Sven Magnusson i sitt hem på Skoghall juli 1996Det har nu snart gått ett år sedan Sökarens redaktör Sven Magnusson avled sommaren 2008. Jag måste erkänna att jag saknar både Sökaren och Sven. Vi jobbade ihop under många år och jag kunde alltid räkna med kunniga och kritiska kommentarer om mina alster som ofta publicerades i Sökaren. Någon tidskrift med motsvarande innehåll och kvalitet finns inte i Sverige idag. Och det verkar som om även hemsidan ligger nere tills vidare.
Sommaren 1996 besökte jag Sven under en semesterresa. Vi hann med några intressanta diskussioner innan färden gick vidare. Tyvärr blev det inga fler möten men däremot många telefonsamtal.
Jag har fått flera önskemål om att läsa den artikel jag skrev om Sven Magnussons liv och tänkande. Den publicerades i Sökaren nr 4, 2008 och jag återger den här för alla intresserade.
Sven Magnusson 1930 – 2008
Under mina sista semesterdagar i juli 2008 nåddes jag av det tragiska beskedet att Sökarens mångårige redaktör Sven Magnusson avlidit. Han skulle ha fyllt 78 år i november. Med honom försvinner en epok i svenskt kulturliv och en i allra högsta grad både vass och vis penna i livsåskådningsdebatten.
I mitt arbetsrum står tolv välfyllda boxar med rubriken Sökaren, samtliga utgåvor från 1964 till nummer 3, 2008. När jag bläddrar i några gamla årgångar inser jag vilken enastående kunskapskälla tidskriften är. För religionshistoriker måste Sökaren vara ovärderlig som källa till det sena 1900-talets nyandliga rörelser och livsåskådningsdebatt. För den ufointresserade finns här mängder av originalartiklar, både översatta och av svenska skribenter. I de personhistoriska samlingarna i Arkivet för UFO-forskning hittar jag en hel del skrivet av Sven Magnusson. Han har frikostigt berättat om sitt sökarliv och livsåskådning i återkommande historiska återblickar i sin egen tidskrift. Genom Per Frisk på Energica förlag har Svens samlade korrespondens och klippsamling nu också överförts till Arkivet för UFO-forskning i Norrköping. I klippsamlingen finner jag åtskilliga intervjuer som ger en klarare bild av hans liv och tänkande. Energica förlag har övertagit utgivningsbeviset för Sökaren men någon fortsatt tryckt utgåva kommer det sannolikt inte att bli. Däremot kanske någon fortsättningen på hemsidan http://www.sokaren.se/ .
Sven Magnusson föddes i Karlstad 1930. Som tonåring såg han ett ufo sommaren 1946. Så här berättar han i en återblick på sitt liv i Sökaren nr. 1, 1996:
”Jag satt vid ett fönster på ett kontor i Karlstad och hade tråkigt, och plötsligt liksom kände jag att nu kommer något. Samtidigt tittade jag ut och såg ett litet runt föremål fara över himlen med hög hastighet… Föremålet var inte lysande. Jag reste mig upp och såg genom fönstret föremålet försvinna som en prick långt borta bland moln. När jag kom hem, berättade jag händelsen för min mor. Hon hade också sett det flygande föremålet, när hon varit ute i trädgården… Jag ser ingen naturlig förklaring till min observation. Jag trodde då att det kunde röra sig om en farkost eller en sond från en annan värld.”
Senare flyttade Sven Magnusson till Stockholm och arbetade på kontor. Men det var livsåskådningssökandet som upptog hans värld och tid. Förutom skönlitteratur läste han allt han kom över inom ufo, parapsykologi, spiritualism, hälsa med mera. I början av 20-åren gick han runt till olika församlingar: sjundedagsadventisterna, mormonerna, baptisterna, metodisterna, pingstvännerna, Frälsningsarmén, kristen-vetenskaparna, teosoferna, rosenkreutzarna, för att nämna några. I Stockholm blev han medlem i Ifologiska sällskapet och studerade ivrigt de klassiska ufokontaktböckerna av George Adamski, Daniel Fry med flera som gavs ut på Parthenons förlag i Helsingborg. 1956 blev han laktovegetarian och waerlandist och började läsa tidskriften Hälsa. Genom Nils Kalén i Linköping, som drev Hälsans förlag, kom Sven i kontakt med spiritualismen och började gå på seanser i en lokal på Karlavägen i Stockholm. Men studier i psykologi och parapsykologi gjorde honom kritisk till spiritualismen. Istället drogs han till indiskt tänkande inspirerad av Paramhansa Yogananadas bok ”Mitt liv som yogi”. Dessa och andra böcker läste han i sitt lilla kalla inackorderingsrum i Äppelviken, Stockholm.
