimanor. Vi hittar den i The Story of Atlantis and the Lost Lemuria av W. Scott-Elliot. Boken publicerades ursprungligen i två delar, The Story of Atlantis (1896) samt The Lost Lemuria (1904). De böckerna slogs samman till en volym utgiven 1925. Scott-Elliot samarbetade med den klärvoajante teosofen Charles Leadbeater. Han är kontroversiell inom den teosofiska rörelsen som delats i två läger rörande Leadbeaters arbeten och förmågor. I sin självbiografi How Theosophy Came To Me, (5) berättar han om den undervisning och psykiska träning som flera av planetväktarna gav honom. Därefter kunde Leadbeater själv studera företeelser i överfysiska världar. Även om Scott-Elliot står som ensam författare till The Story of Atlantis and the Lost Lemuria så bygger uppgifterna på de Leadbeaters klärvoajanta undersökningar.

Boken beskriver Atlantis kultur och teknologi, bland annat förekomsten av flygfarkoster. Enligt Scott-Elliot var dessa ganska få och ett privilegium för de styrande. De stora massorna färdades huvudsakligen till fots eller i primitiva vagnar dragna av djur. Intressant är beskrivningen av flygfarkosterna. De var gjorda av en metall liknande aluminium och vägde väldigt lite. Ytan var helt slät och farkosterna ”lyste i mörkret som om de målats med självlysande färg”. De framdrevs av en kraft som vetenskapen ännu inte upptäckt. (6)

En mera detaljerad beskrivning av jordens utveckling ger Charles Leadbeater i  Man: Whence, How and Whither, vilken han skrev tillsammans med Annie Besant, ledare för Adyarteosoferna 1907-1933. De var båda klärvoajanta och boken, som publicerades 1913,  bygger på deras gemensamma undersökningar. Detta verk är även i teosofiska kretsar mycket kontroversiellt, mycket på grund av Leadbeaters tolkningar av teosofers tidigare liv. (7) Mycket kortfattat omnämns även här flygfarkoster på Atlantis och ofta citerat är beskrivningen av de venusianska planetväktarnas ankomst till jorden för 21 miljoner år sedan: ”Med det mäktiga dånet av snabb nedgång från oberäkneliga höjder, omgiven av flammande eldhav som fyllde himlen med utskjutande eldtungor, blixtrade Flammans herrars farkost fram genom luftens rymder. Den stannade och svävade över den Vita ön” (8) På andra ställen i boken nämns att skeppslaster ”shiploads” av individer överförs mellan planeter.

I den klassiska esoteriska litteraturen har jag endast lyckats finna en ytterligare referens till rörande flygfarkoster. Det är en kommentar om Atlantis vimanor i Alice Baileys The Externalisation of the Hierarchy. Boken kom i sin första upplaga 1957 men information mottogs kläraudient av Bailey redan i september 1939. Läraren D.K. meddelar följande: ”Det mesta av vår moderna vetenskapliga kunskap var känd av dessa prästkungar och representerade i massornas ögon en form av underbar magi. Sanitära anläggningar, hygien, transportmedel och flygfarkoster av hög kvalitet hade utvecklats. Dessa var dock inte resultatet av människors prestationer utan gåvor från hierarkin, utvecklade och konstruerade under vis ledning.” (9)

Den stora mängden ufoobservationer och påståenden om kontakter med rymdmänniskor som rapporterades från och med sommaren 1947 kom ganska snart att intressera ledande teosofer. I Sverige och flera andra länder var det aktiva teosofer, spiritualister med mera som attraherades av och byggde upp stora delar av den tidiga uforörelsen. Men samtidigt visar tidiga artiklar från teosofiskt håll att man var tämligen osäker på tolkningen. Och ett av skälen var, som jag visat ovan, att det fanns mycket få referenser till flygfarkoster i den teosofiska traditionen.

Jag har försökt spåra ledande teosofers uttalanden från den tidiga ufoeran. God hjälp med att hitta artiklar har jag här fått av bibliotekarien Jennifer Hissey vid Campbell Theosophical Research Library i Sydney, Australien. Biblioteket är en del av Teosofiska samfundet Adyar i Australien och har en utmärkt webbsida på nätet där man kan söka artiklar i teosofiska tidskrifter från hela världen. (10) Jennifer Hissey har scannat och mejlat mig flera artiklar av några kända teosofer.

