UFO-Sveriges första år i pressen 1970

Dagstidningsartiklar om ufo före 1968 handlar ganska sällan om ufoföreningar, av det enkla skälet att de var tämligen få. Vi hittar enstaka reportage om Ifologiska sällskapet och Malmö interplanetariska sällskap (MIS), som båda hade bildats 1958. Dessutom fanns under det tidiga 1960-talet fem eller sex lokala ufogrupper som inte märktes särskilt mycket i pressen. Från och med hösten 1968, när Carl-Axel Jonzon (CAJ) och en grupp ufointresserade bildar UFO-Motala, ökar mediaintresset. Men den 29 mars 1970 inträffar något som för alltid skulle förändra uforörelsen i Sverige och därmed också öka antalet artiklar om ufoföreningar i dagspressen. Riksorganisationen UFO-Sverige bildas under en konferens i Motala konsthall.

Östgöta-Correspondenten 31 mars 1970

För att få en bild av hur UFO-Sverige presenterades i pressen under pionjäråret1970 har jag gått igenom samtliga cirka 450 pressklipp från 1970 som finns i AFU. De ger en fascinerande inblick i hur riksorganisationen och dess lokalgrupper försöker nå ut med sina idéer och verksamhet under den första tiden.

Redan före UFO-Sveriges första riksstämma 28-29 mars 1970 intervjuades Björn Lippold, Skövde i en artikel i Skövde Tidning den 24 mars. Han hade bildat UFO-Skaraborg 1968. Trots att det ännu inte beslutats om någon riksorganisation säger Lippold: ”Flertalet ufologer är bosatta i Skövde med omnejd, som är centralort för länets UFO-avdelning. Centralorten för Sverige är Motala.” När beslut om att skapa en riksorganisation togs några dagar senare var rubrikerna i pressen förvånansvärt seriösa. ”Motala värd för landets första UFO-konferens” (Östgöta-Correspondenten 31/3), ”De tar tefaten på fullt allvar” (Motala Tidning 31/3).

Motala Tidning 31 mars 1970

Den första intervjun med Carl-Axel Jonzon efter riksstämman gjordes av journalisten Duff Deutgen i Norrländska Socialdemokraten 15 april. Rubriken löd: ”Varelser från rymden - har landat i Sverige! (men det tror inte FOA”. Den andra större intervjun med CAJ under 1970 publicerades i Eskilstuna-Kuriren den 24 november. Till journalisten Nalle Weinstock säger CAJ: ”Vi är helt övertygade om existensen av flygande föremål, vars uppehållande i jordens luftrum inte kan förklaras på konventionellt sätt. Med andra ord: Samtliga inom förbundet tror på de flygande tefaten, och jag är kanske en av de mest övertygade. Tyvärr har jag inte kommit i kontakt med någon utomplanetarisk farkost själv, men min ståndpunkt är ändå helt klar. De flygande föremålen går inte att bortförklara.”

Norrländska Socialdemokraten 15 april 1970

1970 började också UFO-Sveriges lokalföreningar märkas i pressen, både i form av insändare och reportage. Jag har hittat pressklipp från inte mindre än åtta lokalavdelningar. Alla var inte föreningar i formell mening utan ofta mer eller mindre löst sammansatta grupper. Det krävdes minst tre personer för att godkännas som lokalgrupp inom UFO-Sverige. Anders Liljegren förekom med tre insändare, t.ex. ”Norrköping har UFO-förening”, Folkbladet Östgöten 24 juni. UFO-Skaraborg var flitigt representerad i lokalpressen, inte minst under UFO-Sveriges medverkan i den så kallade Hjovialen, där man hade en utställning i en av villorna i stadsparken i Hjo. ”Nu väntar Hjo på flygande tefat” skrev Expressen 18 maj. ”Finns det flygande tefat”, lyder rubriken i Skaraborgs-Tidningen 21 maj, där både Björn Lippold och Carl-Axel Jonzon stolt visar upp en modell av ett flygande tefat.

Skaraborgs-Tidningen 21 maj 1970

Göran Ebbesson, som bildat UFO-Vetlanda, var en flitig insändarskribent 1970 och han intervjuades också i flera stora reportage t.ex. i Blekinge Läns Tidning 17 september där rubriken löd: ”F 17-värnpliktig ställer frågan: Hör ni till dem som sett flygande tefat?” Reportaget uppmärksammades till och med i en liten blänkare i Svenska Dagbladet 26 september. Göran Ebbesson flyttade 1971 till Södertälje och blev medlem i UFO-Södertälje som Kjell Jonsson och jag bildat i november 1970. Senare bytte Göran efternamn till Brusewitz och är idag känd som mångårig ordförande i Sällskapet för parapsykologisk forskning.

Vetlanda-Posten 18 sept. 1970

Ett viktigt steg i UFO-Sveriges utveckling var att initiera organiserade fältundersökningar av uforapporter. För den första rapportcentralen ansvarade Henrik Björses i UFO-Hallstahammar. Den 18 december presenterades den nybildade föreningen i Vestmanlands Läns Tidning: ”Rikscentral i Hallstahammar för flygande tefats-rapporter”.

Vestmanlands Läns Tidning 18 dec. 1970

En av UFO-Sveriges första affischer 1970

En lite udda artikel i sammanhanget, som fick stort genomslag i pressen 1970, var en intervju som Daniel Glantz gjorde med Sten Lindgren. Inte mindre än 16 dagtidningar återgav artikeln i mer eller mindre förkortat skick. Originalartikeln har rubriken ”Intergalaktiska Federationen: Flygande tefat är en realitet” men ofta trycktes bara en förkortad version: ”UFO-Sverige räknar med att hålla en internationell tefatskonferens”. Intergalaktiska Federationen (IGF) under Sten Lindgrens ledning var lokalgrupp inom UFO-Sverige. Både Daniel Glantz och Sten Lindgren blev senare välkända genom sina påståenden om kontakter med rymdmänniskor. Någon internationell tefatskonferens blev det aldrig i Sverige. 

