Mytomaner och psykopater

Den som ägnar sig åt undersökning och dokumentation av ufofall kommer förr eller senare att stöta på företeelsen mytomani och även annan psykopatologi. När jag som ung ufolog på 1970-talet första gången konfronterades med ett fall av mytomani stod jag ganska handfallen. Jag hade svårt att förstå att en person som verkade helt ärlig och uppriktig och kunde berätta om en ufohändelse med enorm känslomässig inlevelse och stor detaljrikedom i själva verket bara beskrev en ren fantasi. Ingenting stämde vid en senare kontroll.

Jag lärde mig den långa vägen hur mytomani fungerar och förstod därmed också hur viktigt det är att ufologer lär sig grundläggande psykologi och religionspsykologi. Rent statistiskt visar det sig att några procent av befolkningen har en psykologisk läggning som i den anglosaxiska världen benämns "fantasyprone personalities", alltså extremt fantasibenägna personligheter. Det innebär bland annat att gränsen mellan inre och yttre verklighet är otydlig. Det behöver i och för sig inte vara ett socialt handikapp. Författare och konstnärer har ofta denna läggning. Ett intressant studie i sammanhanget är The Strength to Dream: Literature and the Imagination av engelsmannen Colin Wilson. Han har för övrigt skrivit flera böcker om ufo och parapsykologi.



Litteraturen om ufokontakter innehåller många fantastiska och detaljrika redogörelser för möten med rymdmänniskor och beskrivningar av livet på deras hemplaneter. Det kan vara hundratals sidor om livet på Blaau, Gandonia, Koldas, Korendor, Ummo, Zomdic etc. Många tar i naiv övertygelse dessa berättelser för fakta men då har de aldrig, som Jacques Vallee påpekar i Revelations: Alien Contact and Human Deception, studerat psykiatri eller hört talas om fallet Kirk Allen.
Jacques Vallee refererar fallet i sin bok men originalhistorien finns att läsa i The Fifty-Minute Hour: A Collection of True Psychoanalytic Tales (1982) av den amerikanske psykiatrikern Dr. Robert Lindner. Han fick en morgon ett samtal från en militär forskningsanläggning i New Mexico. En av chefsfysikerna ville hänvisa en patient till Dr. Lindner. En man i trettioårsåldern Kirk Allen (pseud), en duktig forskare men som den senaste tiden ägnat allt mer tid åt att berätta om andra planeter som han besöker i utomkroppsligt tillstånd. Situationen hade nu blivit besvärande eftersom han mer och mer försummade sitt arbete.

Dr. Lindner hade räknat med att möta en "galen forskare" men fann istället en intelligent och välklädd ung man som gav intryck av att kunna vara en framgångrik företagsledare. Att Kirk Allen hade ett allvarligt problem förstod Dr. Lindner när han tittade på allt det material som Kirk gav honom att läsa. En ofantlig mängd anteckningar, bokmanus, teckningar, kartor med mera. Några exempel: 12.000 sidor maskinskrivna ark om Kirks besök på andra planeter, 82 färgkartor över 23 planeter, 61 arkitektritningar över byggnader på andra planeter, 44 foldrar som beskrev livet på olika planeter. Där fanns titlar som The Fauna of Srom Olma 1, The Transportation system of Seraneb, The Unique Brain Development of the Crystopeds of Srom Norbra X.

Dr. Lindner försöker med alla metoder han känner till inom psykiatrin att få Kirk Allen att förstå att hans resor är inre fantasier. Men Kirk Allen betraktar sig som helt normal och anser att hans inre resor beror på en speciell förmåga han fått. Efter mer än ett år av terapi utan effekt tar Dr. Lindner det unika beslutet att försöka bryta Kirks vanföreställningar genom att själv sätta sig in i hans världar. Han läser så mycket han hinner av Kirks material om livet på Srom Olma 1 med mera för att kunna dela patientens inre världar och blir något av expert på hans ideer. Genom att påpeka fel och inre motsägelser i materialet hoppas han kunna inifrån lösa Kirk från sina fantasier.

Efter en tid är är dr. Lindner själv så uppslukad av Kirks data att de kan ägna mycket tid tillsammans för att studera kartor och planetsystem. Dr. Lindner går till och med så långt att han ber Kirk göra inre resor för att ta reda på nya data om någon planet. En dag när de åter träffas för att studera de "etniska typerna på Olmaya" visar sig Kirk tämligen ointresserad. Och han erkänner att omsvep att de senaste veckorna har han ljugit om sina resor eftersom han trodde att dr. Lindner förväntade sig nya data. Kirk förklarar att det plötsligt stod klart för honom att han lurat sig själv under många år.