Tidigt ute att kommentera ufofrågan var Boris de Zirkoff (1902-1981), utgivare av Blavatskys samlade verk. Han var knuten till den gren av teosofin som bröt sig ur 1895 och som går under namnet Teosofiska samfundet Pasadena. Rörelsen splittrades i två grenar på grund av oenighet om ledarfrågan. Det ursprungliga samfundet heter Teosofiska samfundet Adyar. I tidskriften Theosophia 1952 resonerade Zirkoff om ufo i artikeln Are the flying saucers really flying? Han utgår från de fenomen som rapporterats i samband med Blavatsky och A P Sinnett där brev skickats med paranormala metoder, så kallad apport eller teleportation. Högre utvecklade varelser på andra planeter har sannolikt den förmågan, menar Zirkoff. De skulle då kunna förflytta ”flygande tefat” eller vilka föremål som helst att uppmärksammas av jordbor. ”På basis av existerande fakta som till exempel breven från adepterna/bröderna, är det fullt möjligt att spekulera om möjligheten att flygande tefat är materialiserade strömmar av någon utomjordisk substans, projicerad och guidad av intelligenta varelser av skäl de bäst känner själva.” (11)

På ett liknande sätt resonerar den brittiske teosofen E L Gardner i artikeln Interplanetary activities, publicerad 1954. Han hänvisar till George Adamskis möte med en venusian 1952. Liksom många andra teosofer associerar han denna uppgift med att en grupp avancerade individer från Venus anlände till jorden för cirka 21 miljoner år sedan för att som planetväktare övervaka och leda den mänskliga medvetenhetens utveckling. Enligt esoteriken är venusmänniskorna oerhört långt före jordens människor i utveckling. Med tanke på farorna med atombomber och den tekniska utvecklingen är det bara rimligt att invånare från Venus nu  ingriper aktivt i skydd och hjälp till jorden. Eftersom de är både kulturellt och tekniskt mera avancerade är de sannolikt också skickliga i interplanetariska resor och använder sig då av en form av teleportation, enligt Gardner. (12)

Teosofiska samfundet Adyars president 1953 fram till sin död 1973 var N Sri Ram. När Flying Saucers Have Landed av Desmond Leslie och George Adamski nyligen publicerats kommenterade N Sri Ram frågan i en artikel i Theosophy in Australia 1954. Även om han håller frågan öppen om besökare från andra planeter så föregriper Ram på sätt vis Jacques Vallee i sin teori: ”Det finns berättelser om naturandar (fairy stories) i samband med flygande tefat från olika länder, som kan förklaras utifrån den kunskap, klärvoajant erhållen, presenterad i den teosofiska litteraturen.” (13) Men han framhåller också att människors tankeformer av tefat och utomjordingar kan användas av både naturandar och astrala väsen som former för materialisation.

En något mera kritisk inställning till ufo och framför allt kanaliserade budskap från rymdmänniskor ger teosofen Geoffrey Hodson (1886-1983) i en artikel 1967 med rubriken Flying saucers… Visitations from outer space… Are they authentic? Geoffrey Hodson är känd för sina klärvoajanta studier av devor och naturandar, vilka han beskrivit i flera böcker. (14) Han var en ofta anlitad föreläsare i teosofiska kretsar. Efter en föredragsturné i USA 1967 mötte han dock ett nytt intresse bland teosofer: mediers kanaliserade budskap från rymdmänniskor. Hodson ställer sig mycket tveksam till dessa budskap och uttrycker snarast oro över att många teosofer går med som medlemmar i grupper som propagerar för kosmiska mästare från olika planeter. ”De undersökningar som jag gjort av detta fenomen har övertygat mig om metodens opålitlighet, inte minst för att källan är osynlig och ger ingen möjlighet till kontroll av de som framför budskapen. (15) I en vidare kommentar blir det tydligt att Hodson inte är särskilt sakkunnig vad gäller uforapporter. Han förklarar att det inte finns några fysiska bevis för närvaron av mänskliga varelser i flygande tefat. Naturligtvis beror det på vad man menar med bevis men det är märkligt att Hodson inte blivit informerad om de hundratals fall där mänskliga varelser observerats i samband med ufo.

