16. Källor till inledningscitat

 

Källor till inledningscitat

 1. “The Mahatma Letters to A.P. Sinnett”, The Theosophical Publishing House, Adyar, India, 1979, s. 22, Letter no. 6.

2. Robert A. Heinlein “Assignment in Eternity, vol. 2, Lost Legacy”, New English Library, London, 1978, s. 8.

3. Alice Bailey, “A Treatise on White Magic”, Lucis Publishing Co., New York, 1971, s. 79.

4. A.O. Hume, “Hints on Esoteric Theosophy, No. 1”, Calcutta Central Press, 1882, s. 77.

5. Jacques Vallee, “Forbidden Science, vol. II”, Documatica Research, Las Vegas, Nevada, 2008, s. 211.

6. Jacques Vallee, “Forbidden Science, vol. I”, North Atlantic Books, Berkeley, California, 1992, s. 437.

7. Henry T. Laurency, “Livskunskap två”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 1987, s. 351.

8. Cyril Scott, ”The Initiate”, Samuel Weiser, York Beach, Maine, 1990, s. 27.

9. Jacques Vallee, “Forbidden Science, vol. I”, s. 227.

10. Alice Bailey, “Initiation, Human and solar”, Lucis Publishing Co. New York, 1977, s. 37.

11. “The Mahatma Letters to A.P. Sinnett”, s. 224, Letter no. 29.

12. Alice Bailey, “A Treatise on Cosmic Fire”, Lucis Publishing Co., New York, 1973, s. 416.

13. Alice Bailey, “A Treatise on Cosmic Fire” s. 474.

14. Jacques Vallee, “Forbidden Science vol. I”, s. 80.

15. Alexander Blade (Millen Cooke), Solens son - Sun of the Son

 

Solens son – Son of the Sun                                                                                    
Vi är redan här, ibland er. Några av oss har alltid varit här, men ända avskilda, observerat och då och då guidat er när tillfälle givits. Nu har emellertid vårt antal utökats som föreberedelse för nästa utvecklingssteg för er planet: ett steg ni ännu inte är medvetna om, trots att det antytts då och då i de liknelser era profeter mottagit men förvrängt. Ibland var de okunniga. Ibland förmådde de inte tolka de föreställningar som de mottog i sina medvetanden. Ibland var de försiktiga och för att försäkra sig om att informationen skulle bevaras talade de i metaforer och symboler.

Rymdmänniskornas landmärken
Vi har sammanblandats med religionens många gudar, men vi är inte gudar utan era medmänniskor, vilket ni kommer att lära er inom en snar framtid. Ni kommer att finna monument över vår närvaro in Egyptens mystiska symboler, där vi gjorde oss kända för att uppnå vissa mål. Vår grundläggande symbol finns med i er nuvarande civilisations religiösa konst och är en viktig del av ditt lands stora sigill (USA-HB). Det har bevarats in vissa hemliga sällskap som ursprungligen bildats för att hålla kunskapen om vår existens levande och våra intentioner vad gäller mänskligheten.

Vi har lämnat efter oss vissa landmärken placerade på olika ställen på jorden men mest tydligt i Egypten där vi etablerade vårt högkvarter under vårt senaste, som ni skulle säga, publika framträdande. Vid den tiden lades grunden för er nuvarande civilisation och de äldsta av era kända landmärken konstruerades på ett sätt som skulle synas lika mirakulösa för er idag som de gjorde för de tidiga Egyptierna för tusentals år sedan. Sedan den tiden har konsten att bygga med stenar blivit en symbol – byggandet av människan till fulländning.

Era förfäder kände oss vid den tiden som hjälpare och vänner. Nu har, genom egna ansträngningar, en majoritet av er nästan klivit upp på nästa steg på den långa vägen mot befrielse. Ni har kontinuerligt blivit hjälpta av vår vakande ”inspiration” och hindrats enbart av de naturliga svårigheter som fysisk och moralisk utveckling innebär. För de så kallade ”onda och mörka krafterna” har alltid rekryterats från er egen mänsklighet – en omständighet  ni skulle vara mycket tacksamma om ni fick kunskap om.

Det har hänt tidigare
Ni har den senaste tiden skapat möjligheten att utplåna er själva. Var inte för snabba med eget beröm. Er civilisation är inte den första som nått – och använt – sådana medel. Er civilisation är heller inte den första att ha fått erbjudandet om möjligheterna att förhindra en sådan förstörelse och kunna gå vidare i glansen av er samlade kunskap för att bygga en era av upplysning på jorden.

Om ni accepterar de medel som erbjuds och lyckas etablera ett sådant ”tusenårsrike” på basen av era nuvarande prestationer blir ni den första civilisationen som lyckas med detta. Tidigare har alltid kunskapen, tekniken, instruktionerna varit tillgängliga för några få utvalda, några få som genom sin öppenhet och klarsynthet förstod ”vad som komma skulle”. De försökte förmedla kunskapen efter bästa förmåga och med de medel som stod till buds. I en viss bemärkelse lyckades de men samtidigt var framgången parad med misslyckande. Mänsklig acceptans beror till stor del på mänsklig erfarenhet. Kommande generationer, som aldrig själva fick erfara vår närvaro tolkade de äldres kunskap utifrån sin egen förståelse. Ta som exempel en enkel teckning av våra farkoster som stiliserats genom många återgivningar. Den blev ”Horus öga” och ögon av andra gudar. Denna symbol som en gång var en exakt återgivning av en viktig mekanisk konstruktion har till slut givits förvånande tolkningar av psykologins moderna prästerskap.

Några har sett våra skepp
En del av er har redan sett vår ”förtrupp”. Ni har ofta mött oss på gatorna i era städer men inte känt igen oss.  Men när vi blixtrar förbi på er himmel i våra traditionella farkoster blir ni förvånade och de av er som berättar vad de sett betraktas som lögnare och dårar. I själva verket är ni profeter, siare i ordets verkliga betydelse. Ni i Kansas och Oklahoma, ni i Oregon,  Kalifornien och Idaho ni vet vad ni har sett, bli inte bestörta av meteorologerna. Deras arbete är vädret. En av er säger ”Jag såg ett torpedformat objekt”. Andra rapporterar ”diskusformade föremål”, några säger ”sfäriska objekt” eller ”tallriksformade föremål”. Ni har alla rapporterat korrekt och riktigt vad ni såg och i de flesta fall har ni beskrivit samma sorts farkost.

Den ”gyllene skivan” har till och med i er egen tid sammanblandats med solskivan och blivit en del av religionen. ”Diskusen” som kastas mot solen av greken och era egna atleter. ”Horus öga” och andra symboliska ögon, alkemiska och liknande. Dessa är våra mekaniska transportsätt.

Nu när konsten att tillverka plastmaterial hr nått en hög grad av perfektion bland er, så kan ni kanske föreställa er ett material, nästan genomskinligt i vanligt ljus men ändå tillräckligt starkt att tåla påfrestningen vid extremt höga hastigheter. Studera de stora nebulosorna och betrakta konstruktionen av er egen galax och ni skall finna universella exempel på den perfekta formen för ett objekt som skall färdas i vad ni kallar den ”tomma” rymden.

I centrum av diskusen roterar våra kontrollrum, gyroskopiskt kontrollerade inom en central sfär av samma genomskinliga material vilket gör att vi kan anpassa oss till horisontell eller vertikal färd. Båda metoderna används i er atmosfär och när vi snabbt byter från det ena färdsättet till det andra verkar det för er som om våra farkoster plötsligt uppträder eller försvinner. Vid de hastigheter vi använder kan era ögon, som är obekanta med manövern, tolka det hela fel – men inte de misstag som era vetenskapsmän så ofta anklagar er för att göra.

Vi kan förbli osynliga
Vi färdas över era berg i horisontal flykt. Ni ser och rapporterar ett torpedformat föremål. Vi passerar över er, i formation, och ni rapporterar en serie av diskus- eller tallriksformade objekt eller kanske sfärer. Eller vi passerar lysande nattetid och ni ser orange diskusar. Hur som helst ser ni oss men det berör oss inte. Om vi önskade förbli osynliga skulle vi lätt kunna göra det. Faktum är att vi har agerat så i hundratals år. Men ni måste bli vana att se våra former i skyn för en dag kommer de att vara kända, vänliga och betryggande syner.

Den här gången får vi hoppas att minnet av dem, förmedlade till era barn och barnbarn, kommer att vara klara och exakta. Att ni inte likt era förfäder, kommer att glömma betydelsen av de diagram och instruktioner vi kommer att lämna er. Om ni misslyckas, liksom andra civilisationer har misslyckats, kommer vi att få se era efterkommande bära diagram för kabelbeskrivningar till enkla maskiner som amuletter och tro att diagrammen skall åstadkomma det som deras förfäder visste att maskinerna utförde. Och deras barn som glömt ännu mer, kommer att bära amuletterna som skydd eller av intellektuell nyfikenhet. Så fungerar glömskans cykler.
Alexander Blade (Millen Cooke)

14. Den esoteriska interventionsteorin

 

”Has the future spiritual state of man already been achieved by some individuals? Have certain gifted men already achieved contact, on some plane, with those who may be guiding our psychic evolution?”
Jacques Vallee, Forbidden science, vol I

14. Den esoteriska interventionsteorin
Som jag tidigare nämnt var det Jacques Vallee som i sin bok Messengers of Deception (1979) första gången använde termen den esoteriska interventionsteorin (the esoteric intervention theory). Allen Hynek och Jacques Vallee hade diskuterat frågan tidigare i The Edge of Reality (1975) men då använt termer som jordbundna främlingar och ockulta sällskap. Vallee ger den huvudsakligen en negativ tolkning, en konspirationsteori där hemliga jordiska grupper med överlägsen teknologi och paranormala förmågor manipulerar den allmänna opinionen för själviska syften. Det är också den generella associationen till konspirationsteorier idag. Få tycks tänka i termer av att det lika gärna kan finnas ”de godas konspiration”. I den här boken använder jag samma term, den esoteriska interventionsteorin, men ger den en positiv tolkning grundad på den esoteriska traditionens litteratur samt delar av ufokontaktpersonernas redogörelser.

Låt mig kortfattat definiera den esoteriska interventionsteorin såsom jag använder den, vilket också är denna boks bärande tema och arbetshypotes:

Människans utveckling på vår planet övervakas och leds av en grupp individer, vilka bland annat fungerar som väktare av en urgammal kunskap och visdom. De arbetar tillsammans inom ett broderskap som under tusentals år hållit sin organisation dold men sedan 1775 beslutat att på olika sätt försöka närma sig mänskligheten för att informera om sin existens och presentera delar av den tidigare hemlighållna kunskapen. I den esoteriska litteraturen har de fått benämningar som planethierarkin, de äldre bröderna, mästarna, jordens inre styrelse, det dolda direktoratet med mera. Broderskapets första försök gjordes med Helena Blavatsky som förmedlare, vilket föregicks av skapandet av de tidiga spiritistiska fenomenen med syftet att visa på en större verklighet och därmed bryta materialismens världsbild. Min teori är att några av de tidiga ufokontaktpersonernas upplevelser och budskap kan ha varit ett andra försök eller test av planetväktarna att närma sig mänskligheten, nu med en ny typ av fenomen som fokus och eventuellt i samarbete med utomjordiska intelligenser.

