Vi flög in från öster

En av de svåraste och mest kontroversiella delarna av ufologin är kontaktfallen. Även här måste man försöka använda UFO-Sveriges ideologiska grund – den tredje vägens ufologi. Efter drygt femtio års undersökningar och studier av kontaktfall kan jag konstatera att de flesta handlar om inre upplevelser med en trolig psykologisk förklaring. Men några fall i mitt arkiv är av en helt annan kaliber, möten med fysiska och konkreta ”främlingar”, som uppenbarligen lever ibland oss.

I boken Främlingar på vår jord. Ufokontakter i Sverige (s. 108-11), finns en kort redogörelse för fallet ”Anna”. En engelsk version i två delar kan också läsas på min blogg. Eftersom ”Anna” var en person som rörde sig i så kallade högreståndskretsar lovade jag att inte avslöja det riktiga namnet så länge hon levde. Men efter dödsfallet 2018 bedömer jag det som etiskt försvarbart att i dag presentera hela min dokumentation om fallet med alla namn involverade.

Anna hette i själva verket Jade Ekström och var född i Stockholm 1920. Hon tillbringade en stor del av sitt liv utomlands i länder som USA, England och Frankrike. Under flera år var Jade bosatt i Mexico tillsammans med sin dåvarande man, den tyskfödde Frank Gebhart. Han var chef för den amerikanska firman Combustion Engineering i Mexico. De gifte sig 1958. Jade levde mycket av ett överklassliv med diplomater, kungar, presidenter och filmstjärnor som vänner. En god vän under Mexicotiden blev filmstjärnan Dolores del Rio. De träffades på ett party med den mexikanske presidenten. Dolores del Rio och hennes make var mycket ufointresserade och Jade blev inbjuden till deras residens i Mexico City. Där träffades flera personer som berättade om egna ufoupplevelser.

Efter återkomsten till Stockholm 1966 blev det arbete för prins Sigvard Bernadotte, vilket också innefattade bridgekvällar med Sigvard och hans tredje hustru Marianne. Jade var under fem decennier medlem av The American Club of Sweden. 1970-talet och framåt innebar ett ökat intresse för olika new age-idéer, vilket bland annat resulterade i en liten andlig sökargrupp i Stockholm med namnet Liljorna. Jade blev under 1980-talet svensk representant för organisationen Planetary Initiative for the World We Choose och deltog i konferensen i Toronto 17-21 juni 1983. Under de sista åren av sitt liv gav hon ut boken Vem är jag inom mig (2011).

Jade Ekström (Anna)

Jade höll ofta föredrag i olika sammanhang och var även öppen med sina intressen för paranormala fenomen, vilket bland annat framkom i en intervju i Hemmets Veckotidning nr 22, 1975. Men det var en serie upplevelser hon aldrig offentligt berättade om och som jag lovade att inte nämna hennes inblandning i förrän efter hon lämnat jordelivet. Jade uppskattade dock den korta sammanfattningen jag publicerade i Främlingar på vår jord. I ett brev den 26 juli 2009 skriver hon: ”Jag är glad att du har skrivit den för att öppna människor till de olika dimensionerna vi nu lever i från botten till toppen.”

Genom min gode vän Christian Bratt kom jag i kontakt med Jade Ekström och gjorde en längre bandad intervju, sannolikt 1982. Tyvärr glömde jag notera datum för intervjun. För att göra presentationen mera levande låter jag Jade själv berätta med citat från intervjun. Det rör sig om två upplevelser med en mycket speciell koppling. För att förstå sammanhanget kommer här den första ufohändelsen på Vindö i Stockholms skärgård någon gång 1947-48.