Gefle Dagblad 24 aug. 1970

Slutligen kan det vara värt att nämna en artikel som 1970 fick ett mycket stort genomlag i svensk press. Den vanligaste rubriken var ”Tefatens gåta låter sig inte avfärdas med tal om ockultism”, författad av Håkan Malmqvist. Det är en kritisk granskning av den så kallade Condon-rapporten, Coloradouniversitetets undersökning av UFO.  Håkan Malmqvist presenterade sig som fil. stud. och var en ufointresserad akademiker och naturvetare som samarbetade med K. Gösta Rehn under ett antal år. Artikeln var en plädering för att ufo är ett gåtfullt fenomen som förtjänar seriös vetenskaplig forskning.

UFO-Sveriges första år i pressen måste som helhet betraktas som mycket lyckat. Man nådde ut med ufofrågan på ett sätt som aldrig tidigare skett i Sverige. Därmed var grunden lagd för vad som med tiden skulle utvecklas till en seriös organisation för ufoforskning. De första årens verksamhet var ganska spretig och motsägelsefull både vad gäller verksamhet, ideologi och uttalanden i media, men det är naturligt för en nybildad organisation. Vi har många idealistiska pionjärer att tacka för de tusentals arbetstimmar som ägnats UFO-Sverige sedan 1970.
(Publicerad i Rapport-Nytt nr 3, 2020). 

Daniel Glantz och rymdbröderna

Under mina första år som aktiv ufolog, 1970-1972, blev Sten Lindgren min mentor i tefatens märkliga värld. Med tiden skulle Sten Lindgren bli en av Sveriges mest kända och omdiskuterade kontaktpersoner. I flera böcker och artiklar har jag dokumenterat och försökt bedöma trovärdigheten i Stens många upplevelser och påståenden.

Kristianstadsbladet 4 sept. 1970

Den viktigaste källan till Sten Lindgrens många berättelser om kontakter med rymdmänniskor är Daniel (Tryggve) Glantz (1938-2006). Tryggve bytte namn till Daniel i början av 1970-talet. Baserad på många års undersökningar, intervjuer, korrespondens med mera vill jag här ge en mera kritiskt granskande bild av Daniel Glantz än vad som presenteras till exempel i boken Närkontakt med UFO av Eva Olsson och Tony Eckardt (1997, finns även som video).

Daniel Glantz

Den kronologiskt första källan till Daniel Glantz och hans fru Ingrids intresse för ufo är korrespondens mellan åren 1964-1974 med Edith Nicolaisen, grundare av Parthenons bokförlag. Vid den tiden arbetade Tryggve, som han då hette, bland annat som redaktör på Södermanlands Nyheter. Tryggve och Ingrid ville på olika sätt hjälpa till med Parthenons arbete att informera om rymdmänniskorna och deras filosofi. Av breven framgår att paret levde under mycket knappa ekonomiska förhållanden och var ständigt skuldsatta till bank och olika vänner. Den andra tidiga källan är korrespondens mellan Daniel Glantz och Sten Lindgren åren 1971-1973.

Både Tryggve och Ingrid var redan vid den här tiden starkt religiösa och kombinerade kristendomen med ”rymdbrödernas” filosofi. Här några belysande citat som visar andan i breven:

”Gud välsigne dig Edith. Vi arbetar alla för Jesus: Den oändlige och våra bröder. Det skall vara Parthenons ledstjärna. Då kommer det alltid att gå oss väl.”
Brev från Tryggve och Ingrid Glantz  till Edith Nicolaisen sept. 1966.

Ingrid och Daniel Glantz

”Det är väl själva F-n också att du inte kan acceptera Kristus (sorgligt Sten) fattar du inte om du bara helt enkelt och okonstlat tog emot honom i ditt hjärta så skulle allt det andra tillfalla dig. Bröderna skulle jubla, då de är instrument för Honom och Fadern… Jag söker inte längre Bröderna, det räcker med Jesus Kristus, du vet alldeles för lite om honom Sten, men nu är det en sak, jag söker inte Bröderna längre men de söker tydligen mig. Din kosmiske Broder i Kristus, Tryggve.”

Brev från Tryggve Glantz till Sten Lindgren 1972, odaterat.

”Var övertygad om käre älskade Sten att du kommer att bli ett gudsbarn hemplockad av vår älskade mästare bjuden på skjuts av våra älskade bröder Änglar? Fattar du inte att basen deras chef bif boss heter Jesus Kristus amen.”
Brev från Tryggve Glantz till Sten Lindgren 25 okt 1972.

Daniels ufointresse startade 1963 då han under svampplockning utanför Uppsala på nära håll såg en kupolformad farkost. Familjen flyttade till Oxelösund och strax därefter till Nyköping.  Daniels första kontakt med rymdmänniskor inträffade i september 1964 vid Nävsjön utanför Nyköping. En kupolformad farkost svävade på låg höjd över sjön. En ramp fälldes ut och en varelse i ljusgrå dräkt vandrade fram mot Daniel som stod på en spång i sjön. Varelsen tycktes gå strax ovanför vattnet. Ansiktet täcktes av en hjälm med visir. Varelsen stannade cirka fyra meter från Daniel och visiret fälldes upp så Daniel kunde se ett par mycket vackra ögon. Varelsen lyfte handen, återvände till farkosten som sedan gav sig av med en väldig hastighet.

Daniel Glantz visar var han mötte ufovarelsen vid Nävsjön 1964

Lördagen den 11 oktober 1986 for jag tillsammans med Daniel till Nävsjön för att höra honom berätta på plats om sina möten med rymdmänniskor. Under färden ut förklarade Daniel att under en resa till Israel hade en av hans kontakter sagt att han borde banta. Det hade gjort honom lite sur men han hade nu gått ner 15 kilo. Vi besökte först platsen där Daniel tillsammans med Sten Lindgren och några andra var med om en landning och kontakt i november 1965. Vi vandrade sedan ett par kilometer till en spångbro över ett träskområde där Daniel i september 1964 hade sin första kontakt med rymdmänniskor. Tre gånger hade han mött samma varelse på denna plats. Han var inte glad åt att få åka ut i dåligt väder och sena tider för att möta sina kontakter.