Av ovanstående kommentarer från några ledande teosofer kan man konstatera att de flesta synes vara tämligen okunniga om ufofenomenen. De spekulerar mera utifrån den esoteriska traditionen än hänvisar till väldokumenterade ufo-rapporter. Det finns dock två teosofer eller esoteriskt inriktade författare som har god kännedom om både den esoteriska traditionen och ufo. Jag tänker här på Andrew Tomas och Riley Crabb. Båda är författare till en stor mängd litteratur som berör båda ämnena.

Andrew Tomas (1906-2001) föddes i Ryssland och bodde under sitt långa liv i många länder. Han tillbringade bland annat 21 år i Kina. Ämnen som arkeologi, forntida mysterier och esoteriska läror var tidiga intressen. Han kom med tiden att bli en av de mest kända företrädarna för vad som senare kom att kallas astroarkeologi och publicerade, förutom böcker, många artiklar i tidskriften Ancient Skies utgiven av Ancient Astronaut Society. Men redan 1935 var han inne på liknande tankegångar skriver han i ett brev till mig 1991: ”Förutom teosofen Mme Blavatsky och den rysk-skandinaviske konstnären Nicholas Roerich så har få västerländska forskare haft nyckeln till legenderna om ”stjärnmänniskor” i Asien. Roerich skrev på 1920-talet om ett ”skarpt lysande föremål” han observerat i Centralasien. Den engelske bergsbestigaren Smythe skrev om ufo över Himalaya på 1930-talet. I min bok Planetary Doctrine (1935, Shanghai) hänvisade jag till dessa iakttagelser och identifierade dem som rymdskepp från andra planeter. Det är därför Jacques Vallee kallar mig en pionjär på området.” (16)

Brev från Andrew Tomas 8 mars 1991

1948 flyttade Tomas till Australien och blev 1952 medlem av den första ufoföreningen i landet, Australien Flying Saucer Bureau. Han fortsatte under många år som aktiv i föreningen och var redaktör för Australian Flying Saucer Review fram till 1965. Ufologen Bill Chalker beskriver i en minnesartikel Tomas som en av Australiens ufopionjärer. (17) Under 1970-talet blev Andrew Tomas böcker storsäljare och publicerades i 16 länder. Två titlar översattes till svenska av Roland Adlerberth, Vi var inte först (1974) samt Vid fjärran världars stränder (1975). Ett bärande tema i böckerna är att gamla okända kulturer med en hög teknologi funnits för mycket länge sedan på jorden. I religiösa skrifter, legender och den esoteriska traditionen finns hänvisningar till dessa tidigare civilisationer. Jorden har i omgångar besökts av ”kosmiska kulturbärare” från andra planeter och de har nu återkommit. (18)

I flera omgångar besökte Andrew Tomas Indien och Tibet. 1976 fick han ett personligt sammanträffande med Dalai Lama och tillfälle att forska i hans bibliotek. Där påträffade han flera skrifter som inte tidigare översatts till engelska och en del av det materialet finns återgivet i hans bok Shambhala. Oasis of Light, 1976.

Den enligt min mening mest sakkunniga esoteriker som skrivit om och debatterat ufofrågan är Riley Crabb (1912-1994). Han började intressera sig för teosofi och den esoteriska traditionen redan 1934 när han upptäckte det omfattande biblioteket i Teosofiska samfundets loge i Minneapolis, USA. Crabb bodde tretton år på Hawaii där han under tre år fungerade som ledare för Honolululogen av Teosofiska samfundet. 1951 blev han medlem av Borderland Sciences Research Associates (BSRA) i San Diego. En organisation som studerade olika typer av paranormala fenomen, grundad av Meade Layne 1945. Artiklar och debatt presenterades i tidskriften Round Robin, vilken 1960 ändrade namn till Journal of Borderland Research. Riley Crabb flyttade med sin fru Judy till Kalifornien 1957 och två år senare övertog han ledarskapet för BSRA. En post han innehade till 1985 då han, efter hustruns bortgång flyttade till New Zealand.

