Kjell Jonsson - AFU:s förste bibliotekarie

Kjell Jonsson 1977

Ibland när jag sitter och jobbar i ufoarkivet brukar jag tänka på vad min gamle vän och bibliotekariekollega Kjell Jonsson skulle ha sagt om han fick se Arkivet för UFO-forskning idag. Jag träffade Kjell under gymnasieåren i Södertälje och vi blev genast goda vänner. Vi förenades i vårt intresse för böcker och ufofrågan. 1973 grundade vi Arbetsgruppen för ufologi (AFU) tillsammans med Anders Liljegren i Norrköping. Med tiden skulle akronymen AFU ändras till Arkivet för UFO-forskning och verksamheten bli en stiftelse.

Det var faktiskt Kjell som tog initiativet till att börja bygga upp ett blygsamt lånebibliotek för ufolitteratur 1974. Det startade med några hundra titlar i Kjells lilla etta i Södertälje. Mellan 1974-1980 drev han biblioteket och låneverksamheten nästan helt på egen hand. Samlingen växte och till slut stod det ufoböcker överallt utom i kylskåpet. 1980 flyttade AFU till en egen lokal i Norrköping och därmed började en ny epok för arkivet. Nu blev det Anders Liljegren och Sven-Olov Svensson som fortsatte verksamheten.

När Kjell Jonsson var klar med sin examen från bibliotekshögskolan i Borås 1977 intervjuade jag honom som "Sveriges förste UFO-bibliotekarie" i vår tidskrift AFU:s nyhetsblad. Jag frågade vilka framtidsplaner han hade för biblioteket:

"Jag har hört mig för men vet inte om vi kan få bidrag. Målsättningen är ju att vi skall kunna bli ett officiellt specialbibliotek... men om vi skall kunna göra det så måste vi få statlig hjälp."

Man kan väl säga att Kjell Jonssons gamla dröm har gått i uppfyllelse med råge. Arkivet för UFO-forskning är idag världens största arkiv/bibliotek i sitt slag. Bara antalet böcker rör sig om cirka tio tusen volymer. 2006 fick vi ett bidrag på 82.000 kronor från Riksarkivet för att investera i ett rullhyllesystem där vi nu har tidskrifter, föreningsarkivalier med mera.

Kjell Jonsson fick aldrig uppleva den utveckling han drömde om och som arkivet genomgått de senaste tjugo åren. Han dog tragiskt i ett astmaanfall 1986. Men kanske blickar han ner från sin himmel och ler förnöjsamt åt våra ansträngningar här på jorden.

Ufokonst på AFU

Som vanligt har Anders Liljegren och jag ägnat en stor del av dagen med arbete på Arkivet för UFO-forskning (AFU). Anders har lagt in nya tidskrifter i vår tidskriftsdatabas. Mängder av fina nytillskott av sällsynta ufotidskrifter som nu blir katalogiserade och sökbara. Själv har jag bland annat ägnat mig åt sätta upp affischer och konstverk med ufomotiv i biblioteket. Vi har mängder med gamla affischer och annan konst som speglar ufofrågan på många sätt och från en mängd olika länder. En del bokframsidor är rena konstverken och de ger en extra dimension åt våra samlingar. Ni kan se en del exempel på fotot ovan.

Daniel (Tryggve) Glantz målning av ufokontakten vid Nävsjön 1965.

Särskilt värdefulla affischer och konstverk ramar vi in och vid det här laget skulle vi faktiskt kunna ha en konstutställning med ufomotiv.

AFU:s arbetslokal med ufoaffischer, dekaler med mera

Inom AFU har vi flera gånger diskuterat möjligheten av att förutom arkiv och biblioteket också öppna ett ufomuseum i Norrköping. Material saknas inte men tyvärr tid och pengar till ett sådant projekt. Men det är tack vare alla generösa sponsorer som donerar en femtio- eller hundralapp i månaden som vi ändå lyckats bygga upp världens största ufoarkiv. Ett hjärtligt tack till alla ni som stödjer oss år efter år. Och vill du som läser det här vara med i sponsorgänget så gå in på vår hemsida www.afu.info/ Där finns all information om hur du blir sponsor.