Man kan säga att den esoteriska interventionsteorin är en fortsättning och utveckling av den teori om ”den dolda handen” (the hidden hand) som framförts av Joscelyn Godwin, professor i musikforskning vid Colgate University, New York. Han är också en av världens ledande experter på teosofi och den esoteriska traditionen och författare till ett flertal böcker i ämnet. I den akademiska tidskriften Theosophical History skrev Godwin 1990-91 en artikelserie i fyra delar, The Hidden Hand, där han går igenom det omfattande historiska källmaterial som antyder att de spiritistiska fenomenen på 1800-talet inte uppstod spontant utan skapades medvetet av en hemlig grupp adepter: ”Påståendet är att fenomenen i Hydesville inte var spontana manifestationer, utan något framkallat av levande personer vars syfte inte var mindre än att förändra den västerländska civilisationens världsbild.” (1)

Detta var något som Henry Steel Olcott började inse efter att en tid ha umgåtts med Helena Blavatsky vilket han också kommenterar i sin första studie av materialisationsfenomenen hos bröderna William och Horatio Eddy på deras farm i Chittenden, Vermont. Olcott tillbringde inte mindre än tolv veckor på farmen för att kritiskt granska de mycket påtagliga materialisationsfenomenen. Resultatet av sina undersökningar dokumenterade han i People From the Other World, publicerad 1875, samma år som Olcott och Blavatsky bildade Teosofiska Samfundet i New York. Blavatsky besökte bröderna Eddys farm några veckor efter att Olcott inlett sina undersökningar och han märkte då att materialisationerna radikalt ändrade karaktär. Helt nya typer av människor från olika världsdelar materialiserades. Med tiden förstod han att Blavatsky kunde åstadkomma lika påtagliga materialisationer som bröderna Eddy. Olcott skriver i People of the Other World: ”Efter att ha lärt känna denna märkliga kvinna och fått bevittna de fenomen (wonder) som sker i hennes närhet så ofta att de till slut bara noterades med en lätt förvåning är jag nästan frestad att tro att österlandets berättelser och sagor i själva verket är beskrivningar av faktiska händelser och att detta amerikanska utbrott av spiritualistiska fenomen kontrolleras av ett broderskap (Order) vilka även om de för sina resultat är beroende av osynliga agenter, existerar på jorden bland människorna.” (2) Blavatsky bekräftade senare för Olcott att det verkligen var adepternas broderskap som låg bakom den första vågen av spiritualistiska fenomen som en del av deras test att närma sig mänskligheten. Hon hade därefter fått den närmast omöjliga uppgiften av sina lärare att som första sändebud från planetväktarna berättade om deras existens och samtidigt ge de verkliga förklaringen till de mediumistiska fenomenen och materialisationerna, det vill säga påvisa att det inte var så enkelt att det bara handlade om ”avlidnas andar” som spiritualististerna trodde. I sin så kallade scrapbook skriver hon: ”Anmodad att för allmänheten börja berätta sanningen angående fenomenen och deras medium. Och nu börjar mitt martyrium. Jag kommer att få alla spiritualister emot mig och likaså de kristna och skeptikerna. Ske din vilja M.” (3)

Att även akademiska forskare på allvar studerar och inte ställer sig helt främmande för den esoteriska interventionsteorin är en intressant utveckling. Joscelyn Godwin är således inte intellektuellt låst av den vanliga reduktionistiska-materialistiska värdsbilden utan vågar framföra vad som normalt avfärdas som konspirationsteorier. När det gäller tolkningen av de uppgifter han dokumenterar i sin artikelserie The Hidden hand skriver han: ”För egen del är jag öppen för möjligheten av händelser som den materialistiska vetenskapen och den därpå baserade historiska forskningen inte har någon plats. Följaktligen avvisar jag inte per automatik tanken på icke-materiella influenser, liknande de som flera författare föreslog med hänvisning till händelserna i Hydesville… Jag kan tänka mig att en hierohistorisk händelse inträffade i det tidiga 1870-talet, ännu ett försök att påverka den allmänna opinionen, med arbetet förlagt huvudsakligen inom den spiritualistiska rörelsen.” (4) Termen hierohistoria hämtar Joscelyn Godwin från filosofen och teologen Henry Corbin (1903-1978). Han var professor i islamiska studier vid Sorbonneuniversitetet i Paris. Termen kan ungefär översättas med ”helig” historia, den verkliga och osynliga historien som visar den djupare meningen bakom yttre händelser.

En intressant uppgift som meddelas i The Mahatma Letters to A.P. Sinnett är att alla utom två adepter, M. och K.H., ansåg att mänskligheten ännu inte var mogen för planetväktarnas kunskap eller kännedom om deras existens. Men eftersom M. och K.H. var villiga att ta på sig ansvaret för ett första försök till närmande, fick de tillåtelse av broderskapets chef att inleda kontakten. Den enda de fann som hade utsikt att klara uppgiften var Helena Blavatsky, trots alla hennes brister och personliga tillkortakommanden, något som Henry Olcott mycket tydligt understryker och ger exempel på i sin dagbok, Old Diary Leaves. Men eftersom han själv vid flera tillfällen mötte och kunde diskutera frågan med olika adepter tog han på sig uppgiften att fungera som hennes medhjälpare och första ordförande i Teosofiska Samfundet. I ett brev 1881 till den mycket skeptiske A.O. Hume förklarar Olcott hur han ser på saken: ”Jag har full förståelse för din synpunkt… Och när jag ser tillbaka vet jag att jag aldrig hade accepterat någon annan persons vittnesmål om ett så fantastisk påstående som Brödernas existens, utan jag krävde personliga erfarenheter innan jag godtog att leda den nya rörelsen… Tids nog fick jag det beviset… Jag har mött, blivit undervisad av, tillåtits besöka och fått besök av Bröderna… Jag är bekant med ungefär tolv sammantaget. (5)

Fas två i planetväktarnas plan för att på sikt framträda offentligt är den kunskap som förmedlades 1919-1949 av tibetanen D.K. genom Alice Bailey, vilket resulterade i sammanlagt nitton böcker samt sex titlar vilka tillskrivs Alice Bailey själv. När hon först fick erbjudandet av D.K. att diktera böckerna avböjde hon med motiveringen: ”Definitivt inte. Jag är inget jädrans medium (psychic) och jag har inge lust att bli indragen i något dylikt.” (6) I sin självbiografi berättar hon om de bistra erfarenheterna och kontroverserna i det tidiga Teosofiska Samfundet och hon är mycket kritisk till de mesta som presenteras som kanaliserade budskap: ”Hela det här ämnet har försvårats av den mängd metafysisk och spiritualistisk litteratur som är på en så låg intellektuell nivå och till sitt innehåll så allmänna och mediokra att utbildade personer skrattar åt dem och inte bryr sig om att läsa dem.” (7) Efter några fler övertalningsförsök beslöt sig Bailey för att åtminstone göra ett försök att motta telepatisk diktamen från D.K. och till slut övertygades hon om materialets värde. Tibetanen D.K.s böcker skiljer sig också markant från det mesta i genren. Det kan snarast betraktas som en sorts akademisk esoterik som kräver mycket av den som ger sig i kast med att studera böckerna. Den höga intellektuella nivån och det humanistiska budskapet talar sitt eget språk.

D.K. framhåller att den esoteriska kunskapen sannolikt inte kommer att tas i beaktande av intellektuella och av vetenskapssamfundet förrän man lyckats filma företeelser i etervärlden, till exempel hur eterhöljet frigörs från organismen vid döden. En synpunkt som jag helt delar. Det behövs mycket tydliga bevis för att esoteriken skall anses intressant att studera för den kritiskt tänkande, bildade humanisten. Entydiga instrumentuella bevis för att väsen, höljen och företeelser verkligen existerar i denna parallella värld – etervärlden, skulle bekräfta delar av esoterikens världsbild och därmed göra den mera acceptabel som arbetshypotes för den vetenskapligt inriktade forskaren. En ur svensk synpunkt intressant uppgift från Tibetanen är att en mycket unik medarbetare (lärjunge) till broderskapet snart kommer att vara verksam i Sverige. Han beskrivs som ”a disciple of rare capability”. (8) Eftersom detta skrevs redan 1934 är mitt antagande att det kan röra sig om Henry T. Laurency, som med sin universitetsutbildning i filosofi och intellektuella skarpsinnighet verkligen kan beskrivas ha en unik förmåga och skicklighet i att presentera esoteriken.  

Om den esoteriska interventionsteorin vad gäller ufofenomenens uppdykande stämmer hade man kunnat förvänta ett tredje skede i planetväktarnas framträdande med ufo som ”väckande” fenomen. Esoterikern Dane Rudhyar resonerade i samma banor i sin bok Occult Preparations for a New Age (1975). Han jämför spiritualismen och uforörelsen med följande ord: ”Båda rörelserna representerar försök till vidgat medvetande och mänskliga kontakter och det skall bli intressant att se, efter 1975, om den ockulta budbärare som Blavatsky annonserade kommer att använda UFO-tanken för att nå allmänheten och därefter också visa att den vanliga tolkningen av flygande tefat och rymdmänniskor inte är den korrekta. ”(9) Något sådant tredje steg i planetväktarnas framträdande har vad jag känner till inte tagits om man därmed väntar ytterligare information likt den presenterad av Blavatsky och Bailey. Men som jag visat finns det mycket som talar för att ufofenomenen ändå passar in i samma plan.

Det är framförallt tre faktorer som enligt min mening gör den esoteriska interventionsteorin intressant vad gäller ufofenomenens första framträdande.

1. Vågen av anmärkningsvärt påtagliga ufoobservationer och kontakter under en kort tidsperiod under 1940- och 50-talet har paralleller med den första vågen av mycket uppmärksammade fysiska, spiritualistiska materialisationsfenomen under 1800-talet.

2. Några av de tidiga ufokontaktpersonerna presenterar en världsbild och livsåskådning som är närmast identisk med den esoteriska traditionen.  

3. Det finns flera indikationer, bland annat journalisten Paul M. Vests upplevelser, som antyder en ”dold hand” (hidden hand) bakom den första vågen kontaktpersoner. Det vill säga att en hemlig och okänd grupp individer planerade fenomenen och kontakterna.

I flera tidigare kapitel har jag visat hur några av de tidiga ufokontaktpersonernas budskap på punkt efter punkt överensstämmer med den esoteriska traditionen. Den traditionella historikern eller religionsforskaren, fångad i den reduktionistiskt/materialistiska tankeburen, kan som förklaring bara tänka sig kulturell påverkan från omgivningen, alltså att kontaktpersonerna tagit upp föreställningar populära inom den ockulta undergroundrörelsen och sedan lagt till tefaten när ämnet blev uppmärksammat genom alla rapporter. Men den som likt Joscelyn Godwin är öppen för alternativa tolkningar hittar en mängd data och upplevelser som antyder ett djupare samband.

De fem kontaktpersoner som tydligast presenterar den esoteriska världsbilden är George Adamski, Orfeo Angelucci, Howard Menger, Daniel Fry och, i viss mån, George Van Tassel. Medvetandets utveckling, reinkarnation, karma och flera parallella materievärldar är gemensamma föreställningar i dessa personers budskap. Särskilt tydligt blir det hos Daniel Fry som i sin bok Utvecklings kurva ger en populariserad framställning av människans evolution helt i linje med esoteriken. I förordet skriver Fry: ”Föreliggande bok är resultatet av ett försök att skapa ett utvecklingsmönster, som kan förstås av alla som vill ägna problemet någon eftertanke och begrundan… Dess kärnpunkt är en vägkarta över människosjälens utveckling, visande vid vilken punkt denna utveckling börjar, den långa resans natur och inriktning och dess slutliga mål.” (10)

De olika stegen i medvetandets utveckling har Daniel Fry givit följande benämningar: Pengar (fysiska behov), kunskap, visdom, insikt, kontroll över materien, kontroll över anden i materien, kontroll över anden. Den som är kännare av esoterikens världsbild och beskrivningar av de olika stadierna i medvetandets utveckling ser direkt parallellerna med  den något förenklade presentationen i Utvecklingens kurva. Några av Frys citat angående nivåerna förtydligar det hela: ”Mär väl att i alla de stadier, som ligger under insiktens nivå, har själens resa varit en ensamhetens resa. På insiktens nivå sker ett begynnande uppgående av det individuella medvetandet i ett universellt medvetande.” (11) ”När den utvecklade själen nått nivån kontroll över anden i materien, närmar den sig Gudomens tröskel och kan börja arbeta med andlig substans lika väl som med materiell.” (12)

Det är också slående hur lika målsättningen formuleras av Teosofiska samfundet och Daniel Frys numera nedlagda organisation Understanding. Båda fokuserar på broderskap mellan alla människor och studium av universums mysterier. I en broschyr från Understanding, tryckt 1975, kan man läsa att organisationen ”är en ideell sammanslutning med syftet att skapa en bättre förståelse mellan alla människor på jorden så de kan leva i harmoni och på ett bättre sätt, psykologiskt och sociologiskt, förberedas för rymdåldern. Organisationen består av många olika människor som samarbetar för att bättre förstå sig själva och andra och universums mysterier.”