När vi vandrade i skogen berättade Daniel att rymdmänniskorna flera gånger hjälpt honom med pengar, bland annat för att resa till USA och Bahamas 1971. Enligt Daniel gav rymdmänniskorna honom de fem första siffrorna för nästa Åby galopp som skulle slå in. Den sjätte ansågs säker men den missade han. Ändå vann han 50,000 kronor och kunde resa till USA.  Man får väl säga att det är lustiga främlingar som kommer från de kosmiska rymderna för att hjälpa en svensk man att spela på Åby galopp.

Daniel Glantz vid Nävsjön 11 okt. 1986

Hösten 1965 får Sten Lindgren och hans vän Christer Janson erbjudande av Daniel Glantz att närvara vid en kontakt med rymdmänniskor. En lördagskväll i november 1965 reser Sten, Christer och Bernard Jordan ner till Daniels och hans hustru Ingrids bostad i Nyköping. De dricker te och Daniel instruerar deltagarna att inte ha några metalliska föremål på sig som mynt, klocka etc. Gruppen åker i Daniels Volkswagen och när de färdats några mil söder om Nyköping och kommer in på en grusväg blinkar Daniel med billjusen. Ett par kilometer före ankomsten till Nävsjön känner Sten och Christer som om ett hårnät av svaga elektriska strömmar avsöker deras hjärnor.

Enligt Sten Lindgren hände sedan följande: Daniel parkerar invid Nävsjön och gruppen stiger ur. På ett avstånd av cirka 50 meter ser Sten ett mycket starkt gröngul-lysande sken som sakta tonar ner och fram träder konturen av ett landat klockformat tefat. Två andra farkoster ligger samtidigt och svävar några hundra meter ovanför sjön. Från vänster sida av farkosten kommer en overallklädd man fram. Han är normalbyggd, har långt hår och bär ett brett bälte till dräkten. Daniel signalerar tre gånger med en ficklampa och mannen tar något från bältet som han signalerar tillbaka med. Ljuskäglan kan stanna mitt i luften på varierat avstånd.

Sten Lindgren vid Nävsjön 15 aug. 1985

Mannen närmar sig gruppen och Daniel, Bernard och Karin möter honom på halva vägen. Sten och Christer får stå kvar på en stenhäll. Sten hör gruppen samtala under cirka fem minuter. Bernard bär med sig ett brunt A4-kuvert som han lämnar till besökaren. Därefter återvänder de tre personerna varefter alla sätter sig i bilen och ger sig av.

Gruppen åker några kilometer när Daniel stannar igen och alla kliver ur. Det är stjärnklart och Sten ser ännu ett tefat komma glidande strax över skogsbrynet på bara några hundra meters avstånd. När Sten och Christer tittar upp mot stjärnhimlen upplever de att stjärnorna är mycket närmare, som om himlen var inzoomad och de ser många fler stjärnor än normalt. De känner sig medvetandeförändrade. Därefter far gruppen tillbaka till Nyköping där de skiljs åt och Sten, Christer och Bernard åker tillbaka till Stockholm.

Sten Lindgrens teckning av kontakten vid Nävsjön

Den här kontaktupplevelsen har Sten Lindgren och Daniel Glantz berättat om många gånger i artiklar, böcker, föredrag, radio- och TV-program. I Sökaren nr 9, 1985 skrev jag en artikel om Nävsjöhändelsen – En svensk Adamskikontakt. Jag hade då inte intervjuat samtliga fem vittnen men bedömde den ändå som en möjlig äkta kontakt. När jag lite senare intervjuade de övriga vittnena växte en mycket annorlunda bild fram.

Vid en telefonintervju med Christer Janson 11 augusti 1985 ger han följande något annorlunda bild av händelseförloppet: ”…det var ett slags ljus som inte var naturligt utan det var uppbyggt av någon slags lampa, strålkastare, lykta som kan ha suttit på något fordon eller någonting. Men för mig hade det lika gärna kunna ha varit en båt eller bil eller vad som helst. För mig var det inte entydigt att det måste ha varit ett ufo… för mig var det absolut inte att man såg något Adamskiskepp med tydliga konturer, men Sten påstår att han såg något sådant.”  Någon man vid ljusskenet såg inte Christer Janson. Några år senare ändrade Christer sin version och bland annat i föredrag med Sten Lindgren. Nu hade han sett både farkosten och en man bredvid.

Sten Lindgren, Daniel Glantz, Christer Janson

Bernard Jordan såg ett ljus i skogen som han inte kan avgöra om det kom från någon farkost. Han har också ett minne av att två personer rörde sig framför ljuset i skogen. Bertil hade ett kuvert med sig från Stockholm men är osäker på vad det innehöll. I Bertils redogörelse går de fram mot ljuset men sedan har han en minneslucka, vilket frustrerar honom. Han minns inte att de träffat någon person bara att kuvertet var borta senare. Kanske tappade jag det på vägen, spekulerar Bertil. ”Kuvertet är det enda i sammanhanget som retar mig för ingen har bankat mig i skallen i alla fall, utan jag hade en blackout. Jag kommer helt enkelt inte ihåg.” Bertil minns också att de stannade bilen igen sedan de lämnat platsen men han såg inget tefat på låg höjd och upplevde heller inte att stjärnorna verkade närmare som Sten och Christer berättar. (Intervju med Bernard Jordan 14 juli 1986).

Jag vid Nävsjön 3 aug. 1985

Fallet tog en helt ny vändning när jag kontaktade Daniels tidigare fru Ingrid, som bytt namn till Duninge efter skilsmässan (Ingrid Duninge 1933-2016).. Innan jag intervjuade henne nämnde jag för Daniel att jag planerade att kontakta hans tidigare hustru för att höra hur hon upplevt det hela. Daniel avrådde mig då från att kontakta Ingrid eftersom hon var döende i skelettcancer. Trots det dystra beskedet kontaktade jag Ingrid och det visade sig att hon var helt frisk och blev naturligtvis upprörd över vad Daniel sagt. Angående händelsen vid Nävsjön 1965 säger hon:

Håkan: Den här händelsen som ni var med om 1965, såg du själv skeppet då?

Ingrid: Nej, absolut inte, jag är så förvånad över att alla de här personerna har sett någonting.

Håkan: Så du såg inte att det kom ut någon gubbe då?

