5. Hynek och Vallee - ufologer och andliga sökare

 

”…the history of ufology should be placed within an esoteric context. The UFO problem, the question of parapsychology, are central to this business. Looking for the solution isn´t just a scientific project; it´s a quest, an initiation, an enigma like that of the Sphinx…”
Jacques Vallee, Forbidden Science II

5. Hynek och Vallee – ufologer och andliga sökare

Astronomen Allen Hynek och dataexperten Jacques Vallee räknas bland de främsta förkämparna för en kritisk, vetenskaplig undersökning av ufofenomenet. Därför kommer det säkert som en överraskning för många att båda forskarna var hängivna andliga sökare med ett djupt och genuint intresse för hermetiska och esoteriska traditioner. Ett intresse de till stor del höll för sig själva eller delade med den grupp likasinnade forskare som gick under benämningen The Invisible College.

Det är främst under senare år som Hynek och Vallees gemensamma intresse för esoteriska traditioner blivit känt. Huvudsakligen genom de dagböcker i två delar, Forbidden Science, som Vallee började publicera 1992. (1) När det gäller Vallees ideologiska utveckling så finns också en hel del nya data att hämta i Authors of the Impossible av Jeffrey J Kripal, professor i filosofi och religion vid Rice University, USA. (2)

Jacques Vallee (1939-) växte upp nära Paris och ägnade en stor del av sin tonårstid att skriva science-fictionromaner. Som 19-åring vann han Jules Verne-priset för sin roman Sub-space, skriven under pseudonymen Jerome Seriel. Han studerade matematik vid Sorbonne och astrofysik vid universitetet i Lille. Parallellt med sina akademiska studier läste Vallee allt han kom över av gamla hermetiska skrifter, alkemi, magi, mystik, esoterik med mera. Intresset för dessa traditioner startade under Vallees första år på Sorbonne då han av en kvinnlig studiekamrat fick ett paket böcker som tillhört hennes mormor. En av titlarna var Histoire et Doctrines des Rose-Croix av Sedir (1932). Boken fick stor betydelse för Vallee och i sin dagbok 1958 skriver han: ”Jag förlorade kontakten med kvinnan men har betraktat boken som en klenod alltsedan dess och den är en inspirationskälla och en påtaglig länk till de djupare frågor jag vill undersöka.” (3)

Resultatet blev att Vallee 1960 ansökte om medlemskap i en av de otaliga rosenkretzarordnar som var en del av 1900-talet ockulta underground. Varje månad erhöll han kursbrev med tillhörande rituella övningar. I mitten på 1960-talet tröttnade han på den låga intellektuella nivån i materialet och alla motsägande påståenden. 1966 avslutande han sitt medlemskap men fortsatte sitt sökande i andra källor. (4)

Intresset för ufo väcktes på allvar 1961 när Vallee arbetade med satellitspårning vid Parisobservatoriet. Vid flera tillfällen registrerade forskarna icke kända föremål med sina instrument. Av rädsla för att verka ovetenskapliga och för vad kollegor skulle säga lät chefen för observatoriet bevismaterialet förstöras. Ett av huvudargumenten mot ufos existens vid den här tiden var att inga astronomer såg dem. Här fick Vallee lära sig den viktiga läxan att vetenskap inte alltid är vad vetenskapsmän sysslar med. I en intervju i tidskriften Omni kommenterar han händelsen: ”Här sitter vi vid en berömd institution, observerar något vi inte kan förklara och förstör bevisen av rädsla för att bli förlöjligade. För mig var det inkörsporten till hela frågan.” (5)

Jacques Vallee 2016

Vallee började försiktigt höra sig för bland kollegor om liknande observationer och fann till sin förvåning att astronomer i flera länder iakttagit ufofenomen men höll dessa rapporter hemliga. I samarbete med sin fru Janine började han resa runt för att undersöka och dokumentera ufofall från hela världen. Paret koncentrerade sig på närobservationer som inte tidigare rapporterats i pressen. Resultatet av dessa ansträngningar blev böckerna Anathomy of a Phenomenon. Unidentified Objects in Space – a Scientific Appraisal (1965) samt Challenge to Sscience – the UFO Enigma (1966).

Paret slog sig ner i USA 1962 där Vallee bland annat kom att arbeta som matematiker vid Northwestern University i Chicago. Data- och informationsvetenskap blev Vallees forskningsfält och han erhöll sin doktorsgrad i datavetenskap vid Northwestern University 1967. Där lärde han också känna astronomen Allen Hynek. Förutom kollegor vid universitetet förenades Hynek och Vallee också genom sitt seriösa intresse för ufo. Tillsammans byggde de upp ett underjordiskt nätverk av professionella forskare; astronomer, psykologer, fysiker, som ville ägna sig åt ufofrågan men inte skylta öppet med sitt engagemang. Hynek döpte nätverket till The Invisible College.

I en artikel, The ufo Mystery, i FBI Bulletin 1975 förklarar Hynek valet av namn: ”För länge sedan, under vetenskapens mörka tidsålder, när forskare misstänktes stå i förbund med djävulen, måste de arbeta privat. De möttes ofta i hemlighet för att utbyta åsikter och resultat av olika experiment. Det var anledningen till att de kallade sig The Invisible College. Och de fortsatte vara osynliga till den dagen då forskarna fick erkännande genom att the Royal Society instiftades av Charles II (England - HB) under det tidiga 1600-talet”. (6)

Det skulle visa sig att Hynek och Vallee hade betydligt mer än ufo som gemensam nämnare, vilket framkom under en bilresa i november 1966. Hynek hämtade upp Vallee i sin lilla vita sportbil för vidare färd till Coloradouniversitetet där de skulle träffa professor Edward Condon som blivit utsedd att leda en vetenskaplig undersökning av ufofenomenen. Den senare så omdiskuterade Condonrapporten 1969. Under resans gång ställer Vallee frågan om Hynek intresserat sig för paranormala fenomen innan han bestämde sig för astronomi. Hynek förklarar att han studerat esoteriska ämnen en stor del av sitt liv men aldrig yppat det för sina kollegor. ”De skulle tro att jag var galen”. I själva verket har Hynek läst allt han kommit över om rosenkreutzare och den hermetiska traditionen.

”Nu var det min tur att ta ett djupt andetag”, förklarar Vallee som berättar att  även han ägnat flera år åt liknande studier och, till helt nyligen, varit med i en av rosenkreutzarordnarna, den så kallade AMORC, med huvudkvarter i San Jose, Kalifornien. Hynek berättar vidare att han som ung imponerades av Max Heindel men senare fortsatte studera Manly Hall. Till slut fastnade han för Rudolf Steiner, som Hynek anser som den främste. I den fortsatta diskussionen förklarar Vallee varför han lämnade AMORC och att verkliga rosenkreutzare sannolikt inte är publika. ”Jag undrar om det kan finnas en verkligt genuin Rose-Croix som verkar i det osynliga”, avslutar Vallee.

Allen Hynek (1910-1986) var under sina senare år en av världens främsta ufoexperter. Eftervärlden kanske kommer att minnas honom som ufoforskningens Galileo, ett epitet som han tilldelades av tidskriften Newsweek 1977. Den 5 maj 1910, när Hynek var bara fem dagar gammal, lyftes han upp på taket till sina föräldrars hus för att få beskåda Halleys komet. En ödets nyck gjorde att han avled samma år som Halleys komet återkom.

Född i Chicago, av tjeckoslovakiska föräldrar, studerade han vid Chicagouniversitetet där han erhöll en filosofie doktorsgrad i astronomi 1935. Året efter anställdes han vid Ohiouniversitetet där han utnämndes till professor 1950. 1956 lämnade han sin tjänst i Ohio för några år på Harvarduniversitetet där han föreläste om astronomi och samtidigt var en av cheferna för Smithsonianobservatoriet. Han avslutade sin professionella bana som professor i astronomi vid Northwestern university och chef för Dearbornobservatoriet, en post han innehade till sin avgång 1978.

Allen Hynek

En minnesvärd dag 1948, när Hynek arbetade vid Ohiouniversitetet, anlände tre flygvapenofficerare från den närbelägna flygbasen Wright Air Field. De undrade vad Hynek trodde om flygande tefat. Eftersom han på den tiden var skeptiker vad gäller tefat så svarade Hynek att det sannolikt bara var strunt och efterkrigsnerver. Svaret tilltalade militärerna och de frågade om han ville bli flygvapnets astronomiske konsult i ufofrågor. Det skulle bara innebära att Hynek en eller två gånger i månaden behövde besöka flygbasen och gå igenom en dossier med rapporter. Hynek tackade ja men kunde väl knappast ana att detta deltidsarbete sakta men säkert skulle leda till att han blev en av världens främsta förespråkarna för seriös ufoforskning.

Med tiden började Hynek tvivla på flygvapnets linje i ufofrågan. Han såg skillnaderna mellan de officiella förklaringarna och de verkliga rapporterna. Någon verkligt vetenskaplig utvärdering av rapporterna gjordes aldrig av flygvapnet. På grund av den höga kvaliteten på rapporter från piloter, trafikledare, astronomer och andra vetenskapsmän övertygades Hynek sakta men säkert att en del ufo verkligen representerade ett okänt fenomen. Han började kopiera rapporter från flygvapnets samlingar och byggde på det viset upp ett eget arkiv för egna djupare studier.

Den stora vändpunkten kom 1966. I ett öppet brev publicerat i den ansedda vetenskapliga tidskriften Science 21 oktober 1966 förklarade Hynek att ufofenomenet inte kunde avfärdas med en axelryckning och pläderade för en grundlig vetenskaplig undersökning. Vid denna tid hade han börjat att i hemlighet samarbeta och utbyta data med andra forskare som var intresserade av ufoproblematiken men inte ville framträda offentligt, The Invisible College, som Hynek kallade gruppen där också Jacques Vallee ingick. Men som framgått hade Hynek och Vallee inte bara ufo som gemensamt intresse utan också den esoteriska traditionen.

Med Vallees intresse för både ufoforskning och esoteriska traditioner var det väl bara en tidsfråga innan han skulle börja titta på alternativa förklaringar till ufofenomenet. Sommaren 1968 tillbringade Vallee mycket tid i Bibliothéque Nationale, det franska nationalbiblioteket, för att söka litteratur om hermetiska traditioner och folktro. Och det var där han fick idén till Passport to Magonia, som med tiden skulle bli en klassiker inom ufolitteraturen: ”I går kväll, när jag åkte tåget hem, fullastad med sällsynta esoteriska verk, började tankarna på en ny bok ta form. Den skulle visa en uttrycklig parallell mellan dagens ufofenomen och de medeltida traditionerna om elementalväsen, älvor och naturandar. Mina nuvarande undersökningar visar att dessa varelser har slående likheter i uppträdande med påstådda ufonauter.” (7)

Titeln Passport to Magonia hämtade Vallee från klassiker i den hermetiska traditionen. Magonia, ett magiskt land ovan molnen finns omnämnt i en avhandling om vädermagi av biskop Agobard från Lyon 815. Invånarna i Magonia påstods där resa i ”molnskepp”.  Det förekommer också i Comte De Gabalis, anonymt publicerad i Paris 1670 men allmänt tillskriven den franske prästen Abbé de Villars. Boken beskriver ett möte med den gåtfulle Comte De Gabalis, en mästare i de ockulta vetenskaperna, som bland annat instruerar Villars i kunskapen om osynliga väsen som sylfer, undiner, gnomer och salamandrar.

Passport to Magonia publicerades 1969 och skulle bli en av ufologins mest inflytelserika böcker. Tillsammans med Operation Trojan Horse, (1970) av den amerikanske journalisten John Keel gav den upphov till en helt ny inriktning inom ufoforskningen som en tid fick namnet ”den nya ufologin”. Istället för utomjordiska besökare talade Vallee och Keel om jordbaserade varelser som levde i en parallell dimension men med förmågan att materialisera sig. Och att ufonauter i själva verket kunde vara samma väsen som beskrivs i folktro och myter från hela världen.

Jämförelsen med folktroväsen gav också delvis upphov till en annan teori inom ufologin, den psyko-sociala teorin, som i mera skeptisk anda menar att dagens ufovarelser representerar visionära upplevelser av samma typ som gav upphov till tron på folktroväsen men nu anpassade till en teknologisk tidsålder med rymdfart och utomjordiska besökare. Passport to Magonia tolkades ibland som att ufo enbart var dagens folktro men detta var alltså en misstolkning av Vallees egna teorier.

Bland ufologer blev mottagandet högst blandat. För de flesta aktiva inom uforörelsen under 1950- och 60-talen var ufo lika med besökare från tekniskt högtstående utomjordiska civilisationer och såg därför med misstro på teorier som förde in ufoproblematiken i det paranormala fältet. Ett av skälen var rädslan att mista den vetenskapliga legitimitet som den seriösa ufologin strävade efter. I Sverige gick K. Gösta Rehn till mycket hårt angrepp på Keel och Vallee i sin sista bok UFO-utmaningen där han betecknar den parapsykologiska-ockulta förklaringen som ”en fasansfull återvändsgränd”. (8) Rehn noterar att både Keel och Vallees böcker var intellektuellt välskrivna och därför särskilt suggestiva. Men genom att föra in ufo i det ”semi-ockulta kvalmet” gjorde de saken en björntjänst. Ufoproblemet skulle därmed mista chansen att avancera som forskningsämne.

Allen Hynek blev under 1970-talet det stora namnet inom den internationella ufologin. 1972 kom The Ufo Experience som fortfarande kan räknas till det bästa som skrivits i frågan. Till och med vetenskapliga tidskrifter som Nature och Science gav den goda vitsord. Här myntades också begreppet närkontakt av tredje graden, som blev titeln på Steven Spielbergs film 1977, en film där Hynek också deltog som skådespelare och Francois Truffaut spelade forskaren efter Jacque Vallee som förebild. 1973 grundade Hynek tillsammans med några kollegor Center for UFO studies som fortfarande spelar en central roll inom ufologin.