Jacques Vallee och den förbjudna vetenskapen

Just nu läser jag Jacques Vallees monumentala "Forbidden Science. Volume two. Journals 1970-1979". En 547 sidor tung volym med dagboksanteckningar från 1970-talet. Den tidigare "Forbidden science" täckte åren 1957-1969. Den fransk-amerikanske ufologen och dataexperten Jacques Vallee är en av de intressantaste och intellektuellt mest utmanande av dagens skribenter inom ufoområdet. Han kombinerar egna fallundersökningar med sakkunniga ideologiska resonemang.

Den förbjudna vetenskapen är ufologin och Vallee har i åtskilliga böcker pläderat för en förutsättningslös forskning inom detta kontroversiella område. Men han vet också, av bitter erfarenhet, hur svårt det är för forskare att hantera ämnet. På ena sidan finns alla nyreligiösa kulter och myter och på den andra de organiserade skeptikerna som Vallee ser som ett minst lika stort problem för den seriösa ufoforskningen.

Att de religiösa ufokulterna är ett problem för den seriösa ufologin är ganska uppenbart men det kan vara intressant att se hur Vallee bedömer "rationalisterna" en term han ofta använder som beteckning för de organiserade skeptikerna. Här några citat:

"The rationalists, the smart astronomers who keep explaining away the universe on televised talk shows, the pundits of the human mind who think they are so clever that they can always analyze all the sightings in terms of sociological, mythological, anthropological, or psychological theory without bothering to interview a single witness". (Revelations. Alien Contact and Human Deception, s. 228)

"... the cultist temptation is definitely present among many witnesses and quite a few ufologists... It is my view today - as it was when I wrote Messengers of Deception ten years ago - that science, by refusing to openly study the UFO phenomenon, drives many sincere witnesses into such cults." (Confrontations. A Scientist´s Search for Alien Contact, s. 20-21)

Slutligen kan jag inte låta bli att plocka ett citat från Vallees roman Stratagem som kom 2007:

"I felt discouraged after reading several books I had collected about the UFO phenomenon... Most of the writers mean well but they have no personal agenda... You find visionaries, conspiracy theorists, false prophets. The worst of the bunch are the skeptics, who view themselves as rationalists - though they´ve never bothered going into the field. The charlatans are bad enough, but they pale in comparison to the pontificating academics - who think they´re protecting us from magical thinking." (Stratagem. A novel, s. 106-107)

Att ge sig in i Jacques Vallees böcker är ett intellektuellt äventyr. Här finns mängder av forskningsuppslag för den som känner sig manad att bryta ny mark i vetenskapens värld. Men det kräver förstås både mod och existentiell nyfikenhet.

Tilläggas kan att vi inom UFO-Sverige gjort några försök att få hit Jacques Vallee till UFO-Sveriges riksstämma i Norrköping lördagen den 9 maj. Han har tidigare uttryckt intresse att besöka Arkivet för UFO-forskning men tyvärr var han upptagen under våren. Förhoppningsvis kan vi locka Vallee som föredragshållare till någon framtida riksstämma.

Sven Magnusson

Sven Magnusson i sitt hem på Skoghall juli 1996

Det har nu snart gått ett år sedan Sökarens redaktör Sven Magnusson avled sommaren 2008. Jag måste erkänna att jag saknar både Sökaren och Sven. Vi jobbade ihop under många år och jag kunde alltid räkna med kunniga och kritiska kommentarer om mina alster som ofta publicerades i Sökaren. Någon tidskrift med motsvarande innehåll och kvalitet finns inte i Sverige idag. Och det verkar som om även hemsidan ligger nere tills vidare.

Sommaren 1996 besökte jag Sven under en semesterresa. Vi hann med några intressanta diskussioner innan färden gick vidare. Tyvärr blev det inga fler möten men däremot många telefonsamtal.

Jag har fått flera önskemål om att läsa den artikel jag skrev om Sven Magnussons liv och tänkande. Den publicerades i Sökaren nr 4, 2008 och jag återger den här för alla intresserade.


Sven Magnusson 1930 – 2008

Under mina sista semesterdagar i juli 2008 nåddes jag av det tragiska beskedet att Sökarens mångårige redaktör Sven Magnusson avlidit. Han skulle ha fyllt 78 år i november. Med honom försvinner en epok i svenskt kulturliv och en i allra högsta grad både vass och vis penna i livsåskådningsdebatten.