Ingrid: Nej, absolut inte. Jag var med hela tiden och det kan jag klart säga, det kom inte ut någon gubbe någonstans.

Håkan: Nehej, va märkligt!

Ingrid: Ja, det tycker jag också är märkligt.

Håkan: Men ni stod ju en grupp tillsammans?

Ingrid: Ja men det fanns ingen gubbe där inte. Jag måste vara ärlig. Jag var inte nockad på något vis. Jag vet att vi var samlade men jag är väldigt förvånad över att ear sett en gubbe… så vitt jag vet har Daniel aldrig sagt till mig att han sett någon gubbe.

Håkan: Men berättade inte Daniel för dig om sina egna upplevelser?

Ingrid: Daniel, han har inte träffat några.

Håkan: Vad är det som ligger bakom i så fall?

Ingrid: Jag tror det är psykologiska faktorer som ligger bakom här… Jag vet inte om det är för att göra sig intressant därför han fick en image på sig som han kanske ville hålla vid liv. Nu är jag så där hänsynslöst ärlig när jag säger det för jag tycker det är en bluff om du säger att det har landat någon person.

Håkan: Tror du han bluffar medvetet?

Ingrid: Nej, det kan vara undermedvetet önsketänkande.

Håkan: Men det här ljuset som du såg där ute då 1965?

Ingrid: Ja, jag undrar om det var… ja om du säger vi såg någonting i skogen så undrar jag om det var någon som gick med någon ficklampa eller så för det var ju ingen som vi hade kontakt med. Det kunde ha varit någon annan person ute i skogen. Ljuset var i ficklampstorlek. Det är ju en sjö där de har fiskat hela tiden men det är min uppfattning.
(Telefonintervju med Ingrid Duninge 29 oktober 1986).

En mycket viktig uppgift som jag kunnat bekräfta genom flera andra källor och som Ingrid nämner i intervjun är att Daniel och Ingrid under flera år levde ett ”söndagshippieliv” med droger som hasch, LSD och meskalin. Ett liv som Ingrid till slut inte orkade med och som var en av orsakerna till skilsmässan. Att Daniel även senare var en flitig användare av droger berättar flera personer jag intervjuat.

I slutet på 1960-talet och början av 1970-talet umgicks Daniel och hans fru Karin i en kamratgrupp i Nyköping bestående av Matts-Gösta Jonsson samt Klas och Birgitta Holmberg. De diskuterade ufo, parapsykologi, mystik med mera. Men de experimenterade också med droger som hasch och meskalin. De köpte meskalinkaktusar från Östgöta trädgårdshall berättar Matts-Gösta Jonsson vid ett telefonsamtal 15 augusti 2008. Det bekräftas också av Birgitta Hjalmarsson, som var med i gruppen. Varken Matts-Gösta eller Birgitta trodde då eller idag på Daniels alla berättelser om möten med utomjordingar. De ser det som inre drömmar och fantasier. De såg aldrig något bevis för att Daniels upplevelser var äkta. Daniel berättade heller aldrig för kamratgruppen om händelsen vid Nävsjön 1965, trots att gruppen åkte ut dit ibland. Birgitta menar att Daniel aldrig skulle ha kunnat hålla tyst för sina nära vänner om en så viktig händelse som den påstådda kontakten vid Nävsjön.

Ytterligare bekräftelse fick jag av Yngve Freij från Malmö Interplanetariska Sällskap (MIS), som var god vän med Daniel och Ingrid och själv prövade droger tillsammans med gruppen. I ett telefonsamtal 7 mars 2010 berättar Yngve att Daniel vid ett tillfälle gick till Gustav Adolfs torg för att köpa LSD som de sedan provade. De rökte hasch och prövade LSD tillsammans med Daniel och hans fru. Yngve Freij hade fyra pärmar korrespondens med Daniel och många andra från 1960-talet. Tyvärr brände han dessa pärmar. Ett ovärderligt arkivmaterial för forskningen kring 1950- och 60-talets svenska kontaktpersoner. Om Daniels ufokontakter säger han: ”Jag kunde inte riktigt lita på honom”. (Telefonintervju med Yngve Freij 7 mars 2010).

Yngve Freij i AFU maj 1993

Inte förrän den 23 mars 1989 gick Daniel ut öppet i teveprogrammet Svepet och tillsammans med Sten Lindgren berättade om händelsen vid Nävsjön och sina kontakter med rymdmänniskor. En grupp bildades kring Daniel som bland annat ägnade sig åt bibelstudier.  Sommaren 1990 döpte han flera medlemmar i gruppen i Nävsjön, där de kläddes i vita särkar. En av de första som döptes var Monica Ahnkvist. Hon hade träffat Daniel under en new age-konferens i Stockholm och blev under några år med i gruppen kring Daniel. Hon bröt senare med gruppen och förklarar vid en intervju att Daniel använde droger även under 1990-talet. Enligt Monica åkte Daniel till Danmark med en god vän där de köpte droger vilka bakades in i sockerkakor. (Telefonintervju med Monica Ahnqvist 16 juni 1998).

Daniel Glantz

I flera intervjuer och brev berättade Daniel för mig om sina resor till andra länder och möten med rymdmänniskor. Det är oklart hur många av dessa resor som ägde rum i verkligheten. Resan till USA och Bahamas 1971 var tydligen äkta men någon hjälp att spela på hästar hade Daniel inte fått enligt Ingrid. De hade istället lånat pengarna och hon fick betala av på lånen under många år. De många påståendena om hemligt samarbete med diverse olika underrättelsetjänster och myndigheter är knappast trovärdiga. Här några exempel:

”En hel del har hänt – USA, US Air Force vill ha kontakt med mig och jag skall i dagarna besöka ryska ambassaden.”
(Brev från Daniel Glantz till Håkan Blomqvist 26 mars 1984).

”… jag samarbetar ju väldigt mycket med den israeliska säkerhetstjänsten Mossad och även med svenska säkerhetsmän och de är ju införstådda med, de har ju själva kunnat se tillförlitligheten av det här.”
(Telefonsamtal med Daniel Glantz 7 juni 1986.)