Teosofiska samfundets tre syften formuleras på följande sätt:

1. att bilda en kärna av mänsklighetens allmänna broderskap utan åtskillnad med avseende på ras, trosbekännelse, kön, samhällsställning eller hudfärg.

2. att uppmuntra jämförande studier i religion, filosofi och vetenskap.

3. att utforska oförklarade naturlagar och människans latenta krafter.

George Adamski, Ombord på rymdskepp; Howard Menger From Outer Space to You samt Orfeo Angelucci, The Secret of the Saucers kan samtliga närmast betraktas som enklare läroböcker i esoterik. Men det finns också en kontaktperson som inte skrev någon egen bok men som däremot författade en av de mest fascinerande och närmast profetiska artiklar som publicerats vad gäller sambandet mellan ufo och den esoteriska traditionen. I novembernumret 1947 av Ray Palmers SF-tidskrift Fantastic Stories fanns en artikel med rubriken Son of the Sun. Hela artikeln finns tillgänglig på nätet (13). En svensk översättning finns att läsa som bilaga i slutet av boken. Den trycktes senare också i bland annat Flying Saucer Review, nov-dec. 1958. Artikeln är skriven under namnet Alexander Blade, som var en vanlig pseudonym bland sf-författare i USA under 1940- och 50-talen. I det här fallet är det känt att den skrevs av Millen Cooke (1915-1995), som förutom att hon skrev science fiction också var aktiv inom ufokretsar i Kalifornien. 

 Det som är märkligt med artikeln är att den är så profetisk när gäller ufofenomenet och särskilt vad gäller kontaktfall. Den publicerades i november 1947 och skrevs sannolikt strax efter att begreppet flygande tefat myntats men långt innan ufo började jämställas med utomjordiska besökare och flera år innan de första kontaktfallen i början av 1950-talet. Den är skriven som ett brev från en besökare som tillhör en hemlig grupp med tillgång till överlägsen teknologi i form av flygande farkoster. Här några citat:

"Vi är redan här, ibland er. Några av oss har alltid varit här, men ändå avskilda, observerat och då och då guidat er när tillfälle givits. Nu har emellertid vårt antal utökats som föreberedelse för nästa utvecklingssteg för er planet... Vi har sammanblandats med religionens många gudar, men vi är inte gudar utan era medmänniskor, vilket ni kommer att lära er inom en snar framtid. Ni kommer att finna monument över vår närvaro in Egyptens mystiska symboler, där vi gjorde oss kända för att uppnå vissa mål...

En del av er har redan sett vår ”förtrupp”. Ni har ofta mött oss på gatorna i era städer men inte känt igen oss.  Men när vi blixtrar förbi på er himmel i våra traditionella farkoster blir ni förvånade och de av er som berättar vad de sett betraktas som lögnare och dårar.

Nu när konsten att tillverka plastmaterial har nått en hög grad av perfektion bland er, så kan ni kanske föreställa er ett material, nästan genomskinligt i vanligt ljus men ändå tillräckligt starkt att tåla påfrestningen vid extremt höga hastigheter... Vi färdas över era berg i horisontal flykt. Ni ser och rapporterar ett torpedformat föremål. Vi passerar över er, i formation, och ni rapporterar en serie av diskus- eller tallriksformade objekt eller kanske sfärer. Eller vi passerar lysande nattetid och ni ser orange diskusar."

Detta skrevs sannolikt hösten 1947. Då hade ännu har inga kontaktpersoner berättat att "ni har ofta mött oss på gatorna i era städer". Och rapporter om farkoster som är halvt genomskinliga kom, vad jag känner till, först några år senare. Den farkost som Richard Höglund observerade utanför Uddevalla 9 december 1965 och som jag beskriver i min bok Främlingar på vår jord, var till exempel halvt genomskinlig. (14) Millen Cook hette tidigare Wilma Dorothy Vermileya men var under åren 1943-1951 gift med mystikern och ockultisten John Starr Cooke. Millen var tidigt intresserad av filosofi, teologi och tibetansk buddhism. Under 1940-talet skrev hon en del artiklar i The American Theosophist Magazine. Samtidigt producerade hon noveller för amerikanska sf-magasin som Amazing Stories och Fantastic Fiction. (15) Men det är viktigt att påpeka att dessa inte var renodlade sf-tidskrifter utan även tog in faktaartiklar om vetenskap eller mysterier.

Millen Cooke var också under slutet av 1940- och 50-talet knuten till Borderland Sciences Research Associates (BSRA) i San Diego grundad 1945 av Meade Layne och hon skrev flera artiklar för deras tidskrift Round Robin. Som en intressant anmärkning kan nämnas att Millen Cooke mellan 1961-1969 var gift med den kände engelske ufologen Brinsley Le Poer Trench, Earl of Clancarthy. Meade Layne gav i sin tidskrift uttryck för ett mycket stort förtroende för Millen Cooke och påpekade vid ett tillfälle att hon haft egna ”exceptionella kontakter” och erhållit personlig instruktion under lång tid. (16)

Millen Cooke (Alexander Blade) 1943

Jag har flera gånger undrat vad det var för typ av “exceptionella kontakter” Millen Cooke hade? Till slut fann jag svaret i artikeln A Narrative of Occult Experience, publicerad i Round Robin 1948. Författaren presenteras med initialerna M. C. (17) Den är skriven av Meade Layne utifrån personlig korrespondens med Millen Cooke. Han beskriver henne som "välutbildad, ärlig och mycket trovärdig med ovanliga mentala förmågor". I artikeln berättar Millen Cooke att hon varit lärjunge till en tibetansk adept sedan 1930. Han uppenbarade sig plötsligt i hennes våning en kväll. "Hans uppdykande överraskade mig men jag kände ingen rädsla och hans omedelbart lugnande hälsning ingav mig omedelbar trygghet. Till utseendet var han lång, cirka 180 centimeter. Han hade mörk hy (olive skin), inget skägg och hans hår var svart och kortklippt.... Han berättade att han var en ”levande” person, precis som jag och vad jag såg här i mitt rum var en projektion, en materialisation – en slags ”solid skugga” av honom... Han förklarade omedelbart skälet för sin närvaro och påpekade att han inte ville ha något av mig utan kom för att erbjuda viss information om jag önskade motta den."

Besöken fortsatte och Millen Cooke beslutade att acceptera hans erbjudande om särskild träning och information. Men först ville hon vara säker på att mannen inte var ”en ovanligt intensiv dröm” så hon frågar efter någon form av bevis på hans existens. Han tar då och flyttar om i hennes rum på ett mycket speciellt sätt och detta fanns kvar dagen efter. Vid två tillfällen lät hon en av sina hundar möta mannen som kelade och lekte med den. "Som jag nämnde tidigare är han en människa précis som vi själva med en organisk kropp i vår fysiska, kemiska värld och han är Tibetan till börden och en lama."

Efter många besök av laman började Millen Cooke delta i vad hon kallar "nattlektioner" (night-school) där andra lärare finns med. "Ibland var det en föreläsning eller diskussion. Vid andra tillfällen gavs instruktionen i form av bilder på samma sätt som min vän visat mig under första besöket. Ibland tog lärarna oss till andra platser eller vi fick besöka stora museum där kunskap bevarades och där det fanns fascinerande utställningsföremål av alla tänkbara slag."

Alla som är kännare av den esoteriska traditionen noterar omedelbart likheterna mellan Millen Cookes erfarenheter och de upplevelser som dokumenterats av bland andra Henry Steel Olcott och Alice Bailey. Så kallade nattlektioner fick också beskrivna i Through the Curtain av Viola Petit Neal och Shafica Karagulla (1983). Även om Millen Cooke berättade att hon erhållit många års instruktion av Tibetanen känner jag inte till att hon dokumenterat den meddelade kunskapen i någon bok. Kanske fick hon inspiration till artikeln Son of the Sun av sin tibetanske lärare?

Det jag dokumenterat i denna bok är endast en liten del av alla de data jag funnit som visar på ett samband mellan ufo och den esoteriska traditionen. Förhoppningsvis kan den inspirera till vidare studier och forskning i ämnet, både akademisk och privat. Många ufologer, forteaner och parapsykologer kommer till en punkt där de inte bara vill vara fenomenjägare utan finna en övergripande teori eller världsbild som förklarar och innefattar hela raden av ufo- och paranormala fenomen. Jag har med den här studien presenterat en sådan alternativ världsbild eller paradigm – den esoteriska. Avslutningsvis vill jag citera ur det förord som Connie Menger skrev till Howard Mengers klassiker From Outer Space to You. Det sammanfattar den esoteriska interventionsteorin i några få rader:

Howard och Connie Menger

”Låt oss anta att det på vår planet finns en grupp av vetenskapligt inriktade och andligt hängivna män och kvinnor… Låt oss vidare anta att de redan har etablerat kontakt med lika hängivna människor från andra planeter. För att utföra sitt arbete och vara effektiva måste de nödvändigtvis arbeta bakom scenen. De kan emellertid till allmänheten ge vinkar om vad som kommer att ske i framtiden. Kanske sänder de ut farkoster för att skapa personliga kontakter med syftet att bedöma reaktionerna hos vanliga människor. Kanske är det bara en dimridå för att dölja det verkliga arbetet som kommer att pågå ända till människor är mogna att möta den nya tiden med alla dess förändringar. Det kanske redan finns baser etablerade på, under och ovan denna jord, med syfte att förbereda denna utmaning. Det stigande antalet observationer av rymdskepp är en indikation på dessa dolda aktiviteter. Och vad är dessa ”tecken i skyn” som så många människor ser och varför skiljer sig beskrivningarna och hur kan farkosterna tyckas bara dyka upp och försvinna? Kanske kan detta förklaras med enkla lagar som vi ännu inte känner. Eller kanske är det bara projektioner med syfte att avleda eller dra till sig uppmärksamhet, beroende på omständigheterna. Sedan har vi de personliga kontaktberättelserna, av vilka några är autentiska och har etablerats i studiesyfte för att hålla en berättelse vid liv som slutligen kommer att nå alla människor. Låt oss anta att detta stora arbete utförs av en universell grupp av män och kvinnor… Och att denna grupp hängivet försöker hjälpa mänskligheten och planeten Jorden”. (18)

Noter

1. Joscelyn Godwin, ”The Hidden Hand, part 1: The provocation of the Hydesville phenomena”, Theosophical History, vol. 3, nr. 2, April 1990, s. 38.

2. Henry Steel Olcott, “People From the Other World”, Cambridge University Press, Cambridge, 2011, (orig. uppl. 1875), s. 453-454.

3. Henry Steel Olcott, “Old Diary Leaves. The history of The Theosophical Society, first series, America 1874-1878”, The Theosophical Publishing House, Adyar, Madras, 1974, s. 25.

4. Joscelyn Godwin, “The Hidden Hand, part II, the Brotherhood of Light”, Theosophical History, vol 3, nr. 3, Juli 1990, s. 72-73.