I mitt arbetsrum står tolv välfyllda boxar med rubriken Sökaren, samtliga utgåvor från 1964 till nummer 3, 2008. När jag bläddrar i några gamla årgångar inser jag vilken enastående kunskapskälla tidskriften är. För religionshistoriker måste Sökaren vara ovärderlig som källa till det sena 1900-talets nyandliga rörelser och livsåskådningsdebatt. För den ufointresserade finns här mängder av originalartiklar, både översatta och av svenska skribenter. I de personhistoriska samlingarna i Arkivet för UFO-forskning hittar jag en hel del skrivet av Sven Magnusson. Han har frikostigt berättat om sitt sökarliv och livsåskådning i återkommande historiska återblickar i sin egen tidskrift. Genom Per Frisk på Energica förlag har Svens samlade korrespondens och klippsamling nu också överförts till Arkivet för UFO-forskning i Norrköping. I klippsamlingen finner jag åtskilliga intervjuer som ger en klarare bild av hans liv och tänkande. Energica förlag har övertagit utgivningsbeviset för Sökaren men någon fortsatt tryckt utgåva kommer det sannolikt inte att bli. Däremot kanske någon fortsättningen på hemsidan http://www.sokaren.se/ .

Sven Magnusson föddes i Karlstad 1930. Som tonåring såg han ett ufo sommaren 1946. Så här berättar han i en återblick på sitt liv i Sökaren nr. 1, 1996:
”Jag satt vid ett fönster på ett kontor i Karlstad och hade tråkigt, och plötsligt liksom kände jag att nu kommer något. Samtidigt tittade jag ut och såg ett litet runt föremål fara över himlen med hög hastighet… Föremålet var inte lysande. Jag reste mig upp och såg genom fönstret föremålet försvinna som en prick långt borta bland moln. När jag kom hem, berättade jag händelsen för min mor. Hon hade också sett det flygande föremålet, när hon varit ute i trädgården… Jag ser ingen naturlig förklaring till min observation. Jag trodde då att det kunde röra sig om en farkost eller en sond från en annan värld.”

Senare flyttade Sven Magnusson till Stockholm och arbetade på kontor. Men det var livsåskådningssökandet som upptog hans värld och tid. Förutom skönlitteratur läste han allt han kom över inom ufo, parapsykologi, spiritualism, hälsa med mera. I början av 20-åren gick han runt till olika församlingar: sjundedagsadventisterna, mormonerna, baptisterna, metodisterna, pingstvännerna, Frälsningsarmén, kristen-vetenskaparna, teosoferna, rosenkreutzarna, för att nämna några. I Stockholm blev han medlem i Ifologiska sällskapet och studerade ivrigt de klassiska ufokontaktböckerna av George Adamski, Daniel Fry med flera som gavs ut på Parthenons förlag i Helsingborg. 1956 blev han laktovegetarian och waerlandist och började läsa tidskriften Hälsa. Genom Nils Kalén i Linköping, som drev Hälsans förlag, kom Sven i kontakt med spiritualismen och började gå på seanser i en lokal på Karlavägen i Stockholm. Men studier i psykologi och parapsykologi gjorde honom kritisk till spiritualismen. Istället drogs han till indiskt tänkande inspirerad av Paramhansa Yogananadas bok ”Mitt liv som yogi”. Dessa och andra böcker läste han i sitt lilla kalla inackorderingsrum i Äppelviken, Stockholm.

Med tiden flyttade Sven in i en liten etta med kokvrå på Bergsundsgatan på Söder i Stockholm. Eftersom han tyckte om att skriva började tankarna på en tidskrift som tog upp hans egna intressen att gro. Efter en kort period av skepsis och rationalism tog det nyandliga sökandet åter fart och Sven Magnusson startade tidskriften Sökaren 1964, ”mest som en terapi för mig själv” som han uttrycker det i en återblick. Det blev en försiktig början kantad av ekonomiska svårigheter. Han startade från ett nolläge och saknade helt erfarenhet av journalistiskt arbete. Men prenumeranterna strömmade till och snart kom allt fler kunniga skribenter att medverka i Sökaren. Det är onekligen en imponerande samling författare, forskare och kulturskribenter som medverkat i Sökaren: Nils-Olof Jacobson, Roland Adlerberth, Alf Ahlberg, Birger Qvarnström, Werner Aspenström, Per Ragnar, Rolf Ejvegård, Örjan Björkhem och många många fler. Till och med den konservative katoliken Sven Stolpe imponerades av Sökaren och i en artikel som bland annat publicerades i Norrköpings Tidningar 23 juni 1976 skriver han: ”Sökaren är en allvarlig och fin tidskrift som redigeras utmärkt väl av Sven Magnusson. Han är intresserad av parapsykologi, udda psykiska erfarenheter, av vetandets gränser och möjligheterna till ett djupare vetande.”