Att Hynek och Vallee inte var två vanliga forskare utan i sina teorier gick långt utanför de vetenskapligt korrekta märks i de böcker och intervjuer som publicerats. Intressant i sammanhanget är den 1975 gemensamt utgivna The Edge of Reality där de i kapitlet Brainstorming går igenom ett antal teorier som jordbaserade främlingar, parallella universum och ockulta grupper som förklaring på ufofenomenet. Diskussionen är öppen, sökande och ryggar inte för de mera tabubelagna teorierna. Vallee tar upp tanken på ockulta grupper som kan ligga bakom en del ufofenomen men han ser också svagheten i resonemanget: ”Vi vet att ockulta organisationer i USA för det mesta består av knäppgökar, idealister och gamla damer. Men kanske finns det verkligen grupper och ockulta sällskap som håller sig dolda. En sådan grupp kan i så fall ha både motivationen och möjligheterna att manipulera den allmänna opinionen i stor skala.” (9)

Under 1970-talet undersöker Jacques Vallee i praktiken sin teori om att ockulta grupper kan ligga bakom delar av ufofenomenet eller besitta okänd kunskap om dem. Han studerar olika rosenkreutzarordnar, Manly Palmer Hall, Rudolf Steiners antroposofer och märkligt nog ägnar han mycket tid åt bisarra kulter som Church of Satan under ledning av Anton Szandor LaVey. Inte oväntat kommer han fram till att ingen av de grupper han studerat vet något om ufo. Jag har många gånger frågat mig varför Vallee aldrig studerat den teosofiska/esoteriska traditionen och litteraturen, trots att den idehistoriskt spelat en stor roll inom uforörelsen. Det finns inte en enda referens till Helena Blavatsky eller teosofin i de två volymerna av Forbidden Science. För att om möjligt få ett svar på denna fråga skrev jag ett brev till Vallee i december 2010 med frågan varför han inte intresserat sig för traditionen Helena Blavatsky, Charles Leadbeater och Alice Bailey? Något svar fick jag tyvärr aldrig.

Sitt resultat av studiet av ockulta sällskap och hemliga grupperingars möjliga påverkan på samhället presenterade Vallee i Messengers of Deception. Ufo Contacts and Cults, 1979. Det är en ganska dyster läsning med inblickar i mängder av bisarra kulter och sekter. Tonen blir lätt paranoid när Vallee resonerar om hur enkelt det är för hemliga grupper att i politiska eller andra syften utnyttja tron på utomjordiska besökare för att framföra totalitära eller inhumana idéer. I boken presenterar Vallee vad han kallar ”the esoteric intervention theory, den esoteriska interventionsteorin. Alltså tanken att en hemlig gruppering med ”magiska” förmågor enkelt skulle kunna skapa ufofenomen: ”Anta till exempel att någon ockult grupp har kommit på metoden att projicera mentala bilder, till och med behärskar förmågan att förflytta medvetandet utanför kroppen eller initiera förändringar i rymd-tid-flödet, eller skapa varelser liknande de ”tulpas” i Tibetansk folktro som Madame Alexandra David-Neel beskriver som materialiserade varelser med vilka hon experimenterade”. (10)

Trots sitt stora intresse för esoteriska traditioner så är det få som varnat så uttryckligen som Vallee för ockulta gruppers negativa påverkan. Han noterar att de ofta presenterar totalitära och politiskt högerextrema tankegångar, kunskapsfientliga och inhumana läror som förvrider huvudet på godtrogna idealister. Samma kluvenhet kan jag själv känna när jag skriver denna bok. Ett ansvar att inte bidra till nya absurda kulter och sekter som får naiva mystiker att skicka hjärnan på semester. Sunt förnuft, en kritisk distans och inte minst humor är en förutsättning om man skall ge sig in i denna djungel. Samtidigt kan jag tycka att Vallee trycker onödigt hårt på den negativa sidan av den esoteriska interventionsteorin. Med teorin om planetväktarna eller som jag skämtsamt kallar dem, Higher Intelligence Agency (HIA), vill jag visa på en alternativ tolkning av denna idé. Man kan också betrakta den som något så ovanligt och trendbrytande som en positiv konspirationsteori, planetväktarna som den goda viljans dolda banerförare.

När Allen Hynek var 16 år fick han se ett exemplar av The Secret Teachings of All Ages av Manly Palmer Hall. Den kostade över ett hundra dollar, en ansenlig summa på den tiden. Han beslöt att köpa den på avbetalning med fem dollar per månad. Hans studentvänner tyckte han var galen som inte köpte en motorcykel i stället, som alla andra. Med tiden byggde Hynek upp ett ansenligt bibliotek parapsykologisk och esoterisk litteratur. Vid sin bortgång den 27 april 1986 donerade han hela sin samling till vännen Jacques Vallee. (11)

Det är ett intellektuellt äventyr att följa två så skickliga forskare och tänkare som Jacques Vallee och Allen Hynek. Båda har den egenskap av existentiell nyfikenhet parad med mod som krävs för att vara vägröjare i vetenskapligt och kulturellt utmanande ämnen. I sina hittills publicerade två dagböcker visar Vallee att seriös ufoforskning kan förenas med sökande efter en hållbar livsåskådning och världsbild och att det mycket väl kan finns en förenande länk:

”Ufologins historia bör placeras i en esoterisk kontext. Genom hela historien finns en tradition om högre kunskap, och att den är tillgänglig för oss, om vi bara låter oss testas för att lösa vissa andliga problem… Det är hela betydelsen av de hermetiska skolorna. Ufoproblemet, frågan om parapsykologi är centrala i detta sammanhang. Att leta efter svaret är inte bara ett vetenskapligt projekt; det är ett sökande, en initiation, en gåta liksom sfinxen.” (12)

Noter

1. Jacques Vallee. ”Forbidden Science. Journals 1957-1969”. North Atlantic Books, Berkeley, California, 1992. “Forbidden Science. Volume two. Journals 1970-1979. The Belmont years. Documatica Research LLC, u. o. 2008.

2. Jeffrey J Kripal. “Authors of the Impossible. The Paranormal and the Sacred.” The University of Chicago Press, Chicago and London, 2010.

3. Valle, Forbidden Science, 1992, s. 11-12.

4. Kripal. Authors of the Impossible, 2010, s. 192.

5. Interview Jacques Vallee. Omni, januari 1980, s. 63.

6. Alan Baker. “The Encyclopedia of Alien Encounters”. Virgin Publishing, 1999, s. 124.

7. Vallee, Forbidden Science, 1992, s. 358.

8. K Gösta Rehn. “UFO-utmaningen”. Zindermans 1976, s. 83.

9. J Allen Hynek och Jacques Vallee. ”The Edge of Reality. A Progress Report on Unidentified Flying Objects.” Henry Regnery Co. Chicago, 1975, s. 257.

10. Jacques Vallee. “Messengers of Deception. Ufo Contacts and Cults”. And/Or Press, California, 1979, s. 205-206.

11. Kripal. Authors of the Impossible, 2010, s. 193-194.

12. Vallee. Forbidden Science II, s. 211.

4. Teosofi - kontaktfall utan farkoster

 

”… I would never had taken anybody´s evidence to so astounding a claim as the existence of the Brothers, but required personal experience before I would head the new movement… I got that proof in due time.”

Brev från Henry S. Olcott till A. O. Hume

4. Teosofi – kontaktfall utan farkoster

Egentligen skulle det här kapitlet heta, den esoteriska traditionen – kontaktfall utan farkoster, eftersom teosofin endast är en gren på esoterikens träd. Teosofin är dock den mest kända i västerlandet och där vi kan hämta en stor mängd aktuella data om planetväktarna och deras organisation. Men föreställningar och berättelser om en uråldrig visdomstradition bevarad av en hemlig grupp av invigda finns även inom sufismen, rosencreutzare och många andra rörelser. Det stora problemet i dag är den förvirring som skapats i frågan genom den mängd medier inom new age-rörelsen som kanaliserar meddelanden från diverse teosofiska mästare. Budskap som är så naivt religiösa, orealistiska och långtråkiga att bildade och kritiska läsare som kommer i kontakt med denna sida av nyandligheten av naturliga skäl avfärdar hela tanken på en genuin esoterisk tradition. Verklig esoterisk kunskap, om vi förutsätter att den existerar, måste vara lika saklig, konkret och svårbemästrad som vilket annat akademiskt ämne som helst. Den som jämför skrifter av Henry T. Laurency och Alice Bailey med till exempel I Am-rörelsens alster kommer genast att notera skillnaden i intellektuell nivå.

Både ufologer och religionshistoriker har noterat likheterna mellan möten med teosofins adepter och den tidiga uforörelsens ”rymdbröder”. Likheterna finns både i kontaktupplevelserna och den förmedlade kunskapen. Den amerikanske sociologen David Stupple tar upp frågan i en uppsats i Journal of American Culture. Uppsatsen har den långa titeln: Mahatmas and space brothers: the ideologies of alleged contact with Mahatmas and space brothers: the ideologies of alleged contact with extraterrestrials. (1) Vid en ufokonferens i Chicago 1981 presenterade religionshistorikern Gordon Melton en historisk studie över kontaktpersoner där han kommer till samma slutsats som Stupple: ”…det flygande tefatet är det enda nya elementet i kontaktberättelsen… I flera kontaktfall under femtiotalet förekommer inget tefat. Venusianer vandrar på gatorna i Amerikas städer och kommunicerar med de som känner igen dem… Några få materialiserar sig helt enkelt för den person de kontaktar.” (2)

Innan vi tittar på några fallbeskrivningar av möten med representanter för planetväktarna kan några basfakta om denna organisation och dess medlemmar vara på sin plats. Enligt esoteriken är det vårt öde eller närmaste mål att bli mer än människor vilket, efter otaliga liv (inkarnationer), innebär övergång till nästa naturrike. Under evolutionens gång på vår planet har åtskilliga redan gjort den livsresan och därmed kunnat fortsätta sin utveckling på andra planeter. Några har dock valt att stanna kvar och lever i fysisk inkarnation precis som övriga människor. Denna grupp har i esoteriken fått namnet planethierarkin eller planetväktarna.

Det är viktigt att påpeka att de allra flesta i denna grupp finns på vår jord i fysiska kroppar. De är organiserade i sju huvudavdelningar eller departement med olika ansvarsområden. Att övervaka och stimulera människans medvetandeutveckling (kulturutveckling) är en av organisationens huvudsyften. Dessutom att fungera som väktare av och lärare i den uråldriga visdomen, den kunskap om verkligheten som i framtiden kommer att bli alla människors egendom. Deras olika centra eller retreat på jorden är dolda för allmänheten och de kan med sin överlägsna kunskap effektivt skydda sig för nyfikna. Adepternas kommunikationsförmåga är ur mänsklig synpunkt närmast magisk men ett naturligt resultat av evolutionen på högre nivåer. Likaså deras förmåga att tillfälligt forma materiekroppar och uppträda på flera ställen samtidigt, för att nästa ögonblick försvinna i tomma intet.

Några av adepterna har givits namn genom teosofin. Men detta är endast pseudonymer och inte deras verkliga namn. De mest omtalade är Morya (M), Koot Hoomi Lala Singh (KH), Hilarion (H) och Djwhal Khul (DK). Det är viktigt att påpeka är de är högst mänskliga i sitt sätt att vara. Henry T. Laurency kommenterar detta i sin bok Människans väg: ”Medlemmarna av planethierarkin kunna skämta ganska kraftigt både med sig själva och varandra, ett bevis på strålande humor (sinne för proportioner). Så kunde M. vid ett tillfälle säga om K.H., att han var ”a regular miss” på grund av vad M. ansåg vara alltför stor hänsynsfullhet i viss fråga.” Alice Bailey, eller riktigare tibetanen D.K., påpekar ofta i sina böcker att även många teosofer bidragit till missvisande föreställningar om adepterna vilket givit upphov till fantasifulla och orealistiska beskrivningar som gett esoteriken dåligt rykte. Det var ett av skälen till att planetväktarna efter en tid övergav Teosofiska samfundet som en plattform för sitt arbete att närma sig mänskligheten. Men man påpekar att samfundet under ett antal år i början av sin verksamhet utförde ett mycket värdefullt arbete. En god inblick i händelserna under Teosofiska samfundets första år ger Henry Olcott i sina memoarer utgivna i sex band, Old Diary Leaves. Han ger också en gripande skildring av sina, från början, egna tvivel på adepternas existens, innan han efter flera möten och upplevelser insåg att det handlade om verkliga levande individer med en överlägsen kunskap om tillvaron. Olcott blev till slut så van vid att möta och samarbeta med olika adepter att han lite skämtsamt hänvisade till dem som ”pojkarna” (the boys).

För att få ett begrepp om den tidiga teosofins redogörelser för kontakter med representanter för planetväktarna har jag valt ut ett antal fysiska möten beskrivna bland annat i Daniel Caldwells The Esoteric World of Madame Blavatsky. Hans sammanställning över 62 fall av möten med adepterna finns också, som jag tidigare nämnt, att läsa på nätet. (3)

Fall 1 (Caldwell nr 5)
Henry S. Olcott
Januari 1979, London

Henry Olcott vandrar med två andra teosofer på Cannon Street, London. De möter en av adepterna som hastigast på gatan. Framkomna till Dr. Billings villa får de av Mrs. Billing och Helena Blavatsky reda på att en av adepterna nyligen varit på besök. ”Mrs. Billing beskrev honom som en väldigt lång och ståtlig hindu, med ovanliga ögon som verkade se rakt igenom henne. Först blev hon så överväldigad att hon inte fick fram ett ljud, men främlingen yttrade: ”Jag önskar träffa Madame Blavatsky”, och gick mot rummet där hon satt. Mrs Billing öppnade dörren för honom och bad honom stiga in. Han gick rakt fram till HPB, gjorde en orientalisk hälsning, och började tala med henne på ett språk helt okänt för Mrs. Billing.”