Crabb intresserade sig tidigt för ufo och 1954 började han hålla föredrag i ämnet och blev en känd mediaprofil på Hawaii. Bland annat höll han föredrag för amerikanska flottans personal vid Pearl Harbour och Barbers Point. När han 1959 övertog ledarskapet för BSRA och blev redaktör för Round Robin skrev han följande programförklaring: ”Efter att jag anlänt till fastlandet har mina föredrag handlat mycket om att relatera data om flygande tefat och andra fenomen med mysterieskolornas kunskap. Jag antar att ni är ense med mig om att detta inte är en lätt uppgift. Om jag skall definiera ett mål i livet så är det ett kompromisslöst sökande efter sanningen, vad den än må vara eller vart den än kan leda.” (19)

Precis som föregångaren Meade Layne noterade Riley Crabb hur oförberedda teosofer och andra esoteriker var på tefatens uppdykande efter kriget och hur svårt de hade att hitta förklaringar utifrån den esoteriska traditionens kunskap. Det var som om detta uppdykande var något som inte ens planetväktarna hade räknat med. Stor betydelse för tolkningen av ufo och många andra fenomen fick BSRA genom ett unikt medium i San Diego, Mark Probert (1907-1969). Han var både klärvoajant och kläraudient och förmedlade information från en grupp på 16 individer, både män och kvinnor som levt tidigare på jorden. Informationen skiljer sig från vanlig mediuminformation genom att den är mycket saklig och vetenskapligt informativ. Utifrån de diskussioner angående tefaten som Meade Layne och andra förde med den inre cirkeln så sammanställdes flera böcker där den så kallade 4-D-teorin presenterades. Den säger i korthet att många av tefaten inte är fysiska i vanlig bemärkelse utan ”eterskepp” från en parallellvärld strax utanför vårt synfält. (20)

Riley Crabb okt. 1970

Riley Crabb hänvisade ofta i sina tolkningar av ufohändelser till uttalanden från Mark Probert. Men lika ofta kunde han citera från tidiga teosofiska böcker eller andra av den esoteriska traditionens skrifter till exempel Alice Baileys böcker. Crabbs beläsenhet på området var enorm. I en lång artikel, The powerhouse behind BSRA, berättar han vad den inre cirkeln sagt om samarbete mellan vår planets väktare och de utomjordiska besökarna: ”Det pågår för närvarande ett hemligt samarbete mellan rymdmänniskorna (etherians-HB) och vissa höga auktoriteter på er jord. Ni måste då förstå att jag inte använder ordet höga i den vanliga betydelsen. Jag menar de som tillhör några av jordens hemliga loger… Dessa män (etherians) har landat inte bara i Australien, på en hemlig landningsplats. De har inte bara varit i Skottland, utan till höga auktoriteter i England och till några få män och kvinnor här med hög utveckling – jag menar hemliga sällskap”. (21)

Mark Probert

Den eteriska eller 4-D-tolkningen var den teori eller förklaring som Riley Crabb oftast hänvisade till. Jag hade förmånen att korrespondera med honom mellan åren 1979-1985 och då diskutera olika frågor som rörde ufo och den esoteriska traditionen. Även om vi inte alltid delade samma åsikt så var hans kommentarer alltid tänkvärda och sakkunniga. Han var ingen naiv love-and-light idealist som bara pratade om vänliga rymdmänniskor utan medveten om att flera olika grupperingar kunde ligga bakom ufofenomenen. Dock var han tveksam till tanken att en del hemliga broderskap på jorden kunde äga tefat eller att Adamskis venusianer kanske bara använde Venus som täckmantel för sitt verkliga ursprung: ”Jag ser inget skäl till att tvivla på att Adamskis första kontakter 1952-53 var från där de påstod sig komma, Venus-Etheria… Kom ihåg att Borderland Sciences Research Associates presenterade 4-D, den extraterrestriella teorin som ursprung för de flesta tefaten redan 1946. Trettio års forskning har sedan dess bara stärkt den ursprungliga förklaringen.” (22)

Få seriösa ufologer har skrivit om BSRA och deras teorier. Säkert beroende på att de flesta inte intresserar sig för kopplingen mellan den esoteriska traditionen och ufo. Det stora mängden bisarra kulter och sekter inom området avskräcker från att ta sig an frågan. I de uppslagsverk om ufo som utkommit finns inte Meade Layne eller Riley Crabb omnämnda med egna rubriker. En tidig ufobok som presenterar BSRA och mediet Mark Probert i flera kapitel är Flying Saucer Pilgrimage av Bryant och Helen Reeve. (23)

En av de ur ufosynpunkt märkligaste böcker som skrivits av en esoteriker utkom 1983, Through the Curtain av Viola Petitt Neal och Shafica Karagulla. (24) Den har publicerats även i en svensk utgåva, Nattlektioner, översatt av Lars Adelskogh. (25) Båda författarna var välmeriterade akademiker med intresse för forskning inom det paranormala området. Neal doktorerade på Mellanösterns hemliga religioner vid London University och Karagulla forskade inom neurologi och psykiatri och var under några år biträdande professor i psykiatri vid State University of New York.