Jade andra från vänster på bokhandeln Vattumannen maj 1977

Jade: Vi hade gäster, vi var ungefär tolv stycken som såg det här. Det var i slutet på 1940-talet. Jag vet bara att det var i augusti månad. Det var i alla fall inte 1949. Det kan ha varit 1948 eller 1947. Det var mycket egendomligt. Jag gick ut för att hämta något i vår jordkällare och plötsligt får jag se ett ljus komma farande över Kanholmsfjärden. Det kom farande från väster. Vi var på Vindö. Jag var ju osäker på vad det var och rusade in och sa, ni måste komma ut. Allihopa rusade ut och så tittade dom på det här fantastiska och så sa vi att det måste vara ett flygande tefat.

Håkan: Det sa ni redan då?

Jade: Ja, det sa vi och jag tyckte ju det var vanvettigt spännande men på något vis så kände jag mig rädd den gången också. Jag vet inte varför men jag kan bara säga att det var den upplevelsen jag hade. Min man han skulle ju absolut ner på bryggan och titta lite närmare på det. Den stod inte precis över vårt hus utan den var… Den kom bara rakt emot mig ungefär som man ser en kanonkula och sedan stannade den där nere vid viken. Då vart jag rädd och sa, nej det får du inte göra och det slutade med att den försvann rakt upp i den vinkeln. Som vi såg det verkade det precis rakt upp men den kom inte uppifrån utan rakt framifrån. Så stannade den och så stack den rakt upp.

Håkan: Såg du inga detaljer eller form?

Jade: Nej, det var inte tillräckligt nära. Den stod ju bara där uppe i luften. Vi såg den ju ovanför trädtopparna. Vi hade fruktträd mellan villan och vår brygga. Den var för högt för att vi skulle kunna säga att det är ett flygande tefat. Vi förmodade att det var ett flygande tefat. Det var ett vitt sken, det var i skymningen men det var fortfarande ganska ljust. Det ar nästan som en stjärna som kom flygande. Det var så mörkt att man definitivt såg ljuset. Sedan gick vi in och det vart en vild diskussion om vad vi sett. Jag var ju uppfylld av det här.

Jade flyttade till Mexico 1966 där hon gifte sig med sin andra man ingenjören Frank Gebhart 1958. Han vara så lik skådespelaren Danny Kaye att folk stannade honom på gatan för att be om en autograf. Under en konferens i Guatemala genom sitt arbete träffade Frank Gebhart en intressant kollega, Ben Austin, som Jade och Frank blev hembjudna till i november 1958. De blev hämtade i Mexico City av Austins tjänare och förda till en plats i Guatemala.

Jade: Det var rena djungeln. Vi åkte så länge det fanns bilvägar sedan bytte vi till en jeep och så kom vi fram så småningom. Det fanns alltså inte ordentliga bilvägar.

Håkan: När inträffade händelsen?

Jade: Jag träffade min man 1957 och vi gifte oss 1958 och min pojke föddes 1959. Det måste ha varit 1958 efter det vi vart gifta. Vi gifte oss i oktober så november 1958 inträffade det här. Det var gott och väl två timmars bilresa på landsväg och sedan resten var med jeep.

Håkan: Från Guatemala City?

Jade: Ja, det var det. Jag måste erkänna att jag inte alls kommer ihåg vilken riktning vi åkte. Att det var i november det vet jag för det var nämligen en fransk diplomatfru som skulle se till våra barn, alltså mina barn från ett tidigare äktenskap.

Håkan: Men ni var stationerade i Mexico City?

Jade: Ja, det var vi.

Håkan: Där din man då arbetade?

Jade: Ja, just det och han kom hem till mig en dag och sa att han träffat en fantastisk, superintelligent, otroligt skärpt man och du måste få träffa honom vid något tillfälle. Och jag sa, ja det skulle vara roligt. Varför bjuder du inte hem honom? Nja, men han är inte här, han bor i Guatemala. Då sa jag att vid något tillfälle kan vi kanske åka och hälsa på honom. Sedan blev det ganska snart efteråt som det blev ett tillfälle och min man skulle egentligen vara ute i affärer och då skulle han passa på att träffa den här men vi träffade andra affärsmän också. Då vi kom dit ringde han till hotellet för min man hade på något vis fått ett meddelande till honom och vi skulle komma vid den här tiden så han ringde till hotellet och bjöd oss och min man sa att det skulle bli jätteroligt. Då åkte vi den där bilen och så jeepen och så åt vi middag där och det var efter middagen som han plötsligt säger så här: du är ju intresserad av ufo.