Källa: Henry S. Olcott. ”Old Diary Leaves”. Theosophical Publishing Society, London 1900, vol 2 (1878-1883), s. 4-6.

 

Fall 2 (Caldwell nr 6b)
Henry S. Olcott
Juli 1879, Bombay, Indien

“En dag när jag arbetade på mitt kontor i Bombay kom en av tjänarna in och meddelade att en herre önskade träffa mig i Madame Blavatskys bungalow – ett separat hus på samma tomt som huvudbyggnaden. Detta var en dag år 1879. Jag gick dit och fann min lärare ensam. Madame Blavatsky var engagerad i en livlig konversation med andra personer i den andra bungalowen. Intervjun mellan läraren och mig varade kanske tio minuter, och berörde saker av privat natur gällande mig själv och vissa händelser inom samfundet. Han lade sin hand på mitt huvud, och hans hand var helt fysisk; och han framstod som en alldeles vanlig människa. När han gick på golvet hördes hans fotsteg vilket inte märks om det rör sig om en vålnad (phantasm). Han var på besök i en bungalow, inte långt från Bombay, som tillhör personer knutna till adepternas brödraskap, och vilket används av adepterna när de passerar Bombay i samband med uppdrag för deras orden. Han kom till oss ridande på en häst. Jag har sett honom vid andra tillfällen.”

Källa: http://www.blavatskyarchives.com/mastersencounterswith.htm

Fall 3 (Caldwell nr 9)

Henry S. Olcott
4 augusti, 1880, Bombay, Indien

“På kvällen den 4 augusti besökte Mahatma Morya HPB (Blavastky-HB) och jag kallades in för att möta honom innan han gick. Han dikterade ett långt och viktigt brev till en av våra inflytelserika vänner i Paris, och gav viktiga ledtrådar gällande samfundets affärer. Jag skickades iväg innan besöket var avslutat, och lämnade honom där han satt i HPB:s rum.”

Källa: Olcott. Old Diary Leaves, vol 2 s. 208.

 

Fall 4 (Caldwell nr 17)
Damodar K. Mavalankar
Augusti 1881, Bombay, Indien

”Efter kritiken mot Mr. Sinnetts bok The Occult World ser jag det som min plikt att utifrån personliga erfarenheter intyga att de som vi kallar ”bröder av första sektionen”, av vilken Koot Hoomi Lal Singh är en, och som äger vad som kallas mirakulösa krafter, är verkliga och levande människor och inte andar som redaktören för The Spiritualist anser… Detta är inte min tro utan kunskap för jag har mött sex stycken av dem under olika omständigheter, i fullt dagsljus, på öppna platser, och har talat med dem, inte bara när Madame Blavatsky varit i Bombay utan när hon var långt borta och jag här.

Källa: http://www.blavatskyarchives.com/mastersencounterswith.htm

 

Fall 5 (Caldwell nr 24)
William Eglinton
22-24 mars, 1882
S. S. Vega, Indiska Oceanen, väster om Ceylon

”Den 22 mars 1882 befann jag mig ombord på S.S. Vega. Ungefär vid tiotiden var jag i min hytt redo för att gå ut och sova på däck. Jag hade ryggen mot den öppna hyttdörren. När jag vände mig om fann jag utgången spärrad av vad jag först tog för en lokal butler… Han steg in och till min stora förvåning tog min högra hand av gav mig handslaget för frimurare… Mannen talade perfekt engelska och presenterade sig som Koot Hoomi Lal Singh. Jag blev så överväldigad av hans utseende och kunskap om frimureriet och hans förklaring att han verkligen var den person, mystiker, adept som jag hört så mycket om under min tid i Indien, att jag utan tvekan accepterade honom som den han utgav sig för att vara…Han visade sig vara utomordentligt kunnig både vad gällde spiritualism, den teosofiska rörelsen och mina vänner i Indien. Han var på alla sätt en intelligent man, perfekt formad, och på intet sätt annorlunda vad gäller yttre utseende än de tusentals invånare man möter i öst. Det var ingen hallucination. Jag var vid mina sinnens fulla bruk, och att det inte var någon inre vision visar handslaget och den uppenbart fysiska kroppen. När jag tittade bort ett ögonblick och vände mig om var han borta. Jag gick direkt till dörren och kollade både för och akterdäck men såg ingen som avlägsnade sig. Ingen vanlig människa kan på så kort tid ha försvunnit ur mitt synfält.”

Källa: William Eglinton. Light (London), 24 juni 1882, s. 301 samt 30 januari, 1886, s. 50-51.

 

Fall 6 (Caldwell nr 37)
William T. Brown
Oktober-december 1883
Indien

William T. Brown på föredragsresa med Henry S. Olcott. ”Platsen till vilken vår berättelse hör är staden Lahore. Här, liksom på andra platser, höll överste Olcott uppskattade föredrag för stora auditorier; men Lahore är av särskilt intresse därför att där såg vi, i hans egen fysiska kropp, Mahatma Koot Hoomi själv. På kvällen den 19 november såg jag mästaren i fullt dagsljus och jag kände igen honom. På morgonen den 20:e kom han till mitt tält och sade: ”Nu ser du mig framför dig i min fysiska kropp; observera och försäkra dig om att det är jag”. Därefter lämnade han ett brev med instruktioner och en silkesnäsduk.”

Källa: William t. Brown. ”Some Experiences in India”, London Lodge of the Theosophical society, 1884, s. 5-7, 10-13, 15-17.

 

Fall 7 (Caldwell nr 38a)
Henry S. Olcott
19-20 november, 1883,
Lahore, Indien

“Nästa kväll vid tiotiden satt Mr. W.T. Brown, Damodar och jag själv i mitt tält och väntade på ett besök från mästaren K.H. Tältlägret var lugnt, resten av vår grupp befann sig i staden Lahore. Vi satt på stolar på tältets baksida så vi inte skulle kunna observeras från det övriga lägret… Efter en kort väntan hörde och såg vi en lång hindu närma sig från det öppna fältet. Han stannade några få meter framför oss och gjorde tecken åt Damodar att komma med honom, vilket han gjorde. Han berättade att mästaren skulle anlända inom några minuter för att tala med Damodar. Mannen var en lärjunge till mästaren K.H. Vi såg K.H. komma från samma håll, passera sin lärjunge och stanna några meter framför vår grupp. Vi reste oss och hälsade honom på indiskt vis. Brown och jag satt kvar på våra platser och Damodar samtalade några minuter med läraren, varefter Damodar återvände och den konungslika besökaren vandrade iväg. Jag hörde hans fotsteg på marken. Innan läggdags, när jag skrev i min dagbok, lyfte lärjungen på draperiet, gjorde tecken åt mig, pekade på sin mästare som väntade mig ute på fältet i den stjärnklara natten. Jag gick ut till honom. Vi vandrade till en säkrare plats en bit därifrån där vi inte kunde bli störda av några besökare. Under ungefär en halvtimme berättade han vad jag behövde veta. Det förekom inga mirakel vid intervjun, bara två män som samtalade, ett möte, varefter vid skiljdes efter samtalet.”

Källa: Olcott. Old Diary Leaves, vol. 3 (1883-1887), s. 37-39, 43-45.

 

Fall 8
C.W. Leadbeater
188?, Kairo, Egypten

“Det var i Madame Blavatskys rum på hotellet (Shepheard´s hotel-HB) som jag första gången såg en av medlemmarna av brödraskapet. Jag satt på golvet framför henne och sorterade några papper. Plötsligt fick jag se en man stående emellan oss. Han hade definitivt inte kommit in genom dörren, vilken var rakt framför mig hela tiden och den hade inte öppnats. Jag hoppade till och ropade högt av förvåning. Det fick Madame att skratta våldsamt. Hon sa skämtsamt: ”Du kommer inte att gå långt på ockultismens väg om du blir så lätt förvånad över så enkla saker.” Sedan presenterade hon mig för besökaren som visade sig vara den som är känd som mästaren Djwal Khul.”

Källa: C.W. Leadbeater. How Theosophy Came To Me. The Theosophical Publishing House, Adyar, India 1975, s. 68 (originaluppl. 1930).

 

Fall 9
Alice Bailey
30 juni 1895, England

“Den 30 juni 1895 hade jag en upplevelse vilken för alltid får mig att minnas detta datum… Det var söndag morgon. Av någon anledning gick jag inte till kyrkan denna söndag. Alla andra i huset var borta och kvar var bara jag och tjänstefolket. Jag satt i salongen och läste. Dörren öppnas och in kommer en lång man i välvårdade europeiska kläder men med en turban på huvudet. Han kom in och satte sig bredvid mig. Turbanen gjorde mig så ställd att jag inte fick fram ett ljud eller frågade vad han ville. Så började han tala och berättade att det fanns ett arbete planerat som jag skulle kunna utföra men det krävde att jag ändrade mitt temperament betydligt. Jag måste sluta vara en så osympatisk liten flicka och utveckla större självkontroll… Om jag kunde klara det kommer jag att resa över hela världen och besöka många länder… Därefter reste han sig och gick ut, efter att ha stannat i dörren och givit mig en blick som jag minns än i dag. Jag visste inte vad det här skulle betyda. När jag kommit över chocken blev jag först rädd och tänkte att jag var på väg att bli galen eller att jag somnat och drömt.”

Källa: Alice Bailey. The Unifinished Autobiography, Lucis Trust 1951, s. 18-19
http://www.alice.bailey.it/testi-inglese/Unfinished-autobiography.pdf

Ovanstående nio fall av kontakter med adepter skulle lika gärna ha kunnat publiceras i ufolitteraturen som kontaktfall med ”rymdmänniskor”. Det enda som saknas är farkosten. Likheterna är slående med kända ufokontaktfall som Orfeo Angelucci, Howard Menger, Daniel Fry med flera. Främlingarna är helt fysiska och rör sig i samhället som vanliga människor. Men de visar också ”magiska” förmågor som att kunna försvinna i tomma intet, vare sig detta förklaras som materialisation, hypnotisk påverkan eller utfört med tekniska hjälpmedel. Budskapen är likartade och både rymdmänniskorna och adepterna förklarar att de har hemliga och oåtkomliga baser (retreat) på olika ställen på jorden.

Dessa retreat har i populärlitteraturen jämförts med det fiktiva Shangri-La efter James Hiltons  roman Bortom horisonten (Lost Horizon, 1933), vilken också filmatiserats vid två tillfällen, 1937 och 1973. Den esoteriska traditionen är mycket tydlig med att det finns en verklighet bakom myten om Shangri-La och att ett av planetväktarnas centrala retreat ligger i Tibet. Referenser till dessa dolda platser dyker upp på många ställen hos författare som Blavatsky, Leadbeater, Bailey och Laurency. På en del av dessa platser har också adepterna stora arkiv med gamla manuskript, konst, tekniska apparater, föremål av historisk betydelse, modeller av jordens utseende under olika epoker med mera. Allt bevarat för att en gång i framtiden kunna visa människans verkliga historia.

Helena Blavatsky beskriver planetväktarnas arkiv på flera ställen i sina böcker: ”Den hemliga läran var den allmänt spridda religionen i den gamla och förhistoriska världen. I det ockulta brödraskapet hemliga kryptor finns i dag bevisen för dess omfattning, autentiska data om dess historia, en komplett samling dokument som visar lärans karaktär och utbredning i alla länder samt de stora adepternas arbeten. (5)

Tibetanen D.K. som dikterat 18 böcker för Alice Bailey citerar ibland från gamla manuskript från planetväktarnas arkiv och lämnar också en del information om deras retreat. Alltsedan kontinenten Atlantis dagar har adepterna hållit sig dolda för mänskligheten i dessa retreat även om de då och då lämnar platserna för olika uppdrag och kontakter med människor. ”Deras arbete utförs bäst i stillheten i dessa ”skyddade” områden där mästarna från brödraskapets olika avdelningar valt att leva.” (6)

Om vi föreställer oss att en organisation som planetväktarna verkligen existerar så ligger det i sakens natur och är fullkomligt logiskt att medlemmarna inte kan framträda offentligt vare sig med sin kunskap eller person. Mänskligheten är alltför primitiv. Halva mänskligheten skulle tillbe adepterna som gudar och den andra delen misstänka att de var djävulens hantlangare med uppgift att förslava jorden. De skulle ständigt behöva skydda sig för maktgalna politiker och militärer med sina underrättelsetjänster för att inte tala om den organiserade brottsligheten. Det kan vara intressant att notera att det är samma budskap som framförs av ufokontaktpersonerna när de får frågan varför rymdmänniskorna inte visar sig och landar offentligt.