Viola Petitt Neal stod sedan tidig ålder i kontakt med en avdelning av planetväktarnas organisation. I ett förändrat medvetandetillstånd deltog hon i undervisning vilken samtidigt kunde nertecknas av Shafica Karagulla. För undervisningen stod olika individer tillhörande planetväktarna eller som de ofta kallas planethierarkin. Ämnen som tas upp i Through the Curtain är bland annat ESP, healing, utbildning och jordens utveckling, allt i överensstämmelse med den klassiska esoteriska traditionen enligt Blavatsky, Bailey med flera. Men när det gäller ufo och utomjordiska besökare kommer Neal med helt nya, tidigare okända och får man väl säga tämligen kontroversiella uppgifter.

I en nattlektion 11 maj 1962 berättas följande: ”Det skall framhållas att det finns rymdmänniskor på er planet, besökare som kommer och går. En del av dem är mycket konstruktiva, såsom de från Venus och Mars. Andra är destruktiva.” (26) Det är samma typ av information som presenterats av de klassiska kontaktpersonerna. Någon förklaring hur de kan bo på planeter i vårt solsystem ges inte. Betydligt mera kontroversiell blir Neals nattlektioner som behandlar de destruktiva rymdmänniskorna. Frågan behandlas utförligt i flera kapitel. I en nattlektion 27 augusti 1962 får vi veta följande om en period på Atlantis: ”Vid tiden för femte underrasen kom plutonianer i massor och invaderade planeten Jorden. En del kom i rymdskepp från Pluto.” (27) Rymdmänniskor har både inkarnerat och kommit med rymdskepp från Pluto i olika omgångar och det fortsätter ännu. Planeten Pluto har enligt Neal kastats ur ett annat solssystem och gått in i en bara runt vår sol. Invånarna har som mål att erövra och överta jorden. Förklaringen ges i en nattlektion 10 juni 1962: ”Planeten Pluto, intränglingsplaneten, den åttonde sfären, utgör en sammanhållen och hård kärna av ondska i vårt solsystem. Intränglingsplaneten valde att ta över planeten Jorden, eftersom mänskligheten på denna planet befinner sig i kris under sin evolution och Jorden därför är den mest sårbara planeten i solsystemet.” (28)

En så central händelse i jordens historia borde ha kommenterats i den esoteriska traditionen före tefatseran 1947. Jag har inte funnit uppgiften i någon annan skrift. Det finns några kommentarer om Pluto i Esoteric Astrology av Alice Bailey men det handlar huvudsakligen om psykologisk påverkan. Dock påpekas att Pluto bringar förändring, mörker och död. (29)

Det finns en intressant koppling mellan Viola Petitt Neal, Shafica Karagulla och Ingo Swann, känd för sin förmåga av fjärrsyn (remote viewing). Swann var med och utvecklade forskning kring denna förmåga vid Stanford Research Institute i Kalifornien under 1970-talet. 1998 publicerade han på eget förlag sin självbiografi Penetration. The Question of Extraterrestrial and Human Telepathy, som blivit något av en undergroundklassiker. Den tryckta upplagan är närmast omöjlig att få tag på och betingar ett mycket högt pris. Dock finns boken att plocka ner gratis på nätet.

Där berättar Swann hur han i februari 1975 kontaktades av en mystisk Mr. Axelrod och erbjöds komma till Washington för att utföra ett uppdrag med hjälp av sina förmågor. Swann erbjöds ett tusen dollar om dagen för uppdraget och han tackade ja. På avtalad plats i Washington möter han två män som tycks vara tvillingar och fungerar som vakter. Det ger honom en lapp med uppmaningen: ”Var vänlig och säg ingenting och ställ inga frågor. Detta är för både din och vår säkerhet.” Gruppen går till en bil som körs av en kvinna. Efter en tid får Swann en ny lapp där det står att han kommer att förses med en huva av säkerhetsskäl. Han börjar känna sig orolig och undrar om han är på väg att bli kidnappad. Bilen stannar efter en tid och Swann leds till en helikopter som flyger gruppen till vad som visar sig vara en underjordisk anläggning.