Efter det mycket uppmärksammade TV-programmet Svepet 1989 blev Daniel Glantz och Sten Lindgren ofta intervjuade i radio, TV och tidningar. De höll också föredrag tillsammans runt om i Sverige och även i Danmark. Jag har många gånger frågat mig hur det kom sig att Sten så tydligt presenterade Nävsjöhändelsen som en verklig kontakt med rymdmänniskor, trots att han själv var osäker om vad som hänt.  Vid ett telefonsamtal 17 juni 1985 förklarade Sten för mig att det var 50 procents chans att kontakten vid Nävsjön var en bluff arrangerad av Daniel med hjälp av en modell eller ballong. Med kännedom om Daniels bruk av diverse droger är det min teori att han före utflykten till Nävsjön spetsade teet med mescalin. Med tanke på det ”hårnät av svaga elektriska strömmar” som Sten och Christer kände i bilen, Bertils minneslucka i skogen, upplevelsen där stjärnorna kom närmare samt de totalt olika vittnesmålen om vad som hände ser jag det som en rimlig förklaring. Mannen i skogen de mötte kan ha varit en vän till Daniel som med ett tält och ficklampa agerade rymdman.

1992 flyttade han med nya hustrun Gun till Bergvik utanför Söderhamn. Genom en anställning vid kriminalvården i Österåker öppnade han ”Glantz Familjevård” för att hjälpa kriminella och missbrukare tillbaka till samhället. En grupp ufointresserade bildades kring honom även i Söderhamn. Daniel Glantz avled 2006.

Under alla de år jag samlade material om Daniel Glantz upplevelser fann jag aldrig något som styrkte hans berättelser. Tvärtom pekar alla vittnen och omfattande dokument på att det rör sig om rena fantasier och inre upplevelser. Daniel var en fridsam och vänlig mystiker och mytoman som blandade sin kristna tro med rymdmänniskornas budskap. Han betraktade Jesus som rymdbrödernas chef. Trots att jag offentligt kritiserade honom var han alltid vänlig när vi träffades och skickade ofta julkort. Kritik tycktes inte påverka honom alls.

Hans fantastiska berättelser är en del av den svenska uforörelsens historia och kommer säkert att leva kvar som vår tids folklore. Trots all uppmärksamhet i media var det aldrig några journalister som kontrollerade Daniels många påståenden om kontakter med rymdmänniskor. Fallet Daniel Glantz visar vikten av UFO-Sveriges arbete, att fältundersökare likt grävande journalister noggrant undersöker och dokumenterar även komplicerade kontaktfall och därmed försöker skilja fakta från fantasier och misstolkningar. Som Clas Svahn brukar uttrycka det: Att tro är en sak. Att veta är något helt annat.
(Publicerad i Rapport-Nytt nr 3, 2023).

Sten Lindgren inspirerade till bildandet av UFO-Sverige

Den 6 augusti 2022 avled en av Sveriges mest kända kontaktpersoner, Sten Lindgren. Hans inflytande på den tidiga svenska uforörelsen var omfattande. Med sitt stora kontaktnät, engagemang och budskap kom han att inspirera både enskilda ufologer och till bildandet av UFO-Sverige 1970.

Sten Lindgren i sitt hem 25 dec. 1984

Sten Lindgren blev min första lärare och mentor i tefatens värld. I ett brev den 15 november 1970 hälsar han mig och min skolkamrat Kjell Jonsson välkomna till ett möte i Stockholm. Brevet undertecknades med ”De Bästa Kosmiska Hälsningar”. Kjell och jag hämtades på Stockholms central av Sten och hans medarbetare Bjarne Håkansson (idag Zacharias Brandt) och fördes till Stens lägenhet på Lidingö. Vi blev snart medvetna om att det inte var något vanligt hem. I hallen möttes vi av ett citat från Howard Mengers bok From Outer Space to You. I svensk översättning stod det: ”Vi har mycket arbete att utföra på er planet, bland ert folk, och vi måste agera snabbt – medan det fortfarande finns en planet och människor att arbete med.”

Väggarna i vardagsrummet var fyllda med ufobilder, affischer och kartor. Kjell Jonsson och jag placerades i en soffa. Ljuset släcktes utan förklaring medan Sten tog plats vid en ljusorgel, Clavilux, och började spela ”kosmisk musik”. Efter denna introduktion förklarades att mötet var styrt av rymdbröderna och att Sten stod i både fysisk och telepatisk kontakt med en utomjordisk grupp. Det var meningen att vi skulle träffas och Kjell och jag anmodades att starta en lokal UFO-Sverigegrupp i Södertälje. Fulla av entusiasm startade vi också UFO-Södertälje direkt vid hemkomsten.

Sten Lindgren vid sin ljusorgel 1971

I självbiografin ”Dialog med kosmisk kultur” (1997) berättar Sten om alla sina ufo-observationer och möten med rymdmänniskor. Genom sin far, som var amatörastronom, kom han i kontakt med Eric Nordquist, som några år var ordförande i Ifologiska Sällskapet. Även Sten blev medlem och där mötte han Christer Janson som blev en nära vän. De bildade 1965 IGF – Inter Galactical Federation, en liten informell grupp inspirerade av kontaktpersoner som George Adamski och Howard Menger. Man arbetade med olika projekt som till exempel att distribuera tefatsfoton till forskare, piloter, ambassadpersonal, journalister, politiker och militärer.

På Ifologiska Sällskapet träffade Sten Lindgren även Bjarne Håkansson. De skulle bli ett välkänt radarpar inom svensk ufologi på 1970- och 80-talet. 1967 grundade Bjarne en svensk avdelning inom IGF som fick namnet ABC – Association Brotherhood Contactgroup, som blev något av en blygsam föregångare till UFO-Sverige. En god vän Bernard Jordan gav 1973 IGF rådet att arbeta vetenskapligt. Sten tolkade det som ett budskap från rymdmänniskorna och våren 1973 bildades Arbetsgruppen för UFO-Identifiering. Tillsammans med Bjarne Håkansson och Bertil Kuhlemann utvecklades vad som kom att kallas Projekt URD – UFO-Rapporterings- och Datasystem. I samarbete med UFO-Sverige kodades uforapporter för databehandling i syfte att besvara frågan ”Finns där något?” Projektets analys presenterades 1985 och skickades till olika myndigheter men gav inget resultat. Besviken över det vetenskapliga arbetet övergick Sten i mitten av 1980-talet till mera andligt inriktad verksamhet med möten och kurser som ”Esoteriska stoftkorn”.