Dr. Lindners unika metod, att gå in i sin patients mytiska universum, hade botat Kirk Allen. Men nu uppstod ett annat problem. Dr. Lindner kunde själv inte släppa Kirks mytiska världar. Han hade under så lång tid intensivt levt sig in i studier av Srom Olma 1 med mera att det skapat ett eget fantasibehov hos honom. "Ända till Kirk Allen kom in i mitt liv hade jag aldrig ifrågasatt min egen stabilitet... Nu vet jag att det är en tunn linje mellan min stol och patientsoffan", skriver dr. Lindner. Det tog honom lång tid att befria sig från Kirks världar. Han avslutar sin berättelse med följande ord: "Nu är det flera år sedan jag träffade Kirk Allen, men jag tänker ofta på honom, och de dagar vi ägnade oss åt att åka runt i galaxerna."

Fallet Kirk Allen borde vara obligatorisk läsning för alla ufologer.

Ett ovanligt kontaktfall

När John Keel besökte Sverige 1976 tipsade han mig om en märklig bok The Ultimate Frontier av Eklal Kueshana, pseudonym för amerikanen Richard Kieninger. Författaren, som avled 2002, påstår sig ha blivit kontaktad av ett gammalt hemligt broderskap. Kontakten ledde till byggandet av samhället Stelle som i dag är en blomstrande liten ort utanför Chicago. De har även en hemsida på nätet.

Vad som intresserade mig mest var Richard Kieningers förklaring på ufogåtan. I en artikel Space Vehicles, Travelers från 1971 skriver han: ”… även om en del är interplanetariska farkoster så har andra ett jordiskt ursprung. De från vår planet är tefatsformade… med tre halvklotsliknande motorkapslar på undersidan. De utvecklades först av människan på den här planeten för 20 000 år sedan och har används regelbundet av medlemmar av de lägre broderskapen sedan dess. De använder en mekanisk antigravitationsanordning som drivs av motorer som kan utveckla cirka 80 000 hästkrafter.” (14) Det här måste sägas vara en ganska god beskrivning av de klassiska Adamski/Menger-tefaten.

Jag korresponderade med Richard Kieninger och flera medlemmar av Stellegruppen mellan 1979 och 1995. På en fråga om Adamski svarade Kieninger att han ”…hört talas om Adamski men känner inte till hans upplevelser och kan därför inte kommentera dom”. I The Ultimate Frontier skriver Kieninger att de olika broderskapen har sina hemliga baser i bergiga områden långt från civilisationen och att det för vanliga människor inte går att finna eller identifiera dem.

Det intressanta med Richard Kieninger är att hans berättelse på så många sätt liknar de klassiska kontaktfallen men nu i ett annat sammanhang där tefaten inte är det väsentliga. Även Kieninger träffar sina bröder på olika platser ute i samhället där han får instruktioner. Däremot får han aldrig se brödernas farkoster eller följa med på en åktur. Följande berättelse skulle lika gärna kunna vara hämtad från någon av de klassiska ufokontaktböckerna:

Richard Kieninger (Eklal Kueshana)

”Jag har inte haft kontakt med så många av bröderna… De berättar inte vad dom har för arbete och deras arbete för broderskapen kan vara helt skilda från deras arbete för sitt levebröd. Den broder jag haft mest kontakt med är John, som jag mötte i Arizona. Jag får intryck av att han är ranchägare men jag vet inte var han bor eller vad hans efternamn är. Jag har sett den bil han kör men han vill inte att jag ska se nummerskyltarna… Min bedömning är att de flesta av dem lever bland allmänheten… De ser inte annorlunda ut än människor i allmänhet. Skillnaden ligger i det inre livet.”

Precis som med flertalet ufokontaktpersoner finns det motsägelser och tveksamheter i Richard Kieningers påståenden. Han blev själv ombedd att lämna Stelle två gånger på grund av alltför vidlyftiga sexuella kontakter med kvinnor i samhället. Enligt Walter Cox, som var med att bygga Stelle från början och som arbetade med Richard Kieninger under flera år, visade det sig att Kieninger inte alltid var att lita på. Trots det vill han inte helt avfärda sin tidigare läromästare och ser det som mycket möjligt att han från början verkligen haft någon typ av kontakt. Själv säger Walter Cox som svar på en av mina frågor: ”Jag har inget samröre med broderskapen, även om jag fortfarande tror på deras existens”. Det är bara att hoppas att någon i USA skriver en biografi om Richard Kieninger och reder ut hela den dunkla historien om Kieninger och hans eventuella kontakter.

En annorlunda konspirationsteori

"I have an uneasy feeling that the world is being slowly and surreptitiously taken over by an all-powerful elite." Så skriver den nyazeeländske ufologen Bruce Cathie i sin bok The Pulse of the Universe: Harmonic 288, publicerad redan 1981. I dag är konspirationsteorier omåttligt populära, inte bara vad gäller ufo utan inom snart sagt alla sektorer av samhället. På sidan Top Conspiracy Sites hittar jag inte mindre än 258 länkar till olika konspirationssidor. Det är lätt att utveckla en mild form av paranoia om man följer med i dessa forum. Men då kanske man kan trösta sig med Henry Kissingers klassiska citat: "Even a paranoid can have real enemies".