Han blir väl omhändertagen på en lyxig underjordisk anläggning och ombeds av Mr. Axelrod att utifrån vissa koordinater förflytta sig psykiskt till månens baksida. Swann observerar byggnader, hangarer och mänskliga varelser som arbetar med olika apparater. Eftersom Swann vet att det inte ska finnas några varelser på månen ber han om ursäkt och säger att det måste vara något fel. Men Axelrod ber honom fortsätta och Svann får till slut klart för sig att den hemliga grupp han nu kommit i kontakt med redan känner till denna bas på månen men vill spionera på främlingarna och eventuellt uppfatta telepatiska meddelanden från dem. När en av varelserna på månen visar att han känner av Swanns spionage avbryts försöket avbrupt. De varelser han observerat är farliga får han klart för sig. Därefter körs Swann tillbaka till sitt hotell och återvänder till Kalifornien. Han har ingen aning om vilka den hemliga gruppen är men misstänker att det måste vara ett ultrahemligt, så kallat black project.

Ingo Swann hade många vänner under sin tid i Kalifornien bland annat Shafica Karagulla och Viola Petitt Neal. Tillsammans med Conrad W. beslutar han sig att bjuda damerna på middag sommaren 1976. Swann och Conrad åker till en supermarket i Hollywood för att handla. Vid en av diskarna ser Swann en lättklädd, sexig kvinna som plockar varor. Hon har svart hår och purpurfärgade solglasögon. När hon kommer närmare får han en obehaglig känsla av att kvinnan inte är en vanlig människa. I samma ögonblick ser han till sin förvåning de båda vakterna som han träffat hos Axelrod. De håller kvinnan under uppsikt en bit ifrån och de ger honom känslan av att inte prata och bara agera naturligt. Utanför affären ser Swann och Conrad hur kvinnan lastar matvaror i en bil. De båda vakterna från Axelrod kombinerat med den psykiska rädslan övertygade Swann om att kvinnan var en utomjording.

På middagen med Neal och Karagulla nämner Swann inget om händelsen med kvinnan men  tar upp frågan om främlingar ibland oss. Då utspinner sig bland annat följande konversation:

”Viola: Det finner mängder av DOM och många är biologiska androider (bio-androids).

Shafica: De är farliga och de vet att jordens klärvoajanter är deras enda fiender. Var försiktig, Ingo, var försiktig.” (30)

När man tar upp frågan om esoterik och ufo går det inte att komma ifrån engelsmannen Benjamin Crème. Han blev känd för en bredare allmänhet 1982 när han genom annonser i flera av världens stora dagstidningar förklarade ”Kristus nu här”, att världsläraren Lord Maitreya sedan 1977 funnits bland oss och snart skulle tala i teve och radio in om två månader och då tillkännage sin identitet. Profetsian slog som bekant inte in.

Jag blev nyfiken på Benjamin Creme 1980 när hans första bok, The Reappearance of the Christ and the Masters of Wisdom kom ut. Förutom sina telepatiska  kontakter med mästarna påstod han sig också ha varit i fysisk kontakt med rymdmänniskor och arbetat för dem i flera år. 28-29 mars 1987 deltog jag i ett seminarium med Benjamin Creme på Stjärnsunds kursgård i Dalarna men hans presentation ingav inte förtroende och jag skrev en kritisk artikel om honom i Sökaren. (31)

Benjamin Creme i Sverige 29 mars 1987

Benjamin Creme har ägnat hela sitt liv åt studier i mystik, ockultism, esoterik och flygande tefat. Redan som fjortonåring slukade han Alexandra David Neels klassiska With Mystics and Magicians in Tibet. Inspirerad av den teosofiska traditionen började han meditera i början av 1950-talet. Namn som dyker upp i hans välsorterade bokhylla är Blavatsky, Leadbeater, Gurdjieff, Brunton, Bailey, Vivekananda, Yogananda m fl. I mitten av 1950-talet läste Creme också George Adamskis böcker om resor i flygande tefat och kontakter med venusianer. 1957 gick han med i en UFO-grupp i England, och där startade han också sin föredragsverksamhet med att berätta om rymdmänniskorna.