Den svenske esoterikern Henry T. Laurency uttrycker samma tanke på sitt eget kärnfulla sätt: ”Nästan alla tillhörande planethierarkin finns inkarnerade i mänsklig organism. Om detta är mänskligheten ovetande. De giva sig icke tillkänna, ty därmed skulle deras livsuppgift äventyras. Mänskligheten är för primitiv för dylik kunskap…Det bör kanske påpekas, att planethierarkin alltid funnits i fysiska världen. Den har icke behövt, som många förmodat, dra sig tillbaka till någon himmel för att därifrån följa den lidandesväg mänskligheten valt att vandra… Var någonstans planethierarkin dväljes, förblir obekant för obotliga nyfikenheten. Det räcker med försäkran att den är absolut oåtkomlig för objudna gäster.” (7)

En naturlig följfråga blir förstås, hur det är möjligt att i dagens värld dölja en så världsvid organisations hemliga baser med tanke på vår tids effektiva teknik i form av kameror, radar etc. En teosof som ställt den frågan till sin kontakt bland adepterna vid flera tillfällen är Geoffrey Hodson (1886-1983). Han är kanske mest känd för sina klärvoajanta studier av naturandar och devor vilket resulterat i ett flertal böcker t.ex. The Kingdom of the Gods (1952) och Fairies at Work and at Play (1925). (8)

I sin dagbok och självbiografi Light of the Sactuary, berättar han om sitt liv i den teosofiska rörelsen och kontakter med flera adepter bland annat Morya (M). I dagboken den 28 mars 1976 förklarar M för Hodson: ”Ingen, absolut ingen, kan se, finna eller besöka oss och våra retreat mot vår vilja… Sådana intrång i våra privata liv och ledningen för broderskapet som helhet är förbjudet med en sådan kraft att vetenskapens främsta landvinningar i dag eller i morgon inte kan orsaka en enda persons intrång i våra platser… Även våra lärjungar och invigda upp till en viss grad som kommer på besök kan aldrig finna oss och våra retreat om vi inte tillåter.” (9) På en fråga från Hodson angående skydd för flygfotografering svarar Morya att de använder en form av böjning (deflection) av ljusstrålar på samma sätt som en yogi kan göra sig osynlig och även Helena Blavatsky behärskade. (10) Huruvida det hela utförs med psykiska krafter eller med någon form av teknik framgår inte.

Noter

1. Journal of American Culture, no. 7, 1984, s. 131-139.
2. Gordon Melton. “The contactees: A survey”, The spectrum of UFO research. The Proceedings of the Second CUFOS conference, Sept. 25-27, 1981. Mimi Hynek ed., J. Allen Hynek Center for UFO Studies, Chicago, 1988, s. 102-103.
3. http://www.blavatskyarchives.com/mastersencounterswith.htm
4. Laurency. “Människans väg”, s. 730.
5. H.P. Blavatsky. “The Secret Doctrine”, Theosophical University Press, Pasadena, California, 1970, s. xxxiv (originalupplaga 1888).
6. Bailey. “The Externalisation of the Hierarchy”, s. 682-683.
7. Laurency. “Livskunskap ett”, s. 142, 151.
8. http://www.geoffreyhodson.com/  
   http://www.katinkahesselink.net/other/c/hodson-geoffrey.html

9. “Light of the Sanctuary. The occult diary of Geoffrey Hodson”. Compiled by Sandra Hodson. The Theosophical Publishers, Inc. manila, Filippinerna, 1988. s. 281.

10. Ibid. s. 356.

3. Henry T. Laurency - en svensk esoteriker

 

”… a disciple of rare capability in Sweden”.
Alice Bailey, A Treatise on White Magic

3. Henry T. Laurency – en svensk esoteriker

Det kräver många år av studier för att bemästra esoterikens världsbild och livsåskådning. Akademisk utbildning eller egna studier i filosofi och religion, vetenskapsteori och kunskapsteori är närmast en förutsättning. Mycket av svårigheterna ligger i den till stor del orientaliska terminologin och det symboliska framställningssättet. En av de författare som försökt avhjälpa denna problematik och presentera esoteriken med västerländska och vetenskapliga termer är svensken Henry T. Laurency, pseudonym för Henrik von Zeipel (1882-1971).

Morgon-Tidningen 9 juli 1947

Vad som skiljer Laurency från andra teosofer och esoteriker är hans enastående intellektuella kapacitet, bildning och stora kännedom om litteratur och kultur. Han imponerar genom sin beläsenhet och skarpa formuleringsförmåga. Laurencys samtliga publicerade arbeten finns att läsa på Förlagsstiftelsen Henry T. Laurencys officiella webbplats. (1) Stiftelsen leds av Lars Adelskogh i Skövde.

Här är det nödvändigt att presentera den historiska bakgrunden till mitt komplicerade förhållande till Laurency och Lars Adelskogh. Genom mitt intresse för ufo, teosofi och esoterik kom jag i december 1980 i kontakt med Adelskogh som ansvarade för Laurencys efterlämnade papper och opublicerade manuskript. Jag hade läst Laurencys bok Kunskapen om verkligheten och börjat intressera mig för det ufologen Jacques Vallee benämner; den esoteriska interventionsteorin – the esoteric intervention theory. (2) Med andra ord den eventuella kopplingen mellan ufo och hemliga jordiska grupper (broderskap). I Laurency fann jag ett kritiskt, vetenskapligt sätt att resonera kring esoterik och även påståenden om rent fysiska, jordiska dolda grupper.

Lars Adelskogh var under tidiga år aktiv inom uforörelsen bland annat i Ifologiska sällskapet samt i kretsen kring Sten Lindgren och den av honom grundade Intergalaktiska Federationen (IGF). Intresset för teosofi och esoterik tog dock överhand och han kom att ägna sig helt att Laurency efter att ha fått överta hans efterlämnade manuskript. Tillsammans med sin dåvarande fru Gertie, Casimir Reuterskiöld och Curt Edgar Östergren grundade Adelskogh Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency den 21 februari 1979. Enligt stiftelseurkunden är ändamålet att ”organisera och genomföra utgivandet av Henry T. Laurencys verk, så att de får största möjliga spridning.”

Genom Adelskogh fick jag ytterligare kännedom om Laurency och hans författarskap vilken resulterade i att vi blev nära vänner och mellan åren 1982-1986 tillsammans genomförde både studiecirklar, seminarier och föredrag i hylozoik, som är benämningen på Laurencys variant av esoterik. Den 4 augusti 1984 deltog jag i grundadet av stiftelsen Institutet för hylozoiska studier vars övriga styrelse bestod av Lars Adelskogh och hans hustru Irmeli. Som en lämplig introduktion till hylozoiken föreslog jag en korrespondenskurs vilken Adelskogh arbetade fram i samråd med mig. Den blev sedan grunden till boken Förklaringen, publicerad 1991 på det nya förlaget Foinix, vilket ägs av stiftelsen Institutet för hylozoiska studier.

Lars Adelskogh 7 okt. 1984

Under 1985-86 blev jag vid flera tillfällen betänksam över de politiskt extrema åsikter Adelskogh framförde i olika sammanhang. Jag kritiserade honom också för detta och påpekade att vi inte skulle blanda in extremhögerpolitik i esoteriken. Hans uttalanden gjorde att jag började ifrågasätta mitt engagemang i hylozoiken.

Hösten 1986 blev för mig en tid av öppet ifrågasättande av hylozoiken och särskilt Adelskoghs handlande och medvetna arbete att koppla läran till politisk extremism. Jag uppfattade det som om jag i mitt intresse för hylozoiken svalt ett totalitärt bete bara för att det kopplades till en andlig världsbild. Ett bete som kunde bli fröet till en totalitär politisk rörelse. Det var en omtumlande upptäckt och jag kände det som mitt ansvar att varna för idéerna. Resultatet blev artikeln Varning för hylozoiken, vilken publicerades i tidskriften Sökaren 1987. (3) Den följdes några år senare av en uppdatering, Från ockultism till extremhöger. (4)

När jag i dag granskar min argumentation i artiklarna är det uppenbart att jag i stridens hetta alltför mycket blandade samman Laurencys uttalanden med Adelskoghs politiska idéer. Mina urval av citat från Laurency ger en missvisande bild av hylozoiken. Men eftersom jag fann ett antal tveksamma uttalanden hos Laurency blev det då min bedömning att hylozoiken skulle kunna bli den ideologiska basen för en totalitär rörelse. Resultatet blev att jag kastade ut barnet med badvattnet och tog avstånd från all esoterik och andliga läror. Endast i den sekulära (ickereligiösa) humanismen fann jag en godtagbar livsåskådning. Under några år skrev jag sedan i kulturradikal iver flera kritiskt granskande artiklar om nyandlighet och religion.

Min förhoppning var bland annat att den kritik jag levererade skulle få Adelskogh att överge de politiskt extrema idéerna och istället koncentrera sig på hylozoiken och den esoteriska traditionen. Så blev dock inte fallet utan han upprättade istället kontakt och samarbete med radikalkonservativa katoliker (tidskriften Adoremus in Aeternum), nynazister och islamister. Under några år samarbetade Adelskogh med före detta islamisten Mohammed Omar, ledare för den Uppsalabaserade Studiegruppen Aguéli. (5) Han skrev även ett efterord till Omars bok Islamisten, publicerad 2010. (6) Mohammed Omar har i dag tagit avstånd från sina tidigare politiskt konservativa islamistiska idéer, bland annat i skriften En opieätares bekännelser. Han gör följande reflexion angående sina tidigare åsikter: ”Det kan vara så att jag på grund av mina tre vildmarksår har förlorat i trovärdighet. Det är fler än min gamle vän som betraktar mig som hoppjerka. Å andra sidan kan jag ha vunnit i trovärdighet. När jag nu talar om islamisk fundamentalism kanske folk tar mig på allvar. Jag har prövat den. Jag vet vad jag talar om. Det har gjort att jag förstått värdet av en sekulär stat. I en sådan stat kan ingen myndighet bestämma vilka religiösa uppfattningar som är ”ortodoxa” och vilka som är ”kätterska”. I en islamistisk stat skulle jag riskera att avrättas som kättare.” (7)

Idéhistoriskt så kan Adelskoghs politiska inriktning betraktas som en form av radikalkonservatism och antimodernism. Han är starkt kritisk mot demokrati, sekularism, liberalism, feminism och fackföreningar kombinerad med ett försvar för Irans islamism och historierevisionism vad gäller andra världskriget. 2002 publicerades hans bok En tom säck kan inte stå, som är ett försök att hävda att det aldrig funnits några gaskamrar i de tyska koncentrationslägren, att det hela är en modern myt. (8) Adelskogh hämtar också en del idéer från den franske religionsfilosofen René Guénon, grundare av den så kallade Traditionella skolan, en modernismkritisk variant av mystik. På en av Adelskoghs webbsidor, Veidos, finner man en svensk översättning av Guénons klassiska verk Kvantitetens herravälde och tidens tecken. (9) Denna kombination av esoterik och politisk extremism har resulterat i att esoteriken i Sverige attraherat en del aktivister på den extrema högerkanten. Det ligger en djup tragik i att den esoteriska traditionen, som i grunden är en fördjupad humanism och vänsterinriktad modernism, blivit förknippad med hatets och intoleransens apostlar. Om den inriktningen skulle växa sig stark så håller fortfarande delar av den kritik jag tidigare framfört i tidskrifter som Sökaren och Humanisten.

Till Lars Adelskoghs försvar skall dock sägas att han är en synnerligen kunnig esoteriker och utfört en imponerande kulturgärning med att publicera Laurencys efterlämnade manuskript samt översätta böckerna till ett flertal världsspråk. Det är också viktigt att påpeka att mycket av den kritik Adelskogh levererar mot Israel och sionismen är fullt legitim och inte kan anses vara någon extrem synpunkt. Problemet är att han i sin aktivism går över gränsen och söker aktivt samarbete med extrema politiska grupperingar och personer som inte står för frihet, demokrati, mänskliga rättigheter, sekularism och humanism. Dessa gruppers idéer och verksamhet står i direkt motsats till esoterikens grundidéer och anda. Varför Adelskogh valt att handla på detta sätt är för mig en gåta. Resultatet har även blivit att många ärliga sökare och filosofiskt intresserade avhåller sig från att befatta sig med esoteriken som världs- och livsåskådning. Intressant i sammanhanget är att Laurency själv genomgående i sina texter är mycket tydlig vad gäller faran med religionsstyrda samhällen och diktatur. Och i de klassiska esoteriska texterna The Mahatma letters to A. P. Sinnett finner vi följande tydliga uttalanden: ”… grundorsaken till nära två tredjedelar av den ondska som hemsöker mänskligheten ända sedan den blev en maktfaktor. Det är religionen i dess skilda former och i alla nationer. Det är i prästämbetet, prästerna och kyrkorna, i de illusioner som människan betraktar som heliga, som man får söka källan till den mångfald av ondska som är mänsklighetens förbannelse.” (10) ”Aldrig skulle vi komma på tanken att upprätta en ny hierarki för ett framtida förtryck av en prästplågad värld”. (11)

Tibetanen D. K. är i sina böcker, dikterade för Alice Bailey, också mycket tydlig vad gäller totalitära politiska system och varför planetväktarna stod på Englands och USAs sida under andra världskriget: ”Hierarkin och alla dess medlemmar, inklusive jag själv, älskar mänskligheten men godtar inte ondska, aggression, grymhet och att den mänskliga själen hålls fängslad. De står för frihet, för allas lika möjlighet till en ljus utveckling, för mänsklig välfärd utan diskriminering, för vänlighet och varje människas rätt att själv tänka, tala och handla. Självklart kan de därför inte stödja nationer eller människor i någon nation som är motståndare till mänsklig frihet och lycka.” (12)

Mot denna bakgrund kan vi gå vidare med en presentation av Henry T. Laurency och hans böcker och idéer. I Livskunskap fyra berättar han i inledningskapitlet (13) om sitt liv och utvecklingsväg. Laurency studerade teoretisk och praktisk filosofi i Uppsala vid förra seklets början. Som lärare hade han de kända filosoferna Axel Hägerström och Karl Hedvall. Axel Hägerström var professor i praktisk filosofi i Uppsala 1911-13. Genom studium av Vivekanandas skrifter och yogafilosofi fann Laurency senare Blavatskys Isis Unveiled och övriga teosofiska verk. Han inledde ett grundligt studium av teosofin och senare även Alice Baileys böcker.

