Den som bodde i Bunkeflo socken, Malmö kommun, i slutet av 1950-talet kunde få ett överraskande besök i stugan. När det knackade på dörren visade det sig att det var socknens kyrkoherde som kom för att sälja böcker. Men det var inte kristen litteratur som salufördes utan böcker om flygande tefat, utgivna av förlaget Parthenon i Helsingborg. Kanske inte så underligt att kyrkoherden, med det passande efternamnet Englesson, ibland kallades spökprästen av traktens konfirmander.
Algot Hartvig Englesson (1899-1980) var något av en främmande fågel i Svenska Kyrkan. Han var kyrkoherde i Bunkeflo 1942-1962. I själva verket drömde den unge Algot om att bli meteorolog, men han vek sig för föräldrarnas önskan att istället bli präst. En släkting berättar att de tillsammans brukade åka ut och titta på åskväder. Englesson gifte sig med Diddi Victoria Steinum och de fick två döttrar och hade även tre fosterdöttrar.
I den lokalhistoriska Bunkefloboken berättas att under de tjugo år som Englesson var kyrkoherde var relationerna med kyrkorådet och biskopen inte de bästa. Redan 1944 kom stridsskriften, Stormvarning på stället, en kritisk granskning av kyrkans lära, som Englesson menade hade fastnat i ”dött formväsen, bokstavstro, andlig tvång m.m.” I Bunkefloboken beskrivs han som en intelligent och bildad man med vacker sångröst: ”I sina predikningar tog han ofta upp filosofiska och etiska frågor och hans språk var sådant att de få gamla gummor som normalt bevistade hans gudstjänster inte begrep ett dugg.” I själva verket var Englesson en fri sökande människa öppen för nya idéer inom alla områden. Den kyrkliga kostymen var honom helt enkelt för trång. Författaren till sockenhistoriken skriver: ”Vi hade ofta stimulerande samtal om universum och livets uppkomst. Jag lärde då känna honom som en mycket sympatisk men isolerad och missförstådd människa med stora humanistiska ideal och den bild jag fick av honom stämmer inte alls med den i socknen allmänt accepterade.”
Englesson blev tidigt intresserad av flygande tefat och berättar i brev och intervjuer att han redan efter kriget blev övertygad om att rapporterna var äkta och sedan dess ”har jag aldrig betvivlat deras utomjordiska ursprung.” Han tog tidigt kontakt med Edith Nicolaisen som 1957 startat förlaget Parthenon, sålde förlagets böcker, skrev artiklar i tidningar, höll föredrag och blev något av en lokal kändis i trakten. Att vara pionjär för ufosaken och dessutom kyrkoherde visade sig inte vara så lätt på 1950-talet. I sitt första brev till Edith Nicolaisen 2 januari 1958 skriver Englesson: ”På alla områden där man vill söka göra en insats för de nya tankar, som tillhöra den nya tidsåldern, märker man att fältet är mycket svårarbetat.”
Den 5 och 6 oktober 1958 höll den tyske ufologen Karl Veit föredrag i Helsingborg, inbjuden av Edith Nicolaisen. Inspirerade av Veits föredrag beslutade Englesson, Nicolaisen med flera att starta en ufoförening i Malmö. Introduktionsmötet hölls i Borgarskolans lärarsal den 17 oktober 1958. Det blev upptakten till bildandet av Malmö UFO-Sällskap (senare Malmö Interplanetariska Sällskap – MIS). Som förste ordförande valdes Algot Englesson. Han avgick efter en kort tid och ersattes av Ebbe Johansson, som blev en verklig eldsjäl och mångårig ordförande i MIS. Det kan vara intressant att notera att föreningen fortfarande är aktiv och medlem av UFO-Sverige.