Håkan: Han säger det till dig?

Jade: Ja, och då sa jag nej det är jag inte. Jo, det är du visst det.

Håkan: Han pratade engelska?

Jade: Ja, det är klart och han talade en väldigt egendomlig engelska. Han talade någon slags Scottish-English. Jag förnekade det alltså men då sa han du har ju till och med sett ett ufo. Nej, inte i Mexico vad jag vet, sa jag. Så sa han, nej det stämmer för det var ju i ditt hemland och vi flög in från öster till ert lantställe i Stockholms skärgård. Så precis sa han.

Håkan: Hur reagerade du då?

Jade: Jag blev alldeles stel av skräck. Jag blev rädd, jag blev verkligen rädd. Jag tyckte det var så obehagligt, dessutom när jag aldrig hade talat om det här för min andra man, eftersom min erfarenhet var med min första man. Så min man hade ingen aning om det här. Så han kan inte ha talat med den här människan om det här och jag tycker utav hänsyn till man nummer två skall man inte hålla på och prata om det tidigare. Det är ett helt hänsynstagande och jag blev upprörd på många sätt och vis därför att han gick fullständigt rakt på sak, bara bestämt säger det. Då slutade det med att min man sa, är det verkligen sant. Då sa jag, det är sant.

Ja, alltihop det här hade jag inte nämnt för min man nummer två och så sitter vi hos den här mannen i Guatemala som påstår att jag sett ett flygande tefat. Så säger han plötsligt: skulle du ha lust att åka en tripp runt till Venus?

Håkan: Han säger Venus?

Jade: Ja, och då sa jag att det vill jag inte för jag har mina barn i ett annat land där ingen annan talar deras språk och vill inte att det skall hända dom någonting utan take a raincheck. Då vänder han sig till min man och säger att tänk att din fru är så harig av sig. Skulle inte du ha lust att följa med? Jovisst säger han. Nej, säger jag direkt, vi stannar båda. Jag fick ingen ordning på min man utan han skulle absolut med.

Håkan: Han var inte intresserad av UFO?

Jade: Ingen aning, men han var ju tekniskt nyfiken som alla karlar är så han var ju eld och lågor på att följa med. Det blev så att jag fick åka tillbaka till hotellet och sedan fick jag ett löfte att min man skulle återbördas till hotellet klockan sex på morgonen i Guatemala City. Sedan började jag undra. Jag kunde väl åtminstone ha sagt att jag ville se farkosten men nu sitter jag här och ångrar mig och jag kände bara obehag och inte kunde jag sova mycket. Precis när klockan slår sex så kommer min man in och då är han alldeles likblek. Han hade absolut ingen färg i ansiktet och han såg alldeles stirrig ut på ögonen. Jag var naturligtvis eld och lågor och sa berätta, berätta. Han sa, det var fantastiskt, it was incredible, it was absolutely incredible. Something that was really interesting, sa han, can you imagine this started on something as small as this piece of sugar. Dom hade tydligen någon slags startmotor. Efter startögonblicket hördes inget motorljud alls.

Håkan: Beskrev han farkosten?

Jade: Ja, den var rund, den var liten och det var fönster runt om. Alltså inte hela vägen utan lite här och var men det fanns på alla håll, öst och väst. Då sa jag, for ni verkligen runt Venus? Då tittade han på mig och så sa han, tror du inte. Och jag hade väldigt svårt att tro det så jag sa, du kanske inte gjorde det?  Ja, om du inte tror på det så tänker jag inte säga ett enda ord mera och så blev han så himla arg och bara gick och la sig och sova. Sedan så försökte jag få honom att berätta. Men han sa, du tror ju inte på det så han berättade sedan aldrig någonsin om det. Fick aldrig ett ljud ur honom. Men vad som var egendomligt var hans beteendemönster, var så helt annorlunda. Han blev hotfull och det var obehagligt.

