Vid dagens början P1 10 december 2005

Tar du din existens för given? Skakas du aldrig av det oerhörda att du faktiskt existerar? Tankar som dessa kommer lätt för mig nu när vintermörkret omsluter oss här i vårt nordliga land. Ett mörker som lägger tungsinnets ok på mångas axlar men som för mig snarast ger upphov till fascination, inspiration och hopp.

På väggen i mitt arbetsrum och bibliotek sitter två svartvita fotografier.  Det är två nattliga vyer från centrala Uppsala. Det ena visar den gamla Dombron med omgivningar en bister vinterkväll. Det andra en höstkväll med domkyrkan i fonden. Men båda fotografierna har det gemensamt att de visar upplysta fönster. För mig fungerar bilderna som djupa symboler för människans existens. Människan som ljuset i det stora kosmiska mörkret. Människans medvetande och strävan som en unik faktor i universum.

Mitt arbetsrum i lägenheten i Norrköping augusti 2003

Samma känsla för det symboliska i upplysta fönster förmedlar författaren Ragnar Josephson i den klassiska uppsalaromanen Imperfektum från 1920. Han vandrar som ung student runt i staden en kväll och fascineras av de brinnande kuporna, som han kallar dem. De upplysta vindskuporna där hans generationskamrater sitter böjda över böcker och avhandlingar. Ljusen i fönstren blir för honom symbolen för en helig eld: mänsklig strävan och hängivenhet för ett högre mål. I de brinnande kuporna sitter studenter och kamrater som han hoppas skall värna rätten, rena tron, läka såren och lära sanningen.

Jag ställer min fråga igen: Tar du din existens för given? Skakas du aldrig av det oerhörda att du faktiskt existerar? Själv finner jag det närmast obegripligt att inte alla känner att grunden för vår existens är ett komplett mysterium.

I vårt stressiga dagliga liv är det kanske så att vi förtränger denna existentiella känsla och upplevelse. Vi bombarderas oupphörligt av ett aldrig sinande mediebrus och en kakafoni av sinnesintryck. Men jag tror vi för vår själsliga hälsas skull behöver stanna upp och skakas i vårt innersta av det oerhörda mysteriet – att vi faktiskt existerar. Verkligen uppleva det mäktiga undret att till synes död materia kan skapa komplexa former som blir självständiga jagmedvetanden – människor – som kan känna och tänka, som kan reflektera över sin egen existens och till och med skapa och leva efter etiska normer.

Att bara definiera människan i materiella termer blir för mig alltför platt och substanslöst. Min förundran över existensens gåta kräver ett annat språk och förhållningssätt. Denna förundran som jag känner vill jag uttrycka i poesins eller religionens språk. Och eftersom jag är född i Sverige blir det naturligt för mig att välja den kristna traditionens berättelser och symboler för att gestalta tillvarons mystik.

Att vi människor har en gränslös förmåga till ondska blir vi tyvärr dagligen påminda om genom våra media. Men det verkligt intressanta är att vi också kan utveckla en närmast gränslös godhet. ”Den meningslösa godheten” i strid mot allt mänskligt förnuft, som lyrikern Karl-Gustaf Hildebrand uttrycker det i sin sista diktsamling. Han reflekterar över denna godhet efter att en gammal dam, lika skröplig som han själv, försöker hjälpa honom ta upp en krona som han tappat vid busshållplatsen.

Visst är det en oerhörd gåta att människan, detta upplysta fönster i den kosmiska natten, kan välja kärlekens väg även om det innebär ett offer i den till synes meningslösa livskampen. Kanske är det, mer än något annat, beviset på Guds existens!

Musik:
Mozart, Andante för flöjt och orkester, K.315
Simon & Garfunkel, Bridge over troubled water