Han är sedan 1980-talet en känd föreläsare och ledare för organisationen Share International, som också är namnet på gruppens tidskrift. Benjamins Cremes presentation av den esoteriska kunskapstraditionen är i huvudsak korrekt men när det kommer till hans egna kontakter och budskap blir situationen annorlunda. I Share International svarar Creme regelbundet på frågor om hur det ena eller andra ufofenomenet som rapporteras skall tolkas. Nästan alltid bekräftar Maitreya genom Creme att det rörde sig om ett rymdskepp från Venus, Mars etc. Uppenbara och konstaterade misstolkningar av enkla ljussken blir till rymdskepp. Det hela ger ett absurt intryck och blir snarare en travesti på esoterik. Uppenbarligen misstolkar Creme sina egna upplevelser, förhoppningar och föreställningar som budskap från mästarna. Ett av de vanligaste misstagen bland människor som studerat esoterik och utvecklat klärvoajans. Exemplen i den ockulta undergroundvärlden är otaliga.

Det kan vara intressant att studera vad tibetanen D K säger i frågan, förmedlat genom Alice Bailey. Han påpekar att åtminstone 85 procent av alla andliga budskap kan förklaras genom vanlig psykologi: ”Dessa budskap är normalt oförargliga, ibland vackra eftersom de är en blandning av vad mottagaren har läst och samlat från skrifter i mystik, kristna källor och Bibeln... Vanligtvis är de utan betydelse och innehåller åtskilligt med plattityder.” (32)

En esoteriker och ufolog som räknar sig som lärjunge till Benjamin Creme är holländaren Gerard Aartsen. Han har i två böcker försökt visa kopplingen mellan den esoteriska traditionen och ufokontaktpersonernas budskap. (33) Men Aartsen tycks oförmögen att se kritiskt på Cremes ofta absurda uttalanden och försvarar även de mest befängda misstolkningar. Jag har i korrespondens diskuterat frågan med Aartsen men han försvarar Creme i alla lägen. Olyckligt eftersom sambandet mellan ufo och den esoteriska traditionen är alltför intressant för att behandlas så okritiskt och naivt.

För att försöka utröna hur nutida aktiva teosofer ser på ufo skrev jag 2010 till ett trettiotal länders representanter för olika teosofiska sällskap. Inte så många svarade och de flesta hade ingen åsikt eller kunskap i frågan. Några hänvisade till citat i Blavatskys Den hemliga läran. Susan Kaschula i The Theosophical Society, South Africa skriver: ”Som du antagligen upptäckt så finns det så vitt jag vet ingenting nämnt om ufo i den teosofiska litteraturen och inte heller Alice Bailey tar upp det. Jag tror att en del rapporterade ufoiakttagelser, särskilt de nattetid, är lysande devor eller magnetiserade tankeformer”. (34) Att en del ufoobservationer skulle kunna vara devor är en ganska vanlig tolkning bland teosofer. Det är också den förklaring esoterikern Douglas M Baker kommer fram till i sin bok The Occult Significance of UFOs. (35)

Förutom de teosofiska representanterna ställde jag också några konkreta frågor till Philip Lindsay, välkänd esoteriker i Australien:

HB: Anser du det möjligt att en del ufo kan vara ”vimanor” använda av de äldre bröderna och deras lärjungar för transport mellan deras dolda centra (loger) runt jorden?

PH: Ja.

HB: Om hierarkin hade sådana farkoster på Atlantis kan de också ha dessa nu?

PL: Sannolikt.

HB: Vad är din åsikt om mänskligt liv på planeterna i vårt solsystem? Skulle dessa människor vara fysiskt synliga även om de inte är organiska? Anser du att en del ufo kan komma från våra grannplaneter?

PL: Ufoteknologin härstammar sannolikt från andra solsystem. Teknologin introducerades på Atlantis som en gåva till mänskligheten men avlägsnades eftersom vi missbrukade kraften. Jag är övertygad om att vi kommer att återfå gåvan mycket snart. Jag ser ufos som något som redan existerar här samt en del som besökare från andra planeter och solsystem. Hierarkin behöver dem sannolikt inte för att utföra sitt arbete men vem vet?