5. Brev från A.O. Hume till Henry Olcott 30 september, 1881. Återgivet i A.O. Hume, ”Hints on esoteric Theosophy, no. 1, 1882, Calcutta Central Press, 1882, 2. uppl., s. 76-86.

http://blavatskyarchives.com/theosophypdfs/hume_hints_on_esoteric_philosophy_1882.pdf

6. Alice Bailey, “The Unfinished Autobiography of Alice Bailey”, Lucis publishing Company, New York, 3e tryckning, 1986 (orig. 1951), s. 163.

7. Ibid., s. 162.

8. Alice Bailey, “A Treatise on White Magic”, Lucis Publishing Company, New York, 11e tryckning, 1871, s. 79.

9. Dane Rudhyar, “Occult Preparations for a New Age”, The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill. USA, 1975, s. 44.

10. Daniel Fry, “Utvecklingens kurva”, Parthenon, Hälsingborg, 1966, s. 9-10.

11. Ibid., s. 30.

12. Ibid., s. 35.

13. http://www.unz.org/Pub/FantasticAdventures-1947nov-00174

14. Håkan Blomqvist, ”Främlingar på vår jord. Ufokontakter i Sverige”, Parthenon, Nyköping, 2009, s. 15.

15. http://tellersofweirdtales.blogspot.se/2011/06/wilma-dorothy-vermilyea-1915-1995.html

16. Round Robin, vol. 5:2, Mars 1949, s. 27.

17. M.C., “A narrative of occult experience”, Round Robin, vol. 4:7, Sept-Okt. 1948.

18. Howard Menger, “From Outer Space to You”, Saucerian Books, Clarksburg, W. Va., 1959, s. 7-8.

13. Vi är inte ensamma - på jorden

 

“… man will become conscious of these (etheric) levels, and aware of their inhabitants… Men in their etheric bodies will be noted, and communicated with, and the devas and elementals of the ethers will be studied and recognised.”
Alice Bailey, A Treatise on Cosmic Fire

13. Vi är inte ensamma – på jorden
Sent på kvällen, trettondagen 1931, var den 24 årige drängen Helge Eriksson med om en upplevelse som för alltid skulle finnas inristad i hans minne. Han var egentligen östgöte men arbetade nu som kreatursskötare på Dannebo gård, ett par mil utanför Eslöv i Skåne. Det är en månljus och vacker vinterkväll när Helge beger sig till en vän som bor på en gård i närheten. De umgås några timmar och vid tiotiden återvänder han hemåt. Nästan hemma vid bostaden möts Helge av en ovanlig syn. För Anders Liljegren, som gjorde en telefonintervju med Helge 1973, berättar han: ”Jag var inte långt ifrån den gård, där jag arbetade, när jag såg 10-12 småvuxna karlar komma gående mot mig. Jag upptäckte dem på ungefär 50 meters håll och de närmade sig raskt. De var så små, ja, de räckte mig till knäna ungefär, och jag minns att jag kände mig himmelens rädd inför den märkvärdiga synen.” (1)

Männen passerar på bara några meters avstånd och det intensiva månskenet och snön gör att Helge, trots att han är rädd, kan studera deras utseende och klädsel i detalj. De småvuxna varelserna bär mörkgröna kläder med luva. Helge uppfattar det som om klädseln är förfärdigad i ett stycke, ”något slags blus de dragit över sig”. Alla är skäggiga och deras huvuden onormalt stora i förhållande till kroppen. Ansiktsuttrycken verkar hårda och grymma. En stark, frän odör kommer från männen. En lukt som kunde kännas en lång stund efter att de passerat.

Även om de små männen verkar medvetna om Helges närvaro tar de ingen notis om honom utan passerar, närmast marscherar, förbi som en liten militärtrupp på den hårdfrusna marken. Ljudet av deras fotsteg hörs tydligt. Gruppen fortsätter ut på ett stort gärde där Helge ser ett ”konstigt, blåviolett sken, som tycktes vara dolt i någon sorts dimma”. Männen försvinner in i skenet som skiftar i gult, blått och violett. Ljuset är så intensivt att Helge aldrig sett något liknande ”här på jorden”. Plötsligt hörs ett vinande ljud i luften och allting är borta.

Teckning: Lennart Moberg

För Anders Liljegren berättar Helge att han funderat mycket över händelsen under åren och även berättat om den för bekanta. Några tror honom, andra inte. Helge avslutar: ”Jag mötte dem ju personligen, jag hörde ju stegen, såg deras ögon och ansikten, kände lukten… och allt det andra. Jag såg dem. Jag har aldrig upplevt något liknande sedan, och när det hände var jag fullt klar i huvudet. Jag har reda på mig, och det har jag alltid haft… Det var inga vanliga människor jag mötte. Jag tänkte med en gång, att detta måste vara människor från en annan värld.”

Efter Anders Liljegrens intervju med Helge Eriksson kontaktades han av både journalister och flera ufologer. Uppenbarligen påverkades Helge av ufologers och journalisters åsikt att det här måste röra sig om rymdmänniskor. Utomjordiska besökare var den självklara tolkningen, den allenarådande teorin en bra bit in på 1970-talet. Det märks i det brev som Helge skrev till UFO-Sverige en tid efteråt där han uppenbarligen ville vara ufologerna till lags. I brevet skriver han: ”År 1931 i januari hade jag en märklig kontakt med rymdmän som jag både hörde och såg… Min första tanke var att detta är människor från en annan planet.” (2) Detta är uppenbarligen en efterhandskonstruktion. Det är inte troligt att en dräng i 1930-talets Sverige skulle tolka en dylik upplevelse som rymdmänniskor. I Anders intervju med Helge och i hans egen första redogörelse för händelsen i Saxons veckotidning 1974 (3) nämns inget om rymdmänniskor. I sin andra bok Besökare från kosmos, skriven ufologen Boris Jungkvist angående observationen: ”Allt talar för att han varit vittne till en klassisk ufolandning. Kanske var det den första ufolandningen och mötet med humanoider i modern tid i Sverige?” (4) Boris Jungkvist var en ivrig ETI-förespråkare. För honom var det självklart att det rörde sig om varelser från en annan planet. Liksom många andra påverkades han av K. Gösta Rehn, som mycket hårt drev den utomjordiska teorin i sina fyra böcker på 1960- och 70-talet. Rehn, som utgick från en ateistisk och materialistisk världsbild, betraktade Keel och Vallees teorier som ”en fasansfull återvändsgränd”. (5) För att inte verka ovetenskaplig eller bli sammanblandad med ”ockultism” förfäktade Rehn envist ETI-teorin som den enda godtagbara.

Boris Jungkvist. Foto: AFU

UFO-Sveriges grundare och förste ordförande Carl-Axel Jonzon (CAJ) berättar i UFO-Information om en upplevelse liknande Helge Erikssons. (6) Carl-Axel var då sju år och bodde med sina föräldrar på en liten gård i Vallby, Östergötland. En kall, klar och snörik februarimorgon 1935 vandrar han som vanligt den lilla byvägen till skolan. En bit på vägen finns ett stort gärde på höger sida och där får Carl-Axel syn på något som ser ut som en upp och nedvänd skål liggande i snön. Omkring vandrar sex ”personer” med fyrkantiga kåpor över huvudena, liknande de som man använder vid biskötsel. Personerna är mörka och uppträder på ett militäriskt sätt. Avståndet är mellan tre och fyrahundra meter och Carl-Axel kan inte se några detaljer men han jämför storleken på föremålet med en bil.

Carl-Axel Jonzon 31 okt. 1971. Foto: Håkan Blomqvist

På vägen kommer nu Carl-Axels farbror och han frågar honom vad det är för något på gärdet: ”Han sköt upp hatten i nacken och stirrade lika oförstående som jag. Till sist sade han att det knappast kunde vara några djur och med den upplysningen skildes vi åt.” Carl-Axel vill nu skynda sig till skolan och tar en genväg över gärdet. Efter bara några steg börjar det komma någon sorts dimma och han tappar orienteringen men försöker gå i den riktning där skolan ligger. Trots att Carl-Axel är på sin fars ägor känner han inte igen sig men vandrar vidare. Efter att ha hoppat över ett dike försvinner plötsligt dimman och vägen till skolan blir tydlig igen. Men när han kommer fram är klockan redan elva och kamraterna sitter och äter sin medhavda matsäck. Carl-Axel uppfattar att han bara vandrat några minuter i dimman men det har gått mer än tre timmar. Lärarinnan skäller på honom för försenad ankomst och tror att historien om dimman bara är en nödlögn för att han varit borta från skolan.

Alla med någon kännedom om folktro noterar omedelbart likheterna mellan ovanstående observationer och de berättelser om tomtar (leprechauns) som finns nedtecknade både I Sverige och andra länder. Det var dessa likheter som Jacques Vallee upptäckte på 1960-talet vilket resulterade i boken Passport to Magonia (1969). För traditionella folklorister och de ufologer som anammar den psykosociala teorin, är upplevelser av denna art kulturellt betingade visioner eller hallucinationer. Men Vallee som var kännare av hermetiska och esoteriska traditioner gjorde en annan bedömning: ”Jag tror att ufofenomenet ger belägg för existensen av andra tid-rum-dimensioner, att ufo kanske inte kommer från vad vi vanligen menar med rymden utan från ett multiversum (multiverse) som finns runt omkring oss och vilket vi envist vägrat erkänna som verklighet trots de bevis som varit tillgängliga under århundraden. En dylik teori är nödvändig för att kunna förklara både moderna fall och berättelser om Magonia (folktro-HB) – liksom ombordtagningar och den paranormala komponenten i rapporterna.” (7)

Ungefär samma slutsats drog journalisten John Keel efter sina många års fältundersökningar av både ufo och paranormala fenomen, framförallt i Ohiodalen i USA. Istället för multiverse använder Keel begreppet superspektrum för de parallella världar som omger oss. Även om han inte var främmande för utomjordiska besökare så talar han hellre om ultraterrestriella varelser istället för extraterrestriella. Han är både optimist och pessimist vad gäller framtiden när vi kommer att förstå och utforska dessa världar med dess mängder av väsen. I sin sista bok The Eighth Tower skriver Keel: ”I dag rör sig många vetenskapliga discipliner i samma riktning utan att inse att de utforskar ett mycket gammalt territorium. Inom några få år, kanske inom vår livstid, kommer alla vetenskaper att röra sig i samma riktning och superspektrums mysterier blir beskrivna och förklarade. Vi kommer slutligen att förstå - verkligen förstå – de krafter som har styrt våra öden under historiens gång.” (8)

En intressant antydan om detta nya forskningsfält ger Jay David, oberoende forskare och konsult till Arkansas Paranormal and Anomalous Studies Team (ARPAST). Han är också aktiv inom Dark Plasma Life Research Organization. På deras webbsida presenteras teorin om mörk plasma som förklaring till den mängd paranormala fenomen och varelser som observerats i alla tider. (9) Esoteriker noterar att denna teori är i stort sett identisk med esoterikens lära om överfysiska materievärldar. Man har bara använt en annan terminologi som kanske låter mera vetenskaplig. För den här studien kan det vara av intresse att tillämpa den taxonomi för överfysiska väsen som teosofen Charles Leadbeater presenterar i sin numera klassiska The Astral Plane (1895).

