Vid dagens början P1 27 november 2004

En kall novembernatt 1916 befinner sig en ung soldat ute på bevakningsuppdrag i närheten av Ängelholm. Klockan är omkring två på natten när han med geväret i hand snubblande tar sig fram i en eländig snårskog. Han känner sig ruggig till mods och tänker på kriget ute i Europa och sitt eget liv som vid den här tiden präglas av ångest och oro.

Plötsligt stannar han som fastnaglad vid jorden. En överväldigande känsla kommer över honom. Som om en verklighet av ett helt annat slag öppnade sig. Han hittar inga bra ord för denna verklighet. Liv, ljus, kärlek ligger närmast till hands - men av ett annat slag. Det genomströmmar honom och finns överallt, i träden, i havet och i stjärnorna. Plötsligt känns alla hans problem futtiga och små. Tröttheten och ångesten är som bortblåsta. När han kommer tillbaka till förläggningen bryr han sig inte om att sova utan står bara och njuter av den vackra soluppgången.

Eftersom han inte är religiös betraktar han händelsen som en ovanlig psykologisk upplevelse, men med tiden skulle den komma att spela en allt större roll i den livsåskådning som han efter många års studier och sökande vill formulera i orden, kristen humanism. En livsåskådning för vilken han med tiden skulle bli en av Sveriges mest kända företrädare. Den unge soldatens namn var Alf Ahlberg, sedermera författare, filosof, folkbildare och under många år rektor för Brunnsviks folkhögskola.

Alf Ahlberg skulle med tiden tolka sin upplevelse i den kristna traditionens termer men det var en mycket liberal och odogmatisk kristendom där humanistiska värderingar ingick som en väsentlig del.

En författare som hade samma typ av upplevelse, inte bara en utan flera gånger var Sven Delblanc. Men trots att han använde ord som ”mystisk hänryckning”, ”högre verklighet” och ”avlägset land” knöt han inga religiösa eller metafysiska föreställningar till sina upplevelser. Däremot menade han att den mystiska erfarenheten, upplevelsen att livets innersta är kärlek, skapar den fasta värdegrunden för en fördjupad humanism. Alla människor har den potentiella möjligheten att nå denna djupdimension av tillvaron. Men Sven Delblanc kunde inte frambringa detta tillstånd av egen kraft. ”Det kom av nåd” som han uttrycker det.

Alf Ahlberg och Sven Delblanc är inte några udda särlingar vad gäller den mystiska upplevelsen. Den delas av många människor över hela jorden och beskrivs på ungefär samma sätt oavsett vilken religion eller livssyn människor har. Kanske man skulle kunna säga att den är konstitutiv för människosläktet, det vill säga, en grundläggande del av alla människors psykologiska djupdimension.

Uppenbarligen är det så att vi alla har denna psykologiska faktor x i vårt väsen, denna möjlighet att uppleva oändlig frid, allomfattande kärlek med allt levande, en gränslös känsla av ljus och kraft som är så stark att även icke-religiösa endast kan uttrycka sig i religiösa termer för på något sätt försöka fånga upplevelsens karaktär.

Men innebär inte detta också att gränsen mellan profan och kristen humanism blir flytande? Samma upplevelse kan ju uttryckas såväl i psykologiska termer som i det mera poetiska religiösa språket. Även den gamle ateisten Ingemar Hedenius talade om att han ville riva ett hål i verkligheten och få kontakt med en värld av ljus och harmoni.

I den djupa mystiska kärleks-enhetsupplevelsen tror jag det finns oanade möjligheter till människans självförverkligande och en värdegrund för den goda viljan. Här kan också religiösa och profana humanister förenas i stilla vördnad inför den oerhörda gåta som det innebär att existera som människa.

Musik
Frédéric Chopin, Waltz no. 12, in F minor, Op. 72/2
Omkring tiggar´n från Luossa (gärna med Hootenanny Singers) 

Vid dagens början P1 10 december 2005

Tar du din existens för given? Skakas du aldrig av det oerhörda att du faktiskt existerar? Tankar som dessa kommer lätt för mig nu när vintermörkret omsluter oss här i vårt nordliga land. Ett mörker som lägger tungsinnets ok på mångas axlar men som för mig snarast ger upphov till fascination, inspiration och hopp.