Som präst var det naturligt att Englesson i första hand lockades av budskapen från rymdmänniskor såsom de presenterades av George Adamski, Daniel Fry med flera. I ett brev till Adamski den 28 november 1958 skriver Englesson: ”Så mycket som min tid och ork tillåter har jag engagerat mig i detta stora arbete, vår gemensamma sak, att upplysa människor om våra Bröder och Systrar från rymden och deras gudomliga mission till oss på jorden. Detta har jag gjort genom föredrag, artiklar i tidningar och tidskrifter och framförallt genom att från dörr till dörr sälja dina två böcker, nu översatta till svenska.”
Fredagen den 19 december 1958 berättade de två unga männen Stig Rydberg och Hans Gustavsson att de vid Domsten blivit vittne till ett landat tefat när de var på väg i bil till Höganäs. De stannar bilen och attackeras plötsligt av tre eller fyra små, grå limpformade varelser som försöker dra in dem i farkosten. Efter en kort kamp lyckas de fly från platsen. Det så kallade Domstensfallet blev oerhört uppmärksammat i pressen. Som aktiv ufolog var det naturligt att Algot Englesson blev inblandad i undersökningarna. Han träffade vittnena vid flera tillfällen och bjöd även hem dem till sin prästgård.
I ett brev till Edith Nicolaisen 2 februari 1959 berättar
han om mötet:
”Ärligheten kan ej ett ögonblick ifrågasättas. Att de i
flera avseenden blivit gripna av en överjordisk makt, det märkte vi – i
synnerhet kanske min äldsta dotter som är särskilt känslig för översinnliga
påverkningar. Jag vill nästan påstå att en avglans av det strålande ljuset har
dröjt kvar hos dem… jag anser det vara vår plikt att hjälpa dem. De har av våra
planetbröder utvalts till vittnen, så mycket är klart… Rydberg gjorde vid ett
tillfälle ett märkligt yttrande: Det var mycket han skulle kunnat säga, men
fick ännu inte lov.”
Även i dag kan det synas märkligt att Englesson tolkade denna minst sagt ruggiga berättelse som en positiv kontakt med ”våra planetbröder” och att han inte reagerade inför Rydbergs yttrande att det fanns mer att berätta som han ännu inte fick säga. Mindre lyckat var också att Englesson i sin iver att sprida rymdmänniskornas filosofi gav Rydberg och Gustavsson de böcker som George Adamski skrivit. Inte underligt att de snart efter händelsen öppet började berätta om liknande kontakter med besökarna. Efter ett omfattande researcharbete kunde Clas Svahn och Anders Liljegren i boken Domstensfallet (1989) avslöja att hela historien var påhittad. Rydberg och Gustavsson hade helt enkelt kopierat originalhändelsen från science fictionserien Tom Trick, som då gick i Hemmets Veckotidning november och december 1958.
Från 1959 och framåt fortsatte Englesson hålla föredrag i föreningar, debattera i pressen och hjälpa Edith Nicolaisen med förlaget Parthenon. Den 6 mars 1964 höll han ett längre föredrag i Malmö Interplanetariska Sällskap där han sammanfattade sin syn på ufofrågan. Föredraget trycktes och distribuerades bland medlemmarna:
”Alla är vi intresserade av UFO-fenomen, som ju är av en oerhörd betydelse just nu. Vi undersöker, forskar och funderar för att få bättre klarhet över dessa fascinerande företeelser. Det är då av vikt att vi inser, att vi inte kan förstå UFO-fenomenen så länge vi betraktar dem som en isolerad företeelse, utan först när vi ser dem som ett led i en sammanhängande följd av händelser som står i samband med övergången till en ny tidsålder. När denna tidsålder – som vi skall se – blir en andlig tidsålder i motsats till den nuvarande materiella, så betyder det – och det är det som mitt anförande vill söka klargöra – att man kan förstå vad det är som sker och som kommer att ske, endast från en helt annan synpunkt än den vanliga, nämligen den andliga. Detta är också våra vänner från andra världar angelägna att åter och åter framhålla.”