Kjell Jonsson, Sten Lindgren, Bjarne Håkansson 2 jan. 1971

I mitten på 1960-talet hade Sten Lindgren blivit bekant med Tryggve (senare Daniel) Glantz från Nyköping. Tryggve och hans fru Ingrid ingick i en kamratgrupp där man diskuterade ufo och ockulta frågor. Man experimenterade också med droger som hasch och meskalin. Tryggve berättade för Sten att han var i kontakt med rymdmänniskor och skulle ordna en kontakt med ett tefat vid Nävsjön utanför Nyköping en kväll i november 1965. I Dialog med Kosmisk Kultur ges en mycket detaljerad skildring av hur en grupp på fem personer, under Tryggves ledning, får möta ett landat tefat och en rymdman. Tyvärr håller inte händelsen för en kritisk granskning, viket jag kunde konstatera efter många års undersökningar.

Den 23 mars 1989 medverkade Sten Lindgren och Daniel Glantz i teveprogrammet Svepet där de berättade om kontakten vid Nävsjön. Vad Sten inte visste var att Daniel var en flitig användare av diverse droger och kom med mängder av orimliga påståenden som inte stämde med verkligheten. Daniel var också djupt religiös och hade bildat en grupp som ägnade sig åt bibelstudier och vars medlemmar han döpte i Nävsjön, klädda i vita särkar. De är en gåta varför Sten under alla år offentligt berättade om kontakten vid Nävsjön, trots att han själv personligen tvivlade på händelsen. Vid ett samtal 1985 förklarade Sten att han bedömde det som 50 procents sannolikhet att kontakten vid Nävsjön var en bluff arrangerad av Daniel.

Sten Lindgren vid Nävsjön 15 aug. 1985

Efter teveprogrammet blev Sten mycket efterfrågad som föredragshållare och ofta intervjuad i radio och tidningar. Han kom att ägna resten av sitt liv åt att berätta om sina ufo-observationer, kontakter och rymdmänniskornas filosofi. Trots att jag efter djupgående undersökningar ofta kritiserade Stens påståenden så var han alltid vänlig och en fridsam. Han var en godhjärtad mystiker som ville väl. I ett brev till Mats Nilsson 2003 skriver Sten: ”Jag står för vänlighet, godhet, hjälpsamhet, medmänsklighet människor emellan.”

Sten Lindgren

Även om de flesta av Stens upplevelser visade sig ha en naturlig förklaring finns det fortfarande några händelser som är frågetecken. Kanske kommer det att förbli en gåta huruvida det trots allt fanns någon form av ”kontakt” under de tidiga åren.  Jag har Sten att tacka för att ufologin och särskilt undersökningar av kontaktfall blev en fascinerande livsväg. Han blev, på sitt speciella sätt, en mentor som inspirerade till ett sökande och forskning som fortsätter ännu denna dag. Om inte Kjell Jonsson och jag hade åkt upp till Sten Lindgren och Bjarne Håkansson den där novemberdagen 1970, så kanske AFU aldrig blivit verklighet.
(Publicerad i UFO-Aktuellt nr 3, 2022). 

Carl-Axel Jonzons möten med ufovarelser

En av de svåraste och mest kontroversiella delarna av ufologin är undersökning av kontaktfall som involverar möten med mänskliga varelser. Av egna erfarenheter och misstag vet jag hur oerhört svårt det är att förhålla sig objektiv och kritiskt granskande när det gäller denna typ av händelser. Som mycket ung ufolog kastades jag tidigt in i kontaktfallens värld genom möten med Sten Lindgren, Daniel Glantz, Sture och Ture Johansson med flera. Det blev då naturligt att som fältundersökare försöka reda ut och förstå vad som var verklighet och fantasi i alla märkliga observationer och påståenden. Även om det är en både intellektuell och existentiell utmaning hoppas jag att fler ufologer inom UFO-Sverige väljer att specialisera sig på kontaktfall. Här finns många vita fläckar på kartan och mängder av fall som skulle behöva utredas.

Carl-Axel Jonzon 1973

Med den här artikeln vill jag genom ett exempel, Carl-Axel Jonzon (1928-2020), visa vilken typ av upplevelser det kan röra sig om. Ett råd till fältundersökare som väljer att specialisera sig på kontaktfall är att skaffa en så bred kunskapsbas som möjligt genom att med hjälp av AFUs samlingar studera vad som tidigare skrivits i ämnet. Något som är viktigt att vara medveten om i det här sammanhanget är att man som ufolog kommer att mötas av individer som kan betecknas som mytomaner, drogberoende eller ha psykiska problem, vilket kan ge en förklaring till upplevelserna. När dessa tolkningar bortfallit återstår ett ofta tidskrävande arbete att så noggrant som möjligt undersöka och dokumentera alla aspekter på händelserna. Viktigt är att kontrollera om det finns vittnen eller annat som styrker att personen i fråga verkligen träffat några individer som påstår sig vara ”besökare”. Att undersöka kontaktfall blir ofta att likna vid detektivarbete. Det gäller att vända på varje sten.

Före Carl-Axel Jonzon (CAJ) bildade UFO-Motala 1968 och blev ordförande i UFO-Sverige 1970 hade han levt ett minst sagt brokigt och äventyrligt liv. I artiklar, intervjuer och sin blogg, UFO med mera, redogör CAJ för mängder av UFO- och paranormala upplevelser. Bland annat kunde han lämna sin kropp, så kallad astralfärd, för att i efterhand kontrollera att vad han sett stämde. Pressklippen nedan är två exempel.

