När vetenskapen inte räcker

Jag har nyligen läst och skrivit en recension på den mycket intressanta Hunt for the skinwalker av Colm Kelleher och George Knapp. Recensionen kommer i nästa UFO-Aktuellt. Boken visar mycket konkret hur svårt det är för forskare som ställs inför ett helt smörgåsbord med ufo- och paranormala fenomen. Trots att personerna i gruppen hade lång akademisk utbildning och var utrustade med all tänkbar teknisk utrustning drar Colm Kelleher, efter flera års fältundersökningar, slutsatsen att den vetenskapliga metoden helt enkelt inte räcker för att tackla denna problematik. Det handlar alltså inte om att överge vetenskapen som metod men att komplettera den när man ställs inför komplicerade fenomen.

Det här har Jacques Vallee påpekat många gånger i böcker och intervjuer. Klassiskt är följande citat från Messengers of deception:
"Vad får dig att tro att ufo är ett vetenskapligt problem?... vetenskapen arbetar efter vissa regler. Till exempel utgår man ifrån att fenomenet som observeras har en naturlig orsak snarare än konstgjort eller kontrollerat. Ufofenomenen kan vara kontrollerade av främmande varelser. Om det är så hör studiet av dem inte till vetenskapen utan till underrättelstjänsten, alltså kontraspionage." (Jacques Vallee, Messengers of Deception s. 67-68).

Att använda sig av underrättelsemetoder kan alltså vara ett alternativ i vissa fall, något som också Colm Kelleher tar upp i sin bok. Men det finns också ett tredje sätt. Betydligt mera komplicerat och kontroversiellt men intressant som möjlig arbetsmetod. Det är att ta hjälp av tränade och kunniga personer med paranormala förmågor. Detta görs också av underrättelseorganisationer i flera länder. Här måste man naturligtvis vara extra kritisk eftersom möjligheten till feltolkning av data är mycket stor.

I sammanhanget kan det också vara intressant att studera den litteratur som finns där tränade klärvoajanter beskriver många av de fenomen som ufologer kan stöta på i sina undersökningar. Här finns en del att hämta i den teosofiska litteraturen till exempel Charles Leadbeaters klassiska The astral plane som systematiskt går igenom mängder av paranormala fenomen. Även flera böcker av Geoffrey Hodson hör till samma kategori. Jag tänker här närmast på The kingdom of the gods samt The kingdom of faeri. Även här gäller det förstås att hålla en kritisk distans och använda utsagorna som en alternativ arbetshypotes.

Vi ufologer får se oss som stigfinnare och pionjärer i en komplicerad och svårframkomlig djungel. Det innebär att vi kommer att göra misstag. Ibland, likt Shirley MacLaine, hamnar vi ute på den yttersta grenen och får retirera för att få fast mark under fötterna. Men det är det pris vi får vara beredda att betala om vi ger oss in i vad Jacques Vallee kallar forbidden science.