Enträget arbete och duktiga skribenter fick upplagan att stiga. Genom ett årligt bidrag från Statens kulturråd kunde Sven Magnusson från och med 1975 på heltid ägna sig åt Sökaren som då utkom med tio nummer per år. Några stora inkomster blev det förstås inte men Sven var vegetarian och levde enkelt. I en odaterad intervju ges bilden av den hängivne redaktören som aldrig tar semester och bor på sin redaktion, där besökssoffan blir säng om natten. Det enkla livet bekymrade inte Sven så mycket. Han älskade sitt arbete och fungerade som chefredaktör, ansvarig utgivare, reporter, redigerare, lay-out-man, fotograf, annonschef och distributionsansvarig. Till sin hjälp fick Sven så småningom ett antal frilansande medarbetare runt om i landet. Dessutom köpte han in och översatte artiklar från utländska tidskrifter.

Upplagemässigt var Sökarens höjdpunkt början av 1980-talet då antalet prenumeranter översteg 3.000. Sven Magnussons balanserade men kritiska skärpa retade många och han fick ta emot åtskillig kritik både av ”troende” och skeptiker. När jag själv i Sökaren skrev mina mest rabulistiska artiklar om nyandlighet och new age under 1980-talet och flera ville porta ”skamfläcken Blomqvist” försvarade Sven mig kort och kärnfullt med orden ”Håkan Blomqvist kommer att fortsätta skriva i Sökaren”. Han ansåg att dialogen mellan företrädare och motståndare var viktig. Här kan man associera till Sigtunastiftelsens ideologi – att på kristen grund skapa dialog mellan olika åskådningar och intressen. Sven Magnusson var dock inte kristen och inte heller medlem av Svenska kyrkan men han stod för en konfessionslös andlig livssyn.

1982 flyttade Sven Magnusson tillbaka till Karlstad för att kunna ta hand om sin mor som var sjuk. Redaktion och hem flyttades då till en liten lägenhet på Östra kanalgatan 18 i centrala Karlstad, inte långt från Åttkantsgatan, där Sven Magnusson föddes 1930. Under karlstadtiden gjordes flera intervjuer för den lokala pressen där det sågs som något unikt att en tidskrift utgavs från Karlstad och inte från Stockholm. När Värmlands Folkblad den 27 april 1988 intervjuade Sven kunde han skämtsamt kommentera att hans tidskrift med sina 2.950 prenumeranter minsann inte var minst i Karlstad. Karlstads-Tidningen hade 2.800 prenumeranter. I mitten av 1980-talet började dock Sökarens upplaga sjunka för att 1992 ligga strax under 2.000. I ett försök att höja upplagan överlät Sven utgivningen till Energica förlag där han anställdes som redaktör. Den negativa upplagetrenden vändes men åsiktsskillnader mellan Sven och förlaget gjorde att samarbetet upphörde efter drygt ett år. Energica ville göra en tidskrift i mera populär stil medan Sven hade en annan syn på vad som var kvalitet. Efter mycket funderande beslutade Sven att 1994 fortsätta med ”gamla” Sökaren. Han kunde inte hitta något annat meningsfullt att göra och kände att efter 30 år hade han vuxit ihop med Sökaren. ”För mig är sökandet något djupt allvarligt. Det är inget som jag kan eller vill göra populärjournalistik av”, skriver han i en kommentar.

Förutom sitt arbete med Sökaren skrev Sven flera böcker om nyandlighet och new age. Böcker som idag finns på de flesta bibliotek. En mycket uppskattad antologi ”Alterntiv tro” i två delar utkom1976. Samma år kom också ”Det övernaturliga och vår världsbild” med kapitel om reinkarnation, medier, utanför-kroppen-upplevelser, parapsykologi med mera. Det blev även en bok om ufo, ”Flygande tefat – vad säger vetenskapen?” som kom redan 1975 men som fortfarande är mycket läsvärd. Den recenserades av astronomen Tord Hall i Svenska Dagbladet som gav den fina vitsord: ”Författarens redogörelse för UFO:s är hållen i en lugn och nästan ödmjuk ton. Den utgör ett välgörande inslag i en debatt, som ofta snedvridits av kategoriska påståenden.”