Med tiden flyttade Sven in i en liten etta med kokvrå på Bergsundsgatan på Söder i Stockholm. Eftersom han tyckte om att skriva började tankarna på en tidskrift som tog upp hans egna intressen att gro. Efter en kort period av skepsis och rationalism tog det nyandliga sökandet åter fart och Sven Magnusson startade tidskriften Sökaren 1964, ”mest som en terapi för mig själv” som han uttrycker det i en återblick. Det blev en försiktig början kantad av ekonomiska svårigheter. Han startade från ett nolläge och saknade helt erfarenhet av journalistiskt arbete. Men prenumeranterna strömmade till och snart kom allt fler kunniga skribenter att medverka i Sökaren. Det är onekligen en imponerande samling författare, forskare och kulturskribenter som medverkat i Sökaren: Nils-Olof Jacobson, Roland Adlerberth, Alf Ahlberg, Birger Qvarnström, Werner Aspenström, Per Ragnar, Rolf Ejvegård, Örjan Björkhem och många många fler. Till och med den konservative katoliken Sven Stolpe imponerades av Sökaren och i en artikel som bland annat publicerades i Norrköpings Tidningar 23 juni 1976 skriver han: ”Sökaren är en allvarlig och fin tidskrift som redigeras utmärkt väl av Sven Magnusson. Han är intresserad av parapsykologi, udda psykiska erfarenheter, av vetandets gränser och möjligheterna till ett djupare vetande.”
Enträget arbete och duktiga skribenter fick upplagan att stiga. Genom ett årligt bidrag från Statens kulturråd kunde Sven Magnusson från och med 1975 på heltid ägna sig åt Sökaren som då utkom med tio nummer per år. Några stora inkomster blev det förstås inte men Sven var vegetarian och levde enkelt. I en odaterad intervju ges bilden av den hängivne redaktören som aldrig tar semester och bor på sin redaktion, där besökssoffan blir säng om natten. Det enkla livet bekymrade inte Sven så mycket. Han älskade sitt arbete och fungerade som chefredaktör, ansvarig utgivare, reporter, redigerare, lay-out-man, fotograf, annonschef och distributionsansvarig. Till sin hjälp fick Sven så småningom ett antal frilansande medarbetare runt om i landet. Dessutom köpte han in och översatte artiklar från utländska tidskrifter.
Upplagemässigt var Sökarens höjdpunkt början av 1980-talet då antalet prenumeranter översteg 3.000. Sven Magnussons balanserade men kritiska skärpa retade många och han fick ta emot åtskillig kritik både av ”troende” och skeptiker. När jag själv i Sökaren skrev mina mest rabulistiska artiklar om nyandlighet och new age under 1980-talet och flera ville porta ”skamfläcken Blomqvist” försvarade Sven mig kort och kärnfullt med orden ”Håkan Blomqvist kommer att fortsätta skriva i Sökaren”. Han ansåg att dialogen mellan företrädare och motståndare var viktig. Här kan man associera till Sigtunastiftelsens ideologi – att på kristen grund skapa dialog mellan olika åskådningar och intressen. Sven Magnusson var dock inte kristen och inte heller medlem av Svenska kyrkan men han stod för en konfessionslös andlig livssyn.
1982 flyttade Sven Magnusson tillbaka till Karlstad för att kunna ta hand om sin mor som var sjuk. Redaktion och hem flyttades då till en liten lägenhet på Östra kanalgatan 18 i centrala Karlstad, inte långt från Åttkantsgatan, där Sven Magnusson föddes 1930. Under karlstadtiden gjordes flera intervjuer för den lokala pressen där det sågs som något unikt att en tidskrift utgavs från Karlstad och inte från Stockholm. När Värmlands Folkblad den 27 april 1988 intervjuade Sven kunde han skämtsamt kommentera att hans tidskrift med sina 2.950 prenumeranter minsann inte var minst i Karlstad. Karlstads-Tidningen hade 2.800 prenumeranter. I mitten av 1980-talet började dock Sökarens upplaga sjunka för att 1992 ligga strax under 2.000. I ett försök att höja upplagan överlät Sven utgivningen till Energica förlag där han anställdes som redaktör. Den negativa upplagetrenden vändes men åsiktsskillnader mellan Sven och förlaget gjorde att samarbetet upphörde efter drygt ett år. Energica ville göra en tidskrift i mera populär stil medan Sven hade en annan syn på vad som var kvalitet. Efter mycket funderande beslutade Sven att 1994 fortsätta med ”gamla” Sökaren. Han kunde inte hitta något annat meningsfullt att göra och kände att efter 30 år hade han vuxit ihop med Sökaren. ”För mig är sökandet något djupt allvarligt. Det är inget som jag kan eller vill göra populärjournalistik av”, skriver han i en kommentar.