Under resor utomlands, bland annat till Tyskland, träffade han, förutom teosofer också flera kända kulturrepresentanter. Laurency läste allt han kom över som hörde till den tidens kultur och bildning. I biologen Ernst Haeckels Lebenswunder fann han en hänvisning till hylozoiken, en gammal grekisk världsåskådning. I korta drag säger den att verkligheten består av materia, rörelse och medvetenhet. I den esoteriska litteraturen fann han senare att detta även var planetväktarnas grundsyn på tillvaron. Under 1930- och 40-talen arbetade Laurency intensivt med att finna ett sätt att presentera den esoteriska världs- och livsåskådningen så att den kunde tilltala vetenskapligt och intellektuellt bildade. Han blev även medlem av Teosofiska samfundet Adyar och höll ibland föredrag i dess olika avdelningar.

Dagens Nyheter 7 maj 1956

Om sina verks tillkomst säger han: ”Det hela var mycket enkelt. Det bestod i att samla fakta och axiomer och systematisera dessa. Det kan varje diskursivt intellekt göra med tålamod och uthållighet. Svårigheten bestod i att rensa ut missvisande termer, misstolkade symboler och allsköns fiktioner, som råkat komma med när författaren levererat egna förmodanden, att uttaga fakta ur felaktiga sammanhang och insätta dem i rätta och att ge systemet enklast möjliga utformning.” (14) Att det skulle vara en enkel uppgift att ur verk av Blavatsky, Leadbeater, Bailey med flera syntetisera fram en klar och tydlig världs- och livsåskådning får väl sägas vara en sanning med modifikation. I själva verket kräver det en enastående kunskap om både esoterik, vetenskap och filosofi samt ett mycket strukturerat, skolat intellekt.

Laurency pensionerades 1947 från sin tjänst som aktuarie vid Kommerskollegium i Stockholm. Han ägnade sig sedan åt ett intensivt skrivande inom esoterikens ämnesområden. Resultatet av många års studier presenterade han 1949 med första upplagan av De vises sten (DVS), publicerad privat. Den innehåller, förutom en allmän filosofisk och kulturhistorisk orientering, grunderna i hylozoiken, Laurencys speciella variant av den esoteriska världs- och livsåskådningen. Under sin livstid lät han även privat trycka Kunskapen om verkligheten (KOV). Det är en mera populariserad version av hylozoiken samt en genomgång av filosofins historia. Dessutom en kritisk granskning av Rudolf Steiners antroposofi samt av den indiska yogafilosofin. Distributionen sköttes av Laurencys nära vän fru Sonja Reuterskiöld, som han under senare delen av sitt liv delade bostad med i Göteborg.

Efter Laurencys död 1971 förvarades hans efterlämnade manuskript hos Sonja Reuterskiöld. Senare uppstod en dragkamp om vem som skulle ta hand om materialet. Bertil Kuhlemann, känd ufolog och new age-förespråkare i Stockholm gjorde anspråk på manuskripten. Men materialet överlämnades till Lars Adelskogh.

Den som ger sig i kast med att läsa Laurencys böcker slås direkt av den mycket skarpa tonen och kritiken av andra världsbilder och författare. En nybörjare som läser verken mera känslomässigt kommer sannolikt att ge upp och finna attityden hos Laurencys alltför stötande. Tonen är många gånger onödigt skarp men om läsaren klarar att bortse från detta kommer han att finna att kritiken många gånger är befogad och även notera att det är en medveten strategi hos författaren bland annat för att han huvudsakligen vill vända sig till den intellektuella eliten med filosofisk och vetenskaplig bildning. I avsnittet Är Laurency för skarp? i Livskunskap fyra skriver han: ”Läsare har stött sig på ”onödigt skarpa” omdömen i DVS och KOV. Jag är fullt medveten om att ”alltför skarpa uttalanden mer irritera än föda eftertanke”. Men det har alltmer visat sig, att överslätande formuleringar icke göra behövligt intryck… Med silkesvantar kommer man icke långt. Man blir observerad, ställd på hyllan och bortglömd.” (15)

Om man slår upp ordet hylozoik eller hylozoism i ett filosofiskt uppslagsverk står att ordet kommer av det grekiska hyle=materia och zoe=liv. Det är alltså den filosofiska läran att materien är levande eller besjälad. Laurency ville för sin variant av esoteriken använda termen hylozoik, dels som hänvisning till Pytagoras lära men också för att han i sin framställning betonade verklighetens tre aspekter, materia, rörelse och medvetande. Och att alla världar, även de vi normalt inte kan registrera, är materiella men med mindre atomtäthet. För att kunna erhålla kunskap om dessa världar med finare materia krävs utbildning av sinnesorgan som normalmänniskan inte förfogar över men som under evolutionens gång blir allas förmågor. Laurency är dock mycket noga med att påpeka att vanlig klärvoajans är ett högst opålitligt instrument eftersom möjligheten att bedöma vad man upplever är närmast obefintlig. Därav den stora mängden ockultister och mystiker med ofta helt motsägande påståenden om tillvaron. Riktig bedömning av fenomen och företeelser i de världar som benämns eteriska, astrala och mentala kräver undervisning och övning av en lärare från planetväktarna.

Förutom De vises sten och Kunskapen om verkligheten har Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency publicerat serien Livskunskap i fem delar. Senast utgivna är mastodontverket (806 sidor) Människans väg som enligt min mening är Laurencys mest mogna och välskrivna verk men det förutsätter ett grundligt studium av de två grundböckerna. Även om hylozoiken är en mera akademisk, vetenskaplig presentation av esoteriken och i första hand vänder sig till en intellektuellt och kulturellt bildad publik så är det sannolikt få som i vår tid går in för ett djupare studium av dessa verk. Alltför få av de fakta som meddelas kan kontrolleras och därmed ter sig informationen i de flestas ögon för långt från vardagsverkligheten. Laurency gör dock en intressant förutsägelse om en revolutionerande vetenskaplig upptäckt: ”Inom hundra år skall man kunna fotografera företeelser i både etervärlden och emotionalvärlden.” (16) Bland annat kommer man därmed att kunna fotografera hur människans eterhölje lämnar organismen vid dödsögonblicket. Därmed kommer fler och fler forskare att intressera sig för esoterikens världsbild när man kan kontrollera riktigheten i delar av den information som meddelats av planetväktarna.

En klar fara med Laurencys verk och givetvis också all övrig esoterisk litteratur är att fel personer läser böckerna. Ockultister, politiska extremister och new age-anhängare som i naiv övertygelse gör hylozoiken till en ny tro eller i fanatisk iver övertolkar vissa uttalanden och skapar ännu en ny bisarr sekt. Tyvärr finns det i Laurencys produktion en del formuleringar som är olyckliga och som visar att hans böcker som allt annat måste läsas med sunt förnuft och kritiskt tänkande. Några av dessa har jag anfört i mina tidigare kritiska artiklar men det kan vara viktigt att påpeka några uttalanden som man måste sätta frågetecken inför.

Genomgående i Laurencys produktion finns en stark och ofta upprepad kritik av demokratin och en brist på förståelse för socialdemokratins förtjänster när det gäller kampen för social utveckling och ett mera rättvist samhälle. (17) Att demokratin har uppenbara brister som politiskt system påpekade redan statsvetaren och journalisten Herbert Tingsten. Men om man kritiserar demokratin måste man också visa på ett bättre system. Annars blir faran att politiska extremister tolkar kritiken som att ett totalitärt, eventuellt teokratiskt system är bättre och i linje med planetväktarnas synsätt. Att så definitivt inte är fallet visar de tidigare citaten från övrig esoterisk litteratur. Därmed inte sagt att Laurency är någon diktaturvurmare, långt därifrån. Följande citat kan vara värdefulla som balanserad jämförelse: ”Diktatur är livsfientlig, ty den strider mot livslagarna (särskilt frihetslagen, motverkar utvecklingen (utvecklingslagen). (18) Och de som till äventyrs har en dragning åt nynazism bör besinna följande: ”Vi inkarnera i alla raser, byta ständigt kön, tillhöra efter vartannat alla religioner etc. Förakta vi en ras etc, kan det hända att vi födas på nytt i den rasen. Så få t.ex. nazister inkarnera såsom judar och judar bli nazister alternerande, tills de slutat hata varandra. Förtryckare blir de förtryckta i ny inkarnation. Skördelagen är en rättvisans lag.” (19)

Märkligast i Laurencys politiska diskussioner är hans totala missuppfattning av socialdemokratin som han närmast jämställer med totalitär kommunism: ”Socialdemokraterna uppträda under falsk skylt. En demokrat kan icke vara socialist och en socialist är ingen demokrat”, skriver han i Kunskapen om verkligheten. (20) Detta uttalande framstår som ännu mera obegripligt med tanke på att den esoteriska traditionen till mycket stor del får räknas som politiskt till vänster. Särskilt tydligt framgår det hos Alice Bailey som är en av Laurencys viktigaste källor. Socialismen och socialdemokratin kommenteras i positiva termer av Bailey i flera av hennes verk, medan kapitalism och konkurrens ses med mycket kritiska ögon. Det sägs till och med att startandet av arbetarrörelsen inspirerades av en av de ledande planetväktarna. Här några belysande citat:

”Vi kommer nu till det förberedande arbete som utförts av den mästare som startade vad ni kallar ”arbetarrörelsen”. Denna betraktas av hierarkin som ett av de mest lyckade försöken i historien att väcka massorna … till allmän förbättring.” (21)

”Prostituerandet av livet till uppgiften att bara tillhandahålla det allra livsnödvändigaste eller göra det möjligt för de få rika och priviligierade människorna att ha för mycket medan andra har för lite, kommer att upphöra… investerarna, de stora kartellerna, trusterna och monopolen… kommer att mobilisera sina resurser och utkämpa en dödlig kamp för att förhindra att de förlorar sina inkomster; de kommer inte att tillåta, om de kan förhindra det, att kontrollen över denna obegränsade makt övergår till massorna, vilka är de rättmätiga ägarna.” (22)

”Så har vi då den socialistiska ideologin vilken av somliga betraktas som i grunden ond. Socialism kan degenerera till en annan form av totalitarism, eller den kan bli mer demokratisk än dagens form av demokrati… en blandning av nationalisering av allmänna medel och fri företagsamhet – en kombination som kan mycket värdefull, om den bibehålls.” (23)

Det är intressant att notera att det kommer fler och flera akademiska avhandlingar och böcker som belyser det inflytande teosofin haft som inspiration för vänsterpolitik, för socialdemokrati, radikala och socialistiska rörelser. (24) I Sverige var Kata Dalström inspirerad av teosofin. 1910-1911 presenterade Socialdemokratiska Kvinnoförbundet i sin tidskrift Morgonbris en lång och uppskattande artikelserie under rubriken ”Mrs Annie Besant. En av samtidens märkligaste kvinnor”. Innan hon blev ledare för Teosofiska samfundet var Annie Besant agitator för socialism, preventivmedel och kvinnors rättigheter. (25) Ur politisk synpunkt kan det vara intressant att notera att den svenska teosofen Constance Wachmeister var med om att öppna det första feministiska restaurangen i London 1889. (26) Dr. Hugh Gray (1916-2002), som under flera år var generalsekreterare för The Theosophical Society in England var också  parlamentsledamot för British Labour Party mellan 1966-1970. Exemplen kan mångfaldigas. En av världens främsta kännare av teosofins historia, Dr. Joscelyn Godwin, skriver i sin bok The Theosophical Enlightment att de flesta tidiga teosofer kan räknas till vänster (left wing) på den politiska skalan. (27)

Hur skall man då förklara Henry T. Laurencys mycket negativa syn på socialdemokratin och därmed klart avvikande inställning i förhållande till den esoteriska traditionens synsätt? En del kan sannolikt lastas på hans uppväxt som priviligierad överklass och Uppsalastudent i det tidiga 1900-talets Sverige. En annan förklaring kan vara att han skrev sina verk under det kalla krigets dagar då hotet från Sovjetunionen var mycket påtagligt. Ändå är det märkligt att han med sin beläsenhet och intellektuella överlägsenhet inte kom fram till en mera balanserad syn på socialdemokratin. Laurencys idéer är en blandning av radikalism och konservatism. Han hyllar kulturradikaler som dansken Georg Brandes och går till storms mot moralister och deras hyckleri samtidigt som han förespråkar celibat före äktenskapet. Någon rationell förklaring till varför sexuell okunnighet före äktenskap skulle vara en dygd ges inte.

Naturligtvis finns det också vad man kan beteckna som högeresoterik men jag vill mena att detta är en, mer eller mindre, medveten misstolkning av huvudfåran i den esoteriska traditionen, alltså Blavatsky och Bailey. Att den esoteriska traditionen ofta förknippas med högerextremism och nazism beror på att framförallt populärlitteraturen koncentrerat sig på den strömningen. Böcker med titlar som innehåller orden nazism och ockultism säljer dessutom alltid bra. Av forskare är det främst Nicholas Goodrick-Clarke som ägnat sig åt högeresoterik. Klassisk är redan den drygt tio år gamla Black Sun. Aryan Cults, Esoteric Nazism and the Politics of Identity. (28) Den innehåller för övrigt ett mycket läsvärt kapitel om nynazism och uforörelsen, Nazi UFOs, Antarctica and Aldebaran. Det senaste tilltaget i denna väg är en obskyr esoterisk nynazistisk grupp i Wien, Tempelhofgesellschaft, som genom att manipulera George Adamskis tefatsfoton försöker bevisa att Adamskis klockformade farkoster i själva verket var Hitlers tefat. (29)

En något märklig ensidighet hos Laurency är hans kompakta motstånd mot att intressera sig för människors personlighet eller privatliv och hans negativa inställning till biografier. Följande citat är belysande: ”Det är likgiltigt vem som framför åsikten. Att intressera sig för personen är nyfikenhet. Att intressera sig för åsikten, dess riktighet eller oriktighet, är vetgirighet. Esoterikern har intet som helst intresse för ”vem som sagt det”.” (30) Självklart kan personintresse bedrivas på fel sätt och vara ett otillbörligt rotande i andras privata angelägenheter. Men som konsekvent inställning blir det en hjälp för alla som inte har rent mjöl i påsen. Det innebär att man aldrig får kolla privata källor eller en persons pålitlighet. En perfekt täckmantel för mytomaner, kriminella och allsköns skojare. Utan ett intensivt källstudium av privata brev, dagböcker med mera hade till exempel aldrig religionsvetaren Gregory Tillett kunnat skriva sin kritiska biografi över teosofen Charles Leadbeater. (31) Sanning och ärlighet även vad gäller det personliga borde ligga i linje med teosofernas gamla devis - det finns ingen religion högre än sanningen. Att det sedan finns en tystnadsplikt som gäller vissa fakta endast invigda kan konstatera eller känner till är en annan fråga.