Konspiration betyder enligt uppslagsverken ett hemligt samarbete mellan en grupp individer med dunkelt, olagligt eller illasinnat syfte. Konspirationer i den betydelsen finns naturligtvis och har alltid funnits, speciellt inom politik och religion. En bra studie av konspirationsteorier med speciell inriktning på ufo och uforörelsen är den 2003 utgivna A Culture of Conspiracy: Apocalyptic Visions in Contemporary America av professorn i political science Michael Barkun.

Ordet konspiration har av förklarliga skäl fått en negativ klang men egentligen kommer det från latinets conspirare som betyder "andas tillsammans". Att ordet också kan användas i ett positivt sammanhang försökte den amerikanska författaren Marilyn Fergusson visa i sin bok The Aquarian Conspiracy (1980) som blev något av new age-rörelsens bibel. Fergusson talade om en informell sammansvärjning av människor som strävade efter att skapa en bättre värld med goda ideer och en ny syn på människan.

Iden om hemliga grupper som konspirerar för att skapa en bättre värld är förstås inte ny. Den finns i flera religiösa traditioner och i den teosofiska rörelsen. Temat är också ofta förekommande i skönlitteraturen. Redan 1941 skrev science-fictionförfattaren Robert A. Heinlein en, för övrigt mycket läsvärd, novell med titeln Lost Legacy. Den ingår i samlingsverket Assignment in Eternity, vol 2. Tre psykologiintresserade personer från Kaliforniauniversitetet beger sig till det mytomspunna berget Mount Shasta och kommer där i kontakt med några representanter för en urgammal hemlig sammanslutning som besitter okända krafter och kunskaper. De försöker med olika medel påverka människor att skapa en bättre värld och förhindra att civilisationen går under i barbari och kaos.

Jag måste erkänna att jag lockas mer av de "goda" konspirationer som framfördes av 1950-talets kontaktpersoner. I dag handlar nästan allt om Greys och reptilvarelser som vill ta över jorden. Nog var det trevligare att läsa böcker som A Call at Dawn (1963) av Kelvin Rowe som skrev om de rymdmänniskor han hade kontakt med: "... they are among us - in the fields of science, in government circles, in all walks of life, quietly guiding those few willing to make this a better world."

Eller lyssna till följande fantastiska scenario från Song of Saturn (1968) skriven av Howard Mengers hustru Connie Menger. Det är citat från ett brev skrivet av en av Howard Mengers "rymdmänniskor": "So, in the spring of that year (1904), with a very simple but foolproof method we infiltrated into your families in every major country on the globe, a group of our engineers and scientists. In this way we have a detailed check on all activities and with the creation of your first nuclear device of distruction, we dispatched, in force, our "UFOs" and personnel."

En godhetens och humanitetens konspiration är onekligen en annorlunda konspirationsteori idag när det mesta tycks handla om ondskans hemliga kolportörer i en eller annan form. Om vi nu är egendom som gamle Charles Fort trodde så får vi väl hoppas att dom "snälla pojkarna" konspirerar lite mer.

Undersökning av kontaktfall

En av ufologins svåraste och mest kontroversiella frågor gäller de så kallade kontaktfallen. Alltså påståenden om fysisk och/eller psykisk kontakt med ufovarelser. Frågan delade redan på 1950-talet uforörelsen i två olika grupperingar. En mera vetenskapligt inriktad som tog avstånd från kontaktpersonerna och deras budskap. Den andra grupperingen blev mer eller mindre ett nyreligiöst språkrör för kontaktpersonerna. Givetvis är det en något förenklad bild. Däremellan fanns och finns även idag en stor gråzon.


Uppdelningen i två grupperingar gjorde att de vetenskapligt inriktade ufologerna helt enkelt inte ägnade någon tid åt att undersöka och dokumentera kontaktpersonernas upplevelser. De bedömdes i de flesta fall som skojare och religiösa mystiker utan att man studerade data i fallen. Mycket få seriösa ufologer har ägnat tid åt att förutsättningslöst undersöka kontaktfall och därmed har också potentiellt intressanta data gått förlorade.

Det finns inga djuplodande studier av klassiska kontaktpersoner som Daniel Fry, Kelvin Rowe, Howard Menger, Calvin Girvin, Woodrow Derenberger med flera. Enda undantaget i genren är Timothy Good som tillsammans med Lou Zinsstag skrivit boken George Adamski - the Untold Story. De flesta av 1950-och 60-talets kontaktpersoner är idag döda så det blir allt svårare att få tillgång till förstahandsdata. Dock väntar jag med spänning på att några av våra amerikanska kollegor ska ta sig an uppgiften innan det är för sent.


Här i Sverige har vi varit något bättre och dokumenterat flera kontaktpersoner. Clas Svahns bok Mötet i gläntan, undersökningen av pollenkungen Gösta Carlsson, är ett bra exempel. För att förstå och få en helhetsbild av ufofenomenet i alla dess aspekter är det viktigt att förutsättningslöst titta även på kontaktfallen. Och det oavsett om det visar sig att det fall man undersöker har en naturlig förklaring eller ej. Den tredje vägens ufologi (varken naiv tro eller total skepsis) måste följas även när det gäller påståenden om kontakter med ufovarelser.