På väggen i mitt arbetsrum och bibliotek sitter två svartvita fotografier.  Det är två nattliga vyer från centrala Uppsala. Det ena visar den gamla Dombron med omgivningar en bister vinterkväll. Det andra en höstkväll med domkyrkan i fonden. Men båda fotografierna har det gemensamt att de visar upplysta fönster. För mig fungerar bilderna som djupa symboler för människans existens. Människan som ljuset i det stora kosmiska mörkret. Människans medvetande och strävan som en unik faktor i universum.

Mitt arbetsrum i lägenheten i Norrköping augusti 2003

Samma känsla för det symboliska i upplysta fönster förmedlar författaren Ragnar Josephson i den klassiska uppsalaromanen Imperfektum från 1920. Han vandrar som ung student runt i staden en kväll och fascineras av de brinnande kuporna, som han kallar dem. De upplysta vindskuporna där hans generationskamrater sitter böjda över böcker och avhandlingar. Ljusen i fönstren blir för honom symbolen för en helig eld: mänsklig strävan och hängivenhet för ett högre mål. I de brinnande kuporna sitter studenter och kamrater som han hoppas skall värna rätten, rena tron, läka såren och lära sanningen.

Jag ställer min fråga igen: Tar du din existens för given? Skakas du aldrig av det oerhörda att du faktiskt existerar? Själv finner jag det närmast obegripligt att inte alla känner att grunden för vår existens är ett komplett mysterium.

I vårt stressiga dagliga liv är det kanske så att vi förtränger denna existentiella känsla och upplevelse. Vi bombarderas oupphörligt av ett aldrig sinande mediebrus och en kakafoni av sinnesintryck. Men jag tror vi för vår själsliga hälsas skull behöver stanna upp och skakas i vårt innersta av det oerhörda mysteriet – att vi faktiskt existerar. Verkligen uppleva det mäktiga undret att till synes död materia kan skapa komplexa former som blir självständiga jagmedvetanden – människor – som kan känna och tänka, som kan reflektera över sin egen existens och till och med skapa och leva efter etiska normer.

Att bara definiera människan i materiella termer blir för mig alltför platt och substanslöst. Min förundran över existensens gåta kräver ett annat språk och förhållningssätt. Denna förundran som jag känner vill jag uttrycka i poesins eller religionens språk. Och eftersom jag är född i Sverige blir det naturligt för mig att välja den kristna traditionens berättelser och symboler för att gestalta tillvarons mystik.

Att vi människor har en gränslös förmåga till ondska blir vi tyvärr dagligen påminda om genom våra media. Men det verkligt intressanta är att vi också kan utveckla en närmast gränslös godhet. ”Den meningslösa godheten” i strid mot allt mänskligt förnuft, som lyrikern Karl-Gustaf Hildebrand uttrycker det i sin sista diktsamling. Han reflekterar över denna godhet efter att en gammal dam, lika skröplig som han själv, försöker hjälpa honom ta upp en krona som han tappat vid busshållplatsen.

Visst är det en oerhörd gåta att människan, detta upplysta fönster i den kosmiska natten, kan välja kärlekens väg även om det innebär ett offer i den till synes meningslösa livskampen. Kanske är det, mer än något annat, beviset på Guds existens!

Musik:
Mozart, Andante för flöjt och orkester, K.315
Simon & Garfunkel, Bridge over troubled water 

Vid dagens början P1 21 oktober 2006

Som de flesta andra svenskar följde jag valdebatterna för en tid sedan. Det var mycket tal om arbetslöshet, företagande, skatter, energifrågor och skola. Allt naturligtvis viktiga frågor för våra politiker att uttala sig om. Men som samhällsmedborgare upplevde jag att det var en fråga som glömdes bort – kulturen – eller närmare bestämt vårt samhälles värdegrund. Inte i en enda debatt eller intervju hörde jag någon av våra politiker tydligt och med patos försvara vår västerländska kultur eller historiska värdegrund. Jag hoppas bara att det inte beror på okunnighet, politisk korrekthet eller vad som vore ännu mera tragiskt, att man ser frågan som oväsentlig.