Svens Magnusson var under alla år livligt intresserad av ufofrågan och följde med i ämnet både med prenumerationer på utländska ufotidskrifter samt inte minst en omfattande korrespondens med ufologer och ufovittnen världen över. I den bevarade korrespondensen finns brev från Daniel Fry, Ray och Rex Stanford, Allen Hynek, Jerome Clark, John Keel för att nämna några. Sven skrev ofta om ufo i Sökaren och han deltog även i den offentliga debatten ibland. Den 10 januari 1971 sändes i teve en pjäs om flygande tefat av författaren Werner Aspenström. Den gav en mycket negativ bild av ufovittnen. Sven Magnusson ondgjorde sig över denna nidbild och i en insändare i Expressen 18 januari 1971 skriver han: ”För oss som hyser ett vetenskapligt intresse för de flygande tefaten framstod pjäsen som falsk och skadlig… Vittnet framställs som en obegåvad, fantiserande drummel… Pjäsen har inte bidragit till att klargöra problemet. Tvärtom torde den ha befäst vanföreställningen att vittnena är tvivelaktiga karaktärer och fantaster som är villiga att tro på vad som helst.”



Sökaren blev i mycket ett språkrör för new-agerörelsen och nyandligheten i Sverige. Men det var inte ett okritiskt språkrör. Sven Magnusson försvarade vad han uppfattade som den positiva idégrunden i new age men kunde vara nog så kritisk mot dess mer populära, folkliga delar. År 2000 gav han sin syn på frågan i boken ”Stora tankar i vår tid. Perspektiv på new age”. Boken kom i en andra upplaga 2002. Här spårar Sven new age-rörelsens idéer tillbaka till tänkare som Pierre Teilhard de Chardin, Carl Gustav Jung och Abraham Maslow. Religionshistorikern Olav Hammer gav följande uppskattande kommentar i sin recension i Bibliotekstjänst: ”Begreppet new age, som av många idag främst förknippas med sådant som spådomskonst, healing och kristaller, började som en avsevärt mera livsfilosofisk rörelse på idealistisk filosofisk grund. För trettio år sedan var det åtskilliga intellektuella som lockades av de nya tankegångarna. Det är främst denna form av nyandlighet som berörs i boken, och författaren skiljer också konsekvent på "klok-new age" och "folklig new age". Genom sitt fokus på 1960- och 1970-talets nyandlighet är boken ett initierat och värdefullt komplement till den ökande litteraturen på området. Magnusson lyfter överlag fram det positiva inslaget i den nyandliga rörelsen, men konstaterar med en blandning av sorg och kritik att den folkliga formen av new age som dominerar i vår tid lider av en brist på intellektualitet.”

Vad ansåg då själv Sven Magnusson om alla de livsåskådningar och ämnen han tog upp i Sökaren. I artiklar som ”Vad kan man tro” (nr. 6, 1978) och ”Redaktörens åsikter” (nr. 4, 1992) går han systematiskt igenom diverse andliga läror och fenomen och gör egna bedömningar. Han uttrycker en öppenhet men försiktig skepsis om det mesta. Sven Magnusson betecknar sig själv som agnostiker. Vedantafilosofi och enhetsmystik var det som påverkade hans livssyn mest. Dragningen åt österländsk religion där den vedantiska mystiken förkunnar att allt är ett, att du är jag i en annan form tog Sven till sig som sin livsåskådning.

Sven Magnusson var en klok och vänlig man. Hans livsverk Sökaren och de böcker han skrev har bestående värde. Tidskriften Sökaren har följt mig under hela mitt vuxna liv. Det blir tomt utan den. Vi är många som kommer att sakna den ödmjuke filosofen i Karlstad. Men vi kan fortfarande lära mycket av honom. Han gav oss följande visa ord på vägen (nr. 1, 1996):
”Okunnighet är naturlig. Man föds ju inte rik på kunskaper. Men man kan beträda en klok sökarväg, lyssna till kunniga men kritiska personer, läsa god litteratur och inte naivt acceptera allt. Att gå en klok sökarväg består i hög grad i att öka sina kunskaper, skärpa sitt förstånd och efter granskning lämna åskådningar som inte har en god grund i erfarenhet och förnuft. Den kritiskt undersökande tanken är sökarinstrumentet nummer ett.”