Charles Leadbeaters klärvoajanta studier är något av en fenomenkatalog över både varelser och krafter i överfysiska världar. I sin självbiografi berättar Leadbeater hur han fick ett erbjudande av adepten D.K. att tränas i att kunna observera parallella världar. En svår och krävande träning eftersom spontan klärvoajans utan kunskap huvudsakligen leder till olika typer av misstolkningar av vad som observeras. Leadbeater beskriver hur träningen gick till efter att hans klärvoajanta förmågor utvecklats: ”Tålmodigt och om och om igen skapade han (D.K.) en tydlig tankeform och frågade mig: ”Vad ser du?” Och när jag beskrev den så gott jag kunde så kom kommentaren igen och igen: ”Nej, nej, du misstolkar, du ser inte helheten, gå djupare in i dig själv, använd både din mentala och astrala syn, pressa på lite vidare, lite högre… mot slutet av träningen kallades lekfulla naturandar in och beordrades att förvirra och vilseleda mig.” (10)

Leadbeater delar in de väsen man kan träffa på i överfysiska världar i tre huvudavdelningar: mänskliga, icke mänskliga samt skapade. Mänskliga delas vidare upp i levande och avlidna. Med levande menas då personer som kan medvetet lämna sin kropp i så kallad astralflykt. Bland mänskliga och levande kan följande upplevelse sannolikt räknas in hämtad från Paramahansa Yoganandas självbiografi Autobiography of a Yogi. Den innefattar även materialisation. Jag har inte funnit händelsen i den förkortade svenska upplagan Mitt liv som yogi. Paramahansa Yogananda lärde sig yoga av sin lärare Sri Yukteswar. En dag befinner sig Yogananda i Serampore då han får ett telepatiskt besked att Sri Yukteswar åkt till Calcutta i ett ärende och att han inte kommer med niotåget som avtalat. En annan lärjunge, Dijen, tror inte på Yoganandas besked utan går för att möta Sri Yukteswar vid niotåget. Yogananda går till sitt rum där strax ett intensivt ljussken blir synligt. I ljuset materialiseras hans lärare Sri Yukteswar. Chockad böjer sig Yogananda och rör vid sin gurus fötter och mantel som känns som vanligt. Gurun förklarar: ”Jag är glad att du fick mitt telepatiska meddelande… Jag är nu klar med mitt uppdrag i Calcutta och anländer med tåg till Serampore klockan tio… Möt mig vid stationen. Du och Dijen kommer att finna att jag har med mig en passagerare, en liten pojke som bär på en silverbägare.”(11) Sri Yukteswar lägger händerna på Yoganandas huvud. Därefter hörs ett egendomligt mullrande ljud och guruns kropp börjar gradvis försvinna i ljuset. Först fötterna och benen, sedan resten av kroppen. Det var som om en skärm rullades upp, skriver Yogananda. Strax kommer Dijen tillbaka och förklarar att deras lärare inte anlände med niotåget. De går tillbaka till stationen och klockan tio stiger Sri Yukteswar av tåget som han meddelat och har även en liten pojke med sig som bär på en silvermugg. Yogananda skriver: ”För ett ögonblick upplevde jag en våg av rädsla inom mig på grund av den märkliga händelsen. Det kändes som om 1900-talets materialistiska värld bara försvann och jag kastades tillbaka till forntiden där Jesus uppenbarade sig för Peter på sjön.” (12)

I kategorin icke mänskliga finner vi enligt Leadbeaters schema huvudsakligen så kallade devor och naturandar. En, enligt esoteriken, parallell jordbaserad evolution. Naturandar (gnomer, undiner, sylfer med mera) motsvarar djurriket i organisk evolution medan devor är individer närmare människan i medvetande. De observationer som gjordes av Helge Eriksson och Carl-Axel Jonzon skulle enligt Leadbeaters taxonomi benämnas naturandar, gnomer. Dessa väsen har bland annat förmågan att påverka människor psykiskt, förvirra och lura, vilken stämmer väl med folktrons beskrivningar av till exempel fenomenet bergtagen.

Den 19 maj 1973 intervjuade Anders Liljegren och jag ufologen Åke Franzén i mitt föräldrahem i Södertälje. Åke tillbringade fem veckor 1969 i Point Pleasant, USA för att undersöka rapporterna om den märkliga varelsen som gick under namnet Mothman - fågelmannen. Åke intervjuade inte mindre än trettio vittnen. Ett av huvudvittnena var Linda Scarberry som tillsammans med sin man och ett annat par observerade fågelmannen den 15 november 1966. De såg varelsen både stående på marken och när den flög ovanför bilen efter att de skräckslagna flydde från platsen. Vingarna var cirka tre meter och vingspetsarna kunde ses på var sin sida om bilen. Vingarna flaxade inte utan var helt stilla. Något som imponerade på Åke var vittnenas uppriktighet och att flera blivit traumatiserade av observationerna. Linda Scarberry tvingades uppsöka sjukhus för den psykiska chock hon fått av händelsen. En morgon vaknade hon på sjukhuset av att ha klöst sönder både armar och ben. Hon visade Åke de stora ärr som fanns kvar. (13)

Åke Franzén 1978. Foto: Håkan Blomqvist

1925 utkom en bok med titeln Fairies at Work and at Play av den klärvoajante teosofen Geoffrey Hodson. Den innehåller en mängd detaljerade observationer av naturandar och devor. Men om flera av varelserna i stället beskrevs i en ufobok skulle de klassificeras som ufohumanoider. Intressant är att en varelse av Mothmantyp också finns med med bland Hodsons iakttagelser: ”När jag observerade några tunga stormmoln komma in över dalen fick jag syn på ett antal fågelliknande luftandar som hastigt färdades framför de anstormande molnen. Många av dem är mörka och otrevliga att beskåda då de liknar läderlappar… Deras ansikten är mänskliga och välformade, ansiktsuttrycket är otrevligt; resten av kroppen är ej helt formad och de liknar faktiskt fåglar med mänskliga ansikten… De utstöter ett hemskt, skrikande läte och då och då skjuter de nästan lodrätt upp och in i molnen.” (14) Det höga skrikljudet och den vertikala stigningen beskrivs i flera Mothmanrapporter.

Fler och fler ufologer har börjat studera dessa samband. En i Sverige tyvärr ganska bortglömd studie är Danaiderna - ett försök att förstå ufofenomenet av Staffan Andersson. En läsvärd bok där Staffan tar upp sambanden mellan folktroväsen och ufo. Han påpekar i inledningen: "Folkfantasin har ofta använts som ett sopcontainerbegrepp där allt man inte kan förklara dumpas. Att det inom denna så kallade fantasi även ryms sakliga skildringar av genuina upplevelser är ett faktum som få verkar ha insett...". (15) Det engelska författaren Janet Bord har gjort en liknande studie, Fairies, Real Encounters With Little People, där hon i ett kapitel ställer frågan: ufovarelser och naturandar, är det samma sak? (16)

I The Astral Plane ger Leadbeater även en mängd beskrivningar av olika typer av fenomen bland annat vad han kallar spirit lights, alltså ljusfenomen orsakade av naturandar eller devor. Här kan man fundera över om det intressanta Ulfsrydfallet 1995 i själva verket skall ges en esoterisk tolkning eller en naturvetenskaplig-teknisk? Båda ser jag som möjliga. I den lilla orten Ulfsryd, några mil sydväst om Tingsryd, inträffade två UFO-observationer den 7 januari 1995. Observationerna gjordes med ungefär två timmars mellanrum. Vid 17-tiden tar Ewy Johansson en kvällspromenad när hon får syn på ett ljusklot närma sig. Det stannar svävande över en stenmur på cirka 50 meters avstånd och ser ut att flyta ut i en stor ljusbåge över muren. Ewy blir helt paralyserad och kan inte röra sig. När klotet åter börja röra sig bort mot skogen vaknar Ewy till sans igen och vänder hemåt för att berätta för sin man vad som hänt.

Ewy Johansson vid muren där hon såg klotet. Foto: AFU

Någon kilometer längre bort sitter grannen Stig Karlsson ett par timmar senare och tittar på teve. Strax före 19.30 ser han ett ljus som lyser in i rummet. Han går ut i trädgården och får syn på ett starkt vitlysande klot, cirka 80 cm i diameter. Det svävar på bara cirka 15 meters avstånd. Stig tar upp något föremål från marken för att kasta mot klotet men blir paralyserad och kan inte röra armen. "Det kändes som om jag fått någon strålning i kroppen", säger han. Efter en stund far klotet rakt upp och Stig kan röra sig igen. När han kommer tillbaka in i stugan har teven ändrats så han måste ställa om kanalerna. (17)

I folktroberättelser och humanoidfall finner vi ofta hur vittnen påverkas psykiskt av händelserna, blir förvirrade eller upplever en mängd ofta ganska bisarra fenomen och syner. Den esoteriska förklaringen ger Charles Leadbeater. Dessa naturandar tycker om att driva gäck med människor och spela olika spratt genom den förmåga de har att påverka psyket: ”De har stor hjälp i sina tricks genom den fantastiska förmåga de har att kasta glamour över de som kommer i deras närhet. Deras offer både ser och hör vad dessa naturandar påverkar dem att se, precis som en hypnotiserad person ser, hör, känner eller tror vad hypnotisören vill. (18)

Den sista kategorin i Leadbeaters taxonomi är artificiellt skapade väsen. Genom träning i visualisering och koncentration kan alla människor skapa så kallade elementalväsen i finare materia, väsen som ibland också kan materialiseras. I Magic and Mystery in Tibet berättar Alexandra David-Neel hur hon av en av munkarna får lära sig att skapa en tulpa - en självständig tankevarelse. Hon drar sig tillbaka i ensamhet och ägnar sig åt att meditera på den form hon vill skapa - en gladlynt munk. Efter flera månader börjar munken ta form och materialiseras. Till en början kommer den endast när hon kallar på den men efter hand blir den mera verklig och de andra munkarna tar varelsen för en annan människa. Från att ha varit en jovialisk munk förändras så formen efter hand till att bli mera demonisk och Alexandra inser att hon måste förstöra formen annars kommer den att ta överhanden. Men arbetet blir inte lätt, det tar henne cirka sex månader innan munken helt försvunnit. (19)

George Owen, professor i medicin var University of Toronto och hans hustru Iris är författare till en mycket intressant bok med titeln Conjuring up Philip. An adventure in Psychokinesis. De var båda kända parapsykologer med särskilt intresse för poltergeistfenomen. I sina undersökningar har de kunnat notera att vittnen till poltergeistfenomen ofta också är ufovittnen. De ljusbollar "balls of light", som rapporteras i båda kategorierna av fall kan ges en parapsykologiskt eller ufologisk tolkning, beroende på forskarens referensram. Boken Conjuring up Philip är något av en parapsykologisk klassiker där en grupp parapsykologer i Kanada beslutar sig för att skapa en varelse som de döper till Philip. De tankekonstruerade honom bit för bit och efter en längre tid kunde de börja kommunicera med honom. Det visade sig också att denna fantasivarelse lyckas "skapa" en mängd mycket påtagliga paranormala fenomen som till exempel att flytta bord. (20)

I sammanhanget kan jag nämna en egen upplevelse, som fick mig att fundera på sambandet mellan ufo och paranormala fenomen.  I mitten på 1970-talet deltog jag i en meditationsgrupp tillsammans med Sture och Turid Johansson. Vi prövade en del olika meditationstekniker och experimenterade också med skilda former av healing. Vid ett tillfälle var en kvinnlig bekant sängliggande i en förkylning. Hon befann sig på en ort ungefär tre mil från min bostad. Utan att meddela henne beslöt jag en kväll att pröva så kallad avståndshealing. Efter diverse koncentrations- och visualiseringsövningar "sände" jag efter bästa förmåga energi och tänkte därefter inte mer på saken. Nästa morgon ringde kvinnan och förklarade att " det hände en så underlig sak i går kväll när jag skulle somna". När hon låg på sängen dök plötsligt ett lysande klot upp i rummet. Ljusklotet närmade sig sakta sängen och flöt helt lugnt och stilla in i hennes kropp. Hon blev inte rädd och upplevde snarast en känsla av lugn. När hon vaknade på morgonen var förkylningen i stort sett helt borta. Naturligtvis kan jag inte vara säker på att ljusklotet skapades genom min kraftöverföring, men tidpunkten stämde och kvinnan har aldrig upplevt något liknande vare sig förr eller senare.