En kärnfråga som anknyter till denna boks tema är: kan vi räkna Henry T. Laurency som en  kontaktperson i ufologisk bemärkelse? Någon hänvisning till egna ufouppleveler finns inte i hans verk även om han kommenterat ufofrågan, vilket jag återkommer till i senare kapitel. Däremot antyder han på flera ställen någon form av kontakt med planetväktarna: ”…det jag skriver icke är dikterat av min s.k. personlighet – något som jag icke bryr mig om att närmare förklara, eftersom det är min privata hemlighet, som jag har rätt att bevara… DVS är icke ett verk av mig, även om jag varit redskapet som fört pennan och fått skriva om varje sida, tills innehållet godkänts såsom rätt uppfattat.” (32) Huruvida kontakten med någon representant för planetväktarna varit fysisk, genom brev eller på annat sätt framgår inte. Läsare får själv försöka bedöma trovärdigheten i dessa påståenden. I Alice Baileys bok A Treatise on White Magic finns ett intressant uttalande om en i Sverige verksam medarbetare (lärjunge) till planetväktarna. Personen beskrivs som ”a disciple of rare capability in Sweden”. Om man nu  tolkar det som en hänvisning till Henry T. Laurency så får man onekligen tillerkänna honom en, i intellektuellt avseende, synnerligen ”rare capability”. (33)

Med vissa förbehåll kan jag rekommendera filosofiskt och vetenskapligt intresserade att, med kritisk sinne, fördjupa sig i Laurencys skrifter. De är en intellektuell, för att inte säga existentiell, utmaning och utan tvekan den klaraste och bästa formuleringen av den esoteriska världs- och livsåskådningen som presenterats av någon författare, även i ett internationellt perspektiv.

Noter

1. http://laurency.com/Swedish/indexswe.htm

2. Jacques Vallee. ”Messengers of Deception. UFO Contacts and Cults”, And/Or Press, Berkeley, California, 1979, s. 204-209.

3. Håkan Blomqvist. ”Varning för hylozoiken!”, Sökaren, nr. 8, 1987, s. 28-31.

4. Håkan Blomqvist. ”Från ockultism till extremhöger”, Humanisten, nr. 3-4 2002 s. 23-39 samt i Sökaren, nr. 3, 2003, s. 30-36.

5. www.muhamedomar.org samt http://alazerius.wordpress.com/

6. Mohamed Omar. ”Islamisten”, Islamiska förlaget Aguéli, Uppsala, 2010, s. 318-324 (Lars Adelskoghs efterord).

7. Mohamed Omar, ”En opieätares bekännelser”, Aguéli förlag, Uppsala, 2012, s. 21.

8. Lars Adelskogh. ”En tom säck kan inte stå – Myten om ”förintelsen i gaskamrarna” i Auschwitz”, Nordiska förlaget, Linköping, 2002.

9. www.veidos.se

10. The Mahatma Letters to A.P. Sinnett, 3. uppl., s. 57-58, (letter 10).

11. Ibid. s. 401 (letter 87).

12. Alice Bailey. ”Discipleship in the New Age. Volume one”, Lucis Publishing company, New York, 1985 (originaluppl. 1944), s. 785.

13. Henry T. Laurency. “Livskunskap fyra”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 1995, s. 7-59.

14. Ibid. s. 13.

15. Ibid. s. 47-48.

16. Henry T. Laurency. ”Människans väg”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 1998, s. 221 samt 649.

17. Henry T. Laurency. ”Kunskapen om verkligheten”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Spånga, 1982, s. 210-214.

18. Laurency, ”Människans väg”, s. 448.

19. Ibid. s. 134.

20. Henry T. Laurency, ”Kunskapen om verkligheten”, 3. uppl., Skövde, 2011, s. 207.

21. Alice Bailey, ”The Externalisation of the Hierarchy”, Lucis Publishing Co. New York, 1981, s. 664.

22. Ibid., s. 499.

23. Alice Bailey, “The Rays and the Initiations”, Lucis Publisning Co., New York, 1970, s. 746-747.

24. Se t. ex. Per-Olof Fjällsby, “Indien som utopi och verklighet. Om den teosofiska rörelsens bidrag till indisk utbildning och politik 1879-1930”, Karlstad University Studies, Karlstad, 2012 samt ”Esotericism, Religion and Politics”, edited by Arthur Versluis, Lee Irwin and Melinda Phillips, North American Academic Press, Minneapolis, MN, 2012.

25. http://www.ub.gu.se/kvinn/digtid/05/1910/index.xml

26. http://lostwomynsspace.blogspot.se/2012/10/dorothy-restaurant.html

27. Joscelyn Godwin, ”The Theosophical Enlightment”, State University of New York Press, New York, 1994, s. 204.

28. Nicholas Goodrick-Clarke, ”Black Sun. Aryan Cults, Esoteric Nazism and the Politics of Identity”, New University Press, New York, 2002.

29. http://www.openminds.tv/nazi-ufo-propaganda-123/

30. Laurency. ”Livskunskap ett”, s. 308.

31. Gregory Tillett. ”The Elder Brother. A Biography of Charles Webster Leadbeater”, Routledge & Kegan Paul, London 1982.

32. Laurency. “Livskunskap fyra”, s. 14 och 31.

33. Alice Bailey, ”A Treatise on White Magic”, Lucis Publishing Co., New York, 1971, s. 79.

2. Den esoteriska traditionen

 

”You see, officially, we are supposed to be behaviorists. Any suggestion that their might be something to consciousness that can´t be explained in terms of physiology and mechanics is about as welcome as a Saint Bernard in a telephone booth”.
Robert A. Heinlein, Lost Legacy

 

2. Den esoteriska traditionen

I februarinumret 1976 av den engelska tidskriften Flying Saucer Review fann jag ett intressant brev (1) till redaktionen skrivet av den engelske ufologen T. Bryon Edmond. I en diskussion rörande ufovarelser hänvisade han till flera citat från olika teosofiska och esoteriska källor, bland annat Alice Bailey. Jag skrev till honom och vi hann utbyta några värdefulla data och idéer innan korrespondensen upphörde, sannolikt på grund av brevskrivarens höga ålder.

T. Bryon Edmond visade sig vara en bildad och kultiverad äldre herre, mycket väl insatt i  teosofin och den esoteriska litteraturen. Dessutom var han intresserad av ufofrågan sedan 30 år, där han försökte hitta ledtrådar till gåtan i den esoteriska traditionen. Hans sätt att resonera kring frågan fann jag förnuftigt. I ett brev sammanfattar han sitt livs sökande: ”I grunden är jag agnostiker, men jag accepterar teosofin tills vidare därför att den besvarar flera frågor på ett logiskt och vetenskapligt sätt än någon annan religion eller filosofi jag känner till.” (2)

T. Bryon Edmond förvånades över att jag, en ung universitetsstuderande i Stockholm, hade läst böcker av Charles Leadbeater och Alice Bailey. Men jag hade ganska tidigt upptäckt den teosofiska litteraturen och studerade den vid sidan av ufoböckerna och mina universitetsstudier i religionshistoria och filosofi. Att detta var ganska ovanliga och udda intresseområden bland akademiker stod klart för mig. Något som även konstateras av den svenske esoterikern Henry T Laurency. I inledningen till den esoteriska världsåskådningen i sin bok De vises sten skriver han: ”Den finns en omfattande litteratur om vilken, förbluffande nog, stora allmänheten tycks vara totalt okunnig.” (3)

Den omfattande litteratur Laurency här menar är den som går under benämningen den esoteriska traditionen, det vill säga böcker av Helena Petrovna Blavatsky, Alfred Percy Sinnett, Henry Steel Olcott, Charles Leadbeater, Alice Bailey med flera. Kanske är det dock inte så förbluffande att den är så lite känd. I det stora bruset av mer eller mindre populär och lättsmält ockult litteratur så representerar esoteriken en ganska svårtydd signal som kräver båda kunskap och tålamod av läsaren.

För den vetenskapligt och humanistiskt inriktade läsaren måste kärnfrågan bli huruvida det är intellektuellt försvarbart att, även bara som arbetshypotes, godta utsagor i den esoteriska litteraturen? Personligen hyllar jag den gamle filosofiprofessorn Ingemar Hedenius tes om den intellektuella moralens maxim: ”att inte tro på något, som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant.” (4) Återstår alltså frågan om det finns några förnuftiga skäl att acceptera den esoteriska världs- och livsåskådningen?

Den som bland annat i tidskriften Sökaren följt mina artiklar och sökarväg vad gäller världsbild och livsåskådning har kunnat konstatera att vägen knappast varit rak. Jag har sedan tonåren, både vad gäller aktivt engagemang och läsning, studerat åtskilliga andliga läror och deltagit aktivt i olika nyandliga samfund och föreningar. Vägen har gått över bland annat spiritualism, naiv tefatstro, antroposofi, Alice Bailey, teosofi, Dion Fortune, kabbalah, paganism och hylozoik. Trött på mycket av den extremism och inhumana föreställningar jag fann inom nyandligheten övergav jag det andliga sökandet 1986 och engagerade mig några år som sekulär humanist inom föreningen Humanisterna. Det blev en period av uppgörelse med och rabulistisk kritik av mycket inom nyandligheten. Även om den perioden för min del var nödvändig och en del av kritiken fortfarande håller så kan jag idag konstatera att jag i kulturradikal iver kastade ut barnet med badvattnet. Vägen tillbaka till den esoteriska traditionen gick sedan över ett par år av kristen humanism där filosofen Alf Ahlberg och författaren Erik Hjalmar Linder var två ledstjärnor.

För att så återgå till kärnfrågan. Jag kan i dag inte intellektuellt försvara en materialistisk, reduktionistisk eller snarare fysikalistisk världsbild. Grundskälen är två. Jagmedvetandets gåta samt mängden av väldokumenterade paranormala fenomen, även inräknat ufofenomenen. Båda faktorer som tydligt pekar på att verkligheten är större än vi känner till och för närvarande kan vetenskapligt konstatera. I en intervju 1966 sammanfattar den kristne humanisten Erik Hjalmar Linder livsgåtan på följande sätt: ”Jag finner det obegripligt att inte alla känner att grunden för vår existens är ett komplett mysterium, att vi existerar är oförklarligt.” (5)

Människans jagmedvetande, detta upplysta fönster i den kosmiska natten, betraktar jag som en oerhörd gåta. Att bara definiera människan i materiella termer blir för mig alltför platt och orimligt. Det finns en kvalitativ dimension i jaget som kräver ett annat förhållningssätt. Jag kan inte godta föreställningen att en samling materia av en slump kan bilda ett väsen som  reflekterar över sin egen existens och tar etiska beslut. Att vi människor har en gränslös förmåga till ondska blir vi tyvärr dagligen påminda om genom media. Men det verkligt intressanta är att vi kan ställa oss över våra hårda existentiella villkor och utveckla en närmast gränslös godhet och empati. ”Den meningslösa godheten” i strid mot allt mänskligt förnuft, som lyrikern Karl-Gustaf Hildebrand uttrycker det i sin sista diktsamling. Här finner vi en antydan om att den djupare meningen med vår existens är medvetandets förändring och utveckling. Vi är ett trappsteg i en medvetandets evolution.

En antydan om medvetandets potentialitet finner vi i den mystiska upplevelsen, omvittnad av otalet författare, filosofer och vanliga vardagsmänniskor. Alf Ahlberg, filosof, folkbildare och under många år rektor för Brunnsviks folkhögskola berättar följande episod från värnpliktstiden i sina memoarer:

”… en kall novembernatt 1916, hände mig något märkligt. Vi låg ute på bevakning någonstans i Ängelholmstrakten. Klockan kunde väl vara omkring två på natten, när en kamrat och jag kommenderades ut på något uppdrag. Frysande och knotande begav vi oss iväg med geväret i hand… Vi samtalade lågmält som man alltid gör i en nattlig skog men ruggiga och illa till mods. Vi talade om kriget, som aldrig ville ta slut, om världens ondska i största allmänhet och om egna bekymmer. Med ens blev jag stående som fastnaglad vid jorden. Jag kände i min närhet något överväldigande, något absolut obeskrivligt… En levande verklighet men av ett helt annat slag än man vanligen betecknar med det ordet. Vad skall jag kalla det?... Liv, ljus, kärlek? – ja, men i så fall av ett helt annat slag, inte bara en grad- utan en artskillnad. Det fanns överallt, i träden, i havet och i stjärnorna. Det genomströmmade mig med en sällsam kraft och trygghet. Alla mina bekymmer föreföll plötsligt så underligt små och futtiga.” (6)

En annan svensk kulturpersonlighet för vilken den egna mystiska upplevelsen hade stor betydelse var författaren Sven Delblanc. Dessa upplevelser återkom flera gånger fram till början av trettioårsålden och beskrivs med en magisk skönhet i den självbiografiska romanen Livets ax. Men trots att han använder ord som ”mystisk hänryckning”, ”högre verklighet” och ”avlägset land” tolkade inte Delblanc upplevelserna i klassiska religiösa termer men de blev  bestämmande för hans livssyn. Han menade att människan har tillgång till en absolut värdegrund, som leder till en fördjupad humanism. Alla människor har den potentiella möjligheten att nå denna djupdimension av tillvaron. (7)

Alf Ahlberg och Sven Delblanc är inte några udda särlingar vad gäller den mystiska upplevelsen. Den delas av många människor över hela jorden och beskrivs på ungefär samma sätt oavsett vilken religion eller livssyn människor har. Kanske man skulle kunna säga att den är konstitutiv för människosläktet, det vill säga, en grundläggande del av alla människors psykologiska djupdimension.