Förutom sitt arbete med Sökaren skrev Sven flera böcker om nyandlighet och new age. Böcker som idag finns på de flesta bibliotek. En mycket uppskattad antologi ”Alterntiv tro” i två delar utkom1976. Samma år kom också ”Det övernaturliga och vår världsbild” med kapitel om reinkarnation, medier, utanför-kroppen-upplevelser, parapsykologi med mera. Det blev även en bok om ufo, ”Flygande tefat – vad säger vetenskapen?” som kom redan 1975 men som fortfarande är mycket läsvärd. Den recenserades av astronomen Tord Hall i Svenska Dagbladet som gav den fina vitsord: ”Författarens redogörelse för UFO:s är hållen i en lugn och nästan ödmjuk ton. Den utgör ett välgörande inslag i en debatt, som ofta snedvridits av kategoriska påståenden.”
Svens Magnusson var under alla år livligt intresserad av ufofrågan och följde med i ämnet både med prenumerationer på utländska ufotidskrifter samt inte minst en omfattande korrespondens med ufologer och ufovittnen världen över. I den bevarade korrespondensen finns brev från Daniel Fry, Ray och Rex Stanford, Allen Hynek, Jerome Clark, John Keel för att nämna några. Sven skrev ofta om ufo i Sökaren och han deltog även i den offentliga debatten ibland. Den 10 januari 1971 sändes i teve en pjäs om flygande tefat av författaren Werner Aspenström. Den gav en mycket negativ bild av ufovittnen. Sven Magnusson ondgjorde sig över denna nidbild och i en insändare i Expressen 18 januari 1971 skriver han: ”För oss som hyser ett vetenskapligt intresse för de flygande tefaten framstod pjäsen som falsk och skadlig… Vittnet framställs som en obegåvad, fantiserande drummel… Pjäsen har inte bidragit till att klargöra problemet. Tvärtom torde den ha befäst vanföreställningen att vittnena är tvivelaktiga karaktärer och fantaster som är villiga att tro på vad som helst.”
Sökaren blev i mycket ett språkrör för new-agerörelsen och nyandligheten i Sverige. Men det var inte ett okritiskt språkrör. Sven Magnusson försvarade vad han uppfattade som den positiva idégrunden i new age men kunde vara nog så kritisk mot dess mer populära, folkliga delar. År 2000 gav han sin syn på frågan i boken ”Stora tankar i vår tid. Perspektiv på new age”. Boken kom i en andra upplaga 2002. Här spårar Sven new age-rörelsens idéer tillbaka till tänkare som Pierre Teilhard de Chardin, Carl Gustav Jung och Abraham Maslow. Religionshistorikern Olav Hammer gav följande uppskattande kommentar i sin recension i Bibliotekstjänst: ”Begreppet new age, som av många idag främst förknippas med sådant som spådomskonst, healing och kristaller, började som en avsevärt mera livsfilosofisk rörelse på idealistisk filosofisk grund. För trettio år sedan var det åtskilliga intellektuella som lockades av de nya tankegångarna. Det är främst denna form av nyandlighet som berörs i boken, och författaren skiljer också konsekvent på "klok-new age" och "folklig new age". Genom sitt fokus på 1960- och 1970-talets nyandlighet är boken ett initierat och värdefullt komplement till den ökande litteraturen på området. Magnusson lyfter överlag fram det positiva inslaget i den nyandliga rörelsen, men konstaterar med en blandning av sorg och kritik att den folkliga formen av new age som dominerar i vår tid lider av en brist på intellektualitet.”
Vad ansåg då själv Sven Magnusson om alla de livsåskådningar och ämnen han tog upp i Sökaren. I artiklar som ”Vad kan man tro” (nr. 6, 1978) och ”Redaktörens åsikter” (nr. 4, 1992) går han systematiskt igenom diverse andliga läror och fenomen och gör egna bedömningar. Han uttrycker en öppenhet men försiktig skepsis om det mesta. Sven Magnusson betecknar sig själv som agnostiker. Vedantafilosofi och enhetsmystik var det som påverkade hans livssyn mest. Dragningen åt österländsk religion där den vedantiska mystiken förkunnar att allt är ett, att du är jag i en annan form tog Sven till sig som sin livsåskådning.
Sven Magnusson var en klok och vänlig man. Hans livsverk Sökaren och de böcker han skrev har bestående värde. Tidskriften Sökaren har följt mig under hela mitt vuxna liv. Det blir tomt utan den. Vi är många som kommer att sakna den ödmjuke filosofen i Karlstad. Men vi kan fortfarande lära mycket av honom. Han gav oss följande visa ord på vägen (nr. 1, 1996):
”Okunnighet är naturlig. Man föds ju inte rik på kunskaper. Men man kan beträda en klok sökarväg, lyssna till kunniga men kritiska personer, läsa god litteratur och inte naivt acceptera allt. Att gå en klok sökarväg består i hög grad i att öka sina kunskaper, skärpa sitt förstånd och efter granskning lämna åskådningar som inte har en god grund i erfarenhet och förnuft. Den kritiskt undersökande tanken är sökarinstrumentet nummer ett.”
