Den svenska uforörelsen

Ufo är inte bara rapporter om gåtfulla oidentiferade fenomen och varelser. Det har också en sociologiskt dimension i och med alla människor som slår sig samman i föreningar och forskningsgrupper på grund av intresse för frågan. Så har det varit sedan början av 1950-talet. Något förenklat kan man säga att det rör sig om två skilda typer av föreningar: forskningsinriktade och nyandligt missionerande. Bilden är självklart något förenklad. Däremellan finns också en stor gråzon av föreningar som inte entydigt kan räknas till den ena eller andra inriktningen.

UFO-Sveriges styrelse 1996

Eftersom jag själv aktivt varit en del av uforörelsen sedan 1970 har jag vid flera tillfällen under åren skrivit artiklar för att skapa en diskussion om uforörelsen som sådan med syfte att komma till klarhet om bästa sättet att tackla ufoproblematiken. Kortfattat har frågan gällt - stora organisationer kontra små forskningsgrupper? När Anders Liljegren, Kjell Jonsson och jag lämnade UFO-Sverige 1973 och grundade AFU var det bland annat för att vi i likhet med Jacques Vallee var tveksamma till stora ufo-organisationer där information utåt var viktigare än forskning.

Under 1970- och 80-talet drev vi vår linje ganska hårt även om vi 1986 gick med igen som medlemmar i UFO-Sverige. 1988 skrev jag en debattartikel i tidskriften Sökaren, Har UFO-rörelsen en framtid?, där jag besvarade frågan med nej med motiveringen att ufo inte lämpar sig för föreningsverksamhet. Idag måste jag erkänna att min inställning modifierats. Jag kan se det berättigade i båda sätten att arbeta. Utan UFO-Sverige hade inte AFU kunnat utvecklats på det sätt som skett. En riksorganisation fångar upp intresset hos allmänheten och skapar en bred kontaktyta med många människor som inte en liten grupp kan göra. En stor organisation får också normalt andra ekonomiska möjligheter att driva sina frågor.

Anders Liljegren och Clas Svahn i AFU 8 jan. 2008

Sist men inte minst fyller intressegemenskapen och kamratandan i en förening en viktig social funktion. Här har UFO-Sverige lyckats ovanligt bra, mycket tack vare de goda ledaregenskaper som Clas Svahn besitter. Jag blir alltmer medveten om hur viktig den sociala sidan av uforörelsen är nu när jag skriver UFO-Sveriges historia. Trivseln och den goda kamratandan inom UFO-Sverige har i sin tur sporrat nykomlingar att aktivt engagera sig i uforörelsen. Idag skulle jag alltså vilja säga att UFO-Sverige och AFU kompletterar varandra på ett utmärkt sätt. Riksorganisationen och forskningsstiftelsen skapar tillsammans en stabil grund för svensk ufologi.