Sven-Olov Svensson 60 år

Igår, den 20 maj, fyllde AFU:s arkivarie Sven-Olov Svensson 60 år. Det måste naturligtvis firas och AFU-gänget samlades vid sextiden utanför Pappa Grappa Pizzeria på Gamla Rådstugugatan i Norrköping. När samtliga åtta anmälda dykt upp bokade vi oss för att avnjuta vedugnspizza med tillhörande rött eller vitt vin.

Fr v Barbro Gustavsson, Anders Liljegren, Rikard Andersson, Sven-Olov Svensson, Ingrid Collberg, Lisbeth Kylén (Anki Mårdh råkade hamna utanför bilden)

Barbro Gustavsson, Ingrid Collberg och Sven-Olov Svensson njuter av den goda maten

Pizzan smakade utmärkt och vi skålade för Sven-Olov och önskade honom många aktiva år till på AFU. Barbro Gustavsson hade genom egen firma tillverkat en t-shirt med passande text som tillsammans med en blomma och middagen blev vår present till Sven-Olov.

Who let the aliens out står det på Sven-Olovs t-shirt

Sven-Olov är verkligen den trogne arbetaren i vingården. 1987 sade han upp sig från sin dåvarande arbetsplats i Norrköping och började istället arbeta ideellt för AFU. Sedan dess finns han alltid på plats, sommar som vinter. Det är mycket tack vare Sven-Olov som vi under alla år kunnat hålla igång låneverksamheten för att inte tala om allt sorteringsarbete av tidskrifter, böcker med mera som han träget tagit sig an. Det är tur för svensk ufoforskning att det finns idealister som Sven-Olov.

Efter den goda middagen samlades gänget hemma hos mig för en riktig nostalgitripp. Vi bänkade oss kring min dator där jag har scannat in de flesta bilder som rör AFU:s historia sedan tidigt 1970-tal. Det blev många glada skratt och kommentarer om hur unga vi var på den tiden. Och vi blev också påminda om allt arbete som lagts ner på arkivet under åren. Vid halvtiotiden var det så dags att bryta upp efter en trivsam kväll som alla var nöjda med. Och slutligen passar jag på att framföra ett stort tack till Sven-Olov för det fina arbete han lägger ner på AFU.

Ut på den yttersta grenen

Igår såg jag om filmatiseringen av Shirley MacLaines bok Ut på den yttersta grenen som sändes i fem avsnitt i svensk teve 1987. Filmen bygger på hennes självbiografiska bok Out on a limb som kom 1983 där hon beskriver sitt andliga sökande under 1970- och 80-talen. I filmen medverkar bl a min gamle vän mediet Sture Johansson som kanaliserar "anden" Ambres. Sture och hans dåvarande hustru Turid var för övrigt de som första gången berättade för mig om det märkliga Helgefallet som min kommande bok handlar om.

När jag första gången läste Ut på yttersta grenen blev jag mycket konfunderad. En stor del av boken handlar om Shirleys resa till Peru tillsammans med en man, David, som berättar att han i Peru träffat en vacker rymdkvinna från Plejaderna vid namn Mayan som förändrat hans liv. Kvinnan var ganska kort med långt svart hår och sneda ögon. Jag kände igen exakt samma historia från en bok jag köpt från USA i slutet på 1970-talet, Date With the Gods av Charles Silva, utgiven 1977. Enda skillnaden var att i Silvas bok heter kvinnan Rama och påstår sig komma från Ganymedes. Jag skrev till Charles Silva 1981 men fick tyvärr inget svar.

Senare visade det sig att min jämförelse var riktig. När Shirley MacLaines bok publicerats började Charles Silva hålla föredrag om sina upplevelser där han även berättade att han var den verkliga David i Out On a Limb och att de tillbringat mycket tid tillsammans bland annat i Peru. Han tyckte att Shirley MacLaine tagit hans historia utan att berätta om den verkliga källan. Silvas föreläsningar resulterade i påtryckningar från Bantam Books som givit ut Out On a Limb. Det hela slutade i en rättstvist som Charles Silva förlorade. Han fortsatte dock med sina föreläsningar i början av 1990-talet men blev anklagad för sex med minderårig och utvisad till Peru. Därefter har jag inte sett några uppgifter on honom. En artikel i två delar om Charles Silva finns att läsa här med fortsättning här.