Howard Menger avliden

Den amerikanske kontaktmannen Howard Menger avled i sitt hem den 25 februari 2009. Han var vid sidan av George Adamski den kanske mest kända av 1950-talets kontaktpersoner. Jag har alltid fascinerats av Mengers påstådda kontakter med rymdmänniskor mycket därför att han själv påstod att det delvis handlade om ett sociologiskt experiment av Pentagon. Sin historia berättade han till stora delar i den numera klassiska "From Outer Space to You" från 1959. En bok jag nostalgiskt återvänder till ibland. Där beskriver Menger sina hemliga möten med rymdmänniskor och resor i deras farkoster.

Något som gör Howard Menger extra intressant är att han med tiden började tvivla på att de personer som kontaktade honom verkligen var "rymdmänniskor". I min bok "UFO - i myt och verklighet" ägnar jag ett kapitel åt gåtan Howard Menger. Där sammanfattar jag en del av hans argument för att det istället kan röra sig om en hemlig jordbaserad grupp som ligger bakom. Till Timothy Good säger han följande: "It´s possible that they don´t want us to know that they live here on this planet, that they would probably throw us off the track by telling us, you know, Venus or Mars". (Alien Base, s. 192-193). Det här är en teori som jag vidareutvecklar i min kommande bok "Främlingar på vår jord. Ufokontakter i Sverige".

1985 skrev jag till Howard Menger och ställde bland annat följande fråga:
"Some ufologists claim you were only involved in a Pentagon psychological experiment and there were no "spacepeople" involved. What is your answer?"

Jag fick följande svar från Menger (1985-04-27):
"There was a "psychological experiment" involved. Several agencies of the U.S. Goverment were involved, also Interpol. There were "space people" (whom I called the visitors) involved, for the good of the people of earth."


1991 publicerade Howard Menger tillsammans med sin fru Connie boken "The High Bridge Incident. The Story Behind the Story". Men den ökade snarare på antalet frågetecken även om Menger här berättar mera ingående om samarbetet med militären, FBI med flera myndigheter. När nu Howard Menger gått ur tiden får vi vänta på att någon ufolog eller grävande journalist kommer med den definitiva biografin.

För den som vill läsa mer kan jag rekommendera paret Mengers egen hemsida samt en minnesartikel av Greg Bishop. Slutligen kan jag inte låta bli att känna ett visst vemod över att en av de sista stora kontaktpersonerna från 1950-talet nu är borta. Kanske kommer därmed gåtan Howard Menger att förbli en gåta.

Ny bok på gång

"UFO - i myt och verklighet" publicerades 1993 och det har nu gått några år. Nya data och teorier har tillkommit. I sommar kommer förhoppningsvis min nya bok "Främlingar på vår jord. Ufokontakter i Sverige". Den är resultatet av cirka 35 års arbete och innehåller huvudsakligen en dokumentation av ett mycket komplicerat svenskt kontaktfall. Innehållet är minst sagt kontroversiellt och kommer säkert att uppfattas på många olika sätt beroende på läsare.

Arbetsdag i arkivet

Anders Liljegren försöker få ordning på de nya samlingarna

Idag har Anders och jag ägnat större delen av dagen åt att sortera böcker, tidskrifter, klipp, videofilmer med mera som kommer från Hilary Evans, Janet och Colin Bord, Andreas Ohlsson, Sven Magnusson, Clas Svahn med flera. Hundratals nya tidskrifter som vi inte har förut, bland annat en mycket fin samling Fate magazine. Önskar jag hade mer tid att bara sätta mig och läsa bland alla intressanta skrifter. Ibland är det lite frustrerande att alltid ha tillgång till världens största ufoarkiv/bibliotek.

Doris Lessing och ufogåtan

Som bibliotekarie är man alltid nyfiken på vem som skall tilldelas årets nobelpris i litteratur. I år blev det Doris Lessing, internationellt känd och uppskattad författare under en stor del av 1900-talet. Hon föddes 1919 i dåvarande Persien (nuvarande Iran), växte upp i Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) och flyttade 1949 till London där hon gav ut sin första roman.