Håkan: Kom det direkt efteråt?

Jade: Ja, det gjorde det. Just det där att tvärvända och han sa inte ett ljud och hans sätt varade sedan under hela vårt äktenskap. Det konstiga är att jag träffat mannen efter skilsmässan och nu är han som förut men han var mycket brutal och egendomlig, hustrumisshandel och så vidare. Jag trodde ett tag att han var besatt. Jag fattade ingenting. Sedan började jag fundera om han kanske aldrig hade varit i något flygande tefat utan blivit hypnotiserad och det är därför han är så konstig. Jag vet fortfarande inte i dag om han var utanför hans garage den där killen där nere. Jag kan bara berätta som det hände. Jag kan absolut inte garantera att min man har varit i yttre rymden. Han blev hårdare som människa och vi blev rädda för honom. Samma känsla som jag kände för den här andra mannen. Det var så himla otäckt. Han slog från ytterligheterna och så blev han sig själv ibland. Nu verkar han vara sig själv konstant men det var han inte då. Sedan har jag bara träffat honom för att diskutera den gemensamma sonen.

Håkan: Jobbade Ben Austin inom samma företag?

Jade: Nej, inte alls och vad skulle en sådan människa sitta ut i bushen och göra. Han sa att han var ute för att kolla vad mänskligheten hade för sig. Jag tror han hade det här som någon station, någon bas. Han var liten, mindre än jag. Jag är 1,60. Han kan ha varit 1,50, kortväxt och grov med ett mycket grovt utseende. Han såg inte trevlig ut. Han var inte fet men muskulös. Men har var artig och trevlig så man kunde inte tycka illa om honom. Mörkhårig men mera brun än svart, inte skägg, obestämbara ögon men han var definitivt inte brunögd.

Håkan: Vilken nationalitet skulle han kunna tillhöra?

Jade: Ja, jag frågade honom om nationalitet och då svarade han inte på det utan sa, jag har ett Scottish passport. Hur har du fått det? Well, sa han, kan vi bygga flygande tefat så kan vi också fixa en sådan liten detalj. Varför har du valt just Skottland, sa jag. Då sa han, jag har språksvårigheter och det finns så många skotska dialekter så det är egentligen ingen som kan höra. Vi checkar vad människorna gör så att ni inte sätter den här planeten i brand eller andra dumheter. Det kan störa oss. Jag vet inte varför jag kände den där rädslan. Hela mitt inre kände att någonting är fel här.

Håkan: Du sa att han inte var vacker. Hade han några direkta defekter?

Jade: Nej, han var klädd i en vit skjorta. Du vet även i tropikerna, när dom bjuder folk på middag, så tar dom på sig en slips. Han hade ingen lång hals, inte långt hår men ganska snygga, välformade öron. Välvårdad fast inte snygg. Hudfärgen var lite mörk. Inte alls den där blonda typen. Inte så mörk som Guatemalas indianer utan som en solbränd, vit människa. Men det var ändå inte så för solbrändheten ser alltid så frisk ut men han såg inte frisk ut. Lite grådaskig under den bruna färgen. Han var inte fräsch. Till sättet var han precis som vilken vanlig skotte som helst.

Håkan: Hur bodde han? Hur verkade han leva socialt?

Jade: Han hade ingen familj och var fullständigt ensam där. Han hade tjänare men dom skickade han iväg så vi var ensamma hela kvällen. Tjänarna var vanliga infödda och de hade inte någon relation till honom på något vis. Det fanns böcker, det fanns allting. Men nu kan jag inte säga att det var hans hem. Han kan ju ha hyrt det här. Det var precis som vilket vanligt hus som helst, varken vackert eller inte vackert, bungalovtyp.

Håkan: Det fanns ingen by där?