Den andra faktor som gör att jag inte kan godta en fysikalistisk världsbild är den stora mängden väldokumenterade paranormala upplevelser och hit kan i viss mån även räknas ufo och andra gåtfulla fenomen. Sammantaget blir de ytterligare en spricka i den materialistiska muren. Jag är givetvis medveten om alla möjligheter till misstolkningar som finns, inte minst psykologiska, både vad gäller ufo och paranormala fenomen. Men faktum är att även efter noggranna undersökningar kvarstår så många svårförklarliga händelser att det är rimligt att anta en eller flera faktorer x som saknas i den traditionella vetenskapliga världsbilden.  

När man som både sökare och undersökare av gränsfenomen kommit till insikten att verkligheten är betydligt större och mera gåtfull än vad vi känner återstår den verkligt svåra utmaningen att försöka bedöma om det finns någon världsbild och livssyn som ger en helhet åt den samlade livserfarenheten. En världsbild som dels kan rationellt och logiskt förklara mängden gåtfulla fenomen och även innefatta en livssyn som är etiskt och humanistiskt hållbar.      

De traditionella religionerna fyller för många behovet av mening, tröst, social gemenskap och ritualer för livets olika faser. Men de motsvarar inte den kritiskt vetenskapligt inriktade sökarens krav på en trovärdig världsbild plus att de belastas av gamla inhumana, livsfientliga föreställningar. Återstår således för den seriöse sökaren att studera och jämföra det ofantliga smörgåsbord av alternativa nyandliga läror och samfund vars material är lätt åtkomligt i dagens moderna mediasamhälle.

Att ge sig in i och försöka bedöma utbudet i nyandligheten är ett verkligt sisyfosarbete. Bästa förutsättningen är en akademisk utbildning, goda baskunskaper inom både naturvetenskap och humaniora, en kritisk undersökande inställning och en humanistisk livshållning. Särskilt god hjälp har man av kunskap inom filosofi, religionspsykologi, mystik, parapsykologi samt att läsa böcker av både företrädare och motståndare till olika läror och idéer.

Det första problemet man stöter på är kunskapsteoretiskt. Den traditionella vetenskapen följer vissa regler för att det som påstås skall kunna räknas som fakta. Bland annat skall andra forskare kunna kontrollera om påstådda fakta stämmer. När det gäller påståenden om verkligheten erhållna genom paranormala förmågor eller kanaler blir situationen betydligt svårare. I de flesta fall finns inga eller få möjligheter att kontrollera om utsagorna stämmer. Vi har oftast bara en eller ibland flera personers upplevelser att gå efter. Ibland brukar man tala om den yttre kunskapsvägen, vetenskapen, i motsats till den inre kunskapsvägen, meddelanden erhållna genom medier eller andra paranormala källor.

Vetenskapen räknar normalt inte den inre kunskapsvägen som en legitim kunskapskälla utan bedömer den enbart i psykologiska termer. Parapsykologin studerar visserligen paranormala fenomenen kopplade till den inre kunskapsvägen för att se vad som kan vetenskapligt konstateras men fortfarande har parapsykologin svårt att leverera bevis som allmänt anses som hundraprocentiga. Vill man bedöma kvalitén och trovärdigheten i alternativa andliga läror får man använda sig av de egna redskap som står till buds i form av kunskap och livserfarenhet.

Det är lätt att förstå att den som börjar studera det enorma utbudet av andliga läror, mediers kanaliserade budskap och information mottagen på andra sätt av påstådda mästare och gurus snart ger upp. Den vetenskapligt kritiske sökaren noterar ganska snart att det mesta i genren inte motsvarar vad en intellektuellt och kulturellt bildad person finner värt att studera. Innehållet är allt som oftast samlingar av vänliga plattityder, naiv mystik med helt orealistiska påståenden om snabb andlig utveckling eller jordisk lycka. Där finner vi också kunskaps- och livsfientliga läror med inhumana föreställningar ibland kopplade till grumliga totalitära idéer.

I detta ofantliga brus av andliga läror finns dock en klarare signal eller källa som enligt min mening är värd ett närmare studium och som för mig delvis också fungerar som en alternativ arbetshypotes i undersökningar av ufofenomen. Den går under benämningen den esoteriska traditionen eller den uråldriga visdomen och blev allmänt känd genom det av Helena Petrovna Blavatsky och Henry Steel Olcott år 1875 grundade Teosofiska samfundet. Traditionen fortsattes och vidareutvecklades av bland andra Alice Bailey och svensken Henry T. Laurency. Unikt för esoteriken är att den inte är budskap från andar i någon andevärld utan meddelanden från rent fysiska, ofta vetenskapligt och filosofiskt skolade individer förenade i en global organisation som funnits på vår jord under mycket lång tid men först i våra dagar, sedan 1875, börjat öppet ge sig till känna för mänskligheten.

Helena Petrovna Blavatsky

När man skall beskriva denna organisation och dess medlemmar uppstår genast ett terminologiskt problem. I den romantiserade och naiva populärockultismens litteratur används ord som mästare, planethierarkin, vita brödraskapet, äldre bröder, mahatmor med mera. Termerna har blivit belastade av de ofta absurda påståenden som tillskrivs dessa individer. Även teosoferna får här i många fall anses skyldiga. I Alice Baileys böcker tas frågan ofta upp. Baileys lärare Djwal Khul (D K), också känd som tibetanen, eftersom han ansvarade för en stor grupp tibetanska lamor, skriver: ”…hela ämnet har råkat i vanrykte på grund av de felaktiga presentationer som givits av olika lärare och ockulta grupper, plus de skrattretande yttranden som de okunniga spridit om oss”. (8) För medlemmarna av ”planethierarkin” väljer jag att huvudsakligen använda termerna lärare och adepter, eftersom det ger associationen till sakkunskap, expert, kännare och reducerar det mystiskt-religiösa associationerna vilka är så vanliga i den ockulta litteraturen. Istället för planethierarkin föredrar jag termen planetväktarna, eftersom adepterna bland annat är väktare av en uråldrig kunskap men också bland annat övervakar människans evolution och den mänskliga kulturens utveckling. Man skulle kunna likna planetväktarnas organisation med ett, för den stora allmänheten, okänt FN.

Teosofiska samfundet grundades i New York 1875 av Helena P Blavatsky,  Henry S. Olcott och William Judge. Men redan 1878 flyttades samfundet till Adyar i Indien. 1889 grundades en svensk sektion bland annat på initiativ av författaren Viktor Rydberg. Det internationella samfundets ordförande Henry S. Olcott besökte Sverige på en föredragsturné 1891 och blev då även inbjuden till audiens hos kung Oscar den II. (9)

Blavatskys första stora verk Isis Unveiled publicerades i två delar 1877. Hon gör i förordet klart att boken är ett resultat av kontakt med ”österländska adepter och en studie av deras vetenskap”. Hennes mest kända verk The Secret Doctrine publicerades 1888. En svensk översättning, Den hemliga läran, gavs ut 1893-1895. Båda dessa verk är svårlästa eftersom Blavatsky inte var någon systematiker. Den förste som försökte presentera esoteriken i en sammanfattande världsbild var Alfred Percy Sinnett, chefredaktör för den engelskspråkiga tidningen The Pioneer i Indien. Genom sin bekantskap med Blavatsky 1879-80 fick han möjlighet att korrespondera med två av adepterna. Sinnetts Esoteric Buddhism som utkom 1883 är hans försök att sammanfatta den kunskap adepterna förmedlat. Två år tidigare kom The Occult World som handlade om bekantskapen med Blavatsky och redogörelser för de olika fenomen han upplevt i samband med henne. I introduktionen till The Occult World skriver Sinnett: ”Jag har kommit i kontakt med personer som är förvaltare av en större kunskap om naturens mysterier och människan än vad den moderna kulturen hittills uppnått; och min nuvarande önskan är att översiktligt presentera denna kunskap.” (10)

Den korrespondens som Sinnett hade med två av adepterna 1880-84 gavs ut första gången 1923 under titeln The Mahatma letters. To A P Sinnett from the Mahatmas M & K H. Även om citat från breven tidigare förekommit i den teosofiska litteraturen var detta första gången de publicerades i sin helhet. Originalbreven finns sedan 1939 bevarade på British Museum i London. Korrespondensen har blivit föremål för en intensiv debatt om deras äkthet men helt klart är att flera av breven vittnar om både vetenskaplig kunskap och bildning. De är generellt på en helt annan nivå än det mesta som publiceras under benämningen channeling (kanalisering).

Den helt avgörande frågan är förstås om dessa adepter verkligen existerar och är vad de utger sig för att vara; medlemmar av en organisation som bland annat fungerar som väktare av en uråldrig kunskap och bakomliggande inspiratörer för mänsklighetens medvenhetsutveckling. I den teosofiska litteraturen finns en stor mängd beskrivningar av rent fysiska möten med flera av adepterna, också av personer som inte varit knutna till den teosofiska rörelsen. Daniel Caldwell, författare till The Esoteric World of Madame Blavatsky (11), har samlat 62 fall av möten med bröderna, som de också kallas. Sammanställningen, A casebook of encounters with the theosophical mahatmas, finns att läsa på nätet (12).

En intressant diskussion rörande adepternas existens finns bevarad i en gammal teosofisk bok skriven av A. O. Hume: Hints on Esoteric Theosophy. Is Theosophy a Delusion? Do the Brothers Exist? Där finns ett brev till Hume återgivet i vilket Olcott ger sina skäl för att godta adepternas existens och arbeta för det Teosofiska sällskapet: ”Jag skulle själv aldrig ha godtagit någon annans bevis för ett så häpnadsväckande påstående som brödernas existens utan fordrade personliga erfarenheter innan jag godtog att leda rörelsen… Jag fick det beviset tids nog… Jag har sett, undervisats av och har haft besök av bröderna… Jag är bekant med runt ett dussintal av dem.” (13)

I samma brev berättar Olcott om en av de första gångerna han mötte en av adepterna. En kväll i New York 1877, efter att han sagt god natt till Blavatsky satt Olcott i sitt sovrum, rökte en cigarr och funderade. Plötsligt står en man framför honom: ”Något ljud från att dörren öppnats hördes inte, om den nu hade öppnats. Men hur som helst där stod han. Han slog sig ned och konverserade en stund med mig i lågmäld ton, och eftersom han verkade ytterst vänlig mot mig bad jag om en tjänst. Jag förklarade att jag ville ha något påtagligt bevis för att han verkligen varit här och att jag inte bara upplevt någon illusion skapad av H P B (Blavatsky – HB). Han skrattade, virade av sig den broderade indiska bomullsturbanen han bar på sitt huvud, kastade den till mig och – var försvunnen. Den turbanen har jag fortfarande kvar… Samme broder besökte mig en gång rent fysiskt i Bombay. Han kom ridande på en häst i fullt dagsljus.”