Jag umgicks en hel del med Sture och Turid Johansson under 1970-talet bland annat i deras meditationsgrupp. Med tiden skulle Sture bli världskänd som transmedium, uppmärksammad i teveserien Out On a Limb med Shirley MacLaine. Många gånger har jag funderat om de skrämmande varelser som Sture och Turid observerade i Väggarö på Södertörn den 29 oktober 1965 kan ha varit kontruerade elementalväsen utsända av någon. Jag intervjuade dem flera gånger om denna händelse och besökte även platsen.

Sture och Turid Johansson var mycket ufointresserade på 1960-talet. En kort tid efter att paret bevistat ett föredrag på Ifologiska sällskapet 1964 talar Turid på telefon med en väninna när en manlig röst plötsligt kommer in på linjen och säger att Sture och Turid skall åka ut till en plats som heter Väggarö. Den ligger på Södertörn, söder om Stockholm. Det resulterar i att paret börjar ta bilen ut till Väggarö då och då där de stannar och mediterar. Ibland upplever de som att det flyter blålila vågor eller strålningar genom bilen. En vinterkväll 1964 kommer ett starkt blåvitt sken bakifrån när de står på vägen. De hoppar ner i diket på var sin sida om vägen och ser ljusfenomenet gå som en raket upp i skyn igen.

Sture och Turid Johansson. Foto: AFU

Ingenting mer händer förrän den 29 oktober 1965. På dagen får Turid ett ”mentalt” meddelande att de skall bege sig till Väggarö vid tiotiden på kvällen. Rösten säger också att de skall vara försiktiga eftersom ”det pågår en maktkamp på jorden”. När de kommer fram till den vanliga platsen får de syn på ett antal små varelser som flyter omkring i luften och som kommer mycket nära bilen, cirka en halv meter.

Sture: När vi kom ut till det där stället där vi brukade sitta och hade fått besked om att åka till, så jag vet inte, men någonting hade gått snett med själva tidsangivelsen. Vi skulle vara där kring halv elva och vi var där halv tio och då fanns dom där gubbarna där redan. Vi såg dom inte förrän vi hade parkerat bilen. Det var inte helt mörkt utan skymning. Då fanns dom där redan nere på ängen och dom kom ju väldigt nära (cirka en halv meters avstånd på Stures sida av bilen -HB). Hur många det var vet jag allvarligt talat inte. Vi tror det var fem eller högst sex. Dom var någonstans mellan 1,25 till 1,50 meter långa med jättestora huvuden och ögon som lyste. Det var som man tänker sig fosfor, rödaktigt. Man såg inga pupiller. Dom gick inte utan flöt rätlinjigt fram. Dom gick inte i mjuka linjer.

Händelsen vid Väggarö 29 okt. 1965. Foto: Håkan Blomqvist

Turid: Vi hade också en transistorradio och den gick hela tiden medan dom var där. Vi hade ju släckt av bilen och ljuset men radion hade vi lös i baksätet.

Sture: Jag önskade för mitt liv att det skulle komma en bil. Men det kom ingen. Varelserna försvann ute på gärdet och sedan var det precis som om dom skulle ha landat med ett tefat på bilen. Hela bilen skakade och radion tjöt och hoppade i baksätet och vi dök under instrumentbrädan. Vi trodde dom skulle knäcka bilen. Vi såg inget skepp starta. Vi var tillbaka dagen efter och skulle leta efter spår men vi fann inga.

Turid: Det är konstigt, förut då vi åkte ut och dom där strålningarna kom så hade man aldrig någon känsla av något ont eller dylikt utan vi satt och hade roligt och det var skönt och vi mediterade. Men efter det här med gubbarna så har vi varit ute och tittat och vi tycker det är så kusligt. Vi törs inte stanna i mörker och särskilt inte gå ur bilen.

Håkan: Hur länge varade händelsen?

Sture: Det kanske bara var fem minuter men för mig kändes det verkligen lång tid.

Håkan: Såg du några öron eller fingrar på varelserna?

Sture: Tänk dig själv att du sitter i halvskymning och tittar ut genom ett fönster. Skulle du tänka på och lägga märke till vilken typ av öron eller hur många fingrar dom hade och så vidare – när du är livrädd. Det gör man helt enkelt inte. Då skall man vara enormt kall och det kunde inte jag vara. Men dom hade armar det är jag förvissad om.

Håkan: Kommunicerade de aldrig med varandra?

Sture: Inte vad jag kunde se. Dom rörde sig inte i grupp utan var och en självständigt.

Efter chocken väntade Sture och Turid en stund innan de startade bilen och for iväg. De vågade inte åka direkt hem. Trots det är båda överens om att de gått för mycket tid. De kom inte hem förrän vid fyratiden på morgonen. Så länge var de inte ute och åkte. Tid har försvunnit menar de. Den märkliga telefonrösten och meddelandet att de skall bege sig till Väggarö skulle kunna tolkas så att ”någon” beslutat sig för att utsätta Sture och Turid för denna händelse. Motivet kan man i så fall bara spekulera om. (21)

Den esoteriska traditionen ger mycket detaljerade data och beskrivningar av de väsen som existerar i parallella världar. Esoteriken ger enligt min mening den intressantaste och mest uttömmande förklaringen kring alla paranormala väsen och deras uppträdande. Som alternativt paradigm eller arbetshypotes är därför den esoteriska traditionen värdefull. Men endast fortsatt forskning kan ge de definitiva svaren. Liksom Helge Eriksson, Carl-Axel Jonzon, Sture och Turid Johansson med flera kan vi vanliga människor plötsligt få en mycket konkret upplevelse av något av dessa väsen och därmed inse att vi inte är ensamma på jorden. Det får mig att tänka på John Keel suggestiva avslutning i Strange Creatures From Time and Space: ”Tro – eller skepsis – kommer att avgöras för dig på ett annat sätt. Nästa vecka, nästa månad eller nästa år färdas du på en öde landsväg sent på natten och när du passerat en kurva för du plötsligt se…”.

Noter

1. Anders Liljegren, ”Tolv små män med grymma drag kom emot mig i månskensnatten”, UFO-Information, nr. 2, mars-april 1973, s. 2-3.

2. Odaterat brev till UFO-Sverige kortfattat återgivet i Staffan Stigsjöö, ”Tefatsfolket, vänner eller fiender”, Larsson, Täby, 1974, s. 58.

3. Helge Eriksson, ”Varifrån kom de små männen”, (Mitt möte med det okända), Saxons veckotidning, nr. 42, 1974.

4. Boris Jungkvist, ”Besökare från kosmos. De flygande tefatens gåta”, Zindermans, Uddevalla, 1980, s. 193-194.

5. K. Gösta Rehn, ”UFO-utmaningen”, Zindermans, Uddevalla, 1976, s. 83.

6. Carl-Axel Jonzon, ”Skolgång med förhinder”, UFO-Information, nr. 3, 1982, s. 24.

7. Jacques Vallee, ”Dimensions. A Casebook of Alien Contact”, Contemporary Books, Chicago, 1988, s. 284.

8. John Keel, The Eighth Tower”, Saturday Review Press, New York, 1975, s. 216.

9. http://www.dapla.org/plasma_aliens.htm

10. Charles Leadbeater, “How Theosophy Came To Me”, The Theosophical Publishing House, Adyar, Madras, India, 1975 (Orig. 1895), s. 133-134.

11. Paramahansa Yogananda, “Autobiography of a Yogi”, Self-Realization Fellowship, Los Angeles, California, 2008, s. 163-165.

12. Ibid. s. 165.

13. https://sites.google.com/site/ufologist52/Home/artiklar/artiklar-1973-1975/west-virginias-faagelman

14. Geoffrey Hodson, “Fairies at Work and at Play”, Quest Books, Wheaton, Illinois, 2010, s. 84-85.

15. Staffan Andersson, “Danaiderna – ett försök att förstå UFO-fenomenet”, Parthenon, Nyköping, 1999, s. 16.

16. Janet Bord, ”Fairies. Real Encounters With Little People”, Dell Publishing, New York, 1998.

17. Clas Svahn, “Kloten i Ulfsryd paralyserade två”, UFO-Aktuellt, nr. 3, 2007, s. 4-6.

18. Charles Leadbeater, ”The Astral Plane”, The Book Tree, San Diego, 2007, s. 112-113.

19. Alexandra David-Neel, “Magic and Mystery in Tibet”, Souvenir Press, London, 1965, s. 314-315.

20. Iris M. Owen & Margaret Sparrow, “Conjuring up Philip. An Adventure in Psychokinesis”, Harper & Row, New York, 1976.

21. Håkan Blomqvist, “Störtande satelliter och märkliga varelser”.

https://sites.google.com/site/ufologist52/Home/artiklar/artiklar-2006-2009/stoertande-satelliter-och-maerkliga-varelser

22. John Keel, ”Strange Creatures From time and Space”, Fawcett Publications, Greenwich, Conn., 1970, s. 278.

12. Ett interplanetariskt Alcatraz

 

“Conditions of agony and distress such as are found on our planet are found in no such degree in any other scheme.”
Alice Bailey, A Treatise on Cosmic Fire

12. Ett interplanetariskt Alcatraz
Tre män på vandring i ett till synes oändligt ökenlandskap. Hettan är närmast outhärdlig. De har nyligen kraschlandat på en okänd planet och farkosten de kom med är totalförstörd. De tre astronauterna har skickats ut från jorden för mycket länge sedan. Eftersom de färdats nära ljushastigheten har tiden nästan stått stilla. Någon chans att återvända till jorden finns inte och även om de skulle komma tillbaka så vore deras anhöriga och vänner döda och begravda för hundratals år sedan. Livet hänger på en mycket skör tråd. Alla tre är väl medvetna om att de måste hitta vatten och växtlighet inom 48 timmar. Sedan är de små förråden slut. Därefter återstår bara en långsam, kvalfull död. Inför dessa utsikter för ödesgemenskapen männen närmare varandra och de börjar diskutera vad det ytterst var som fick dem att lämna jorden och bege sig ut på en rymdexpedition där chanserna att återvända var närmast lika med noll.

Det visar sig att männen representerar tre vitt skilda psykologiska typer. För en av astronauterna är äran och berömmelsen den starkaste drivkraften. Känslan av att vara först och den som vågar. Den andre mannen är vetenskapsman ut i fingerspetsarna. Han skulle kunna gå ner i en aktiv vulkan om det gav honom några nya forskningsresultat. Sökandet efter kunskap är hans drivkraft. Den tredje mannen, som också är kapten för expeditionen, skrattar lite cyniskt åt sina kollegor. Men vad är då dina motiv, undrar de? Kaptenen stannar upp, riktar blicken mot himlavalvet och svarar: ”Jag är också en sökare, men mina drömmar är inte som era. Jag kan inte låta bli att föreställa mig att det någonstans i universum måste finnas någonting som är bättre än människan.”

Scenen är säkert bekant för många. Den är hämtad ur den mästerliga science-fictionfilmen Apornas Planet från 1968, med Charles Heston i huvudrollen. Filmen bygger på en roman av den franske författaren Pierre Boulle. Någonting bättre än människan; det kan stå nästan som ett lösenord för alla filosofer och vetenskapsmän som gett sig i kast med de existentiella problemen. Kan denna bisarra varelse som kallas människa verkligen vara skapelsens krona? Många tänkare har också menat att det är något grundläggande fel med jorden och dess invånare. Som om vi vore strandsatta på de fördömdas ö - ett interplanetariskt Alcatraz.