Hälsan tiger still är ett känt gammalt ordspråk. Ungefär på samma sätt är det med vår kultur. Så länge den inte är hotad kanske vi inte tänker så mycket på den. Ja, det finns till och med en fara att vi inte förmedlar vår kultur och värdegrund till den unga generationen. Vi tar den för självklar.  ”Varje generation måste vinnas för demokratin”, skrev den gamle statsvetaren Herbert Tingsten. Så är det också med vår historiska värdegrund. Den är ett levande arv att förvalta. Den har byggt det demokratiska och öppna samhälle vi har idag. Ett öppet och demokratiskt samhälle som väl de flesta svenskar önskar försvara. Men det blir ett tandlöst försvar om vi inte ser eller förstår vilka idéer som byggt vårt land och många andra europeiska länder.

Kanske är det så att vi måste ställas inför ett hot eller en radikalt annorlunda kultur för att inse vad vi är på väg att mista. Sådan var situationen i Sverige på 1930-talet. Totalitära ideologier växte sig starka i flera länder i vår närhet. Demokratin och människovärdet var hotat. Då insåg flera ledande författare, konstnärer, lärare och teologer att det var dags att bilda en kulturfront till försvar för Sveriges och västerlandets överlevnad. Där fanns namn som Manfred Björkquist, grundaren av Sigtunastiftelsen, där fanns författaren och filosofen Alf Ahlberg och många andra. Kanske kan man säga att det blev en kamporganisation för de stillsamma. Så föddes Förbundet för Kristen Humanism året 1937.

Sigtunastiftelsen Rosengården

Och varför just kristen humanism? Jo, därför här fångade man i två ord vår kulturs själ, vår djupaste historiska värdegrund. Vårt andliga arv som i Sverige har föregångare som Erik Gustaf Geijer, Fredrika Bremer, Viktor Rydberg och Nathan Söderblom. Människor som förvaltat arvet av de två mäktiga strömningar som under nära två årtusenden burit upp vår kultur – den kristna traditionen och arvet från antiken.

Utgiven 1938

Om vi liknar vår kultur vid ett träd så är roten kristen humanism. Och när det blåser är det viktigt med starka rötter. Precis som på 1930-talet känner vi idag blåsten från politisk extremism både från höger och vänster. Men också isiga vindar av religiös fundamentalism som med våld och hot vill inskränka vår andliga frihet. Då är det åter dags att se om vårt hus och stärka grunden.

Religion utan humanism kan lätt utvecklas till fundamentalism och förtryck. Det visar både historien och nutiden. Men en kultur byggd på humanism utan religion, utan ett språk och symboler för människans djupdimension, blir platt och själlös. Och den kommer att sakna andlig styrka och motståndskraft. Den blir ett träd vars rötter förtvinar.

Du kanske undrar om det går att förena en kristen och en humanistisk livssyn? Många vill svara nej på den frågan. Handlar det om dogmatisk och fundamentalistisk religion finns det inga broar till humanismen. Men i en kristendom som i öppenhet inför det ovetbara och livets gåta predikar kärleksbudskapet och människovärdet finns ingen motsättning till en humanistisk livssyn.

Det måste bli mörkt för att vi ska kunna se stjärnorna lysa. Och kanske måste det bli mycket mörkt i västerlandet innan vi tydligt ser våra verkliga ledstjärnor.

Musik
Öppna landskap, Lars Roos (Örongodis)
Som en nåd du är, Åsa Jinder (instrumental) 

Vid dagens början P1 18 oktober 2003

Om jag säger namnet Axel Johansson så är det väl huvudsakligen äldre Uppsalabor som får några associationer. Axel Johansson eller Koftan som han också lite skämtsamt kallades, var en av den klassiska svenska kulturradikalismens banerförare. När han avled 1948 hade Axel Johansson under fyrtiofem år varit en stridbar chefredaktör för Upsala Nya Tidning. Han var både hyllad och fruktad för sin vassa penna, för de skarpa och ironiska debattinläggen.