Under de första decennierna i London behandlade hennes romaner huvudsakligen sociala, politiska och psykologiska teman. Men med tiden skrev hon alltmer om mystik och existentiella frågor. Den nya inriktningen kan spåras till en bok som förändrade hennes liv, The Sufis av Idries Shah. Doris Lessing läste den 1964, tog kontakt med författaren och han blev sedan hennes vän och lärare. Idries Shah (1924-1996) var förespråkare för sufismen, en form av islamisk mystik. Men själv menade Shah att hans form av sufism egentligen var äldre än islam och snarare representerade en form av universell visdom.

Känd som samhällsradikal författare chockade Doris Lessing läsekretsen 1979 med romanen Shikasta, som kom att räknas till science fictiongenren trots att den innehåller väldigt lite av teknologiska framtidsutsikter. Många ansåg den obegriplig. Och det är den säkert också såvida man inte är insatt i mystik, teosofi och ufokontaktpersonernas berättelser.

Shikasta (ett annat namn för jorden), den första i en serie på fem romaner, behandlar jordens historia och människans evolution sett med en utomjordisk civilisations ögon. För mycket länge sedan koloniserade utomjordingar från planeten Canopus jorden (Shikasta) och försökte civilisera de primitiva invånarna med hjälp av bland annat genetisk ingenjörskonst och kulturell påverkan. En kosmisk katastrof avbryter kontakten och istället anländer en annan utomjordisk grupp från den ondskefulla planeten Shammat, vars invånare står för våld, splittring och förstörelse. Båda grupperna infiltrerar med sina agenter på Shikasta och vi får följa händelseutvecklingen genom huvudkaraktären George Sherban, en av agenterna från Canopus. Doris Lessing presenterar i romanform den gamla idén att våra religioner och heliga skrifter, myter och legender i själva verket har sitt ursprung i rymdbesök, tolkade utifrån den tidens människor.

Efter Shikasta publicerades i snabb följd de fyra uppföljarna: Giftermålen mellan zonerna tre, fyra och fem (1980), Planeten Sirius experiment (1980), Planet 8: representanternas lärotid (1982), De känslosamma agenterna i imperiet Volyen (1983).

Mycket fascinerande är den tredje delen, Planeten Sirius experiment. Efter ett krig med Canopus tillåts planeten Sirius att utföra egna genetiska och kulturella experiment på jordens invånare. Sirianerna får hålla till på det södra halvklotet medan de från Canopus sköter norra delen.

I förordet till boken skriver Doris Lessing att hon tror att det på vår jord pågår mycket som inte berättas för vanliga medborgare. ”Jag skulle inte bli förvånad om jag fick reda på att mera avancerade varelser har använt denna jord i experimentellt syfte… att det kan ha funnits en vetenskap i det förflutna som vi har glömt… att vi kanske är förslavade på olika sätt som vi inte vet något om, får hjälp på olika sätt som vi inte heller vet något om…” När det gäller ufo skriver hon: ”Vad UFO beträffar kan vi knappast betvivla en sak som så många gånger har intygats av så många sunda, ansvarsmedvetna, förnuftiga människor, både vetenskapsmän och lekmän.”

Jag har inte kunnat finna någon referens till att Doris Lessing läst ufokontaktlitteraturen men sannolikt är hon insatt i ämnet, kanske genom sina studier sufismen och annan mystik. Hennes fem böcker på detta tema är som hämtade från en Howard Menger, George Adamski eller i Sverige Sten Lindgren. Doris Lessings utveckling som författare har stora paralleller med Arthur Koestler. Han började som övertygad kommunist och socialrealist men ägnade senare delen av sitt liv åt ämnen som parapsykologi och även ufo. I den mycket läsvärda Janus skriver Koestler att han bedömer det som om något gått snett i den mänskliga evolutionen. Vi är som ras en ganska misslyckad gren på evolutionens träd och kommer sannolikt att begå kollektivt självmord på grund av vår felväxta hjärna. I en bilaga till boken skriver Koestler att det förefaller som om UFO existerar ”vilket deras ursprung än är”. (s.306)

Kampen om människans evolution och kulturella utveckling mellan goda och onda rymdmänniskor med hemliga agenter på jorden är en fascinerade konspirationsteori som direkt avspeglar sig i vår tids kontakthistorier. Genom nobelpriset får Doris Lessing nu människor över hela vår jord att fundera över dessa idéer. Gamle Charles Fort skulle ha älskat hennes böcker. Han som alltid på pekade att ”we are property” – vi är egendom. Frågan blir då förstås vems egendom, de snälla pojkarnas eller de stygga?
Håkan Blomqvist