Vetenskap och folkbildning i blåsväder

Det har stormat rejält kring Vetenskap och folkbildning (VoF) den senaste tiden. Föreningen har utsatts för en massiv kritik från många håll och flera tunga namn har hoppat av, bland annat Germund Hesslow. Han är professor i neurofysiologi och docent i filosofi. Appropå årets förvillarpris, som delas ut av VoF skriver Hesslow: "VoF:s anklagelser mot Stockholmsinitiativet är dock så grovt osanna, orättvisa och ett så flagrant exempel på "ogrundade anklagelser" att utdelarna av förvillarpriset denna gång faktiskt är mer förtjänta av det än mottagarna. Jag känner inte längre igen Vetenskap och folkbildning och kan inte ställa mig bakom dess verksamhet. Jag kan därför inte längre stå kvar som kontaktperson." (Newsmill 12 jan. 2011)

Dan Larhammar, styrelsemedlem och tidigare ordförande i VoF

Det är hårda ord av en forskare som under många år varit anhängare och stödjare av VoF. En liknande kritik framför bland annat Ingemar Nordin, professor i vetenskapsteori vid Linköpings universitet. Till Årets förvillare 2009 utsågs läkaren Annika Dahlqvist. Hon slår tillbaka genom att på sin blogg länka till de mängder av kritiska artiklar som skrivits om Vetenskap och folkbildning. Om det som framkommit i kritiken stämmer så är det bara att konstatera att VoF hamnat rejält snett i sin verksamhet.

Personligen har jag en kluven inställning till VoF. Föreningens målsättning är i grunden lovvärd som den uttrycks i stadgarna: "Föreningen Vetenskap och Folkbildning har till syfte att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat. Särskilt tar föreningen som sin uppgift att i en fri opinionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt." VoF har fungerat som en nödvändig motvikt till pseudovetenskap, kunskapsfientlighet och många sekters ogrundade föreställningar.



Problemet med skeptikerrörelsen är att den blivit dogmatisk och uttalar sig kategoriskt i sakfrågor utan tillräcklig sakkunskap. Som religionspsykologen och författaren Örjan Björkhem en gång uttryckte saken: "Det räcker inte att vara kritisk. Man måste kunna något också." Detta har visat sig särskilt tydligt i det ämne, ufo, som jag själv behärskar. I mitten på på 1990-talet förde UFO-Sverige en öppen och givande diskussion med VoF i deras tidskrift Folkvett. Sven Ove Hansson uttryckte sig positivt om UFO-Sveriges verksamhet och embryot till ett fruktbart samarbete öppnade sig. Men i de böcker som VoF givit ut de senaste åren har Sven Ove Hansson uppenbarligen ändrat åsikt. Nu skriver han istället: "Ufo-rörelsen är en av de största pseudovetenskapliga riktningarna i vårt samhälle". UFO-Sveriges verksamhet döms alltså ut som pseudovetenskap.



Det märkliga, ur vetenskaplig synpunkt, är att Sven Ove Hansson uttalar sig kategoriskt om ufofrågan utan egna undersökningar, det vill säga utan empiriskt underlag. Vad skulle man säga om en forskare som utan kunskap om den internationella litteraturen i ämnet eller studier av empiriskt basmaterial kategoriskt uttalar sig i en sakfråga? Det kan närmast betecknas som pseudovetenskap, det vill säga precis det som VoF anser sig bekämpa.

Jag måste erkänna att jag har svårt att förstå Vetenskap och Folkbildnings policy. Det verkar inte finnas någon ärlig ambition att undersöka ufofenomenet, som är en verkligen fascinerande vetenskaplig gåta där svaret definitivt inte är givet. Det är som om föreningens medlemmar saknade det som jag brukar benämna existentiell nyfikenhet. Eller beror inställningen på rädsla för det okända och att få sin världsbild rubbad?

Jag hoppas Vetenskap och Folkbildning kommer ur sin nuvarande kris reformerad i en mera öppen och ödmjuk inställning. Och framförallt att de slopar priset Årets förvillare som nu utvecklat sig till en finare form av mobbing. De kunde också ta till sig astronomen Allen Hyneks klassiska uttalande till sina studenter: "Om ni vet svaren i förväg är det inte forskning ni håller på med."