Date With the Gods är, åtminstone till en början, en ganska fascinerande kontakthistoria där den cyniske jetsetkillen Charles Silva under en affärsresa i Peru stöter ihop med den vackra kvinnan Rama som berättar att hon kommer från en annan planet. Charles tror att hon är en urspårad hippie och driver hejdlöst med henne. Allt ändras när han får se de tefat Rama färdas i. Det slutar med att Charles helt köper Ramas budskap som är en blandning av vacker filosofi kombinerad med mer eller mindre absurda konspirationsteorier och profetsior. Hon berättar bland annat att EU kommer att tas över av "antikrist" och vid det kommande katastroferna kommer tusentals människor att tillfälligt räddas genom att lyftas upp i tefat. Ett litet tips för det stundande EU-valet kanske...

Främlingar på slottet

På 1970-talet och några år framåt var den engelska tidskriften Flying Saucer Review (FSR) något av husorganet för mig och många andra aktiva ufologer. Charles Bowen, som var redaktör mellan åren 1964-82, hade gjort FSR till en internationellt välrenommerad tidskrift där många inflytelserika och skickliga ufologer publicerade både intressanta ufofall och teorier. Här kunde man läsa artiklar av Allen Hynek, Jacques Vallee, Aimé Michel, John Keel, Berthold E. Schwarz, Ted Phillips, John Keel, Lucius Farish för att nämna några.

När Gordon Creighton tog över redaktörskapet 1982 ändrades efter hand innehållet och kvaliten. I artiklar, kommentarer och ledare förde han allt tydligare fram den "demoniska" teorin om ufovarelser. Det vill säga att en stor del av ufofenomenet var manifestationer av onda väsen och han jämförde ofta humanoiderna med föreställningen om djinner i islam. Tonen i FSR blev, speciellt från 1990-talet och framåt, alltmer konspiratorisk vilket många av den gamla generationen ufologer beklagade.

Gordon Creighton

Många rykten och mer eller mindre spektakulära påståenden publicerades i FSR. Ett av dessa rykten presenterades av den spanske ufologen och f d jesuitprästen Salvador Freixedo. Han skrev en artikel i två delar med rubriken Contacts between U.S. Presidents and Aliens. Första delen publicerades i FSR vol. 39, nr. 4 (Winter 1994). Originalartikeln fanns att läsa i den spanska tidskriften Espacio Y Tiempo för april 1994.

I en underrubrik får vi veta att Three strange beings visit King Gustavus of Sweden. Kortfattat påstås att Sveriges USA-ambassadör ringt president Truman 1946 för att överlämna ett viktigt dokument från kung Gustav V. Ambassadören besöker Truman och läser upp ett brev som kungen skivit som en uppmaning till president Truman. I brevet påstår kungen att tre okända varelser plötsligt uppenbarat sig på slottet för att varna för kärnvapen. De var ca 120 cm långa, smala med stora ögon och gul hud.

Varelserna talade engelska med monoton röst och förklarade att de också bodde på jorden. De ville varna för kärnvapenfaran och kontaktade de främsta makthavarna över hela världen därför att kärnvapnen kunde leda till total katastrof även för varelserna själva. Om stormakterna stoppade dessa vapen skulle de av varelserna istället få kännedom av hemligheten bakom "magnetic energy". Brevet som ambassadören läste upp var nio sidor långt och försett med kungligt sigill.

Jag skrev till Salvador Freixedo 1995 och bad om hans källor till historien och frågade även om jag kunde få en kopia av kungens brev. Freixedo svarade att han hade två källor. Den ena var Andreas Faber Kaiser, redaktör för den spanska tidskriften Mundo Desconocido. Andreas Faber hade i sin tur fått historien från en icke namngiven svensk diplomat som arbetat på Sveriges ambassad i Washington där historien cirkulerade bland de anställda. Tyvärr hade Andreas Faber dött för två år sedan under "mystiska omständigheter".

Den andra källan var en bok av Angel Polo med titeln Otra civilizacion nos domina. Salvador Freixedo hade försökt spåra författaren men inte lyckats finna honom men han lovade återkomma när han hade ytterligare data. Något mera hörde jag aldrig från Salvador Freixedo. Svensk ambassadör i Washington 1944-48 var Herman Eriksson, svensk ämbetsman och statsråd som bland annat var handelsminister 1941-44. Om historien nu verkligen skulle vara sann så vore det en uppgift för grävande journalister att nysta vidare på. Ett avslöjande att kung Gustav V kontaktats av ufovarelser vore onekligen ett scoop för en journalist. Men jag misstänker att historien tillhör mytfloran i ufologin.

AFU som arbetsplats

När Arkivet för UFO-forskning hösten 1980 flyttade in i egen lokal i Norrköping var vi ett fåtal idealister som jobbade med verksamheten på vår fritid. Samlingarna växte snabbt och 1993 kunde vi hyra ännu en lokal på 75 kvm. Det innebar också att antalet arbetsplatser kunde utökas. Det tidiga 1990-talets ekonomiska kris resulterade i stor arbetslöshet som kommunerna försökte mildra med s k ALU-projekt, vilket innebar att arbetslösa kunde arbeta några månader för bl a ideella föreningar och därmed få en ny a-kasseperiod. Mellan 1993 och 1998 arbetade ca 40 personer med olika projekt i arkivet. Det blev en ny erfarenhet för oss att fungera som arbetsgivare.