 Noter

1. ”UFO religions”. Edited by Christopher Partridge. Routledge, London, 2003. s. 16.
2. Publicerad  i Journal of American Culture, nr. 7, 1984, s. 131-139. Se även David W. Stupple. “Historical links between the occult and flying saucers”. Journal of UFO Studies, new series vol. 5, 1994, s. 93-108.
3. Håkan Blomqvist. “Förändringen kommer från rymden”. Sökaren, nr. 3, 1985, s. 26-27.
4. H. P. Blavatsky. ”The Secret Doctrine. Vol. II, Anthropogenesis. Theosophical University Press, Pasadena, California, 1970, s. 427.
5. C. W. Leadbeater. “How Theosophy Came To Me. The Theosophical Publishing House, Adyar, Madras, India 4. uppl., 1975. (Originalupplaga 1930).
6. W. Scott-Elliot. “The Story of Atlantis and The Lost Lemuria”. Aegypan Press, s. 50-52.
7. Se t ex Gregory Tillett. “The Elder Brother. A Biography of Charles Webster Leadbeter”, Routledge & Kegan Paul, London, 1982.
8. Annie Besant, C W Leadbeater. “Man: Whence, How and Whither”, Theosophical Publishing House, Adyar, Madras, 1913, s. 102.
9. Alice A. Bailey. “The Externalisation of the Hierarchy”. Lucis Press Limited, Tunbridge Wells, Kent, England, 2. uppl. 1958, s. 122.
10. http://www.austheos.org.au/csearch/ui-search.htm
11. Boris de Zirkoff. “Are the flying saucers really flying?”. Theosophia, vol. 9, nr. 2, nov-dec. 1952. (Nr 52).
12. E L Gardner. “Interplanetary activities”, The Theosophist, vol. 75, feb. 1954, s. 307-315.
13. N. Sri Ram. “Flying saucers”. Theosophy in Australia, vol. 19, nr 10, augusti 1954, s. 13.
14. Se t ex Fairies at Work and at Play (1925), The Coming of the Angels (1935), The Kingdom of the Gods (1952)
15. Geoffrey Hodson. “Flying saucers… Visistations from outer space… Are they authentic?, Theosophy in New Zealand, vol. 29, okt. 1967, s. 78.
16. Brev från Andrew Tomas 8 mars 1991.
17. www.auforn.com/Bill_Chalker_7.htm
18. Andrew Tomas. ”Cosmic civilizers”, Ancient skies, vol. 12, nr. 1, mars-april 1985.
19. Riley Crabb. “About the new editor”, Round Robin, vol. 15, nr. 4, juli-aug 1959, s. 2.
20. “Flying discs - The Ether Ship Mystery and its Solution”, BSRA, San Diego, 1950. “The Coming of the Guardians”. Compiled by Meade Layne, BSRA, San Diego, 1954.
21. Riley Crabb. “The powerhouse behind BSRA”, Journal of Borderland Research, vol. 22, nr 8, nov-dec 1966, s. 18.
22. Brev från Riley Crabb 6 januari 1980.
23. Bryant & Helen Reeve. ”Flying Saucer Pilgrimage”, Amherst Press, Amherst, Wisconsin, 1957.
24. Viola Petitt Neal and Shafica Karagulla. “Through the Curtain”, DeVorss & Co., Marina del Rey, California, 1983.
25. Viola Petitt Neal, Shafica Karagulla. “Nattlektioner”, Foinix förlag, Skövde, 1992.
26. Ibid. s. 205.
27. Ibid. s. 170.
28. Ibid. s. 167.
29. Alice Bailey: ”Esoteric Astrology. A Treatise on the Seven Rays. Volume III”, Lucis Publishing Co. New York, 1968 (Orig. uppl. 1951), s. 187.
30. Ingo Swann. “Penetration. The Question of Extraterrestrial and Human Telepathy”, s. 29 i wordversion från nätet.
31. Håkan Blomqvist. “Benjamin Crème i Sverige”, Sökaren nr. 7, 1987. Även publicerad i min bok UFO i myt och verklighet samt på hemsida http://sites.google.com/site/ufologist52/Home/artiklar/artiklar-1986-1990/benjamin-creme-i-sverige
32. Alice Bailey. ”Telepathy and the Etheric Vehicle”, Lucis Publishing Co. , New York, 1966, s. 75-76.
33. Gerard Aartsen. “George Adamski. A Herald for the Space Brothers”, BGA Publications, Amsterdam, 2010 samt “Here to help. UFOs and the space brothers”, BGA Publications, Amsterdam, 2011.
34. E-post från Susan Kaschula, Sydafrika 5 maj 2010.
    35. Dr. Douglas M Baker. ”The Occult Significance of UFOs”, eget förlag 1979.