Mitt intresse för teosofin och den esoteriska traditionen kan delas upp i tre punkter:
1. Flera av den tidigare uforörelsens pionjärer var teosofer, särskilt gäller det Sverige. För att förstå uforörelsens historia måste man ha kunskap om rörelsens idéhistoriska rötter och de personer som var med. För forskningen är denna kunskap av central betydelse. Jag följer med i den internationella debatten som förs både bland teosofer och akademiska forskare specialiserade på teosofi och korresponderar med flera av dem. Är även prenumerant på världens enda akademiska tidskrift i ämnet Theosophical History, vars redaktör är dr. James A. Santucci, vid California State University.
2. Den tidiga teosofin har fenomenmässigt många beröringspunkter med dagens uforapporter och kontaktfall. Något som alla kan notera som studerar båda ämnena. Jag har ofta kallat teosofi för kontaktfall utan farkoster just på grund av dessa likheter. Här finns ett stort och obearbetat forskningsfält. Det förs också i stort sett samma diskussioner om möten med varelser och paranormala fenomen inom båda rörelserna.
3. Mitt intresse för filosofi, idéhistoria och livsåskådningsfrågor har gjort att jag studerat och som sökare prövat åtskilliga olika rörelser under åren. Även om jag i grunden betraktar mig som humanist så anser jag teosofin och den esoteriska traditionen som den intressantaste och mest logiska världsbild jag stött på. För mig fungerar den som en alternativ arbetshypotes eller paradigm både vad gäller ufoforskning och som världsbild.Jag är fascinerad över att se i vad mån den i olika sammanhang håller för verklighetens prövning. En slags tredje vägens ufologi överförd till teosofin.
Detta är mycket kortfattat min grundinställning men jag vill ändå presentera några ytterligare filosofiska tankegångar. För den vetenskapligt och humanistiskt inriktade läsaren måste kärnfrågan bli huruvida det är intellektuellt försvarbart att, även bara som arbetshypotes, godta utsagor i den esoteriska litteraturen? Personligen hyllar jag den gamle filosofiprofessorn Ingemar Hedenius tes om den intellektuella moralens maxim: ”att inte tro på något, som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant.” Återstår alltså frågan om det finns några förnuftiga skäl att acceptera den esoteriska världs- och livsåskådningen?
Personligen kan jag i dag inte intellektuellt försvara en materialistisk eller snarare fysikalistisk världsbild. Grundskälen är två. Jagmedvetandets gåta samt mängden av väldokumenterade paranormala fenomen, även inräknat ufofenomenen. Båda faktorer som tydligt pekar på att verkligheten är större än vi känner till och kan vetenskapligt konstatera. Människans jagmedvetande, detta upplysta fönster i den kosmiska natten, betraktar jag som en oerhörd gåta. Att bara definiera människan i materiella termer blir för mig alltför platt och orimligt. Det finns en kvalitativ dimension i jaget som kräver ett annat förhållningssätt. Jag kan inte godta föreställningen att en samling materia av en slump kan bilda ett väsen som reflekterar över sin egen existens och tar etiska beslut.
Den andra faktor som gör att jag inte kan godta en fysikalistisk världsbild är den stora mängden väldokumenterade paranormala upplevelser och hit kan i viss mån även räknas ufo och andra gåtfulla fenomen. Sammantaget blir de ytterligare en spricka i den materialistiska muren. Jag är givetvis medveten om alla möjligheter till misstolkningar som finns, inte minst psykologiska, både vad gäller ufo och paranormala fenomen. Men faktum är att även efter noggranna undersökningar kvarstår så många svårförklarliga händelser att det är rimligt att anta en eller flera faktorer x som saknas i den traditionella vetenskapliga världsbilden.
När man som både sökare och undersökare av gränsfenomen kommit till insikten att verkligheten är betydligt större och mera gåtfull än vad vi känner återstår den verkligt svåra utmaningen att försöka bedöma om det finns någon världsbild och livssyn som ger en helhet åt den samlade livserfarenheten. Det är lätt att förstå att den som börjar studera det enorma utbudet av andliga läror, mediers kanaliserade budskap och information mottagen på andra sätt av påstådda mästare och gurus snart ger upp. Den vetenskapligt kritiske sökaren noterar ganska snart att det mesta i genren inte motsvarar vad en intellektuellt och kulturellt bildad person finner värt att studera. Innehållet är allt som oftast samlingar av vänliga plattityder, naiv mystik med helt orealistiska påståenden om snabb andlig utveckling eller jordisk lycka. Där finner vi också kunskaps- och livsfientliga läror med inhumana föreställningar ibland kopplade till grumliga totalitära idéer.
I februarinumret 1976 av den engelska tidskriften Flying saucer review fann jag ett intressant brev till redaktionen skrivet av den engelske ufologen T Bryon Edmond. I en diskussion rörande ufovarelser hänvisade han till flera citat från olika teosofiska och esoteriska skrifter, bland annat Alice Bailey. Jag skrev till honom och vi hann utbyta några värdefulla data och idéer innan korrespondensen upphörde. Sannolikt på grund av brevskrivarens höga ålder.
T Bryon Edmond visade sig vara en bildad och kultiverad äldre herre, mycket väl insatt i den teosofiska och esoteriska litteraturen. Dessutom var han intresserad av ufofrågan sedan 30 år, där han försökte hitta ledtrådar till gåtan i den esoteriska traditionen. Hans sätt att resonera kring frågan fann jag förnuftigt. I ett brev sammanfattar han sitt livs sökande: ”I grunden är jag agnostiker, men jag accepterar teosofin tills vidare därför att den besvarar flera frågor på ett logiskt och vetenskapligt sätt än någon annan religion eller filosofi jag känner till.”
Lite på samma sätt resonerar jag kring teosofin och den esoteriska traditionen. Den har generellt en logisk och intellektuell kvalite som saknas i övrig "andlig" litteratur. Men ska man ge sig in i den världen är det samtidigt viktigt att skilja på vad man vet och inte vet. Och att ha inställningen att den faktiskt kan vara fel. Som kritisk motvikt kan man läsa avsnittet om Kirk Allenfallet i Revelations av Jacques Vallee. Det visar hur lätt den är för en fantasifull individ att bygga upp inre världar utan koppling till verkligheten.
Att försöka bedöma utbudet i världsbilder och andliga läror är ett verkligt sisyfosarbete. Bästa förutsättningen är en bred allmänbildning, goda baskunskaper inom naturvetenskap och humaniora, en kritisk undersökande inställning och en humanistisk livshållning. Särskilt god hjälp har man av kunskap inom filosofi, religionspsykologi, mystik, parapsykologi samt att läsa böcker av både företrädare och motståndare till olika läror och idéer.