Motala Tidning 28 sept. 1968

” - Jag har själv sett tefat flera gånger, säger han. Senast var dagen före julafton här ute i Fornåsa. Jag har också sett landade tefat på nära håll vid ett flertal tillfällen… Jag tror helt allvarligt på det här, säger Carl-Axel Jonzon. Det tog mig många år att finna mig själv och innan dess sysslade jag med mycket. Bl.a. var jag skogsarbetare, tankeläsare och kraftatlet. Mina tankeöverföringsexperiment lyckades riktigt bra. Jag förmådde bland annat stanna motorn på en buss med hjälp av tankekoncentration.”

Östgöta-Correspondenten 15 maj 1972.

”Jonzon berättar också att han har en förmåga att förutse när UFO ska visa sig. Han berättar bl.a. att han förutsåg något som UFO-folket kallar Norrlandsfenomenet. Det visade sig längs hela den norrländska kusten 1969. Föremålet såg ut som två cylindrar som flög efter varandra, eller en stor cylinder, hopsnörd på mitten… redan en vecka innan föremålet visade sig ringde Jonzon en person i Boden och sa att man skulle få se ett UFO där, berättar han.
- Det har hänt flera gånger att jag känt på mig att vi ska få se något. Jag vet inte hur det går till, jag bara vet det.”
Norrländska Socialdemokraten, okänt datum 1971.

Jag har valt ut två exempel på möten med ufovarelser som CAJ berättat om många gånger i olika sammanhang. I de valda källorna går det att följa hur händelserna presenterats i olika källor.

Förlorad tid 1935
”Carl-Axel Jonzon var sju år när han såg ett ”tefat”. Det var på vintern, marken var snötäckt, Carl-Axel var på väg till skolan vid åttatiden på morgonen. Han gick över sin familjs ägor, alltså välkänd terräng. På femhundra meters håll såg han plötsligt ett tefat. Det stod ”parkerat” på marken.
- Runt om farkosten marscherade en meter höga apliknande varelser. Det verkade militäriskt. Då och då böjde de sig ner Och plockade upp något. Carl-Axels farbror iakttog också den märkliga scenen och kunde bekräfta observationerna. Strax efteråt lägrade sig en tät dimma över ägorna. Carl-Axel drev omkring länge i denna dimma utan att kunna orientera sig. När dimman lättade hade farkosten försvunnit.
Många år senare såg Carl-Axel ännu en gång ett tefat, nu tillsammans med sig fru. Den här gången stod farkosten en stund mitt ute på en väg.”
Helsingborgs Dagblad 4 juli 1971.

Carl-Axel Jonzon

”Han har själv sett UFOs. Första gången hände det i Svanhals, mellan Mjölby och Ödeshög, då han som 7-åring var på väg till skolan, i normala fall en kvarts promenad. På ett gärde såg han 6-8 personer som gick runt ett föremål som borrat sig ner i snön. Figurerna var lika klädda och hade hjälmar som gick ned till axlarna. En farbror till Carl-Axel Jonzon, som också av en händelse placerade platsen, såg också dessa märkliga varelser utan att kunna ge en rimlig förklaring.

Den unge Carl-Axel Jonzon tog en genväg över ett gärde – vilket i allra högsta grad skulle visa sig bli en senväg: han omslöts av en märklig dimma och förlorade orienteringen trots att han befann sig på familjens egen åker. Sedan han hoppat över ett dike återvann han orienteringsförmågan och kunde fortsätta till skolan. Han hade sett de mystiska männen kl. 7.55 men när han kom framtill skolan var klockan redan 11 och det var dags för skollunch.
Svenska Dagbladet 10 jan 1974.

”Själv hade han sin första UFO-upplevelse redan som sjuåring, då han tillsammans med sin farbror såg en farkost som landade vid Svanhals. Han såg 6-8 figurer, som steg ur farkosten. Det var snö och de sjönk ner till ”knäna”. De var klädda i något som liknade dykardräkt. När han gick därifrån fick han en minneslucka och kände det som om han befann sig i dimma eller ”spunnet socker”. Han gick vilse och var borta i tre timmar. I skolan skrattade man åt vad han berättade… En gång när han åkte bil tillsammans med sin fru på en väg omgiven av höga snövallar såg de liksom en bil komma emot dem långt bort. Plötsligt försvann den rakt upp i luften.”
Trelleborgs Allehanda 29 aug 1974.

”Han har själv sett både varelser och farkoster från främmande planeter. Första gången när han var sju år och skulle gå till skolan en vinterdag. De stod ute på ett fält, sex personer (”om man kan tala om personer i sammanhanget”) samlade kring farkost som såg ut som en upp och nedvänd stor skål.
- De hade klumpiga dräkter, såg ut ungefär som gamla tiders dykare, berättar han. Min farbror var med och han kunde inte begripa vad det var. Jag tog för övrigt upp detta med honom strax innan han dog för ett par år sedan och han begrep fortfarande inte vad vi hade sett.”
Ölandsbladet 1 juni 1976.

Ölandsbladet 1 juni 1976

”Carl-Axel Jonzon har själv upplevt ett UFO…

- Jag förstod då inte riktigt vad det var, men har senare kommit till klarhet i att det måste har varit utomjordiska varelser som landat med sitt tefat. Observationen gjordes i Väderstadstrakten, på en väg ca 400 meter från föremålet. Tefatet liknade en upp och nedvänd skål och hade landat på ett gärde. Den var ca fem meter i omkrets och vid tefatet fanns 1,60-1,70 meter höga varelser.”
Östgöta-Correspondenten 24 feb 1979.

”Utanför och omkring detta något fanns, om jag minns rätt, sex ´personer´ eller vad man nu skall kalla dem. De såg ut som människor men hade fyrkantiga kåpor över huvudet, liknande de hattar man använder för att inte bli stucken, när man arbetar med bin… Det var 300-400 meter från vägen och både föremålet och ´gubbarna´ hade sjunkit ned i snön. Jag såg dem därför endast från midjan.
UFO-Information nr 3, 1982

”Först under senare år har jag förstått vad jag var med om. Det min farbror och jag såg var ett besök från rymden någonstans, det som vi i dag kallar UFO. Det som inbjuder till funderingar är tiden. Från kl. 08.00 till 10.10 alltså uppskattningsvis drygt två timmar. Vad hände? Var jag ombord i farkosten, mest troligt blev jag undersökt eller blev jag programmerad m.m.”
Tur – nej vad återstår, Carl-Axel Jonzons blogg, UFO med mera 21 sept 2016

Carl-Axel Jonzon vid UFO-Sveriges riksstämma 1971

De olika källorna är tämligen samstämmiga över tid. Lite märkligt är att CAJ i första citatet beskriver varelserna som ”aplika”. Längden varierar mellan en meter till 1.70 och avståndet till farkosten mellan 300-500 meter. Eftersom observationen inträffade så länge sedan och när han var endast sju år är det naturligt att minnet blir osäkert. Tolkningen är dock helt klar enligt Carl-Axel. Det var utomjordiska besökare.