Tre glada ALU-arbetare på arkivet sommaren 1994

Från och med 1993 blev AFU mer och mer ett erkänt arkiv och vi blev medlemmar av både Östergötlands Arkivförbund (ÖLFA) och Folkrörelsernas Arkivförbund (FA). Sedan dess har vi deltagit i olika former av arbetsmarknadsprojekt som inneburit att arbetslösa under längre eller kortare perioder kunnat sysselsättas med olika arkivuppgifter.

AFU:s arkivarie Sven-Olov Svensson finns alltid på plats för att hjälpa nyanställda och besökare

Igår öppnade sig ännu en möjlighet för AFU. Anders Liljegren skrev under en överenskommelse med arbetsförmedlingen om sysselsättning inom jobb- och utvecklingsgaratin. Det innebär att arbetslösa kan få arbeta hos oss från sex månader och upp till två år, vilket skapar en större stabilitet och kontinuitet. Och framförallt får vi ersättning med 225 kr/dag för den anställde. Det ger oss en ekonomisk grund för att kunna utveckla verksamheten vidare.

Flera av oss som jobbat med AFU år efter år skulle gärna ha arkivet som heltidsjobb. Den ekonomiska möjligheten har ännu inte dykt upp och kräver sannolikt privata sponsorer av större mått. Men det nya avtalet är ett steg i rätt riktning. De som projektarbetat i AFU brukar trivas och upplever det som en både lugn och spännande arbetsplats med tanke på ämnet. Flera har undrat om det inte finns någon möjlighet till fast anställning. Kanske även den möjligheten kan dyka upp med tiden.

Den nyrenoverade lokalen har blivit en mysig arbetsplats och träffpunkt för UFO-intresserade

AFU i media

Vid det här laget känner de flesta svenskar till att det finns ett ufoarkiv i Norrköping. Artiklar om AFU har förekommit i mängder av tidningar, både tryckta och nätupplagor. Igår publicerades Aftonbladets intervju med mig och så har Clas Svahn skrivit om AFU på sin DNblogg Märkligheter.

Vad jag framför allt hoppas på är att fler forskare inom olika discipliner upptäcker att här finns ett unikt material som bara väntar på kartläggning. Hittills har det varit mest etnologer och religionsvetare som använt AFU men jag skulle också vilja se fysiker, biologer och psykologer titta på de fysiska och fysiologiska effekterna på vittnen som varit med om närobservationer. Jag tänker här på påverkan på elektricitet, bilar etc samt paralyseringseffekter på människor. Ett annat forskningsfält där AFU skulle kunna bidra med basmaterial är militär- och underrättelsehistoria. Alltså frågan hur den svenska militären och underrättelsetjänsten hanterat ufofrågan. Presshistoria är en annan infallsvinkel.

Amanda Fredriksson, Irre Bredin och Håkan Ekstrand studerar UFO-Sveriges rapportarkiv

Sedan behövs det förstås fler aktiva fältundersökare inom UFO-Sverige som tar sig an djupundersökningar av de många komplicerade ufofall som finns i arkivet och som ännu inte är utredda. Förhoppningsvis kan det massmediala intresset resultera i att svensk ufoforskning kan ta några rejäla kliv framåt.
Tobias Lindgren, UFO-Sveriges rapportcentral, med illustration av ufofall från Mantorp 1973

Riksstämma och öppet hus

Så var utställning, riksstämma och öppet hus på AFU avklarade och det är dags att pusta ut en efter tre intensiva men lyckade dagar. På lördagsmorgonen började vi med det traditionella årsmötet och därefter färdades deltagarna till AFU så att alla medlemmar skulle få en chans att se arkivet.

Tage Bång hade fullt upp med att sälja biljetter till utställning och föredrag

Håkan Ekstrand och Carl-Anton Mattsson passade på att besöka AFU efter årsmötet

Lördagens utställning, som pågick mellan 12.00 och 17.00 besöktes av cirka 175 personer varav de flesta också stannade och lyssnade på Clas Svahns och mitt föredrag. Stort intresse och många frågor från publiken. Mediatäckningen har varit större än normalt och utställning och riksstämma har presenterats i både teve, radio och de flesta större dagstidningar.

Clas Svahn berättade om okända föremål som störtat i Sverige

Idag har vi också haft öppet hus på Arkivet för UFO-forskning. Cirka 70 personer passade på att titta på våra samlingar och få information om arkivets verksamhet. Det gav resultat i form av flera intressanta uforapporter och kanske även några nya sponsorer. Dessutom passade Aftonbladet på att ännu en gång intervjua mig om AFU och hur vi arbetar med uforapporter inom UFO-Sverige.

Som vanligt har förstås helgen också bjudit på festivitas och många diskussioner till sent inpå småtimmarna. Men det är som det ska vara i det glada ufosverigegänget.