Henry Steel Olcott

Möten med adepterna är under det Teosofiska samfundets första tid så talrika och de observerades av så många olika vittnen oberoende av varandra att det knappast finns någon anledning att betvivla att dessa möten verkligen ägde rum. Sedan kan man naturligtvis alltid sätta frågetecken för om adepterna är de som de utger sig för att vara. Det är viktigt att påpeka  att de ganska fantasifulla namn några av dessa har fått i den teosofiska litteraturen inte är deras riktiga namn utan enbart sätt att identifiera dem som individer. Några av de mest kända är Morya (M), Koot Humi, (K.H.), Djwhal Khul (D.K.), Racokzi (R), Hilarion (H). Eftersom det är pseudonymer används ofta bara förkortningen för identifikation när de omnämns. Redan 1888 skrev Helena Blavatsky i en artikel följande angående adepter namn: ”… den person som för allmänheten är känd under pseudonymen Koot Hoomi, kallas något helt annat bland de som känner honom…. Adepternas och de ockulta skolornas namn avslöjas aldrig under några omständigheter för de profana, och namnen på de som omtalas i samband med den moderna teosofin är kända endast av de två huvudsakliga grundarna av Teosofiska samfundet.” (14)

En grundläggande idé i den här studien är att planetväktarna som organisation, enligt uppgift, tog ett beslut 1775 att deras existens skulle få bli känd och delar av den hemlighållna kunskapen offentliggöras. Några i organisationen gjorde bedömningen att den allmänna kulturutvecklingen har nått en sådan nivå att en tongivande del av mänskligheten kunde förstå den kunskap de förmedlar. Ett första steg i detta framträdande var att genom Helena Blavatsky sprida information om adepternas existens och popularisera den esoteriska kunskapen. Detta första försök anses i stort sett ha misslyckats. I ett brev 1882 till A. P. Sinnett förklarar en av adepterna hur man bedömde situationen:

”Några av oss hoppades att mänskligheten utvecklats så långt intellektuellt, om än inte vad gäller intuitionen, att den ockulta läran skulle kunna bli intellektuellt accepterad och att det skulle leda till en ny cykel av ockult forskning. Andra, uppenbarligen visare, hade en annan åsikt, men tillåtelse gavs för ett försök… Vi såg oss omkring och fann i Amerika en man som kunde bli ledare… Vi sammanförde honom med en kvinna med exceptionella gåvor. Därtill hade hon också starka personliga fel och brister men trots det fanns det ingen annan lämplig för detta arbete. Vi skickade henne till Amerika, sammanförde dem och experimentet startade. Vi gjorde det klart för dem båda att arbetet vilade helt på dem själva. Och båda erbjöd sig att göra försöket.” (15)

Resultatet blev det Teosofiska samfundet, vilket med tiden splittrades i olika grupper. Ett andra försök gjordes med den engelska kvinnan Alice Bailey, perioden 1919-1949 vilket resulterade i en mängd böcker som presenterar olika delar av den esoteriska kunskapen. En hel bok, The Externalisation of the Hierarchy, ägnas för övrigt åt planetväktarnas planer och arbete för sitt återframträdande bland mänskligheten: Eftersom det florerar så många myter och felaktiga föreställningar om adepterna hoppas de att denna gång inte bli betraktade som gudar utan som människor med exceptionella kvaliteter och förmågor: ”De kommer att framstå som levande exempel på god vilja, sann kärlek och visdom parad med intelligens, vänliga, humoristiska och normala. De kan till och med uppfattas som så normala att upptäckten vilka de är undgår många.” (16)

Alice Bailey

Det finns en stor mängd böcker från olika new age-grupper, så kallad kanaliserad litteratur, som påstås vara budskap från diverse mästare, ofta med samma namn som de som förekommer inom esoteriken. Normalt visar den låga intellektuella nivån i verken från dessa medier och klärvoajanter att de inte kan härstamma från medlemmar av planetväktarna. Förklaringen till dessa budskap är att det rör sig om klärvoajanters misstolkningar av inre upplevelser. Ett esoteriskt axiom lyder: ”Ingen självlärd skådare såg någonsin riktigt”. Endast den som tränats och utbildats av lärare från planetväktarna kan rätt bedöma vad som observeras och kontaktas i högre materievärldar. Som ett flagrant exempel på misstolkning nämner tibetanen D. K. den så kallade I Am-rörelsens mästare som han betecknar som en ”chockerande travesti” på de verkliga planetväktarna. (17) I sin självbiografi kommenterar också Alice Bailey problemet med mängden andliga budskap som översvämmar marknaden: ”Hela det här ämnet har blivit ytterst problematiskt på grund av mängden metafysiska och spiritualistiska verk vilka är på en så låg intelligensnivå och så ordinära och mediokra i sitt innehåll att välutbildade människor skrattar åt dem och inte vill befatta sig med dem.” (18) För att inse kvalitetsskillnaderna i floden av andliga budskap krävs stor kunskap, många år av studier och ett skolat intellekt.

Till och med den ganska skeptiske författaren och f d bibliotekarien K Paul Johnson har noterat skillnaden i kvalitativ nivå mellan de urspungliga teosofiska skrifterna och till exempel Elisabeth Clare Prophet som påstod sig stå i kontakt med ”El Morya och tidigare var ledare för organisationen Summit Lighthouse”. I en recension av en mycket avslöjande bok skriven av dottern Erin Prophet säger Johnson: ”Mitt intresse för Blavatsky och hennes Mästare hämtade sin näring utifrån kvaliteten i de böcker hon skrev under påstådd inspiration; i motsats till Mrs Prophets böcker som aldrig lyckades fånga min uppmärksamhet i mer än några stycken.” (19) I sammanhanget kan det vara viktigt att nämna några författare jag inte räknar till den genuina esoteriska traditionen: Rudolf Steiner, Jiddu Krishnamurti, Nicholas Roerich, Guy  Ballard, Elisabeth Clare Prophet, Benjamin Creme, Martinus. Det finns naturligtvis många fler. En presentation samt saklig kritik av flera av dessa finns att läsa i Henry T Laurencys verk Livskunskap tre, kapitlen Teosofi samt Ockulta sekter. Lars Adelskogh har skrivit två kritiska studier av makarna Nicholas och Helena Roerich med tidigare okänt material från Ryssland. Artiklarna finns att läsa på hemsidan hylozoik.se: hylozoiska studier. (20)

Syftet med den här studien är inte att presentera den esoteriska världs- och livsåskådningen men en kort sammanfattning kan vara på sin plats. Intresserade som vill fördjupa sig i esoteriken hänvisas till litteraturlistan i slutet av boken. Det är ännu en gång viktigt att påpeka att det enda förnuftiga och vetenskapligt godtagbara sättet att förhålla sig till esoteriken som världsbild är att betrakta den som en arbetshypotes. Här följer kortfattat och mycket förenklat några av esoterikens grunder.

Verkligheten är betydligt större och mera komplicerad av vad som kan konstateras med våra fem sinnen och vetenskapliga metoder. Inte mindre än 49 världar av olika materiatäthet existerar i universum. Världar som alla befolkas av väsen i olika utvecklingsstadier. Människan är en odödlig evighetsvarelse som ingår i en lång utvecklingskedja av naturriken enligt schemat: mineral, växt, djur, människa. Därefter fortsätter utvecklingen i ett femte, sjätte etc naturrike. Människan har, förutom den organiska kroppen, ytterligare fyra höljen eller kroppar av varierande materiatäthet. Inom esoteriken benämda eter, astral, mental och kausalhölje. I framtiden kommer vetenskapen att kunna konstatera eterhöljet existens då kameror uppfunnits som kan filma till exempel hur vid dödsögonblicket eterhöljet avskiljs från organismen.

Innerst inne har människan ett odödligt jag, inom esoteriken benämnt monad. Evolutionen innebär att monaden under miljontals år periodiskt ikläds nya höljen, vad som vanligtvis brukar kallas reinkarnation. Medvetandets utveckling i allt högre naturriken är tillvarons ”mening” eller resultat, om man så vill. För människan innebär utveckling en allt större kunskap om naturlagar och inte minst de livslagar som gäller för medvetandets utveckling. Psykologiskt sett att tänka klarare, känna djupare, mera empatiskt och handla visare.

Människor som närmar sig slutstadiet i fjärde naturriket förändras i medvetenhetshänseende så att de ”telepatiskt” kan stå i kontakt med andra grupper och individer. De utvecklar förmågor som normalt betraktas som magiska och kan genom de olika höljenas sinnesorgan fungera medvetet i flera världar än normalindividen. De träder då också i förbindelse med och samarbetar med individer och grupper tillhörande femte naturriket, till vilka planetväktarna hör. Evolutionen för människans del innebär framför allt en förståelse för och förmåga att förverkliga ett antal essentiala egenskaper. I den grekiska mytologin betecknade som Herakles tolv storverk.

Eftersom de fakta som meddelas av planetväktarna, esoterikens världsbild, generellt inte är kontrollerbara kan de för normalindividen bara fungera som en intressant arbetshypotes. Esoteriken som livsåskådning med livslagar för handlande och etik är däremot att betrakta som en fördjupad humanism med andlig överbyggnad och kan i vardagslivet fungera utmärkt ”som-om-filosofi”. Skulle flertalet människor på jorden följa dessa livslagar blev planeten ett paradis istället för det kosmiska Alcatraz den är i dag. Mänskligheten skulle förenas i en gemensam strävan efter det goda, det sanna, det sköna.

När det gäller intresset för den esoteriska traditionen så har det skett ett intressant trendbrott de senaste decennierna. Numera kan man studera esoterik eller som den internationella benämningen lyder, Western Esotericism, vid flera universitet. (21) Akademiska institutioner för studier och forskning i esoterik finns nu vid universiteten i Amsterdam ( Holland), Exeter (England) och Sorbonne (Frankrike). Det går till och med att läsa en kurs i ”västerländsk esoterism” vid Stockholms universitet, Institutionen för religionshistoria, etnologi och genusvetenskap. (22) Som akademiskt ämne innefattar västerländsk esoterism alla historiska varianter av esoteriska rörelser och tankeströmningar: kabbala, hermetism, alkemi, rosencreutzarorganisationer, frimureri, spiritualism, teosofi med mera. För tydlighetens skull vill jag därför påpeka att när jag i den här boken talar om den esoteriska traditionen avser jag esoteriken som den presenterats av, i första hand, Helena Blavatsky, Alice Bailey och Henry T. Laurency.

Det hade varit mer eller mindre otänkbart att studera esoterik vid universiteten tidigare, eftersom ämnet var att betrakta som tabu eller ointressant i akademiska kretsar. I sin bok Esotericism and the Academy ger Wouter Hanegraaff, professor i Hermetisk filosofi och relaterade strömningar vid universitetet i Amsterdam följande beskrivning av hur det gick till när han som ung universitetsstudent började intressera sig för esoterik: ”Mitt intresse för området verkade göra mina lärare besvärade och mina återkommande frågor om information och tips resulterade bara i att de skickade detta pinsamma ämne vidare till andra kollegor som om det var en het potatis. Ingen verkade villig att ta i det och det dröjde inte länge förrän jag insåg att om så var fallet så måste någon ta itu med det. Så började mina undersökningar av den okända kontinent som sällan fanns med på kartorna över respektabel lärdom utom med det negativa rådet för resan: hic sunt draconis (här finns drakar).” (23)

Situationen för ämnet i dag är betydligt bättre och den akademiska världens beröringsskräck har släppt eller försvagats. Numera finns en mängd forskare på området, ett ökande antal akademiska avhandlingar och en strid ström av böcker och specialtidskrifter inom esoterik. Sedan 1985 utges den mycket intressanta och läsvärda tidskriften Theosophical History. Redaktör är Dr. James Santucci, professor i jämförande religionsvetenskap vid California State University. (24) Forskare och lekmän kan mer och mer ägna sig åt frågan utan att det betraktas som att man sysslar med irrationellt nonsens eller idéer som är ett hot mot modernitet och demokrati. Och precis som det finns skickliga forskare i buddhismen som själva räknar sig som buddhister så finns det akademiska forskare inom den esoteriska traditionen som själva räknar sig som teosofer eller esoteriker. Denna nya intellektuella och kulturella trend och öppenhet bådar gott för kommande forskning inom både esoterik och ufologi.

Noter

1. T. Bryon Edmond: ”Ummo again”. Flying Saucer Review, vol. 21:5, feb. 1976, s. 33-34.

2. Brev från T. Bryon Edmond 17 juni, 1976.

3. Henry T. Laurency: ”De vises sten”. Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 1995,

(3. uppl.), s. 85.

4. Ingemar Hedenius: ”Tro och vetande”, Albert Bonniers förlag, Stockholm, 1949, s. 35.

5. ”Ditt förflutnas dokument. Erik Hj. Linder 17 maj 1981. En bibliografi utarbetad av Margit Engström”. Bergslagsposten, Lindesberg, 1981, s. 25.

6. Alf Ahlberg: ”Från prästgård till arbetarhögskola. Minnesbilder 1892-1926”, Natur och Kultur, Stockholm, 1973, s. 134-135.

7. Se t ex ”Mystik och gudsbilder hos Sven Delblanc”. Redaktörer Lars Ahlbom och Helene Blomqvist. Strängnäs stift, 2002. Lars Ahlbom: ”Sven Delblanc”, Natur och Kultur, Stockholm, 1996, kapitel 3, Humanismens tragedi.

8. Alice Bailey: ”Discipleship in the New Age, volume one”. Lucis Publishing Company, New York, 1985, s. 787.

9. Curt Berg. ”Kort historik över Teosofiska Samfundet, svenska sektionen”. www.teosofiskasamfundet.a.se//artik.html

10. A P Sinnett. ”The Occult World”, Theosophical publishing House, London, 9. uppl. 1969, s. 1.

11. “The Esoteric World of Madame Blavatsky”. Collected by Daniel Caldwell. Quest Books, Theosophical Publishing House, Wheaton, Illinois 2000.

12. http://www.blavatskyarchives.com/mastersencounterswith.htm

13. A. O. Hume: “Hints on Esoteric Theosophy, No 1. Is Theosophy a Delusion? Do the Brothers Exist?, Theosophical society, Bombay, India, 2 ed. 1882, s. 76-78.

14. H. P. Blavatsky, “Lodges of Magic”. Ingår i “H.P. Blavatsky Collected Writings”, vol. X 1888-1889, The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill., 1988 (1964), s. 126.

15. The Mahatma Letters. To A.P. Sinnett from the Mahatmas M. & K.H. 3.e uppl. The Theosophical Publishing House, Adyar, India, 1979, s. 259. (Letter no. 44)

16. Alice Bailey. “The Externalisation of the Hierarchy”. Lucis Press limited, Tunbridge Wells, Kent, England, 1981, s. 699.

17. Alice Bailey. “The Rays and the Initiations”. Lucis Press LTD, London, 1970, s. 17.

18. Alice Bailey: “The Unfinished Autobiography”, Lucis Trust, 1951, s. 74,

http://www.alice.bailey.it/testi-inglese/Unfinished-autobiography.pdf

19. Paul Johnson: “The End of El Morya. A review of Prophet´s daughter by Erin Prophet”. PsyPioneer, vol. 5, no. 3, March 2009, s. 80.

20. Lars Adelskogh: “Helena Roerich – en falsk budbärare från planethierarkin” samt ”Makarna Roerichs falska mahatmaer”.

21. http://amsterdamhermetica.nl/

22. http://sisu.it.su.se/search/info/RHG103

23. Wouter Hanegraaff, ”Esotericism and the Academy. Rejected Knowledge in Western Culture”, Cambridge University Press, Cambridge, 2012, s. 2.

24. http://www.theohistory.org/