Kvinnan utan ben i kroppen, sista april 1953
”Efter hemkomsten från Skottland hamnade jag så småningom i Krylbo och som på många platser fanns det en Folkets park. I det här fallet var det i Avesta där jag och min kompis Rune var flitiga besökare, särskilt när det började dra ihop sig till sista april och öppning av parken. Om jag minns rätt var det aktuella året 1953 kan ha varit-54 men mindre troligt… När det blev kvällens sista dans gick jg hemåt mot Krylbo. På vägen ett par hundra meter framför mig stod två personer en grabb och en flicka och de bråkade med varandra… Jag sa till honom att försvinna för jag tar hand om flickan. Han gick mot Krylbo. Själv lade jag armen om flickan men då fick jag betänkligheter, jag kunde klämma åt hennes axel så mycket jag kunde, hon verkade inte ha några ben i kroppen. På vänstra sidan av vägen fanns ödekåkar med jordkällare och lämmar. Vi satte oss på en läm och trots att det var generande försökte jag klämma på henne, jag tog om midjan, inget motstånd där heller. Någon vackrare flicka har jag aldrig sett hon var fullkomlig på alla sätt… Jag frågade om jag kunde få träffa henne igen men hon svarade att hon träffar mig endast denna gång. Jag förstod inte då att det var personer av utomjordisk härkomst. Det förstod jag senare.”
 Tur – nej vad återstår, Carl-Axel Jonzons blogg, UFO med mera, 21 sept 2016

”Jag drog tjejen emot mig, men hon hade tydligen inga ben i kroppen, hon var som en gummidocka, inget motstånd när jag tryckte henne emot mig. Det kändes nästan otäckt tyckte jag. Men hon var ju så vacker tror inte jag sett dess like under alla mina år. Hon hade en mörkgrön klänning som var mönstrad med något som liknade fyrklöver. Passformen liknades som om den målats på kroppen, en figur som var fulländad till formen. Klänningen var av det kort-korta modet vilket bröt av mot det dåvarande mode som var att kjolen skulle gå nedanför knäna. Hon hade som det såg ut gamla dammiga och bruna promenadskor. Förutom detta var det en underbar skapelse svart hår mörka ögon hyn var svagt brun liksom hon kom från en solig och varm plats… Jag frågade var hon bodde och hon pekade i riktning mot Dalälven. Jag invände att det bara var buskar vid järnvägen och vid Dalälven. Men hon vidhöll att hon bodde där. Jag frågade om vi kunde träffas igen men hon sa att jag träffar dig bra en gång. Hennes svar var vänliga men på något sätt låg de fast och kunde inte ändras. Hennes tal hade inslag av äldre ord vad jag kan minnas.”
Besökarna, Carl-Axels Jonzons blogg, UFO med mera, 24 sept 2012

I en filmad intervju på bloggen, UFO med mera, berättar CAJ med egna ord om denna händelse. Där lägger han till följande: ”Jag kunde trycka in hennes axel ända in till halsen. Det fanns inga ben i människan.” Ufologer som är väl insatta i kontaktfall känner igen några av detaljerna i berättelsen. Möten med mänskliga varelser som tycks sakna underliggande benstomme förekommer i flera kontaktfall runt om i världen. Även Sten Lindgren nämnde att den ”rymdkvinna” BEA som han träffade visade honom hur hon kunde böja fingrarna lika lätt bakåt som framåt i handen. En hy som verkar brun eller solbränd är också klassisk i kontaktfall.

Carl-Axel Jonzon

Att undersöka och bedöma kontaktfall är som sagt bland det svåraste man kan ge sig in på inom ufologin. Inte bara för att frågan är kontroversiell i sig själv utan för att det här handlar om, mer än i vanliga ufofall, inte bara att bedöma en observation utan också en person. Kunskap i vittnespsykologi, religionspsykologi (visioner, auditioner) samt kännedom om den nyandliga traditionen med spiritualism, teosofi, esoterik är här till stor hjälp.

En del kontaktpersoner synes verkligen ha träffat en eller flera främlingar som utgett sig för att vara utomjordingar. Men de ser i stort sett ut som vi, andas vår luft och rör sig ibland oss så det är väl troligare att i flera fall söka svaret på närmare håll. Teorierna är många: avancerade skämt, sociologiska tester av underrättelseorganisationer, hemliga grupperingar som försöker använda ufomyter som politiska vapen, okända jordbaserade främlingar med baser på vår jord. Det är lätt att hamna i avancerade konspirationsteorier när man arbetar med denna typ av fall.

Den första generationen vetenskapligt inriktade ufologer undersökte av princip sällan kontaktfall just på grund av de ofta absurda påståendena och religiöst inriktade budskapen från vittnena. De amerikanska organisationerna APRO och NICAP bedömde för de mesta dessa fall som bluff eller psykopatologiska företeelser utan föregående undersökning. Situationen ändrades något på 1970-talet med ufologer som John Keel och Jacques Vallee som tog sig an fallen men framförde teorin att det rörde sig om paranormala väsen som ljög för kontaktpersonerna.

De är en framgång för seriös ufologi att de ytterst komplicerade kontaktfallen undersöks lika noggrant som andra uforapporter. Och det oavsett om fallen visar sig ha sitt grund i inre visionära upplevelser, drogmissbruk, mytomani etc. Trots det fantastiska i scenariot måste vi ändå stå öppna för möjligheten att det bakom enskilda kontaktfall kan finnas en verklig gåta. Kanske till och med en större gåta än utomjordiska besökare.

(Publicerad i Rapport-Nytt nr 4, 2022)