Förfest innan styrelsen ger sig av till Källaren Bacchus

Riksstämman i media

Intresset från media för riksstämman har den här gången var mycket stort. Till onsdagens pressvisning på AFU kom alla media vi bjudit in plus en fotograf från Scanpix. Journalister och fotografer fick trängas i arkivet och ställa sig i kö för att intervjua Clas och mig och även Lena Nelly som gjorde fin reklam för AFU. Ni som vill se östnytts reportage hittar det här. Klicka på länken till höger om texten så ser ni teveinslaget.

Mängder med artiklar om AFU och riksstämman har publicerats. Bästa sättet att hitta allt material är att gå in på Eniro nyhetssök och skriva ufo så radas länkarna upp.

Om några timmar kommer Håkan Ekstrand med flera med utställningen som vi ska sätta upp på Kungsgårdsgymnasiet. Det blir några timmars slit innan ufosverigegänget samlas till en välförtjänt middag på Källaren Bacchus. Och i morgon hoppas vi på stort intresse för utställning och föredrag.

UFO-Sveriges utställning vid riksstämman i Karlskrona 2008

Media och närobservation

Nu är det en hektisk vecka med mycket planering inför riksstämman på lördag. I går var en journalist och fotograf från Norrköpings Tidningar på besök i arkivet för att göra ett reportage om AFU. Anders Liljegren och jag fanns på plats och dessutom Lena Nelly och Ingrid Collberg som fick berätta om sina arbetsuppgifter på AFU. I morgon har vi officiell pressvisning och sannolikt dyker flera mediarepresentanter upp. Det är bara att hoppas att reportagen blir hyfsat seriösa vilket man aldrig kan veta i vårt knepiga ämne.

Lena Nelly, Sven-Olov Svensson och Ingrid Collberg på AFU

I går hade jag också ett trevligt samtal med journalisten Lars Rindeskär i Borlänge. Vi diskuterade den ufo-händelse som en gammal god vän och arbetskamrat till Lars var med om i slutet på 1970-talet. Mannen i fråga och hans fru kom en vinterkväll körande på en väg i Dalarna. Plötsligt får de syn på vad de först tror är en buss som står tvärs över vägen. De kör fram och stannar cirka 25 meter framför "bussen" som visar sig vara en tefatsformad farkost som står på tre eller fyra ben. En annan bil stannar bakom paret. Plötsligt dras benen in på farkosten. De ser hur snön virvlar runt och farkosten försvinner i tomma intet. Händelsen finns beskriven i UFO-aktuellt nr 4, 2005.

Paret chockas av händelsen och vill inte prata med någon om vad de sett. Mannen nämner i förtroende för Lars Rindeskär om observationen. Han bedöms av Lars som helt seriös och tror inte på flygande tefat. Paret upplevde det hela som mycket skrämmande.

Mannen är i dag död sedan några år men hustrun vägrar fortfarande att prata om händelsen. Det här aktualiserar ett problem som ufologer ofta råkar ut för. Vittnen till närobservationer vågar eller vill inte berätta om vad de varit med om även om de får vara anonyma. Det enda som kan förändra denna situation är väl att ämnets status förändras på sikt. Men visst är det frustrerande att inte kunna undersöka och dokumentera en observation som denna.

Åke Franzén Memorial Cup

Nu när sommaren närmar sig är det snart dags för AFU:s årliga minigolftävling. Varje sommar brukar AFU-gänget koppla av några dagar från ufojobbet med lite golf. Det är en tradition som håller i sig sedan ufologen Åke Franzén besökte oss varje sommar. Hans stora entusiasm för ufo och forteana parad med en härlig livsglädje och underfundig humor gjorde besöken till minnesvärda och glädjerika stunder. Åke avled 1995, endast 58 år gammal, men vi bevarar hans minne genom att, sedan ett par år, kalla AFU:s årliga minigolftävling för Åke Franzén Memorial Cup.

AFU-gänget spelar Åke Franzén Memorial Cup sommaren 2008

Åke Franzén blev livligt intresserad av ufo och science fiction redan på 1950-talet. Han var medlem av Ifologiska Sällskapet i Stockholm och 1968 började han korrespondera med den amerikanske ufologen John Keel - som nämner honom i sin bok Operation Trojan Horse. 1969 reste Åke till det lilla samhället Point Pleasant i West Virginia, USA för att undersöka observationerna av den beryktade Mothman. En stor fågelliknande varelse som satte skräck i lokalbefolkningen. Han blev djupt förälskad i ett av huvudvittnena, Linda Scarberry, och skulle ha flyttat till USA men fick tyvärr inget arbete.