Janus var en av de sista böckerna från Arthur Koestlers penna, innan han tog sitt liv i sitt hem i London 1983. Där sammanfattar Koestler mycket av sitt tänkande och sökande. Ett kapitel ägnas för övrigt åt ufoproblematiken. Han skriver: "Om en opartisk observatör från en mera avancerad planet kunde fånga in människans historia från Cro-Magnon till Auschwitz i ett enda svep, skulle han otvivelaktigt dra slutsatsen att vårt släkte i vissa avseenden är en beundransvärd men på det hela taget en mycket sjuk biologisk produkt, och att konsekvenserna av denna mentala sjuklighet väger långt tyngre än de kulturella framstegen med tanke på möjligheterna till en långvarig fortlevnad". (1)

Det kan kanske vara en smaksak vad man väljer för termer för att beskriva människans liv på jorden i ett historiskt perspektiv. Helvete eller absurd mardröm i bästa Kafka-stil ligger nära till hands. Pessimism? Absolut inte! Däremot realism, ett objektivt konstaterande av sakernas tillstånd. Se människan! De existentiella villkoren på detta stoftkorn har aldrig varit särskilt lysande. Krig, sjukdomar och de oräkneliga formerna av socialt, ekonomiskt och andligt förtryck har effektivt krossat de motsträviga. Om man med örnens blick eller kanske snarare satellitens öga idag sveper över jorden kan man konstatera att cirka 50 procent av mänskligheten är fångar i politiska diktatursystem. Andra är offer för globala maffiors alltmer ökande makt och ekonomismens härjningar, där de rika blir rikare och de fattiga fattigare. En stor del av mänskligheten har effektivt gjorts till psykologiska krymplingar genom kunskaps- och livsfientliga tolkningar av religiösa läror. Miljoner människor lever smärtfyllda skuggliv, livslångt traumatiserade av krig, terror, tortyr. För att inte tala om alla som får söka sin föda i soptunnor.

Här och var finns fickor av frihet och utvecklingsmöjligheter, men även dessa kommer kanske inom en snar framtid att utplånas genom krig, miljöförstöring eller roffarkapitalismen. Klockan är en minut i tolv och känslan av Götterdämmerung - gudaskymning - kan inte undgå att påverka någon människa. I protest ställer vi oss på berget och, likt en livstrotsande Byron, knyter näven åt makterna. Varför sattes jag här? Men så plötsligt, som från ingenstans, dyker en lysande farkost upp inför vår förvånade blick. Den transcendenta skönheten i den ljudlösa tingesten som svävar förbi får oss att sänka näven och stoppa floden av invektiv. Något fullständigt okänt och nytt har påverkat livssituationen. Tillvaron kan därefter aldrig bli densamma. Den berömda sufiläraren Idries Shah skulle kalla det "education through astonishment" - inlärning genom förvåning.

Både filosofi och religion har på olika sätt försökt tackla frågan om varför den mänskliga existensen är så full av lidande och elände. Inom teologin talar man om teodicéproblemet, ondskans problem. Det vill säga man försöker besvara frågan hur en god gud kan skapa en ond värld. Men några acceptabla svar ges inte från varken filosofi eller religion. Till och med den gamle teosofen och ufologen T. Bryon Edmond, som jag skrev om i första kapitlet, tycks ha missat den esoteriska förklaringen till ondskans problem. Det kan vara värt att citera vad han skriver i ett brev till mig den 17 juni 1976:

”Och var står jag idag? Efter 50 års studier av filosofi har jag tyvärr inte kommit närmare lösningen av universums mysterier och liv och död än när jag startade. Och jag är pessimist. Jag betraktar världen och den fysiska existensen som ond. Jag håller med Bertrand Russell när han säger att om han givits allmakt och hade evigheten på sig så skulle han åstadkommit en bättre värld än vad Skaparen gjort. Sannolikt sant, han skulle knappast ha kunnat göra det sämre än vad det är. Manikéerna är de enda som ser problemet tydligt och i sitt rätta perspektiv. Kristendomen med sin föreställning om en allsmäktig och kärleksfull gud lyckas verkligen inte hantera problemet. Teosofin lyckas bättre med idén (hämtad från esoteriskt buddhism) om de ofullkomliga (imperfect) gudarna. Det förklarar ondskan men rättfärdigar den inte. Som jag ser det vore det bättre att inte skapa alls än att skapa en värld där oskyldiga människor och djur måste lida.”

Märkligt nog tycks den gode T. Bryon Edmond, trots sina många års studier, ha missat den esoteriska förklaringen till ondskans problem. Enligt samstämmiga uppgifter från både den esoteriska traditionen och flera av de tidiga kontaktpersonernas budskap är jorden att betrakta som ett interplanetariskt Alcatraz där individer som vägrat följa livslagarna och istället utvecklats egoism och grymhet placerats för att inte störa övriga planeters utveckling. Men föreställningen om jorden som en unik men mindre trevlig planet dyker upp i oväntade sammanhang.

En sommardag 1933 sitter författaren Arthur Koestler på Café Metropoles i Moskva. Han är på reportageresa i Sovjetunionen för att skriva om Stalins första femårsplan. Koestler känner sig illa till mods och har tagit tre stadiga Vodka. Istället för att skriva om Stalins femårsplan börjar Koestler, på servetter, skriva ner en dagdröm, ett pjäsmanus om en lyckligare värld.

Pjäsen, Twilight bar (Skymningsbaren), publicerades först 1945. Den översattes även till svenska och gavs ut på Tidens förlag året efter. Handlingen går i korthet ut på att två rymdvarelser, Alpha och Omega, plötsligt dyker upp på jorden. De är utsända med uppdraget att undersöka jordmänniskans rätt till fortsatt existens. Plats behövs för deras egen civilisation och de har fått order att likvidera alla på den planet i universum där de finner att livet han minst mening. Rymdmänniskornas studier visar att jorden är den värsta planeten att bo på, där människor är mest olyckliga. Men om världens regeringar kan öka lyckokvoten på tre dagar så skall den mänskliga civilisationen sparas från undergång.

Regeringarna ställs inför den absurda uppgiften att mer eller mindre tvinga människor att bli lyckliga, att öka lyckokvoten. Från Moskva meddelas att man helt enkelt avrättar dom som är olyckliga. På andra ställen försöker man med generös distribution av alkohol. Motsträviga godtemplarloger skickas till lasarett och tvångsmatas med champagne, ostron och kaviar. Proteströrelser dyker upp och det hela ändar i mer eller mindre anarki. Hur det slutligen avlöper får vi inte veta. Pjäsen slutar en timme före den utmätta tiden.

Föreställningen om jorden som en fångkoloni presenteras i så många sammanhang att det är frestande att spekulera om orsaken. När den gamle centerriksdagsmannen Anders Gernandt invigde UFO-Sveriges utställning i Köping 1978 kallade han jorden för "universums Kumla-fängelse". (2) Och Friedrich Jürgensens anderöster, som han spelade in på band, förklarade för honom att "jorden är en sorts straffkoloni". Vi finner tanken även utvecklad av August Strindberg i En blå bok: ”Kristendomen är egentligen mera radikal än radikalismen… Icke har han (Kristus-HB) stora illusioner på människorna, då han kallar dem huggormars avföda. Och med rätta; ty då jordens är ett fängelse för himmelens brottslingar, så äro vi alla bovar, men fängelsepredikanten har till uppgift att predika benådning för dem som uppföra sig anständigt.” (3)

Vestmanlands Läns Tidning 25 maj 1978

Den esoteriska traditionen är mycket tydlig med att jorden är en unik planet i så motto att den är utvald att fungera som förvisningsort för ”brottslingar” hämtade från en mängd planeter. Individer som vägrar ge upp sin egoism, grymhet och hat och därför placerats på jorden under särskilt hårda villkor. Alice Baileys lärare D.K. tar upp problemet med jorden i flera böcker. Han beskriver livet på planeten som ”lidande, sorg, smärta och kamp” och att den ingår i ett stort experiment. (4)

Tydligast när det gäller att beskriva jordens speciella situation är Henry T. Laurency. I serien Livskunskap 1-5 samt Människans väg finns många referenser till vår planets sorgliga tillstånd. Här några belysande citat:

”Mången undrar över uttrycket ”haft alla dåliga egenskaper”. Tyvärr är just vår planet solsystemets ”slaskhink”. Hit har överförts monader med repellerande grundtendens från andra planeter och även solsystem, sådana hattyper, som vållat oreda i planeter med individer av attraherande tendens.” (5)

”Vår planet intar en särställning, icke endast i vårt solsystem utan i det större klot, som omfattar sju solsystem. Ingenstädes har en sådan massa monader med repellerande grundtendens samlats, ingenstädes tendensen till självisk egenart varit så intensiv. Ingenstädes har mänskligheten ådragit sig en sådan dålig skörd genom dålig sådd. Vår planet är sorgens stjärna i vårt kosmiska sjuklot.” (6)

”Det finns endast ett sätt att lära dessa monader till slut förvärva enhetstendens och det är genom smärtsamma erfarenheter. De måste genom lidande hamras fram steg för steg. Och därtill lämpar sig det organiska livet. Vår planet är alltså samlingsplatsen för monader med repellerande grundinstinkt i vårt solsystem. Av antydningar att döma ha till vår planet även överförts monader från andra solsystem, monader som visat sig särskilt omöjliga, varför planeten i viss mån räknas såsom ett unikum i vårt sjuklot av solsystem.” (7)

”På ingen annan plats i vårt solsystem och, efter vad som antytts, i vårt sjuklot av solsystem finns en sådan mänsklighet som vår. Det kommer folk från andra solsystem för att titta på en mänsklighet, vars like i stupiditet och brutalitet de aldrig skådat.” (8)

Om den teori jag framförde i förra kapitlet, att några av den första generationen kontaktpersoner på 1950-talet var försök från planetväktarna, eventuellt i samarbete med besökare från andra planeter, att närma sig mänskligheten så bör det finnas samstämmighet i många uttalanden. Vi finner det sambandet även vad det gäller jorden som en interplanetarisk förvisningsort hos kontaktpersoner som George Adamski, Orfeo Angelucci, Kelvin Rowe med flera.

I George Adamskis klassiska Ombord på rymdskepp berättar en av ”bröderna” följande under en resa i deras farkoster:

”Människan är en egendomlig varelse – det gäller var man än hittar henne i hela det väldiga universum. Även om människorasen som helhet föredrar att leva i fred och harmoni med hela skapelsen, så finns det ändå alltid några, som låter det personliga jaget växa sig starkt. De blir aggressiva och vill genom sitt maktbegär härska över andra. Detta kan även hända i våra världar, trots att vi ständigt får lära oss att människan skall leva i överensstämmelse med de gudomliga lagarna… För tidsåldrar sedan beslöt man därför, då vishetslärare från många planeter möttes, att sådana själviska varelser skulle föras över till de nya planeter, som var färdiga för mänskligt liv. I sådana fall valde man den planet i varje system som hade den långsammaste utvecklingen. Den blev sålunda förvisningsort för dessa lagöverträdare. I vårt system blev jorden av nyssnämnda skäl det nya hemmet för dessa motspänstiga, som kom från många planeter såväl inom som utanför vårt system.” (9)

En annan av det tidiga 1950-talets kontaktpersoner var Orfeo Angelucci (1912-1993). Han är inte så väl känd i Sverige eftersom hans bok The Secret of the Saucers aldrig översatts till svenska. Men liksom Adamski berättar han om möten med vänligt sinnade utomjordiska besökare och färder i deras farkoster. Angeluccis kontakter ägde rum från 1952 och några år framåt. Sommaren 1952 mötte han en av de utomjordiska besökarna i utkanten av sitt hem i Burbank, Kalifornien. Under en resa i deras farkost får Angelucci veta att jorden är en straffkoloni (purgatorial world) bland planeter: ”Jag kan berätta för dig att individer från andra världar betraktar jorden som ”förbannelsens planet” hemvist för ”de förtappade och fallna”. Andra kallar jorden ”sorgens boning”. Jordens evolution är utveckling genom smärta, sorg, synd, lidande och den fysiska dödens illusion. Tro mig, alla evolutioner är inte lika jordens, trots vad era vetenskapsmän säger.” (10)