I Uppsala kallades han ”den väldige Johansson”, inte bara för sin kroppshydda utan därför att hans makt var stor. Förutom chefredaktör för stadens ledande tidning satt han under en period också ordförande i både landsting och stadsfullmäktige. Axel Johansson knöt kontakter med tidens främsta kulturpersonligheter, både författare och politiker. Vänkretsen var mycket stor och även unga studenter fick vara med då han ”höll hov” med god mat, vin och spirituella samtal i sin våning i centrala Uppsala.

Trots alla offentliga uppdrag och den stora bekantskapskretsen var Axel Johansson en ensam man. I ett rörande brev till en vän skrivet 1930 berättar Axel att han tillbragt varje julafton ensam med att läsa Charles Dickens Julberättelser. Söndagar och helger var inte efterlängtade utan snarast en plåga.

Denna skarpa kontrast mellan den utåt sett starka offentliga personen och den i privata sammanhang ensamma och ångestridna människan synes inte vara så ovanlig. Det framkommer i memoarer och intervjuer – naturligtvis inte bara i fråga om kända personer.

Det tragiska i denna situation får mig att reflektera över ett av våra mest grundläggande mänskliga behov, man skulle kanske kunna säga existentiella behov. Hur många kan ärligt säga att de har en verklig vän? Jag menar inte en kompis i största allmänhet som du pratar med om vardagsfunderingar som bilen, stugan eller jobbet utan en riktig vän inför vilken du inte har några stängda dörrar till ditt inre - som du litar på till ett hundra procent. En vän du kan dela dina djupaste och svåraste problem med och förstås även glädjeämnen. En trogen vän som känner alla dina starka och svaga sidor och som alltid finns där, framför allt när blixten slår ner i ditt liv och behovet att råd, tröst och stöd känns nästan oändligt.

Jag räknar mig inte till någon beundrare av psykologen Carl Gustaf Jung men i sin självbiografi Mitt liv har han skrivit följande tänkvärda ord: ”Ensamhet uppstår inte därigenom att man inte har några människor omkring sig utan fastmer därigenom att man inte kan meddela sådant som tyckes en själv viktigt.” Om du tillhör de av livet priviligierade som har en verklig vän, så har du funnit just detta, en medmänniska inför vilken du kan diskutera det som är för dig det allra mest centrala vad gäller ditt liv och existens. En människa som möter dig med förståelse vare sig du befinner dig djupt nere i brunnen av ångest, sorg och besvikelse eller är berusad av livsglädje och fantasifull espri. Men också en medmänniska du kan vara tyst tillsammans med och bara uppleva känslan av trygg närhet. En människa med vilken du kan vara dig själv till ett hundra procent, utan förställning.

Vänskap, liksom kärlek kräver tid. Hur många av oss idag, i stressen och utbrändhetens samhälle, hinner bygga och upprätthålla en djup, existentiell vänskap? Istället blir det några hastigt nedskrivna mail på datorn och ett korthugget ”ha det” när vi springer förbi varandra i den mänskliga myrstacken. Ibland kan man nästan tro att många människor också är rädda för den sårbara närhet som verklig vänskap innebär. Den som en gång har blivit sviken vare sig i vänskap eller kärlek bygger lätt ett ogenomträngligt pansar. Men det blir till slut som att långsamt kvävas.

Ett samhälle där vi inte hinner eller vågar mötas och utveckla djup vänskap är inte ett bra samhälle. Verkligt djup vänskap tror jag tillhör ett av våra allra mest fundamentala mänskliga behov. Den innerliga närheten till en annan människa ger en social trygghet och får oss att växa som individer. Den hjälper oss att utveckla positiva kvaliteter som tillit, tolerans, empati och förståelse. Vänskap är helt enkelt bra för den själsliga hälsan och därigenom också något positivt för vårt samhälle i stort. Kanske en idé för Socialstyrelsen att lansera?