Anders Liljegren, Åke Franzén och Sven-Olov Svensson i AFU-lokalen 30 maj 1989

Åke blev kvar i Sverige och jag träffade honom första gången 1973 då Anders Liljegren och jag intervjuade honom för vår dåvarande tidskrift Ufologen. När AFU ombildades till en stiftelse 1980 ingick Åke i styrelsen vilket han fortsatte med till 1983. Kontakten med Åke Franzén resulterade i en livslång vänskap. Det blev många sena kvällar med intressanta diskussioner om allt som rörde ufo och närliggande ämnen. Åke deltog också i en hel del av de undersökningar jag gjorde i samband med det så kallade Helgefallet. Hans stora beläsenhet inom våra områden gjorde honom till ett utmärkt bollplank för idéer och teorier. Dessutom hade han förmågan att se med humoristisk distans på det mesta i vår udda bransch. Åke Franzéns efterlämnade böcker, tidskrifter, korrespondens med mera finns nu bevarat i AFU:s samlingar.

Ett kosmiskt Alcatraz

Från Amazon lyckades jag för en tid sedan köpa ett ganska slitet exemplar av Passport to Eternity: a look at our extraterrestrial neighbors.. their culture and intentions concerning us, skriven av amerikanen Laurence (Larry) W. Foreman och utgiven på eget förlag 1970. Det är en ganska udda kontakthistoria som jag sällan sett kommenterad. Larry Foreman påstår sig ha träffat en utomjordisk grupp under tio år med början 1959. Historien är väl inte särskilt trovärdig men ger en ny vinkling på den gamla myten, eller teorin, att jorden är en slags fångkoloni och rymdmänniskorna våra fångvaktare. Enligt Foremans rymdmänniskor är tiden snart mogen för att vi snart ska få åka hem till våra riktiga hemplaneter, transporterade i tefat.

Att vår jord är en planet i karantän, en fångkoloni, ett kosmiskt Alcatraz är en av de mest slitstarka föreställningarna i både kontaktlitteraturen och den teosofiska/esoteriska traditionen. Men den dyker också upp i många andra sammanhang. En sommardag 1933 sitter författaren Arthur Koestler på Café Metropoles i Moskva. Han är på reportageresa i Sovjetunionen för att skriva om Stalins första femårsplan. Koestler känner sig illa till mods och har tagit tre stadiga Vodka. Istället för att skriva om Stalins femårsplan börjar Koestler, på servetter, skriva ner en dagdröm, ett pjäsmanus om en lyckligare värld.

Pjäsen, Twilight bar (Skymningsbaren), publicerades först 1945. Den översattes även till svenska och gavs ut på Tidens förlag året efter. Handlingen går i korthet ut på att två rymdvarelser, Alpha och Omega, plötsligt dyker upp på jorden. De är utsända med uppdraget att undersöka jordmänniskans rätt till fortsatt existens. Plats behövs för deras egen civilisation och de har fått order att likvidera alla på den planet i universum där de finner att livet han minst mening. Rymdmänniskornas studier visar att jorden är den värsta planeten att bo på, där människor är mest olyckliga. Men om världens regeringar kan öka lyckokvoten på tre dagar så skall den mänskliga civilisationen sparas från undergång.

Regeringarna ställs inför den absurda uppgiften att mer eller mindre tvinga människor att bli lyckliga, att öka lyckokvoten. Från Moskva meddelas att man helt enkelt avrättar dom som är olyckliga. På andra ställen försöker man med generös distribution av alkohol. Motsträviga godtemplarloger skickas till lasarett och tvångsmatas med champagne, ostron och kaviar. Proteströrelser dyker upp och det hela ändar i mer eller mindre anarki. Hur det slutligen avlöper får vi inte veta. Pjäsen slutar en timme före den utmätta tiden.

Senare i livet intresserade sig Koestler för både parapsykologi och UFO vilket han kommenterar i sin bok Janus: en sammanfattning utgiven på svenska 1983. Variationer på temat jorden som fångkoloni presenteras av flera av 1950-talets kontaktpersoner som George Adamski, Orfeo Angelucci och Kelvin Rowe. I den teosofiska traditionen finner vi föreställningen hos bland annat Alice Bailey och den svenske esoterikern Henry T. Laurency. Den sistnämnde har sitt eget sätt att uttrycka förhållandet: "Tyvärr är just vår planet solsystemets "slaskhink". Hit har överförts monader (människor-HB) med repellerande grundtendens från andra planeter och även solsystem, sådana hattyper, som vållat oreda i planeter med individer av attraherande tendens."

Föreställningen om jorden som en fångkoloni dyker upp i så många sammanhang att det är frestande att spekulera om orsaken. När den gamle centerriksdagsmannen Anders Gernandt intervjuades om UFO i Vestmanlands Läns Tidning 1978 kallade han jorden för "rymdens Kumla-bunker". Och Friedrich Jürgensens anderöster, som han spelade in på band, förklarade för honom att "jorden är en sorts straffkoloni".

Vestmanlands Läns Tidning 25 maj 1978

När jag studerar vår historia och följer medias rapportering om världshändelser så måste jag erkänna att teorin om jorden som en straffkoloni inte verkar alltför otrolig. Men om vi köper teorin måste vi alla ställa oss den pinsamma och besvärande frågan - vad gör då jag här?