Englessons konflikter och komplicerade förhållande till sin arbetsgivare började 1962 tära på hälsan, bland annat i form av magsår. Redan 1958 hade han i brev till Edith Nicolaisen förklarat att engagemanget i ufofrågan inte sågs med blida ögon från ”högre håll”. Han hade fått rådet att ”inte mera framträda offentligt i denna sak”. I ett brev till Nicolaisen 14 maj 1962 kan man läsa: ”Av stiftssekreteraren i Domkapitlet har jag fått löfte om att få tjänstgöra som vikarie vid behov emellanåt, också som behövligt komplement till ekonomin. Nu säger biskopen nej – på grund av min ”inställning till Kyrkans lära”. För Englesson var det säkert en befrielse att gå i pension 1962 och fritt kunna ägna sig åt sina intressen.
Förutom en vacklande hälsa började också relationen med Edith Nicolaisen med tiden att bli alltmera spänd. Genom bland annat profetsior hade Nicolaisen blivit övertygad om att jorden mycket snart skulle drabbas av oerhörda katastrofer och en stor del av mänskligheten skulle gå under. Därför arbetade hon med frenetisk energi för att nå en andlig eller New Age-inriktad skara människor som skulle kunna undgå katastrofen och bygga ett nytt samhälle. Hennes närmast fanatiska iver orsakade många konflikter med medarbetare som hon ansåg inte arbetade tillräckligt hårt för saken.
Även Algot Englesson fick många gånger höra att han inte
höll måttet. Till slut fick han nog av dessa påhopp och i ett brev till Edith
Nicolaisen skriver han:
”… några erinringar med anledning av vårt telefonsamtal
häromkvällen – eller kanske rättare sagt Ert telefontal. Jag får erkänna att
det gjorde mig både förvirrad och förskräckt… så mycket begrep jag att ni
återigen förebrådde och anklagade mig för slöhet, likgiltighet och lättja i den
kamp för GUDs rike på jorden som nu är så brinnande aktuell.”
Hälsan gjorde att Englesson under senare delen av 1960-talet trappade ner på ufoengagemanget. Sista gången han förekom i pressen var 1969 med en recension av Morris Jessups bok UFO och Bibeln. Trots att hans aktiva tid i uforörelsen inte alltid var en dans på rosor så skrev han en uppskattande hälsning till MIS 15-årsjubileum 1973:
”Vid 15-årsjubileet går tankarna tillbaka. Mycket återkallas i minnet. Det var i slutet av 40- och början av 50-talet som de flygande tefaten började bli aktuella företeelser. Från första stund jag i tidningarna fick stifta bekantskap med dem, var jag fullt på det klara med att det rörde sig om besök från andra planeter. Hur jag kunde vara så bergfast övertygad om den saken har jag aldrig funderat över. Det bara var så, och det var den naturligaste sak i världen. Sen blev det alltmer spännande i slutet av 50-talet… redaktör Veit med hans besök och föredrag här i Malmö. Det var nog då idén om MIS kom till… Den första kärlekens hänförelse uthärdade lätt den offentliga beskyllningen för kätteri för att jag for omkring och sålde Parthenons böcker.”
Algot Englesson avled 1980. Han var en fascinerande människa, en religiös humanist och sökare som gick sina egna vägar. Dessutom en verklig pionjär i den svenska uforörelsens historia.
Den här artikeln har jag kunnat skriva tack vare de omfattande samlingar av person- och föreningshistoriska dokument som förvaras i AFU. Vill därför avsluta med att ännu en gång framhålla, vad som har blivit något av mitt motto eller devis:
Utan arkiv och bibliotek har vi ingen historia, bara anekdoter, myter och suddiga minnen. Utan arkiv och bibliotek blir seriös och vetenskaplig forskning mycket svår och osäker och i många fall helt omöjlig. Det gäller såväl ufoforskning som alla annan forskning. Därför är AFU inte bara av kulturhistoriskt värde utan framförallt en unik källa att ösa ur för att kunna komma till större klarhet om ufogåtan och den märkliga planet vi lever på.(Publicerad i Rapport-Nytt nr 4, 2021).