Orfeo Angelucci. Foto: AFU

Ännu mindre känd, åtminstone bland svenska ufologer, är Kelvin Rowe. I sin bok A Call at Dawn berättar han om möten med högt utvecklade besökare från andra planeter och resor i deras farkoster. Precis som Adamski och Angelucci var Rowe ofta föredragshållare på olika tefatskonvent under 1950-talet bland annat vid George van Tassels årliga The Giant Rock Spacecraft Convention som hölls mellan 1954-1977. I sin bok talar Rowe om jorden som ett fängelse, en värld i karantän. En av rymdmänniskorna i boken förklarar: ”Människan är betydligt äldre på den här planeten än vad som påstås. Mycket långt tillbaka i historien fanns det på högre utvecklade planeter i vårt och andra solsystem de som inte följde den vanliga utvecklingen. De vägrade leva i broderliga relationer, var arroganta och oregerliga och försökte hålla tillbaka människans utveckling. De förflyttades till denna planet och några andra som avsatts för samma syfte för att de där skulle finna sin egen väg framåt.” (11)

Den esoteriska traditionen om jorden som ett interplanetariskt Alcatraz är nära sammankopplad med föreställningen om en sprängd planet mellan Mars och Jupiter. Asteroiderna påstås vara delar av en planet som förstördes av dess invånare för mycket länge sedan. Även Månen sägs vara en del av denna rest. En av de första att upptäcka asteroider var den tyske astronomen Heinrich Olbers (1758-1840). Han drog slutsatsen att de var rester av en planet som förintats i en våldsam explosion. Teorin fick ett uppsving på 1950 och 60-talet då flera ryska forskare drog samma slutsats. 1949 gav astronomen Sergej Orlov den hypotetiska planeten namnet Phaeton (Faeton) efter sonen till solguden Helios som fick lov att köra sin faders solvagn men misslyckades och dödades. Flera ryska forskare anslöt sig till teorin bland annat professorerna Alexander Zavaritskij och Felix Zigel. Men även andra kända personer som science fictionförfattaren Alexander Kazantsev. Idag är det få astronomer som ansluter sig till Phaetonteorin. En av de mera kända var den amerikanske astronomen Thomas Van Flandern (1940-2009).

De ryska forskarnas teorier om Phaeton fick stort genomslag i svensk press under 1970-talet. Journalisten Eugen Semitjov intervjuade Alexander Kazantsev i en stor artikel i Allers 1970 (12) och Anders Palm skrev på samma tema i Saxons Veckotidning 1976. (13) I UFO-Information och UFO-Sverige-Aktuellt publicerades flera artiklar om Phaeton. Även pollenkungen Gösta Carlsson, känd svensk kontaktperson framförde teorin bland annat i en intervju i Nordvästra Skånes Tidningar 1977. (14)

Nordvästra Skånes Tidningar 18 april 1977

I den esoteriska traditionen hittar vi inga tydliga referenser till en sprängd planet i den äldre teosofiska litteraturen. Däremot nämns att det inträffade ett stort planetariskt misslyckande i det som kallas månkedjan, vilket i esoteriskt terminologi betyder jordens tidigare inkarnation. Månen räknas som en död rest från denna tid. Tydligare blir Alice Baileys lärare D.K. i sina böcker. I den tunga och svårlästa A Treatise on Cosmic Fire förklaras att ”… månkedjan i vårt system innebar en period av temporär eftersläpning av evolutionen… förlorad tid… Det mörka ansiktets herrar (Lords of the Dark Face)… fick övertaget för en tid.” (15) I en kort passus i Esoteric Astrology ges också upplysningen att de människor som då levde på ”månen” evakuerades till jorden. (16)

Det talas betydligt mera i klartext i två andra esoteriska källor. Henry T. Laurency skriver appropå möjligheten av ett kommande religiöst världskrig som skulle kunna utplåna livet på vår planet att det i så fall inte är första gången. ”Astronomerna har kunnat konstatera att i det vida avståndet mellan Mars och Jupiter i stället för en planet finnas hundratals asteroider… De ha en gång tillhört en stor planet. Ska Tellus dela samma öde?” (17)

Den i tidigare kapitel nämnda Through the Curtain översattes av Lars Adelskogh 1992 med titeln Nattlektioner. Författarna Viola Petitt Neal och Shafica Karagulla sammanfattar vad Viola Petitt Neal fått lära sig under sina ”nattlektioner” angående ondskans problematik i flera kapitel. I ett av dessa ges följande information om den sprängda planeten: ”Asteroiderna är resterna av en planet, som exploderade och förintades på grund av manipulation med planetens elementala krafter och kundalini-eld. Vår måne har uppstått ur materia, som kastades ut ur denna planet och fångades in av jordens dragningskraft. Detta gjordes så, att medlemmarna av den mänskliga livsvågen på asteroideplaneten fick en frekvens, som resonerade med vår planet, och kunde överföras till vår planet att inkarnera här för vidare utveckling. Dessa kallas ”människorna från månkedjan”” (18)

När det gäller uppgifter från de tidiga kontaktpersonerna angående en sprängd planet i vårt solsystem finner vi det hos flera av de tidigare citerade författarna. Mest utvecklas temat hos Orfeo Angelucci i hans bok The Secret of the Saucers. På väg hem från ett café nära sitt hem i Glendale, Kalifornien möter han en okänd man som hälsar på honom. Orfeo känner snabbt igen rösten från den person som talat med honom under en tidigare resa i deras farkoster men då fick han inte se personen utan bra höra rösten inuti farkosten. Mannen är välbyggd och något längre än Angelucci. Han har stora mörka ögon vilka utstrålar vänlighet. Han bär en blå uniform utan någon form av knappar eller fickor och den tycks närmast vara som en del av kroppen. De båda männen sätter sig på en sten invid Los Angelesfloden och rymdmannen börjar berätta om sitt uppdrag och jordens utveckling. Han förklarar bland annat att rymdmänniskorna inte lever i samma fysiska dimension som jordens människor. Angående asteroiderna får Angelucci följande förklaring:

”En gång fanns det en annan planet i solsystemet… Den planeten var jordmänniskornas ursprungliga hem… Men människorna blev stolta och arroganta. De krigade mot varandra och vände sig slutligen mot själva livet. Till slut förstörde de sin egen planet som idag bara finns kvar som en steril och karg ring av asteroider och spillror i solsystemet. För att få dessa människor att utveckla förståelse, medkänsla och broderskärlek fick de födas i en djurisk, materiell evolution på en mindre planet, jorden. Lidande, sorg, frustration och död blev deras lärare. Deras symbol är människodjuret (Man-Beast). (19)

En annan av de tidiga kontaktpersonerna i USA var den kontroversiella George Hunt Williamsson. Tillsammans med några vänner experimenterade han med att få kontakt med rymdmänniskor genom bland annat automatisk skrift och genom radiokommunikation. Dessa meddelanden blev underlaget för The Saucers Speak. Ibland en mängd ganska intetsägande meddelanden från rymdmänniskor med absurda namn finns en del budskap som ofta brukade citeras av esoterikern Riley Crabb eftersom de stämde väl med den esoteriska traditionen. I ett meddelande den 17 augusti 1952 säger rymdbesökaren Zo: ”Vi måste nu besluta vad vi ska göra med er planet.. era bomber kommer att förstöra den universella balansen. Vätebomben skulle kunna göra er till ett asteroidbälte. Detta hände för många år sedan på en planet i femte banan. Vi visste vad de var i färd med att göra men ingrep inte. Vi kan inte stå bredvid och tillåta ännu en ödeläggelse.” (20) I en tidigare bok Other Tongues – Other Flesh (1953) gav George Hunt Williamson namnet Maldek till den sprängda planeten. Ett namn som ofta upprepas i den nyandliga ufolitteraturen.

Budskap av liknande karaktär, även de från besökare med något absurda namn som Ashtar, Lata och Hulda, mottogs av George Van Tassel under seanser som hölls i grottan under den stora klippan Giant Rock i Mojaveöknen, Kalifornien. Samma plats där han anordnade de stora tefatskonventen. Den 18 july 1952 mottog Van Tassel följande budskap från Ashtar. ”Det är inte människors önskan om att fortsätta kriga på denna planet, Shan, som oroar oss. Vi är bekymrade över deras medvetna försök att utplåna mänskligheten och förvandla denna planet till aska…Vårt uppdrag är fredligt men denna situation uppstod tidigare i detta solsystem och planeten Lucifer slets i stycken. Vi har bestämt att detta inte skall få hända ännu en gång.” (21)

Den esoteriska traditionen och budskapen från flera av de tidiga kontaktpersonerna är vad gäller jorden som en fångkoloni och en sprängd planet i vårt solsystem mycket överensstämmande. Det finns självklart flera tolkningsmöjligheter när det gäller dessa budskap men från esoterisk synpunkt är informationen intressant eftersom den skulle kunna tyda på ett försök från planetväktarna i samarbete med utomjordiska besökare att vid en kritisk period i jordens utveckling påverka allmänheten genom att förmedla meddelanden till så många som möjligt som i sin tur ville sprida budskapen. Den verkligt stora frågan är förstås om de råkar vara sanna beskrivningar av mänsklighetens utveckling. Om jorden är en förvisningsplats för grymma och hatfyllda egoister, då måste varje människa ställa sig själv den lite pinsamma frågan – vad gör då jag här?

Noter

1. Arthur Koestler. ”Janus”. Korpen, Göteborg 1981, s. 12.

2. ”Anders Gernandt: Jorden – rymdens Kumlabunker”. Vestmanlands Läns Tidning, 25 maj 1978.

3. August Strindberg. ”En blå bok”. http://runeberg.org/strindbg/blabok/0617.html

4. Alice Bailey. ”Discipleship in the New Age volume two”, Lucis Publishing Co.,  New York, London 1980, s. 385. (orig. uppl.1955)

5. Henry T. Laurency. “Livskunskap ett”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 2. uppl. 2011, s. 375.

6. Henry T. Laurency. ”Livskunskap två”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde 1987, s. 285.

7. Ibid. s. 260.

8. Henry T. Laurency. ”Människans väg”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde 1998, s. 130.

9. George Adamski. ”Ombord på rydmskepp, Parthenon, Helsingborg, 3. uppl. 1973, s. 153.

10. Orfeo Angelucci. ”The Secret of the Saucers”. Amherst Press, Amherst, Wisconsin 1955, s. 43.

11. Kelvin Rowe. “A Call at Dawn”, Understandign Publishing Co. El Monte, California 1958, s. 60.

12. Eugen Semitjov. “Främlingarna som kom från en försvunnen planet”. Allers, nr. 24, 14/6 1970.

13. Anders Palm. ”Atomkrig ödelade planeten och de överlevande flydde till jorden”, Saxons Veckotidning, nr. 21, 1976.

14. Ove Torgny. ”Härstammar vi från Phaeton?”, Nordvästra Skånes Tidningar, 18/4 1977. Se även Clas Svahn & Gösta Carlsson. ”Mötet i gläntan”, NTB/Parthenon, Nykiöping 1995, s. 171.

15. Alice Bailey. ”A Treatise on Cosmic Fire”, Lucis Press Ltd., London 1973 (orig. 1925), s. 392.

16. Alice Bailey. “Esoteric Astrology”, Lucis Press Ltd, London 1968 (orig. 1951), s. 446.

17. Henry T. Laurency. “Livskunskap fem”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde 1995, s. 383.

18. Viola Petitt Neal, Shafica Karagulla. ”Nattlektioner”, Foinix Förlag, Skövde 1992, s. 209.

19. Orfeo Angelucci. ”Secret of the Saucers”, Amherst Press, Amherst, Wisconsin 1955, s. 44.

20. George Hunt Williamson. “The Saucers Speak. A documentary report of Interstellar Communication by Radiotelegraphy”, Neville Spearman, London 1967, s. 52 (orig. uppl. 1954).

21. George Van Tassel. “I Rode a Flying Saucer”, New Age Publishing Co., Los Angeles, Kalifornien, 1952, s. 31-32.