Jade: Nej, det fanns ingenting. Jag är ju van att gå i djunglerna där nere och man kan gå hur länge som helst utan att träffa en människa. Tjänarna kom och hämtade oss i hans jeep. Det fanns en kaffeplantage i närheten. Det fanns också stora arealer av majsodlingar. Min man berättade att farkosten stod ju bara där bakom, omgiven av lite buskar och träd, så det var nästan omöjligt att se den. Den såg ut som ett vanligt flygande tefat. Det var bara att den verkade minde än vad man skulle tycka att den borde vara. Jag minns att han sa att man gick in i den underifrån. Den stod på höga fötter. Högre än min man för han kunde gå rak inunder. Han sa också att dom där fötterna kunde man förlänga och förkorta så det spelade ingen roll hur markytan såg ut. Den var egentligen inte byggd för den där lilla killen. Han nämnde att den gången de flög in över Kanholmsfjärden så var dom många i farkosten för han sa vi. Det underliga är att det här är de enda två gångerna i mitt liv då jag varit rädd. Jag var inte ens så rädd under en jordbävning i Mexico. Jag har aldrig varit rädd i storm. Jag är en Capricorn och det kan ingen människa tro. Så här ovanliga saker etsar sig alltid väldigt starkt in i en människas medvetande och i synnerhet när man har blivit rädd. När vi var på landet och satt och åt så var ju det här bara ett skojigt intermezzo, men så vitt jag vet var jag den enda som kände rädsla då. Jag tror jag var 38 vid andra händelsen. Jag kan bara säga att han påstod sig tillhöra dom här rymdmänniskorna. Jag kan inte garantera sanningshalten i vad han har sagt utan bara säga så här upplevde jag det.

Hemmets Veckotidning nr 22, 1975

Efter intervjun höll jag regelbunden kontakt med Jade Ekström under större delen av hennes levnad. Då och då berättade hon ytterligare detaljer om händelserna. Hennes man i Mexico blev utsparkad från firman 1975 efter tjugo år. Sannolikt på grund av det häftiga humöret. Han drev sedan en handelsträdgård och bodde kvar i halvmiljonervillan (dollar) i Mexico City. De träffades endast en gång efter skilsmässan 1966. Det var 1998 vid deras son Franks begravning. Efter ufohändelsen 1958 blev hennes mans ögon svartgrå men vid begravningen var de blå igen. Han sa då att händelsen 1958 förstörde hans liv. Han ville glömma den delen av sitt liv.

Angående tefatet hade hennes man berättat att startmotorn var pyramidformad och i storlek som en mindre sockerbit. Ett svagt ljud hördes från farkosten vid start men sedan helt tyst. Det fanns endast plats för två personer. Frank Gebhart trodde själv att sådana farkoster kommer att tillverkas på jorden.

Jade ångrade många gånger att hon inte, innan resan tillbaka till hotellet, tittade bakom huset för att själv se tefatet. Hon har undrat ibland om planen var att det i själva verket var hon som skulle ha följt med i tefatet, eftersom bara två fick plats. Jade antar att hennes man på något sätt blivit psykiskt påverkad av Ben Austin. Hon funderar om dessa individer på något sätt vampyriserar på oss.

På grund av mitt löfte till Jade grävde jag inte så mycket i fallet under hennes levnad. Kollade dock med Stockholms Stadsarkiv att olika personuppgifter stämde. I dag skulle det krävas ett omfattande internationellt detektivarbete för att eventuellt komma vidare.

Hur ska man då bedöma denna komplicerade berättelse? Jag uppfattade Jade som mycket ärlig och själv nyfiken och ifrågasättande om hela händelsen. Även om hon under senare delen av sitt liv blev något av en new age-mystiker så var hon mycket konkret och frågande inför de tidiga ufoupplevelserna. Vem var då den gåtfulle Ben Austin – om det nu var hans riktiga namn? Han framstår knappast som någon utomjording. Om den grupp han tillhör representerar någon form av jordbaserade främlingar så återstår den ultimata frågan: Jordbaserade – var någonstans?

(Publicerad i Rapport-Nytt nr 4, 2022).