Att vår jord är en planet i karantän, en fångkoloni, ett kosmiskt Alcatraz är en av de mest slitstarka föreställningarna i både kontaktlitteraturen och den teosofiska/esoteriska traditionen. Men den dyker också upp i många andra sammanhang. En sommardag 1933 sitter författaren Arthur Koestler på Café Metropoles i Moskva. Han är på reportageresa i Sovjetunionen för att skriva om Stalins första femårsplan. Koestler känner sig illa till mods och har tagit tre stadiga Vodka. Istället för att skriva om Stalins femårsplan börjar Koestler, på servetter, skriva ner en dagdröm, ett pjäsmanus om en lyckligare värld.
Pjäsen, Twilight bar (Skymningsbaren), publicerades först 1945. Den översattes även till svenska och gavs ut på Tidens förlag året efter. Handlingen går i korthet ut på att två rymdvarelser, Alpha och Omega, plötsligt dyker upp på jorden. De är utsända med uppdraget att undersöka jordmänniskans rätt till fortsatt existens. Plats behövs för deras egen civilisation och de har fått order att likvidera alla på den planet i universum där de finner att livet han minst mening. Rymdmänniskornas studier visar att jorden är den värsta planeten att bo på, där människor är mest olyckliga. Men om världens regeringar kan öka lyckokvoten på tre dagar så skall den mänskliga civilisationen sparas från undergång.
Regeringarna ställs inför den absurda uppgiften att mer eller mindre tvinga människor att bli lyckliga, att öka lyckokvoten. Från Moskva meddelas att man helt enkelt avrättar dom som är olyckliga. På andra ställen försöker man med generös distribution av alkohol. Motsträviga godtemplarloger skickas till lasarett och tvångsmatas med champagne, ostron och kaviar. Proteströrelser dyker upp och det hela ändar i mer eller mindre anarki. Hur det slutligen avlöper får vi inte veta. Pjäsen slutar en timme före den utmätta tiden.
Senare i livet intresserade sig Koestler för både parapsykologi och UFO vilket han kommenterar i sin bok Janus: en sammanfattning utgiven på svenska 1983. Variationer på temat jorden som fångkoloni presenteras av flera av 1950-talets kontaktpersoner som George Adamski, Orfeo Angelucci och Kelvin Rowe. I den teosofiska traditionen finner vi föreställningen hos bland annat Alice Bailey och den svenske esoterikern Henry T. Laurency. Den sistnämnde har sitt eget sätt att uttrycka förhållandet: "Tyvärr är just vår planet solsystemets "slaskhink". Hit har överförts monader (människor-HB) med repellerande grundtendens från andra planeter och även solsystem, sådana hattyper, som vållat oreda i planeter med individer av attraherande tendens."
Föreställningen om jorden som en fångkoloni dyker upp i så många sammanhang att det är frestande att spekulera om orsaken. När den gamle centerriksdagsmannen Anders Gernandt intervjuades om UFO i Vestmanlands Läns Tidning 1978 kallade han jorden för "rymdens Kumla-bunker". Och Friedrich Jürgensens anderöster, som han spelade in på band, förklarade för honom att "jorden är en sorts straffkoloni".
Vestmanlands Läns Tidning 25 maj 1978När jag studerar vår historia och följer medias rapportering om världshändelser så måste jag erkänna att teorin om jorden som en straffkoloni inte verkar alltför otrolig. Men om vi köper teorin måste vi alla ställa oss den pinsamma och besvärande frågan - vad gör då jag här?