Musik
Händel, Dagen är nära ur Rinaldo
X Models, Två av oss 

Vid dagens början P1 6 maj 2006

Många av mina gamla vänner har ställt frågan: hur kan du kalla dig kristen humanist? Du som tidigare med vass penna och frejdig retorik avfärdat alla religioner, inte minst kristendomen och som stolt förkunnat den profana humanismen som den intellektuellt överlägsna livsåskådningen. Förklara dig nu!

OK, jag antar utmaningen. Låt mig i all enkelhet försöka ge en förklaring.  Jag får väl försöka skruda mig i apologetens mantel även om det delvis bär mig emot. I livet finns en tid för strid och en tid för eftertanke och besinning. För min del känner jag att tiden för strid är historia. Banérförare för någon ny kulturkamp med kristna förtecken är inte min ambition.

För att du ska förstå ber jag dig ta två ljus och tändstickor. Gå in i ett mörkt rum och ställ ljusen på bordet. Föreställ dig att mörkret är kosmos tysta natt – utan liv. Så tänder du ett ljus och upplever ljuset som en symbol för ett jag, en själ, en tänkande och kännande varelse som plötsligt uppstår i den tysta kosmiska natten. Tänd sedan det andra ljuset så att du nu skådar två själar, två människor framför dig. Där det tidigare bara fanns död materia i rörelse finns nu två levande varelser.

Är du medveten om att du nu i symbolisk form har upplevt den absolut största livsgåtan, undret större än alla andra under. Detta att ur livlös materia skapas väsen, själar, människor som kan reflektera över sin egen existens, planera och sträva. Och det kanske märkligaste av allt, uppleva djup kärlek och känsla av enhet med andra människor och väsen.

I det mörka rummet var det du som tände ljusen. Du var skaparen. Men vem höll i den kosmiska tändstickan? Vem har skapat förutsättningen för att något så märkligt som jagmedvetanden, själar kan uppstå ur död materia? Jag böjer mig i ödmjuk förundran inför den kraft som ligger bakom allt detta. Jag kallar denna kraft eller intelligens för Gud.

Existensgåtan är det ena benet i min kristet-humanistiska livssyn. Det andra är universaliteten i den djupa, mystiska kärleks-enhetsupplevelsen. Som författaren och mystikern Sven Delblanc ofta påpekade har alla människor en djupdimension i sitt väsen. Många har vittnat om upplevelsen av denna djupdimension, inte bara Sven Delblanc utan också vore store folkbildare och filosof Alf Ahlberg. Den som har varit där, som vid något tillfälle har nått denna nivå inser att den mänskliga existensens yttersta mening är kärlek och att endast i kärlek kan människan förverkliga sitt sanna jag. Denna upplevelse skapar en värdegrund för allt handlande. Och den skapar en kanal, en koppling till en inre, högre verklighet som är närmast omöjlig att fånga i ord.

Jag ser inte kristendomen som ett antal dogmer, påståenden som man absolut måste godta för att kalla sig kristen, utan som försök att i symbolisk form uttrycka grundläggande sanningar om den mänskliga existensen. Kristus blir här den yttersta symbolen, en människa som mer än vi andra funnit djupdimensionen och med sitt liv visar en väg framåt för mänskligheten. Man kan lämna det som är vetenskapligt ohållbart eller inhumant i den kristna dogmatiken. Det är historisk barlast. Kärnan är kärleksbudskapet, varje människas unika värde och att du genom din tro upprättar relationen till en inre kraftkälla.

När jag reser genom det svenska landskapet och ser de många vackra landsortskyrkorna känner jag trygghet i att tillhöra den historiska tradition som kyrkorna symboliserar. Det ger mig rötter och en känsla av kontinuitet i livet. Detta djupt mänskliga behov delar jag med många och jag tror att kristendomen fyller en mycket viktig funktion som kulturbärare. Vi blir fattiga inombords och kulturellt och socialt svaga utan denna historiska förankring.

Det är alltså därför jag kallar mig kristen humanist. Kanske det inte håller för dig. Men pröva att tända ett ljus i ett mörkt rum eller i en kyrka. Det kan förändra ditt liv.
Håkan Blomqvist

Musik
Orphei dränger: Herman Palm, Under rönn och syrén (Blommande sköna dalar)
Lars Roos: Annie´s song (Örongodis)